I höstas kom nya skivan Tempest, den var dock märkligt frånvarande på turnén som följde. Kanske är det dags för låtarna att på allvar möta publiken i vår?
I höstas kom nya skivan Tempest, den var dock märkligt frånvarande på turnén som följde. Kanske är det dags för låtarna att på allvar möta publiken i vår?
De Lyckliga Kompisarna - Riksbanken
DLKs cover på Cornelis Wreesvijk hör till det bästa som kom ut ur Birdnest cover-projekt 1994-1995. Hästhandlare Wallenberg som köper upp hästkadaver och kör dem till korvstoppningsfabriken passar ju in i dessa tider.
The Rolling Stones - Wild Horses
En av Stones bästa ballader, mer behöver egentligen inte sägas. De här hästarna kan aldrig bli mat.
Stefan Sundström - Häst utan tyglar
Småjazzig allvarsam berättelse som jag länge missat, innan jag i somras veckan efter Roskilde råkade snöa in på några tidigare rätt okända Sundström-låtar.
The Byrds - Chestnut Mare
När det är hästar precis överallt vill man förstås fånga dem!
Björn Afzelius - Don Quixote
Nu red visserligen inte Don Quixote på en häst, kanske hade den redan hunnit ätas upp? Men precis som Don Quioxote trodde han red på en häst så trodde såklart Fidel Castro detsamma på Cubas stränder.
Hästpojken - Gitarrer & bas, trummor & hat
Här har det ätits häst! Jag hade missat Hästpojken innan jag såg dem på Emmaboda för några år sedan, eller rättare sagt, jag hade hört dem men inte fattat grejen. När jag stod där på den regniga och leriga festivalen och hörde den Neil Young-klingande stämman sjunga ballader som den här och "Små korta stunder" fattade jag.
Reeperbahn - Marrakesh
Vi får anta att det är rediga arabiska fullblod Reeperbahn och tuaregerna rider i ökennatten. Kanske för att komma undan nån slaktare som vill kränga hästkött till europeer?
Ola Magnell - Min häst har blivit sjuk
Och sen blir den billig lasagne!
Föga överraskande tog inte Refused emot regeringens pris utan att göra lite poänger på det (P3).
Men om vi bortser från det politiska, det här är ingen politisk blogg, så är det intressant att fundera över vilka som satt Sverige på den musikaliska kartan. Borde inte Bathory och Quorthon prisas postumt? Även Entombed är värda att fundera över. Bathory och Entombeds betydelse för death- och black metal världen över kan inte underskattas. Får vi se handelsministern stå och dela ut hederspris till någon av dem nästa år?
Minns ni de där åren i mitten av nittitalet?
Militanta veganer, brända Scanbilar, sönderslagna Shellmackar, utsläppta minkar, ungdomar som av politiska skäl ratade alkohol och kött, stora hemska kryss målade på händerna... Och i frontlinjen för detta stod Refused!
Eller?
Det stenhårda veganhardcorepunkbandet Refused, med en sångare som 1994 röstade på "KPQLRFK (r), eller vad de heter, så långt åt vänster det går" och några år senare blev krönikör i Syndikalistiska Ungdomsförbundets tidning Direkt Aktion, var roten till denna hemska ungdomstrend. En låt "Coup dé tat" påades ju med anarkistiska slagord som "When real freedom exists, there will be no state". De där Refused skulle nog snart göra revolution. Åtminstone om man frågade media.
Ni som inte minns, eller inte var med, kan lyssna på P3s dokumentär.
Idag får samma band hederspris av regeringen för sina insatser för svensk musikexport (SVT).
Ur led är tiden. Men samtidigt, det är ju fruktansvärt roligt.
Är det detta som kallas repressiv tolerans?
Under Radarn är till största delen inspelad däroppe i Norge. Martin Hederos, som funnits med på rätt många Sundströmskivor vid det här laget, sätter mycket av ljudbilden med sina klaviaturer. Tillbaks i bandet är även de gamla Apachemedlemmarna Ola Nyström och Anders Hernestam. Skepparen Erling medverkar på skivan och en av låtarna är en cover på honom. Sebastian Aronsson har producerat sin tredje Sundströmskiva på raken.
Inledande "Hej Hej Lou" är en av de första låtarna som sätter sig, annars är det få låtar som sticker ut vid de första lyssningarna. Men framåt tredje, fjärde lyssningen börjar en del låtar märkas mer och mer.
