lördag 30 november 2013

Ursprunget

Med hjälp av minnet har vi förmågan att lagra erfarenheter och göra det möjligt att känna igen och lära. Minnena blir en del av vår person och ger oss också en plats i tidsdimensionen. Med hjälp av minnet kan tänkandet ta itu med de problem som möter oss. 
Wikipedia: Minne

Ett motell, motel, eller motorhotell är en sorts hotell som finns i närheten av en väg.
Wikipedia: Motell

torsdag 28 november 2013

Inåtvända låtar men uppsluppet mellansnack med Stefan Sundström

Eder bloggare såg Stefan Sundström på Stora Teatern igår.

Storans konsertsal är fantastisk vacker med de röda stolarna, balkongerna och det kristallkroneliknande taket. Här har jag bara varit på konsert en gång tidigare, så det kändes riktigt pampigt att vara på plats igår.

Uppvärmningsakten Robert Dahlqvist var en sällsam upplevelse, långt från Hellacopters gitarrist Strängen. Här var det en lätt introvert gubbe med efternamn som gömde sej bakom skägg, långt hår och sin akustiska gitarr. Men vad gjorde det när han levererade några nakna sololåtar från sin debut Solo och några avskalade Dundertågetlåtar med den äran? Efter en röjig duett mellan Robert Dahlqvist och Stefan Sundström i Dundertågetlåten "Stick å brinn" tog Sundström över pallen och kvällen.

Sundström inledde med "Snickeboa", som kontrasterade tydligt mot "Stick å brinn", kanske var inte övergången helt klockren. Men "Snickeboa" är en fantastisk låt, en Lars Winnerbäcks "Balladen om konsekvenser" för den här sidan millennieskiftet. För att göra vändningarna i den snart tio år gamla låten fullt ut begriplig lägger Sundström till att det var i under Göteborgskravallerna Pippi fick stryk av Kling och Klang här i stan. Tiden har gått, referenser blir daterade, och vi blir alla äldre.

Det var tredje gången jag såg den bredkäftade Färingsöbohemen i år och skillnaden var stor mot de tidigare konserterna. Konserterna i våras och i somras var ganska lika i upplägg, stil och låturval. Under Radarn dominerade och bandet var nästan detsamma. Här var låturvalet annorlunda och Sundström huserade ensam på scen. Det är verkligen skillnad på att se honom själv eller med band, när Sundström spelar själv blir låtarna ofta ganska inåtvända och allvarsamma medan det uppsluppna mellansnacket som vanligt kan flyta iväg lite hit och dit. Fast även ifall låtarna drog åt det inåtvända hållet fanns det som alltid plats för sedvanliga Sundströmska små och stora textändringar och improvisationer.

Stämningen var bra, stundtals nästan familjär, och det blev lite dialog med publiken om låtönskemål. Tydligen ska det ha stått "fri lek" i Sundströms setlista vid något tillfälle och då ombads vi ropa önskemål. Ett försök att spela "Sentimentalsjukhuset" fick dessvärre avbrytas, men vi fick många andra bra låtar. Vad jag sett av tidigare låturval på Resa med lätt bagage-turnén verkar det finns en stomme som är samma på varje konsert, men med gott om utrymme för att stoppa in önskemål och vad som passar bäst för kvällen. Fast jag saknade "Skogsnäs", som fanns med på turnépremiären i Bollnäs i slutet av oktober. Och varför har folk slutat ropa efter "Näktergal"?

Den här turnén är en sån turné jag tycker det är mest spännande när en artist eller grupp gör, det finns en någorlunda aktuell skiva som lockar publik och taggar artisten men skivan är redan turnerad på, vilket öppnar upp för spännande material från hela karriären. Dominerande igår var Ingenting har hänt från 2009 - en skiva som alltmer framträder som en av Sundströms bästa - men inte mer än fyra av de arton låtarna hämtades därifrån. De eftertänksamma och dystra låtarna från Ingenting har hänt passade den karga backdroppen från Nordnorge och den snällt lyssnande onsdagspubliken.

En höjdpunkt var helt oväntat "Har någon sett Sabina" som funkade alldeles utmärkt utan kör, blås och fullt ställ, det hade jag aldrig kunnat tro. Andra höjdpunkter var "En näve näring", "Nästan som reklam" och såklart de magiska låtarna från Ingenting har hänt.

Att 2013 skulle bli ett sådant Stefan Sundström-år kunde jag aldrig tro när året var ungt, men faktum är att jag nu sett Farstas Mick Jagger tre gånger i år, en gång per turné. Känslan från i somras av att ha återupptagit kontakten med en gammal bekant och trivas fantastiskt bra i dennes sällskap återkommer. Nu vill jag se Sundström snart igen!

