Läs mer om Katja Castberg i gårdagens bloggning från Göteborgs Visfestival.
fredag 31 januari 2014
torsdag 30 januari 2014
HJALTALÍN på Pustervik 29 januari 2014 - Från triphop till finstämt på en minut
Michael Porali såg isländska Hjaltalín på Pustervik igår.
Det är inte ofta isländska storheter bevärdigar sina grannar i öst med besök, men när Hjaltalín gör det är det med inte mindre än två konserter i samma stad. Den första av de två missade jag tyvärr, det hade annars antagligen varit en stark upplevelse att se de spela live till Days of gray, den isländska stumfilm som växte sig åttio minuter lång istället för att bli den musikvideo till en av bandets låtar som det var tänkt från början.
Några timmar senare däremot, och dessutom en timma senare än jag först trott vilket innebar att jag till och med hann vara på plats i tid, tar de ett faktiskt ganska välfyllt Pustervik i sina armar när frontmannen Högni Egilsson (även i GusGus) tar plats bakom pianot och inleder med en kortare solosång. Någon minut senare avbryter han sig och undrar försynt om det verkligen är en pianoballad vi kommit för att höra. Vad publiken svarar minns jag faktiskt inte såhär nästan ett dygn senare, men snart därpå kliver resten av bandet ut och Högni ersätts av ordinarie pianist Hjörtur Ingvi Jóhannsson och tar själv plats bakom mittmikrofonen. Sättningen består av sex gemytliga islänningar på violin, bas, klaviatur, sång, sång och trummor, och faktum är att jag till en början är ganska nöjd med avsaknaden av gitarr, i klar kontrast till vad mitt förra inlägg här på Minnenas Motell handlade om. Hjaltalín är ett band som rör sig över många genrer, och följaktligen spelar inte alla medlemmar på alla låtar vilket gör att det hela tiden händer något i arrangemangen. Vad som en minut har båda fötterna fast förankrade i nittio- och det tidiga nollnolltalets triphop där Portishead och Morcheeba hörde till de mest tongivande, kan minuten senare kläs av till ett finstämt stycke baserat på endast gitarr och stråkar, för att senare dundra igång till något som fullkomligt ämnar att köra över sin publik på ett rent fysiskt vis.
Hjaltalíns mest spelade låt på Spotify är "Halo", en cover på den inte alls särskilt närbesläktade r&b-stjärnan Beyoncé, och det är också den i kvällens setlist som når störst uppskattning. Från att inklusive undertecknad ha varit tre systemkameraförsedda fotografer längst fram vid scenkanten förvandlat under några minuter hela Pustervik till ett veritabelt hav av filmande mobiltelefoner. Och visst, det är alls ingen dålig tolkning de gör, och Sigríður Thorlacius besitter en röst som utan problem gör rättvisa åt en skolad soulsångerskas hitballad. Det är bara det att de har så många bra egna låtar som publiken i allmänhet inte är lika upphetsad över. Roligare isåfall är att en annan av låtarna Hjaltalín framför denna kväll drivs framåt av en basslinga näst intill identisk med den i Veronica Maggios "Sergels torg". En annan underhållande detalj är att det på scenen finns en filmduk av gigantiska proportioner, som gjort för att ackompanjera den episka post-popen med. Hjaltalín har istället valt att varken ta bort den eller att visa någonting på den, så hela konserten genomförs med vit bakgrund i en i övrigt svartmålad (bokstavligt, inte metaforiskt) konsertlokal.
Detta i kombination med den tungt virvlande julsnö som börjat falla när jag lämnar Pustervik närmare midnatt denna onsdagskväll, gör faktiskt detta till en av de största konsertupplevelserna på väldigt länge. På väg ut råkade jag höra en tjej säga något om att hon kände sig "tillfredsställd", och det är nog exakt rätt ord för att beskriva känslan efter en Hjaltalín-spelning. Jag har egentligen bara en enda synpunkt, nämligen att när de kom in för ett extranummer endast spelade just ett, trots att jag skrek "spela allt en gång till".
Michael Porali
Det är inte ofta isländska storheter bevärdigar sina grannar i öst med besök, men när Hjaltalín gör det är det med inte mindre än två konserter i samma stad. Den första av de två missade jag tyvärr, det hade annars antagligen varit en stark upplevelse att se de spela live till Days of gray, den isländska stumfilm som växte sig åttio minuter lång istället för att bli den musikvideo till en av bandets låtar som det var tänkt från början.