På Under Radarn är det i mångt och mycket en annan Sundström än den bredkäftade burleska trubaduren från tidigt 90-tal och ännu mer skiljer det sig från Stonesrockandet som gett honom smeknamnet Farstas Mick Jagger.
De jazzliknande stråk som då och då funnits i Sundströms musik har här tillåtits blomma ut mer än någonsin. Tänk på låtar som "Häst utan tyglar" från Fabler från Bälingebro och "Under isen (ligger himlen)" från Babyland, flera av låtarna går i dess fotspår. Cornelis Vreeswijk blickar fram från sin grav. Och förresten, är det någon mer som först tyckte det lät som "Bye Bye, Tom Hanks" istället för "Bye Bye, Trondheim"?
"Vår i Dalarna" låter som något Allan Edwall skrivit och som arrangerats till coverskivan Sundström spelar Allan, låten mynnar ut i en fin kärleksförklaring till frun Karin Renberg.
Den gamla Idol-sågningen "Trägårn" är nyinspelad i en bra version, visst var den från början en outtake från Hjärtats melodi? Och sedan dök den upp något anonym på Fabler från Bälingebro.
"Odlandets glädje" är en riktig pärla, det kan säkert bli den låt som överlever längst från skivan. Nostalgiskt sorgsen i samma anda som "Skogsnäs" från Ingenting har hänt och samtidigt så ironisk över södermalmshipsters med klimatångest att man kan tro den gode Sundström överdoserat på någon klassiker av typ Killinggänget. Om hur avlatsbreven numer säljs på gårdsbutiken.
"100 spänn kilot för ägg kan man ta. Om man döpt en höna till Greta"
Stefan Sundström är tillbaks från sin exil med en eftertänksam skiva, det är lite politik, mycket natur och miljö och en kärleksförklaring till Norge och Karin Renberg.
Uppdatering: SvD publicerade när boken kom ut ett utdrag.
"2013 ser ut att bli en återkomst för Prince. Efter en tid av tystnad är han nu aktuell med nya singeln Screwdriver. Prince, som egentligen heter Rogers Nelson, ger sig också ut på turné och spelar på [Smukfest i Skanderborg]."
Nåväl, GP. Återkomst och återkomst. Prince spelade på Roskildefestivalen 2010 och Way Out West-festivalen 2011. Så den där tiden av tystnad var inte så värst lång.
Allt började med en recension i Aftonbladet.
Visst, jag hade hört "Rockin in the free world" tidigare, men inte mycket mer.
Så läste jag Aftonbladets recension av Neil Young & Crazy Horse spelning på Roskildefestivalen 2001. Först bara jag satt med öppen mun. Sen rös jag och insåg jag verkligen var tvungen att kolla upp den där Neil Young nu.
Jag gick ut på Lunarstorm och frågade runt lite här och där efter vilken skiva man borde börja med. Flest nämnde Rust never sleeps. Antagligen beställde jag den från Ginza redan samma kväll.
En sommarkväll någon vecka senare sitter jag framför stereon och lyssnar med stor spänning. Redan på andra låten "Thrasher" är jag fast. Munspelet som tjuter till, det vackra gitarrspelet och de inledande verserna är allt som behövs. Jag sitter med gåshud.
Det tar inte lång tid innan jag älskar hela skivan, minus utfyllnadslåten "Ride my Llama", som visserligen inte är dålig, men en Neil Young-låt bland många. Av skivans nio låtar hör faktiskt fem till Neils bästa någonsin, "My My, Hey Hey (Out Of The Blue)", "Thrasher", "Pocahontas", "Powderfinger" och "Hey Hey, My My (Into The Black)".
I sommar turnerar Neil Young & Crazy Horse i Europa för första gången sedan just 2001. Bland de många datumen finns ännu inte några nordiska, och den där luckan just när t.ex Roskildefestivalen och Peace & Love är har funnits där rätt länge nu. Inte tänker han väl sticka hem till ranchen under den tiden?
När han inleder med "En yngling" hörs flera i publiken dra efter andan. Att han skulle välja att inleda med den nästan nio minuter långa mordballaden var det nog inte många som väntat sig. "Det var ett meningslöst mord i Borås 1972-73 nångång", en nyhet för mej.