  1. Snickeboa
  2. Glöm din dröm
  3. Malena (NY)
  4. Fan i båten
  5. Faller alla, faller du
  6. Resa med lätt bagage
  7. En näve näring
  8. Svängom
  9. Onkel Alf
  10. Fisk i en skål
  11. Nästan som reklam
  12. Har någon sett Sabina
  13. Blonde
  14. Alla ska i jorden
  15. Vill du inte ha mig
  16. Cover på Bernt Staf, vet inte vilken
  17. Sabina gör en konst utav att gå
  18. Vissna blommor

onsdag 27 november 2013

"Det gör inte ont att leva i Slas"

Håkan Hellström är, som så många andra i hans skrå, en duktig tjyv. Likt Bob Dylan har han genom hela karriären knyckt melodier och textrader, kastat in dem i sin egen centrifug och ut fått låtar som är både välbekanta och unika på samma gång. 

Att han tjyvat mycket från Morrissey och Smiths är ingen hemlighet, ett mindre känt tjyveri är det från min avlägsne släkting Stig "Slas" Claesson (1928-2008). Känner ni igen den här raden från Slas självbiografiska roman Efter oss syndafloden? Vem fixar Hellström-låten först?  


På samma skiva nämner han ju också Slas i en annan låt, samme Slas som länge tilltalat artister i samma tradition som Håkan Hellström, både Ulf Lundell och Plura Jonsson har uttryckt sin uppskattning för den egensinnige söderkisen, som stod med ett ben i Sjuhärads djupa skogar och det andra på östra Södermalm. Klart gubbarna med efternamn gillar honom. Kanske finns det fler Slasstölder än den ovan?

Gör som Håkan Hellström och de andra, läs Slas. Utöver Efter oss syndafloden kan jag 
rekommendera En mörts drömmar, Svart asfalt grönt gräs och Vägen till brevlådan, för att bara nämna några.

tisdag 26 november 2013

måndag 25 november 2013

Lägg ut, lägg ut!

Sent igår gav seismografen i Dylanland utslag.

"Roll On John" har livedebuterat!

Över Europa och Nordamerika - från San Francisco till Stockholms skärgård - skakade bredbanden av Dylanfansens upphetsning.

Höstturnén i Europa går mot sitt slut och vid den tredje spelningen på Opera House Theatre i Blackpool dök helt överraskande hyllningen till John Lennon upp som sista låt.

Spänningen är stor inför turnéavslutningen - tre kvällar på legendariska Royal Albert Hall i London. Seismografen är redo. Är det rentutav dags för "Tempest" att livedebutera?

söndag 24 november 2013

Stefan Sundström kommer till stan: "En nyrakad 5:2 ad man i sina bästa år".

Stefan i Hässleholm i våras
På onsdag kommer Stefan Sundström till Göteborg. Jag mailade iväg några frågor till honom om turnén, Norge och aktuella band.

Du har hunnit en bit in i turnén "Resa med lätt bagage", hur har turnén gått?
Jo jag är nöjd med mej själv, tycker att jag är väldigt fokuserad. Sköter mej, ser till att gå långa promenader. Är överhuvudtaget en go gubbe tycker jag. Sen har turnén på ett vis gått i hyckleriets tecken, i Norge hade vi väldigt tungt bagage.

Har arrangörerna gett dej vad du efterfrågade - gitarr, kalsonger och strumpor? 
Jo för det mesta fungerar det, gitarrerna har det haltat lite med. Så jag vet inte om jag vågar fortsätta utan egen gitarr. Som sagt, så lätt bagage som jag drömde om blev det inte.

Du har spelat rätt mycket i Norge, både nu i höst och tidigare i år. Och tidigare var du där i exil. Vad är det som lockar med Norge? Hur ser du på vad som hänt i Norge nu senast med FrP i regeringen? 
Norge är skönare än Sverige för det är bonnigare och inte lika förtyskat och amerikaniserat. Folk snackar fortfarande med varann, i alla fall i Nord-Norge. Det är ett friskare hav där. Mer fisk. Än så länge. Just FrP och andra små mörka moln som Lundin Oil och BP har tornat upp sej vid norska kusten som nåt slags onda stormfåglar, så just nu ser det lite mörkt ut.

Genom åren har du haft bra väderkorn vad gäller artister och band på "uppgång", jag tänker bland annat på Wimnerbäck och Skator, har du någon ny favorit att rekommendera? Vad har du lyssnat på när du rest runt i höst?
Jag har framförallt lyssnat på ett helt eminent band från Göteborg som heter Franska Trion. Dom tycker jag är världsbäst, både vad gäller text och musik. Dom har sväng, det är det viktigaste en grupp kan ha. Matti Olikainens texter är också så jävla bra, poesi rakt av.

Jag har faktiskt lyssnat mycket på Lou Reed också, för att han är död antagligen. Det var min första idol. den första platta jag köpte var Sally Can't Dance. Och sen, när jag upptäckte Berlin var jag helt såld. Jag var 13 år då.

Ett av stoppen i veckan är Göteborg, välkommen till stan! Vad kan vi vänta oss på onsdag?
En nyrakad 5:2 ad man i sina bästa år. Jag spelar mycket av mina mer stillsamma saker. Mycket naturlyrik och Novemberdepp. Dessutom Robert Dahlqvist som support, jag har saknat honom, nu är han tillbaks med ny skiva och nytt skägg.

