lördag 10 maj 2014
torsdag 8 maj 2014
Pestens Tid - Inte tänka, inte höra: "Någon slags framtidstro och hopp"
Michael Porali gästar med en recension av Malmöbandet Pestens tids skiva som släpps i dagarna. På vinyl! Digitalt först nästa vecka. Stilfullt.
Nästan ett och ett halvt år efter den av mig och många andra hyllade debut-EP:n är malmösextetten Pestens Tid tillbaka med sin fullängdsdebut Inte tänka, inte höra. Tio poppärlor som både var för sig och som en stark enhet sticker ut på ett sätt som popmusik med göteborgsinfluenser inte gjort sedan Bobastian släppte sin Ny demokrati i början av förra året.
Plattan tar sitt avstamp i titelspåret, en bittersöt historia om ett välsorterat vackert hem, att aldrig våga vara ful, kort sagt om bilder människor gärna målar upp av sig själva inför andra, och där Linn Landén (sång, dragspel) lovar att man faktiskt duger helt okej ändå och att hon sopar upp spillrorna av den perfekta fasaden när den spricker. Redan på debuten fastnade jag för sättet som Pestens Tid, hur sommarpoppigt det än kan låta, alltid lyckas hitta just det där som drar ner, skaver och förstör, och sedan ändå få det att framstå som ungefär så bra det kan bli. Något som blir tydligt i nästa låt, "Dom som vinner", med refrängen "Vi är kungar, vi är kungar av en värld..." (så långt allt gott, eller hur?) "...där allt hopp försvann för längesen, regerar i en tid av tomhet och brustna drömmar".
För egen del känns det väldigt svårt att fokusera på det sorgsna som väl egentligen är vad albumet till hälften består av, snarare upplever jag någon slags framtidstro och hopp i merparten av låtarna på Inte tänka, inte höra, trots klara och tydliga bevis på motsatsen t ex "ensam är stark och så, men en värdelös person" (från "Ingenting") eller varför inte "allt är fint, jag ska bara bryta ner mig själv så jag passar in på den här gatan" (från "Den här gatan", som även stoltserar med ett fantastiskt arenarockintro!).
En vild gissning är att mycket av positiviteten faktiskt springer ur den luftigare dimension Malin Lindbergs ständigt närvarande klaviaturer ger åt kompositionerna, men inte inte alls lika vild gissning är nog helt enkelt att det är sådan jag är. Man ska veta sin plats och veta vad man mår bra av, som refrängen i den lite äldre livefavoriten "Makt" lyder.
Pestens Tid spelar tillsammans med vårens megahype Hurula på Babel i Malmö, så ni som har vägarna förbi där borde faktiskt släpa er dit. Det är även releasefest för "Inte tänka, inte höra" så passa på att haffa er ett exemplar på vinyl vet jag!
Michael Porali
Nästan ett och ett halvt år efter den av mig och många andra hyllade debut-EP:n är malmösextetten Pestens Tid tillbaka med sin fullängdsdebut Inte tänka, inte höra. Tio poppärlor som både var för sig och som en stark enhet sticker ut på ett sätt som popmusik med göteborgsinfluenser inte gjort sedan Bobastian släppte sin Ny demokrati i början av förra året.
Plattan tar sitt avstamp i titelspåret, en bittersöt historia om ett välsorterat vackert hem, att aldrig våga vara ful, kort sagt om bilder människor gärna målar upp av sig själva inför andra, och där Linn Landén (sång, dragspel) lovar att man faktiskt duger helt okej ändå och att hon sopar upp spillrorna av den perfekta fasaden när den spricker. Redan på debuten fastnade jag för sättet som Pestens Tid, hur sommarpoppigt det än kan låta, alltid lyckas hitta just det där som drar ner, skaver och förstör, och sedan ändå få det att framstå som ungefär så bra det kan bli. Något som blir tydligt i nästa låt, "Dom som vinner", med refrängen "Vi är kungar, vi är kungar av en värld..." (så långt allt gott, eller hur?) "...där allt hopp försvann för längesen, regerar i en tid av tomhet och brustna drömmar".
För egen del känns det väldigt svårt att fokusera på det sorgsna som väl egentligen är vad albumet till hälften består av, snarare upplever jag någon slags framtidstro och hopp i merparten av låtarna på Inte tänka, inte höra, trots klara och tydliga bevis på motsatsen t ex "ensam är stark och så, men en värdelös person" (från "Ingenting") eller varför inte "allt är fint, jag ska bara bryta ner mig själv så jag passar in på den här gatan" (från "Den här gatan", som även stoltserar med ett fantastiskt arenarockintro!).
En vild gissning är att mycket av positiviteten faktiskt springer ur den luftigare dimension Malin Lindbergs ständigt närvarande klaviaturer ger åt kompositionerna, men inte inte alls lika vild gissning är nog helt enkelt att det är sådan jag är. Man ska veta sin plats och veta vad man mår bra av, som refrängen i den lite äldre livefavoriten "Makt" lyder.
Pestens Tid spelar tillsammans med vårens megahype Hurula på Babel i Malmö, så ni som har vägarna förbi där borde faktiskt släpa er dit. Det är även releasefest för "Inte tänka, inte höra" så passa på att haffa er ett exemplar på vinyl vet jag!
Michael Porali
onsdag 7 maj 2014
Greendale är en högst njutbar skiva
Jag skrev om Neil Youngs Greendale häromveckan.