Som andralåt kommer den outgivna "Landet Efteråt", om en turné han gjort upp genom Bergslagen, i Siljansbygden, ner i Värmland och tillbaks till Göteborg. Känslan av nedlagda fabriker, avfolkningsbygd och stora skogar är påtaglig. Jag minns när jag åkte med mormor och morfar mellan Borås och Rånnaväg en sommar för några år sedan, de kunde peka ut en nedlagd textilindustri i nästan varje by kändes det som. Turnén Dan Berglund pratade om gick inte förbi Sjuhärads skogar, men den kunde gjort det.
Efter detta håller han oss kvar i Värmland, närmare bestämt i Kristinehamn, med den tio minuter långa "Skymningen" från senaste skivan (2011 års Allt är idioternas fel). Ett långt mellansnack introducerar badplatsen med det magiska namnet Skymningen, hans tillflyktsort ett långt sommarlov på 1960-talet. Högt hopptorn, skitigt vatten och långt bort från föräldrarnas bråk. Klart han såg sig nödgad att ljuga om hur bra han kunde hoppa - med skruv till och med.
Dan gör det inte lätt för de i publiken som värmt upp med åtskilliga öl och nu vill sjunga allsång till "De mördades fria republik", "Mina herrar" och "Johan & Johanna". Vi andra förmår att uppskatta intimiteten, ärligheten och integriteten hos en stor berättare och vissångare.
Jag hörde talas om Dan Berglund för första gången när EAK släppte sin andra skiva Stolt 1996 och fick ett dubbeluppslag i Close Up Magazine. Renzo Aneröd framhåller där Dan Berglund som ett exempel på riktigt bra 70-talsprogg som fortfarande säger något. Något halvår senare hör jag Stolt och deras debutskiva och därmed mina första Dan Berglund-låtar. Bandet gjorde covers på "De mördades fria republik", "Kampens väg" och "Ballad vid minnet av en kamrat".
Idag är väl just EAKs covers på Berglund nästan det enda man kan lyssna på från deras två första skivor utan att börja leta efter skämskudden (versionen av "Ballad vid minnet av en kamrat" är en av mina absoluta favoritlåtar, vilken tolkning, och vilken Göteborgsskildring). Året efter kom samlingsskivan Nu är det nog!, där EAK gästas av Dan Berglund i en liveversion av "Mina herrar" - och jag hade fick för första gången höra Dans mäktiga röst. 1999 kom så samlingsskivan och till sist kunde man få höra Dan Berglunds eget material.
Dan Berglunds starkaste sida är hans människoskildringar. Låtarna befolkas av fyllon, hans polare Frasse Swahn, finska krigsveteraner och statare. På sjuttitalet utgjorde dessa en fond för de politiska låtarna, men från 1988 års Vildmarken och framåt har politiken satts på undantag och hans poetiska kvalitéer som textförfattare framträtt allt tydligare. För något år sedan insåg jag att Såna som vi... från 2007 är den skiva jag gillar bäst med honom. Det skulle ynglingen som spisade "Kampens väg" ha vetat.
Spelningen på Folkteaterns foajé i lördags var intim med publiken sittande i trappan och Dan nedanför densamma på en stol. Precis som tidigare gånger jag sett honom framfördes rätt få sjuttitalslåtar, utöver nämnda "En yngling" spelades "Ballad vid minnet av en kamrat", "Våren i Backadalen" och till sist publikfriaren "Mina herrar".
Dessförinnan hade vi bland annat fått en naken "Wellamo", låten om de finska krigsveteranerna som på 1950-talet flyttat från hemlandet tyngt av arbetslöshet och Sovjetiska krigsskadestånd till Sverige, där de diskade på Berns och Grand Hotell och sov i skift på billiga pensionat. Dan Berglunds far var en av dessa, själv kom han efter något senare på utvandrarfartyget "Wellamo". En annan som utvandrade från Finland på 1950-talet var min farmor, men hon hamnade på en textilfabrik i Tranemo.
"Kring Marstrands fästning" började med ett nynnande intro och det avskalade framförandet kontrasterade mot åttitalsproduktionen på skiva. "Frasse Swahns frälsning" passade bra eftersom vi ändå var i "de här kvarteren, där Frasse Swahn äntligen råkade ut för något som liknade en händelse i sitt liv".
En outgiven låt med dagboksanteckningar om söndagen 4 mars 2012 imponerade. Glöm inte bort den nästa gång det är dags för en skiva, den och "Landet efteråt" känns självskrivna.