Tack för svaren, Stefan! I veckan är det dags, Stefan Sundström och Robert Dahlqvist på Storan. 

torsdag 21 november 2013

Boken om Björn Afzelius en besvikelse

Norstedts fortsätter välgärningen att släppa svenska artistbiografier, nu har turen kommit till eder bloggares ungdomsfavorit. En efterlängtad bok! 


Några sidor in i Björn Afzelius : en god man - och bara en människa slår det mej, "jag har läst det här förut". Men var?

Jag läser hur klassamhället i den lilla bruksorten Hakarp (där Björn Afzelius föddes) exemplifieras genom hur folk bor och vilken bil de kör, om de nu överhuvudtaget kör bil. Det exemplet har jag läst förut, men då var det inte Gunnar Wesslén som beskrev Hakarp så. Orden är Björn Afzelius egna, från de självbiografiska sidorna som inleder sång- och notsamlingen 95 sånger från mitten av nittitalet. När jag bläddrar igenom boken och ser det gedigna bildmaterialet slår det mej även där, jag har sett sett många av de här bilderna förut. Även Björn Afzelius egna kommentarer om låtar och uppväxt känns märkligt bekanta för att stå i en nyutkommen biografi.   

Jag såg verkligen fram emot boken. En biografi om Björn Afzelius har jag länge tyckt saknats, det har funnits ambitiösa booklettexter skrivna av både artisten själv och mångårige medmusikern Hannes Råstam, det har kommit böcker om Mikael Wiehe, Hoola Bandoola Band och musikrörelsen, men om Björn Afzelius har ingen riktig biografi funnits. Förrän nu. Eller?

Boken känns som en besvikelse.

Mycket riktigt verkar 95 sånger ha utgjort en betydande del av författarens källmaterial. Jag lånade sång- och notsamlingen igen igår och där återfinns citat efter citat, och ibland sådant som inte ens står som citat i biografin utan ord som förefaller vara författarens egna. Nu är det förvisso helt omöjligt att intervjua någon som inte är med oss längre, andra källor måste användas. Inget konstigt med det. Men att basera en så stor del av biografin på en bok som redan kommit ut, utan att ens nämna denna bok, tycker jag är ohederligt.

Överhuvudtaget ger inte Björn Afzelius : en god man - och bara en människa särskilt mycket nya fakta och infallsvinklar på Björn Afzelius för den som redan läst 95 sånger och booklettexterna till samlingar som Den röda tråden och Sång till friheten. Den inledande historien om smuggling av pengar till oppositionella på Cuba är heller ingen hemlighet, Pierre Schori talade om det i en tevedokumentär redan strax efter Björn Afzelius död och Hannes Råstam har skrivit om det. Känslan som hela tiden återkommer vid läsning av boken är att det här har skrivits förut, Gunnar Wesslén sammanställer men ger oss nästan inget nytt. Några få undantag finns, mer om dessa senare.

"Känslan som hela tiden återkommer vid läsning av boken är att det här har skrivits förut"


Nåväl, det hade väl inte gjort så mycket ifall Gunnar Wesslén sammanställt redan kända fakta, för att sedan tillfoga nya, gärna genom ambitiösa intervjuer med många av de inblandade. Skivinspelningar, turnéer och resor till olika projekt runt om i världen skulle kunna ha gåtts igenom. Även ifall huvudpersonen är död är ju de allra flesta andra trots allt i livet. Men boken är bara knappt 150 sidor lång, som en jämförelse var den biografi om Ulf Lundell som kom ut 2007 närmare 1000 sidor lång.

Det är som att författaren inte riktigt orkat slutföra sina i flera fall väldigt intressanta idéer. Några kritiker intervjuas om sin njugga inställning till Björn Afzelius, men det hela beskrivs väldigt kortfattat. En vers i "Medan bomberna faller" kommenteras med att den upprörde många inom "terapisvängen" - och sedan följs det inte upp. För att bara ta några exempel.

Björn Afzelius många skivor nämns visserligen kronologiskt men inte speciellt utförligt. Jag hade gärna läst kommentarer från till exempel Olle Nyberg, Tommy Rander och andra som samarbetade med artisten Björn Afzelius under många år. Boken hade med fördel kunnat bli dubbelt så lång och då hade det varit enkelt att överse med att hälften av innehåller var, så att säga, känt.

Nu blir boken summarisk och som sagt mest en sammanställning av redan kända fakta. Med några få undantag och det är framförallt relationen till döttrarna Rebecca och Isabelle. Gunnar Wesslén har såväl intervjuat dem som plockat med en text de själva skrivit. Här framträder en mer komplex bild av pappan Björn Afzelius, porträttet är ömsint och fint. Några uttalanden från hans barn har jag aldrig stött på förut. Några av författarens egna minnesbilder från umgänge med Björn Afzelius, från födelsedagsfester och semestrar i Paris och Castellvechio i Italien känns även de läsvärda och "nya", om än väldigt kortfattade. Hade det inte varit bättre för Gunnar Wesslén att skriva just en vänbok och inte en biografi? 