Och jag har insett att jag verkligen gillar Greendale. Med Greendale la Neil Young allt vad experimenterade med nya musikaliska uttryck eller att leverera hitlåtar som "Rockin in the free world" eller låtar som gitarrkillarna kan förpesta fester och festivaler med åt sidan. Trallvänliga melodier och catchy refränger? De finns, men är väl dolda. Han struntade i det populära fyrtiminutersformatet och gjorde en nästan åtti minuter lång temaskiva som musikaliskt rör sej på klassisk Neil Young & Crazy Horse-mark. Kryddad med en rätt långtgående civilisationskritik dold i berättelsen om staden Greendale och familjen Green.
För att enkelt sammanfatta historien råkar kusin Jed Geeen skjuta ihjäl en polis, mediadrev följer och grandpa Green dör när media är ute efter. Till sist far då Sun Green till Alaska och bjuder oss på en av skivans bästa refränger. Och inte att förglömma så blev folket i Greendale arga när familjegården en gång i tiden bytte namn från "Double L" till "Double E". Det får vi veta redan i andra låten.
Den avlidne polismannen Carmichael tillägnas en fin låt med samma namn, fin åtminstone om du inte är rädd för en tio minuter lång låt som ger intryck av att ha tillkommit samtidigt som Neil, Ralph och Billy blossade ivrigt på fredspipan. Carmichael hyllas av sina kollegor och i mer än än ett år parkerade ingen på hans parkeringsplats. Men likväl förstår vi att allt inte var perfekt mellan Carmichael och hans fru.
Tre av skivans låtar är mer än tio minuter långa och endast en är under fem minuter. Och förutom inledande "Falling From Above" och avslutande "Be The Rain" tycker jag det är svårt att plocka ut enskilda låtar ur helheten. Skivan lanserades som just en helhet. Greendale-turnén pågick under ett år och alla de cirka hundra konserterna inleddes med de tio låtarna i den ordning de fanns på skivan. Både på den akustiska Europasvängen och på de bandförstärkta turnéerna i USA och Canada. Det är en skiva med ett nedskalat och primitivt Crazy Horse som tagit till sej Neils något skruvade idé till fullo och sedan jammat loss.
Greendale är en skiva som bör tas somen helhet, men det är inte alltid som tiden eller orken finns för en åttiminutersskiva. Men när den finns är Greendale en högst njutbar skiva.
En underskattad skiva i den buttre kanadensarens diskografi är Greendale. Skivan som från början introducerades när hans akustiska soloturné hade premiär i Stockholm våren 2003. Publiken blev arg och recensenterna blev ännu argare, med argast av alla blev Tomas Ledin som ska ha stormat ut muttrandes om "publikförakt". Och då tror jag ändå varken recensenter eller Tomas Ledin betalt en tusenlapp för kalaset. Neil Young inledde den hett efterlängtade kvällen med att spela tio låtar ingen hört, tio låtar som först senare under året kom ut på skiva och då förstärkt med Crazy Horse rytmsektion Ralph Molina och Billy Talbot. Greendale är en temaskiva kring familjen Green och deras liv i den lilla gemytliga staden Greendale. Men idyllen rasar och i sista låten far dottern Sun Green i panik och vredesmod till Alaska för att protestera mot regeringens miljöpolitik.
Och jag har insett att jag verkligen gillar Greendale. Med Greendale la Neil Young allt vad experimenterade med nya musikaliska uttryck eller att leverera hitlåtar som "Rockin in the free world" eller låtar som gitarrkillarna kan förpesta fester och festivaler med åt sidan. Trallvänliga melodier och catchy refränger? De finns, men är väl dolda. Han struntade i det populära fyrtiminutersformatet och gjorde en nästan åtti minuter lång temaskiva som musikaliskt rör sej på klassisk Neil Young & Crazy Horse-mark. Kryddad med en rätt långtgående civilisationskritik dold i berättelsen om staden Greendale och familjen Green.
För att enkelt sammanfatta historien råkar kusin Jed Geeen skjuta ihjäl en polis, mediadrev följer och grandpa Green dör när media är ute efter. Till sist far då Sun Green till Alaska och bjuder oss på en av skivans bästa refränger. Och inte att förglömma så blev folket i Greendale arga när familjegården en gång i tiden bytte namn från "Double L" till "Double E". Det får vi veta redan i andra låten.
Den avlidne polismannen Carmichael tillägnas en fin låt med samma namn, fin åtminstone om du inte är rädd för en tio minuter lång låt som ger intryck av att ha tillkommit samtidigt som Neil, Ralph och Billy blossade ivrigt på fredspipan. Carmichael hyllas av sina kollegor och i mer än än ett år parkerade ingen på hans parkeringsplats. Men likväl förstår vi att allt inte var perfekt mellan Carmichael och hans fru.
Tre av skivans låtar är mer än tio minuter långa och endast en är under fem minuter. Och förutom inledande "Falling From Above" och avslutande "Be The Rain" tycker jag det är svårt att plocka ut enskilda låtar ur helheten. Skivan lanserades som just en helhet. Greendale-turnén pågick under ett år och alla de cirka hundra konserterna inleddes med de tio låtarna i den ordning de fanns på skivan. Både på den akustiska Europasvängen och på de bandförstärkta turnéerna i USA och Canada. Det är en skiva med ett nedskalat och primitivt Crazy Horse som tagit till sej Neils något skruvade idé till fullo och sedan jammat loss.
Greendale är en skiva som bör tas somen helhet, men det är inte alltid som tiden eller orken finns för en åttiminutersskiva. Men när den finns är Greendale en högst njutbar skiva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)