Jag uppskattar integriteten i att vägra basera setet på allsångsvänliga sjuttitalsdängor. Spelningen var lång, närmare en timma och trekvart, och jag tror Dan hade kunnat spelat ännu längre om han bara velat. Även ifall det nog hade varit svårt att undvika "De mördades fria republik" då...
Men under festivalen tappade jag även tron på det unga släktets musiksmak och koll på rockhistorien. Jag hade min Velvet Underground & Nico-tröja på mej, men ett gäng unga grabbar började istället sjunga "Svennebanan" när de såg den. Velvet Underground eller Andy Warhol visste de inget om.
Ur led var tiden.
Statistik från Last.fm för Kjell Höglunds "Gennesarets sjö".
Stavning "Genesarets sjö" respektive "Gennesarets sjö"
Jag har Steg/Himlen-singeln sedan länge, men om jag minns rätt är mitt exemplar lite svajigt och ljudkvalitén något bristfällig.
Om Robyn Hitchcock vet jag inte mer än att det jag hört av hans material har varit bra, att hans platta Fegmania! hade sålt 36 exemplar i Sverige innan John Lenin spelade in sin cover, att Strindbergs knyckte låttiteln "Mannen som uppfann sig själv" från en låt av honom och att han är albumaktuell igen i år.
Och att Johan Johansson uppenbart gillade Robyn Hitchcock.
John Lenin var det lätt androgyna kompisbandet Johansson bildade efter att han kickats ur Strindbergs. Bland medlemmarna märktes hans egen brorsa Favorit-Lars, KSMB-bekantingen Peter Ampull, den blivande Apache- och Weeping Willows-keyboardisten Mats Hedén, den mångårige Johansson-följeslagaren Lasse Bax och många fler.
Tydligen ska bandet ha varit ruggigt bra live och ha levt rövare när de var ute på turné, men så var de oxå aktiva andra halvan av det glada åttiotalet.
John Lenin är det minst kända av banden Johan Johansson var med i när det begav sej. Jag brukar säga att Strindbergs är bortglömda, men det är inget emot vad John Lenin är. Kanske för att deras skivor lider av defekten "1980-tal" lite väl mycket ibland?
Lenin är emellertid värda en större publik. "Himlen", album-låtarna "Vi kommer aldrig fram" och "Vatten" och för den delen outgivna pärlor som "Livet och hans fru" och "Folket vid en sopstation" (som spridits som mp3:or långt efter att bandet lade ner) är svenska åttitalsklassiker av rang.
Och singelomslaget med Johan Johansson i hermafrodit-tappning är ju riktigt tjusigt!
När man varit sjuk ett par dagar är det väldigt tacksamt med vänner som vill gästblogga. Joakim Larsson gästar Minnenas Motell en andra gång, den här gången utforskar han musikmyter och indiepopens själ.
Musik precis som allt annat utvecklas på ett komplext matris-artat sätt. Precis som med övrig historia så går det inte att peka ut enskilda tillfällen när något förändras. Men det finns vissa tillfällen som man kan mytbilda kring och jag, precis som jag vet att Johan också gör, älskar dessa myter.
Ett självklart exempel är The Gig That Changed the World. 4 juni 1976, Sex Pistols spelar i Manchester för första gången. Arrangörer var Buzzcocks. Det ska ha varit runt 40 personer i publiken, men enligt författaren David Nolan som skrivit en bok om spelningen så har han under det att han skrev på boken stött på runt 7500 personer som säger att de var där.
Men de som faktiskt var där! Man förstår hur spelningen fick sitt smeknamn. Dagen efter gick några grabbar i publiken till en musikaffär och köpte sina första instrument. De startade ett band som de kallade Stiff Kittens. De bytte senare namn till Warsaw, men innan deras första EP gick i tryck bytte de namn ännu en gång. Till Joy Division. Även Factory-grundaren Tony Wilson, Factory-producenten Martin Hannett och Ian Curtis fru Deborah Curtis var där.
I publiken satt även den 17-årige Steven Patrick Morrissey. Även Mark E. Smith, centralfigur i The Fall var där. Mick Hucknall (Simply Red) får väl anses vara den mest udda fågeln i samlingen. Jon the Postman inräknad!
Men det jag egentligen tänkte skriva om var ett annat ögonblick som i alla fall ger intryck av att ha förändrat pophistorien. The Byrds första TV-framträdande den 8 maj 1965. Bara 11 år innan The Gig That Changed the World, men i en helt annan värld. De spelade "Mr. Tambourine Man".