Kvinnohistorierna det stått om i kvällspressen och som orsakat så stort rabalder på www.bjornafzelius.com känns som en parentes på några sidor, var det inte ungefär samma som stod i en av bookletarna? Däremot hade ett mer ambitiöst och problematiserande kapitel om Björn Afzelius kvinnosyn och kvinnoporträtt inte skadat, men se det får vi inte. 

Och sen undrar jag var korrläsningen blev av...? Alla dessa slarv- och stavfel som återfinns genom hela boken, det är sådant som självfallet dyker upp under skrivandets gång, men som lika självklart ska rättas till innan manuset ges ut.
   
Frågan är hur man ska se på Björn Afzelius : en god man - och bara en människa, är det en vänbok eller är det en artistbiografi? Som artistbiografi betraktad känns den ganska medioker, men som vänbok har den sina kvalitéer. Men jag väntar fortfarande på en ordentlig biografi om artisten Björn Afzelius.

onsdag 20 november 2013

Lagom respektlösa tolkningar av Ebba Grön

När Ebba Grön tolkas lyssnar eder bloggare, skivan kom ut i dagarna.  


De medverkande förhåller sej alldeles lagom respektlöst gentemot Ebba Gröns originalversioner. Ett par tolkningar sticker ut, Alina Devecerskis utmärkta "800 °C" och Love Antell tolkar Scheisse så fint att änglarna gråter. Alina och Loves låtar kommer leva vidare. Electrodunket i den förstnämnda och den hudlösa närheten i den sistnämnda. Även Noonie Baos "Ung & kåt", Julia Veros "Die Mauer" och Satan Takes a Holidays "Häng gud" funkar bra. Några av de andra tolkningarna tilltalar mej inte alls och flera går rätt blygsamt förbi.
 
En stor skillnad mot Nationalsånger, hyllningen till Nationalteatern som kom tidigt 00-tal, är att de flesta som medverkade på den var rätt kända namn och en del spännande kombinationer förekom, här är de flesta rätt okända namn och vi får inga möten i stil med när Dogge mötte Fjodor i en "Barn av vår tid".

Att tolka Ebba Grön är inte lätt. Bandets position i svensk musikhistoria gör dem minst sagt svårtolkade, kanske förklarar det varför såpass få gitarrockband är med och tolkar ett av de mest inflytelserika svenska gitarrockbanden någonsin? Som sagt förhåller sej de medverkande sej lagom respektlöst till Ebba Grön, vilket jag tycker är helt nödvändigt för att lyckas med en cover på dem utan att det börjar lukta after ski eller firmafest.    

Tyst för fan - Ekon från Ebba Grön är inte dålig, men jag tror inte det är en samling folk kommer tala om om tio år.

måndag 18 november 2013

Alina är 800 grader

Ebba Gröns Stonesdoftande hit från 1981 års Kärlek och uppror går alldeles utmärkt att göra om till en nutida elektrisk popdänga, Alina Devecerskis cover skulle antagligen funka lika bra på Henriksberg som på Avenyn som på ett mellanstadiedisco. Imponerande!

Recension av hela skivan Tyst för fan - ekon av Ebba Grön kommer om någon dag.

lördag 16 november 2013

Dags att göra upp med extranummerseländet

"Inte de där extranummren ikväll oxå!"
- En gång till! Klapp-klapp-klapp
Konserter följer precis som de flesta andra ställningar en social kod. I den sociala koden för en konsert ingår att bandet eller artisten när det är ett par låtar kvar på den förbestämda låtlistan ska tacka för sej och gå av scenen. För att sedan blir inropad och inklappad av en entusiastisk publik. När bandet eller artisten sedan kommer in igen ska vi jubla högt av förvånad glädje. Det kallas extranummer.

Allvarligt talat, är det inte dags att göra upp med extranummerseländet?

Alla vet att det kommer, inte sällan går det att kolla upp eller lista ut vilka låtar som kommer. Det finns världsartister som kör samma extranummer en hel turné eller ett helt liv och det finns akter av alla storlekar som går av scen utan att ha kört senaste hitsingeln.

Extranummerseländet är ett fånigt och förutsägbart skådespel.

Jag kan förstå att artister och grupper som just blivit stora tycker det är vansinnigt kul att bli inropade. Men etablerade akter borde väl få bekräftelse nog ändå? Jag kan även förstå att de som uppträder vill ta en liten paus. Men då kan man göra det, utan att fåna sig med extranummer, till exempel genom att lägga in en paus mitt i konserten för just vila. Sådant förekommer förstås, bara i år har jag varit på två konserter med paus mitt i, men nog tusan dyker extranumren upp ändå. 
 