Några timmar senare däremot, och dessutom en timma senare än jag först trott vilket innebar att jag till och med hann vara på plats i tid, tar de ett faktiskt ganska välfyllt Pustervik i sina armar när frontmannen Högni Egilsson (även i GusGus) tar plats bakom pianot och inleder med en kortare solosång. Någon minut senare avbryter han sig och undrar försynt om det verkligen är en pianoballad vi kommit för att höra. Vad publiken svarar minns jag faktiskt inte såhär nästan ett dygn senare, men snart därpå kliver resten av bandet ut och Högni ersätts av ordinarie pianist Hjörtur Ingvi Jóhannsson och tar själv plats bakom mittmikrofonen. Sättningen består av sex gemytliga islänningar på violin, bas, klaviatur, sång, sång och trummor, och faktum är att jag till en början är ganska nöjd med avsaknaden av gitarr, i klar kontrast till vad mitt förra inlägg här på Minnenas Motell handlade om. Hjaltalín är ett band som rör sig över många genrer, och följaktligen spelar inte alla medlemmar på alla låtar vilket gör att det hela tiden händer något i arrangemangen. Vad som en minut har båda fötterna fast förankrade i nittio- och det tidiga nollnolltalets triphop där Portishead och Morcheeba hörde till de mest tongivande, kan minuten senare kläs av till ett finstämt stycke baserat på endast gitarr och stråkar, för att senare dundra igång till något som fullkomligt ämnar att köra över sin publik på ett rent fysiskt vis.
Hjaltalíns mest spelade låt på Spotify är "Halo", en cover på den inte alls särskilt närbesläktade r&b-stjärnan Beyoncé, och det är också den i kvällens setlist som når störst uppskattning. Från att inklusive undertecknad ha varit tre systemkameraförsedda fotografer längst fram vid scenkanten förvandlat under några minuter hela Pustervik till ett veritabelt hav av filmande mobiltelefoner. Och visst, det är alls ingen dålig tolkning de gör, och Sigríður Thorlacius besitter en röst som utan problem gör rättvisa åt en skolad soulsångerskas hitballad. Det är bara det att de har så många bra egna låtar som publiken i allmänhet inte är lika upphetsad över. Roligare isåfall är att en annan av låtarna Hjaltalín framför denna kväll drivs framåt av en basslinga näst intill identisk med den i Veronica Maggios "Sergels torg". En annan underhållande detalj är att det på scenen finns en filmduk av gigantiska proportioner, som gjort för att ackompanjera den episka post-popen med. Hjaltalín har istället valt att varken ta bort den eller att visa någonting på den, så hela konserten genomförs med vit bakgrund i en i övrigt svartmålad (bokstavligt, inte metaforiskt) konsertlokal.
Detta i kombination med den tungt virvlande julsnö som börjat falla när jag lämnar Pustervik närmare midnatt denna onsdagskväll, gör faktiskt detta till en av de största konsertupplevelserna på väldigt länge. På väg ut råkade jag höra en tjej säga något om att hon kände sig "tillfredsställd", och det är nog exakt rätt ord för att beskriva känslan efter en Hjaltalín-spelning. Jag har egentligen bara en enda synpunkt, nämligen att när de kom in för ett extranummer endast spelade just ett, trots att jag skrek "spela allt en gång till".
Michael Porali
Talkin' Göteborg med Katja Castberg, Bells Gustafsson och Jan Hammarlund
Eder bloggare tittade förbi Göteborgs Visfestival på Musikens hus igår och såg två akter.
En snöig vinterkväll, en promenad genom gamla kvarter, in genom porten och ner i källaren där en stor publik satt och pimplade öl och vin, åt kakor och njöt av visor. I publiken fanns flera gamla bekantskaper. Måhända är jag lite skadad av den Dylanbok jag började läsa i julas och Pete Seegers bortgång i veckan, men jag fick vibbar av Greenwich Village anno tidigt 1960-tal. Talkin' Göteborg liksom.