För mig framstår det som väldigt tydligt att det är The Byrds-gitarristen Roger McGuinns distinkta jangle-gitarr på den här låten som har inspirerat så många indiegitarrister efteråt. Andra hade varit inne på det förrut. Lyssna exempelvis på outrot till The Beatles "A Hard Day's Night". Det var även efter att ha sett filmen A Hard Day's Night som The Byrds började experimentera med jangle-soundet. Men det var The Byrds och Roger McGuinn med sin tolvsträngade Rickenbacker som planterade jangle-gitarren långt in i indiepopens själ.
Om termen jangle kommer från texten till "Mr. Tambourine Mans" in the jingle jangle morning eller är ett ljudhärmande ord för att efterlikna hur gitarrerna faktiskt låter det vet ingen. Men för att skänka trovärdighet till den här historien, så håller jag på den första varianten.
Kika särskilt på hur Springsteens gitarroddare är på väg att snubbla med gitarren i början :) Och kul att påannonseringen känns så typiskt storvulet amerikansk att inget satirprogram hade kunnat göra det bättre.
I många år prenumererade jag på Close Up Magazine. Min favoritskribent var föga överraskande Mikael Sörling, som alltid skrev initierat och läsvärt om svenska och utländska punkband. Han recenserade bland annat om punkdemos i varje nummer under rubriken "Sörlings Svinstia". De senaste åren har han bloggat och gett ut samlingsserien "Turist i tillvaron". Till sommaren kommer en dubbel-LP med favoritband från Svinstian. För att få ut LPn har Sörling efterlyst stödköpare, vilket jag skrivit om tidigare. Passa på att stödköpa medan det fortfarande går! Jag mailade iväg några frågor om projektet.
Hur har det gått med att ragga stödköpare?
Det har gått över förväntan. Jag trodde att det skulle ta betydligt längre tid, det var också därför jag sparkade igång Stödköps-grejen redan i januari. 137 personer har stödköpt skivan än så länge. Jag siktar på 150-200 innan jag slår igen.
Hur fick du idén att ge ut en dubbel-LP med gamla punkdemos?
Jag brukar få dom bästa idéerna när jag är ute och går långa sträckor i rask takt. Det var så jag bestämde mig för att dra igång Turist i tillvaron-serien och det var så alla bitarna för den här dubbel-lp:n föll på plats. I botten handlar det om en massa fantastiska band som inte får glömmas bort helt enkelt.
Har det varit svårt att få kontakt med banden?
Nej, det har varit jätteenkelt, det också. Jag började i somras och trodde det skulle ta något drygt halvår, minst, att få kontakt med alla. Jag var i princip klar efter några veckor, med ett undantag – Dead Generation från Bollnäs som det tog sju, åtta månader att få tag i.
Är något av dem fortfarande aktivt?
KKPA, Victims, Psycho Poetry, Bombfors och Svintask håller väl fortfarande på.
Hur har banden reagerat?
Mycket positivt, mycket glädje, mycket förvåning. Det är bara två band som tackat nej till medverkan, alla andra har varit otroligt peppade.
Alla gamla kassettter, har du haft kvar dem?
Nej. Jag har sålt och gett bort mängder genom åren. Men jag har jäkligt mycket på cd och på hårdisken så det har varit ganska lugnt. Dessutom har i princip alla banden som ska vara med sparat sitt material – det är kul.
Är den något särskilt band du inte tycker vi ska missa?
Skam från Motala gav typ 1993 ut singeln ”Att gå från något som är dåligt till något som är sämre”, en finfin sjutummare – men den bästa låten från den inspelningen gavs inte. Jag sa till sångaren Tobbe Beament att en dag ska jag ge ut den låten, ”Slå bara slå”, den får inte ruttna bort på nån kassett. Nu nästan 20 år senare uppfyller jag det löftet. Det känns bra – för det är en in-i-helvete bra punklåt som nästan ingen hört.
Kommer dubbel-LPn finnas även på Spotify eller är det bara vinyl som gäller?
Det blir nog Spotify också.
Kommer det fler skivor i Turist i tillvaron-serien?
Volym 6 kommer i början på mars, sedan är inga fler planerade för i år.
"Västerås, då kanske det blir en musikfråga om Kjell Höglund? "Gennesarets sjö" säkert".