Det vore väl en sak ifall extranummer var just extranummer, något som dök upp ibland när akt eller publik var särskilt taggade, och att låturvalet till extranumren varierade. Tänk er att inte veta ifall det skulle bli extranummer eller ej! Att faktiskt känna att det gör skillnad när man står där och klappar. Då vore det en kul och spännande avslutning - istället för som nu ett eländigt skådespel.

Tired Eyes - veckoslutets Neilnostalgi

Jag hade helt glömt bort hur bra den här gamla pärlan från Tonight's the Night var innan den igår förmiddags dök upp igen när jag åkte till jobbet.

fredag 15 november 2013

Snart dags att resa med lätt bagage i Sundströms sällskap

Stefan Sundström är ute på en akustisk soloturne, han reser "med lätt bagage" och en akustisk gitarr på varje rider. Om några veckor kommer turnén till Göteborg och Stora Teatern. Jag ser mycket fram emot spelningen, trots att jag har sett honom två gånger tidigare i år, men det var som att återse en kär gammal bekant och hur mycket man saknat denne. En gång i tiden såg jag Sundström flitigt och i år har det äntligen blivit dags igen.

Inte minst när är jag nyfiken på "Huset av glas", låten som gjorde störst intryck på mej live i våras och somras. Hur låter den utan det småjazziga kompet? Eller kanske har Sundis kanske passat på att stöpa om setlistan fullständigt när han spelar på egen hand? 

Lagom till turnén släpptes den nya låten "Resa med lätt bagage" - visserligen inspelad med band - som tar vid där de existensiella och eftertänksamma funderingarna från Under radarn slutade. Vad väger själen och var tar den vägen? Jag plockar gärna med mej Sundströms humanism på resan genom vintern.

Vi ses på Stora Teatern.

torsdag 14 november 2013

Jag sjunger gärna artisternas lovsång

Sjung ingen lovsång, håll inga tal

Så sjöng Björn Afzelius några år innan sin död, men den gode Björn hade fel. Vi älskar att sjunga lovsång när våra favoritartister har dött.

Visst lyssnade du också på Lou Reed och Velvet Underground för några veckor sedan?

Bland oss som bokför vårt lyssnade på last.fm var det rätt många fler som lyssnade på Lou Reed och Velvet Underground för några veckor sedan jämfört med vad det brukat vara.

Lou Reed

Velvet Underground

söndag 10 november 2013

Pestens Tid, Babel, Malmö 2013-11-07: "Varenda ton och anslag sitter där det ska"

Minnenas Motell hade en utsänd i Malmö i torsdags, vi välkomnar Michael Porali för ännu en gästbloggning.

För ungefär ett år sedan offentliggjorde några vänner sina första inspelade alster under namnet Pestens Tid. Min inte helt sakliga hyllning av deras "När du vaknar" hamnade ganska snart på Ge Hit Musiken, där jag skrev vid tillfället, och sedan släpptes en fyralåtars vinylsingel i början av 2013. Förutom resterande "Arbetslinjen", Brixton" och Ensam hem" fanns även den ännu mer hjärtskärande "Azalea" tidigt tillgänglig online, och samtliga dittills existerande Pestens Tid-dängor har vid ett eller annat tillfälle letat sig in i undertecknads DJ-set under otaliga klubbkvällar i Göteborg. Bandet har dock sin bas i Malmö, och denna novembertorsdag annonserades det om en spelning på anrika Babel, där bland andra Pestens Tid skulle spela. Ett ypperligt tillfälle att njuta av depp-peppig popmusik och träffa vänner, tänkte jag och hoppade på en långfärdsbuss.

Pestens Tid har sedan i vintras inte bara släppt en singel, utan också bytt ut pianisten Dan mot pianisten Malin, och när sextetten (som innehåller medlemmar från Nobelkommittén och Bäddat För Trubbel) ställer sig på scen som första band klockan åtta en lördagkväll är lokalen i princip folktom. För en van besökare på Göteborgs främsta torsdagsinrättning Jazzhuset och dess klubbar ter sig det hela något absurt, men det är inget som på något vis märks på Pestens Tid och deras framförande.

Under konsertens dryga halvtimma hinner endast en tidigare utgiven låt, "När du vaknar", avverkas, och förutom nämnda "Azalea" och den nyskrivna "Makt", som även den ligger någonstans på Youtube, är det idel nya alster som framförs, och med tanke på att Pestens Tid inte är det flitigast turnérande bandet i stan skulle jag nästan våga mig på att gissa att några av dem får sitt uruppförande under kvällen. Att både Linn (sång) och Martin (trummor/kör) är sjuka är inte heller det något som märks, utan det känns (åtminstone för någon som inte varit med och arrangerat låtarna) som om varenda ton och anslag sitter där det ska, och besvikelsen över den orimligt glesa publiken är inte heller något som bandet visar utåt. Det är inte utan att jag tycker lite synd om både de som inte dök upp alls, och de som kom sent för att bara supporta något av de andra bandet. Men å andra sidan vet ni inte heller vad ni missade!