Katja Castberg och Bells Gustafsson hade jag aldrig hört förut, men vilka låtar de hade! Refränger, ordvändningar och melodier som satte sej direkt. Till detta en utstrålning som hette duga. De växlade mellan akustisk gitarr, munspel, synth, fiol och tamburin. Bells sjöng en fin cover på Johan Johanssons "Lust". Katja Castberg har en färsk EP ute på Spotify och nu väntar jag bara på att Bells Gustafsson ska få ut sina låtar, särskilt den om delad vårdnad om ett rostigt munspel. De sjöng varannan låt spelningen igenom och gjorde till sist en strålande duett i Säkerts! "Dansa fastän".
En gång i mitten av 00-talet såg jag Jan Hammarlund göra en kortare spelning på Storan, så igår var bara andra gången jag såg honom. Någon "Valarna som sjunger" fick jag inte höra igår, inte heller några andra gamla hitlåtar. Men jag kan förstå att det för den i sommar 63-årige Jan Hammarlund inte känns jättelockande att sjunga låtar han skrev i tjuguårsåldern. Spelningen dominerades av låtar från hans 00-talsskivor och förra årets Löst folk där han spelat in gamla svenska folksånger, de flesta så gamla att de saknar känd upphovsman. Förstalåt var en mycket bra "Dem som vi behöver", från Röda linjen fick vi bra låtar som "Frasses ständiga otur" och "Täfteå", men tyvärr ingen "Jerusalem". Han spelade även en utmärkt tonsättning av Karin Boyes "Jag vill möta...". Mellansnacket innehöll bland annat en rolig Mikael Wiehe-historia och flera intressanta historier om folksångerna på Löst folk. På sätt och vis var det som om tiden stod stilla, Jan Hammarlund är den evige folksångaren, från medeltidens ballader till det som idag kallas singer-songwriters. Håkan Lahger hade rätt, det är något internationellt över honom.
I morgon blir det ett besök på Göteborgs Visfestival igen för att se bland annat Sanna Carlstedt och Johan Johansson.
En snöig vinterkväll, en promenad genom gamla kvarter, in genom porten och ner i källaren där en stor publik satt och pimplade öl och vin, åt kakor och njöt av visor. I publiken fanns flera gamla bekantskaper. Måhända är jag lite skadad av den Dylanbok jag började läsa i julas och Pete Seegers bortgång i veckan, men jag fick vibbar av Greenwich Village anno tidigt 1960-tal. Talkin' Göteborg liksom.
Katja Castberg och Bells Gustafsson hade jag aldrig hört förut, men vilka låtar de hade! Refränger, ordvändningar och melodier som satte sej direkt. Till detta en utstrålning som hette duga. De växlade mellan akustisk gitarr, munspel, synth, fiol och tamburin. Bells sjöng en fin cover på Johan Johanssons "Lust". Katja Castberg har en färsk EP ute på Spotify och nu väntar jag bara på att Bells Gustafsson ska få ut sina låtar, särskilt den om delad vårdnad om ett rostigt munspel. De sjöng varannan låt spelningen igenom och gjorde till sist en strålande duett i Säkerts! "Dansa fastän".
Sista året i gymnasiet, det är snart femton år sedan, tryckte bibliotekarien en nyutkommen bok i handen på mej. Jag tittade ned och såg en röd bok av Håkan Lahger som hette Proggen - musikrörelsens uppgång och fall. "Den här ska du läsa" sa hon. Sagt och gjort. Vid sidan om de långa kapitlen om Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Blå Tåget fanns bland annat ett kortare kapitel om Jan Hammarlund. Han var då ett helt okänt namn för mej och jag blev väldigt fascinerad av det jag läste om honom. Jag ville höra denna skönsjungande visartist, vilken Håkan Lahger skrev att det stod en doft av internationell folkmusik kring. Bibliotekarien fick allt lov att låna ut en bunte LP-skivor från den egna samlingen. Håkan Lahger hade skrivit om "Valarna som sjunger" och jag föll pladask. Det här var verkligen bland det finaste jag någonsin hört. Även andra gamla hits som "Jag vill leva i Europa" och "Skolsången" tilltalade mej. Några månader senare hittade jag två av hans LP-skivor från sjuttitalet, När bandet slutar spela och Innan tåget är på väg på Hold On Records i Borås.