Pestens Tid går in i studion under kommande vecka och om allt går enligt planerna drabbar fullängdsalbumet Sverige tidigt nästa år.

Michael Porali

fredag 8 november 2013

When The Deal Goes Down

Nejdå, en låt som heter "Early Roman Kings" ska inte spelas i Rom, det ska den inte. Den går att spela på alla andra ställen, men inte i Rom, eller vad handlar det om?

Bob Dylan behöll igår kväll ett par låtar från den första Romspelningen, och kastade in en hel del nytt. Men av den ganska statiska men väldigt vitala setlista som gällde fram till och med Milanospelningarna finns inte mycket kvar. Tempest-låtarna är fortfarande borta, däremot hela fyra låtar från Modern Times, vilket blev kvällens mest spelade album. 

Däremot spelades varken "Like a rolling stone" eller "All along the watchtower" igår, när hände det sist?

torsdag 7 november 2013

Grattis Joni Mitchell på sjuttiårsdagen!

Watching The River Flow

Jag kan riktigt tänka mej hur förvånade folk måste ha blivit på Atlantico i Rom igår. Bob Dylans europeiska höstturné nådde den italienska huvudstaden efter tre kvällar på Teatro degli Arcimboldi i Milano, och i Rom igår kväll visade han att det aldrig går att veta var man har honom. Setlistorna på höstturnén har, likt på turnén i USA i våras, varit i stort sett samma varje kväll, bara några små förändringar på några få spelningar. Tills igår kväll.

På första kvällen i Rom byttes alla låtar utom avslutande "All along the watchtower" ut, alla låtar! De sexton låtarna som plockades in var såvitt jag kan se i samtliga fall turnépremiärer, även ifall jag inte tror någon av dem varit direkt ovanlig live de senaste åren. Men vilken överraskning för Dylanologer och setlistenördar! Även ifall jag tycker lite synd om Rompubliken som inte fick höra några av de utmärkta Tempest-låtarna blev det helt plötsligt mer spännande att kolla setlistorna igen. Undrar hur det blir på andra Romspelningen ikväll?

tisdag 5 november 2013

Lundell bjuder in till fest och jag kommer gärna

Ulf Lundell bjuder in till fest och att döma av inbjudan kommer det bli precis som vi vill ha det. En del tillställningar med Orminges stolthet har ju den senaste tiden tenderat att bli för långa, för tråkiga, för brötiga, för babbliga, men likväl med guldkorn gömda lite här och där. Den här inbjudan känns som ett betydligt säkrare kort, det blir kanske inte den allra bästa fest han bjudit in till, men den blir lyckad! Ni känner igen känslan.   

"Jag vill ha fest" är en upptempolåt med glad livsbejakande text, akustisk och elektrisk gitarr, framträdande klaviaturer, "shalalala"-stick, en vacker vän adresseras och mot slutet kommer ett saxofonsolo. Vi har hört det förut, och vi vet att vi gillar det. "Jag vill ha fest" är en låt i klassisk Lundellstil, tänk "Lycklig, lycklig", "Ute på vägen igen", "Förlorad värld", "Ut ikväll" och "Människa med människa". Detta är precis vad jag hoppades på. Det enda som är lite märkligt är att en sån här låt släpps som singel i november och inte om ett halvår.  


Men som alla vet består en fest med Ulf Lundell inte bara av "shalalala", ända sedan han bjöd in oss första gången för snart fyrti år sedan, har vemodet funnits där. Ni vet, de där som sätter sej i ett eget hörn på fester och pratar om livet över några glas. "En fyr i natten" är ingen ny "Jag saknar dej", men likväl en bra låt. Vemodig och drömsk på samma gång med en melodi som växer. Gissningsvis blir "En fyr i natten" den av låtarna som håller längst, det man kommer ihåg bäst från kvällen även om det inte var roligaste ögonblicket just då.   

Nu blir jag sugen på att komma på den där festen. "Jag vill ha fest" och "En fyr i natten" är ett starkt styrkebesked från Trunk, kanske blir skivan den fullträff jag spekulerade om?  

måndag 4 november 2013

Kvällstidningsmemorablia

Längtar inte du tillbaka till den tiden när Aftonbladet och dess musikrecensenter var en maktfaktor i musik-Sverige? Vore det inte kul att få läsa dåtida recensioner av Oasis debut, Broder Daniels andra skiva, Winnerbäcks debut och tusentals andra skivor?

Passa då på att förlusta dej i Aftonbladet Puls CD-arkiv med recensioner från 1 september 1995 till 24 oktober 1997.

Visst, många av recensionerna är löjligt korta, men likväl finns det en hel del läsvärt i spalterna. Och själva webbsidan bara skriker 1997, bara det är kul.   
 
Och hörrni - missa inte Per Bjurmans legendariska sågning av Christer Sandelin.
"Jahaja.
Solarietarzan har haft en livskris.
Och nu ska vi få ta del av de storslagna insikter den fött..."

söndag 3 november 2013

The Fooo - ett intressant fenomen

När jag vaknade igår morse hade jag inte hört talas om dem, är väl så att säga i fel generation. På GPs webb läste jag om The Fooo, ett nytt svenskt pojkband som efter att ha varit förband till Justin Bieber i våras blivit redigt stora. GP skrev att deras spelning i Örebro fått avbrytas på den andra av tre planerade låtar sen fansen i 13-årsåldern stormat scenen. I morgon (läs: idag) skulle de spela i Göteborg.

Så sitter vi några stycken på ett café i förmiddags och någon läser på sin telefon att The Foo ska spela på Götaplatsen om bara lite mer än en halvtimma. Klart vi går dit. Det här kan ju bli spännande, tänkte vi. 

Det är lätt att driva med unga människors hysteriska intresse för sina idoler. Men å andra sidan har jag själv köat tre timmar som 27-åring på Roskildefestivalen för att få stå längst fram när Neil Young spelade och är det något jag hoppas Minnenas Motell genomsyras av så är det en känsla av kärlek till den musik jag skriver om. Jag är ett fan själv - om än inte ett okritiskt sådant. Men att jag heller inte fullt ut förstår tjugu år yngre människors musiksmak och sätt att vara fans känns som helt i sin ordning. De flesta trallpunkband sågades av dagstidningarna för tjugu år sedan. Det sket väl jag i.  


På Götaplatsen kunde vi räkna in fem polisbilar, därav en buss, en befälsbil och en ledningsbil, och ett otal fans. GP skrev att det hade varit ungefär tusen personer där. Hade det varit mörkt hade platsen nedanför Konstmuseet lysts upp av den telefon var och en höll i sin hand.

Så kom då fyra killar i 15-årsåldern som hann dansa och mimsjunga till underdimensionerade högtalare i fyra och en halv låt. Sen var det roliga slut då ett stort gäng fans stormat scenen, eller scen och scen, det av avspärrningstejp utmärkta rektangulära område som The Fooo uppträdde på.

Fansen älskade det.

Gensvaret slog de flesta spelningar jag varit på.  

Och jag har aldrig heller sett så många rödgråtna fans i en publik efter att en spelning tagit slut.

The Fooo är ett intressant fenomen.

1) Hur kommer det gå för dem? Kommer de likt Backstreet Boys bli ihågkomna och ha några låtar som blir en del av allmängodset för en ganska stor generation eller blir de likt East 17 i stort sett bortglömda?

2) Jag tycker det är aningen cyniskt att spela så på fansens förkärlek för att storma scen, det är ju inte ens en scen. Ett en meter högt scenbygge med tillhörande kravallstaket och dike med vakter hade enkelt hindrat stormningsförsök och spelningen hade kunnat slutföras. Men något säger mej att The Fooo och deras manager inte vill ha det så...

lördag 2 november 2013

Winnerbäck lever ut sin arenarockdröm

Eder bloggare såg sin femtonde Winnerbäckkonsert igår.

Artisten kliver på scenen, ensam med en akustisk gitarr på magen, publikhavet tänds upp av hundratals smarta telefoner och digitalkameror, och föga överraskande börjar konserten med "Vi åkte aldrig ut till havet", förstalåten från aktuella skivan Hosianna.

Mot slutet av låten äntrar sexmannabandet scenen och den akustiska sololåten slutar i en fullbandslåt. Direkt efter kommer "Gå med mig vart jag går", andralåt på nya skivan. Det första jag skriver i mitt digitala anteckningsblock är "arenarock". Även turnén för fyra år sedan, på förra skivan, var definitivt arenarock, men här har Lars Winnerbäck tagit arenarocken ännu ett steg till. Inget är utelämnat till slumpen, allt är planerat in i minsta detalj. Ljussättning, vilket filter som är på storbildskärmarna, hur högt eller lågt lamporna i scentaket sitter och framförallt filmerna som spelas i bakgrunden på många av låtarna. Den gamle Guns N' Roses-beundraren lever ut sin arenarockdröm. 

Foto: Agnes Sandstedt
Sexmannabandet är till största delen samma som på Hosianna och för den delen sommarturnén förra året. Det är ett rutinerat och välmeriterat gäng, några delar Hellacopters, en del Weeping Willows och Stefan Sundström & Apache och inte minst några delar av Ulf Lundells band åren kring millenieskiftet. Sedan David Nyström tagit klivet in i Winnerbäcks liveband saknas nu bara Janne Bark, sen har Winnerbäck spelat med alla i Lundells band från till exempel Fanzine-turnén, "skitbra", skrev Winnerbäck efter att ha sett en spelning på den turnén. Jo, vi märker det. Ola Nyström gör sin andra turné med Winnerbäck och det är inte utan att det är lite svindlande att tänka på att det i vår är tjugu år sedan en ung Winnerbäck spelade förband till Stefan Sundström & Apache på Skylten i Linköping. Undrar om det är något de snackar om backstage?

Men den i bandet som märks mest är basisten Jerker Odelholm, jag skriver "Jerker!!!", och här krävs måhända lite bakgrund. Jag har sett Jerker Odelholm spela bas med Ulf Lundell på ett gäng turnéer och med Winnerbäck några gånger. Jerker Odelholm är basisten som stått i bakgrunden och inte rört sej mer än nödvändigt, jo, likheterna med Springsteens Garry Tallent är fler än bara chefens musikstil. Men igår... han stod bredvid Winnerbäck, var den som syntes bäst av musikerna, han spexade, rörde på sej, dansade och showade. Iförd hatt. Heja Jerker! Jag visste att du kunde. Jerker Odelholm höjde verkligen konserten - men så har han oxå varit med och producerat Hosianna.  


Winnerbäckpubliken har ändrat karaktär. Den har definitivt inte blivit mindre, men visst har den blivit äldre? De skrikande unga tjejerna som stod längst fram på 00-talet går fortfarande på konserterna, men står nu längre bak, och raderna med skrikande unga fans längst fram har blivit tunnare. Där jag och Agnes stod strax bakom klungan var åldersspridningen stor med både tonåringar och femtiplussare.
 
Det är sånär som på någon vecka fjorton år sedan jag såg Winnerbäck för första gången, men på den tiden var bara en av de 21 låtar som spelades igår kväll utgiven. Fortfarande låg mycket framför både Winnerbäck och publiken. Ännu har ingen lagt upp setlistan på setlist.fm men kolla den från till exempel Karlskrona, det var samma låtar. 

Hosianna dominerade givetvis konserten. Åtta av skivans låtar spelades och i övrigt var det en-två låtar vardera från skivorna på denna sidan millennieskiftet med undantag för Vatten under broarna som fick med hela tre låtar, alla i maffiga fullbandsarrangemang. Den enda nittitalslåten blev "Solen i ögonen", som dessutom var en av de som rev ned mest applåder och entusiastiskt publikstöd på hela konserten.

"För dig" och "Mareld" kändes som kvällens stora överraskningar, kul med lite oväntade äldre låtval och det är ju dessutom fantastiska låtar. "Ingen soldat" och "Från kylan in i värmen" uppskattades stort från publiken, men själv tycker jag det är lite överskattade låtar, kände inte ens igen dem till en början.

"Vem som helst blues", "Utkast till ett brev" och "Hosianna" var lika bra som på skiva, om inte bättre. Det är en otrolig trio låtar som verkligen skriver in sej i Winnerbäcks Hall Of Fame. "Vem som helst blues" har samma nerv i sej som "Söndermarken", det är en de Stora Låtarna. Uppväxtskildringen, de kluvna känslorna inför hemstaden och det egna kändisskapet. "Söndermarken" kom givetvis som sista extranummer och var ett alldeles perfekt avslut på konserten. Bägge två illustrerades av fina filmer som passade utmärkt i sitt sammanhang. En kväll på vad jag antar är Stora Hotellet i Linköping och en barkbåt som drev nedför en bäck i ett Östgötskt landskap.  

"Ett sällsynt exemplar", "Stort liv", "Elden" och "Solen i ögonen" var bland kvällens få riktiga upptempolåtar. Tyvärr var kanske antalet midtempolåtar något för många med tanke på att det var en islada och inte ett konserthus han spelade i. Som synes saknades många hits bland låtarna, det blev ingen "Kom ihåg mig", ingen "Hugger i sten", ingen "Kom änglar" och ingen "Om du lämnade mig nu". "Hugger i sten" var väl den enda jag saknade av dessa, annars var det kul att han vågade skala bort givna hits för istället lyfta fram sådana som "För dig" och "Mareld" och för den delen de många nya låtarna.

Där har vi tjusningen med inomhusturné och aktuell skiva.   

fredag 1 november 2013

Vånna Inget börjar bli stora

Eder bloggare såg Vånna Inget igår. 

Vånna Inget börjar bli stora. Framför scenen på Jazzhuset var det helt knôkat när Vånna Inget klev på scen strax efter midnatt natten mot fredag, men Jazzhusetpubliken är ingen pogande punkpublik utan åtminstone till en början en mer passivt iakttagande publik.

Fast nästa gång Vånna Inget spelar i Göteborg lär de kunna spela på ett större ställe. Det är inte bara i hemstaden Malmö som bandet lockar mycket folk.  

Vånna Inget turnerar just nu på nya skivan Ingen botten som såklart dominerade livesetet. Den röjiga "Vart tar du vägen" fungerade bäst av de nya låtarna. Annars var mina favoriter gamla låtar som "Nödsignal", "Allvar" och "Jag ska fly till jag hittar hem". Men så är det ju alltid, när de släpper sin nästa skiva kom jag stå där och tycka "Vart tar du vägen" och "Gamla" är bäst.

Det är lite Tant Strul- och Nirvana-vibbar över Vånna Inget och sämre vibbar kan ett band ge. Jag skulle gärna se Vånna Inget på någon festival i sommar.