En gång i mitten av 00-talet såg jag Jan Hammarlund göra en kortare spelning på Storan, så igår var bara andra gången jag såg honom. Någon "Valarna som sjunger" fick jag inte höra igår, inte heller några andra gamla hitlåtar. Men jag kan förstå att det för den i sommar 63-årige Jan Hammarlund inte känns jättelockande att sjunga låtar han skrev i tjuguårsåldern. Spelningen dominerades av låtar från hans 00-talsskivor och förra årets Löst folk där han spelat in gamla svenska folksånger, de flesta så gamla att de saknar känd upphovsman. Förstalåt var en mycket bra "Dem som vi behöver", från Röda linjen fick vi bra låtar som "Frasses ständiga otur" och "Täfteå", men tyvärr ingen "Jerusalem". Han spelade även en utmärkt tonsättning av Karin Boyes "Jag vill möta...". Mellansnacket innehöll bland annat en rolig Mikael Wiehe-historia och flera intressanta historier om folksångerna på Löst folk. På sätt och vis var det som om tiden stod stilla, Jan Hammarlund är den evige folksångaren, från medeltidens ballader till det som idag kallas singer-songwriters. Håkan Lahger hade rätt, det är något internationellt över honom.
I morgon blir det ett besök på Göteborgs Visfestival igen för att se bland annat Sanna Carlstedt och Johan Johansson.
onsdag 29 januari 2014
"Och solen sken och det var längesedan och min sista roskildefestival."
Ibland hittar en texter som är så bra att jag vill läsa texten gång på gång. Det hände igår när Malmöbloggaren Anders Törnblad skrev om ett åtttitalsminne. Läs och njut.
Fast på Roskilde 1988 blödde jag en hel del. Inte ekonomiskt, än hade inte drickandet svämmat över alla gränser, utan ur foten. Vi stod inne i tältet och hoppade och dansade till Pogues, Cohen och Billy Bragg som körde sina set direkt efter varandra. Bara en sån sak. Tror inte jag fattade hur bra det var, egentligen. Thatchertiden skämde bort oss med bra musik och Cohen filosoferade om Grekland, New York och Montreal.
Men det bar sig inte bättre än att en avslagen flaska lyckades smyga sig genom mes höga sandal och en bit in i min högerfot. Blodet strömmade ut, men jag märkte ingenting förrän Bragg spelat New England som extranummer. Åh, herrejävlar så ont det gjorde, kände jag då och fick linka iväg till sjukstugan. En glad dansk syrra frågade om jag "tagit något", men det hade jag ju inte. Skadad kan bli ändå. Och solen sken och det var längesedan och min sista roskildefestival.
Och aldrig mer har jag sett Pogues, Cohen eller Blly Bragg. Eller för den delen fått en flaska i foten.
tisdag 28 januari 2014
Pete Seeger (1918-2014)
Han ska ha blivit så arg. Den kanske mest hyllade av hans lärjungar begick dubbla synder, och själv stod han bredvid och mer eller mindre skakade av ilska. Enligt legenden ska Pete Seeger ha velat hugga av elkabeln med en yxa när Bob Dylan stod i en tidig elektrisk upplaga på Newport Folk Festival och spelade rocknroll istället för folkmusik, och med så kasst ljud att det inte gick att höra nånting. Pete Seeger har hela tiden fortsatt hävda att han inte försökt hugga av någon elkabel, "men historien har fått sånt genomslag att Seeger medger att inte ens han fru tror honom" som det står i Howard Sounes Dylanbiografi från 2001.
Pete Seeger fortsatte livet igenom att sjunga sina och andras folksånger och kämpa för en bättre värld. Även ifall hans framträdanden blev allt färre med åren spelade han så sent som i höstas på den årliga Farm Aid-galan i USA.
Han hade spelat med Woody Guthrie, Cisco Houston och Lead Belly, för att nämna några av de som Bob Dylan ikoniserade i "Song to Woody" redan för mer än femtio år sedan. Pete Seeger hade som sagt spelat med dessa, till och med Lead Belly född 1888, det är svindlande när man tänker på det.
Efter Pete Seeger och hans generationskamrater har många folksångare, singer-songwriters och outlawcountryartister kommit. Han var en generation äldre än de tretti- och fyrtitalister som själva bröt ny mark för så många år sedan. Han var länken till en annan tid.
To everything there is a season.
måndag 27 januari 2014
”It sucks to be Matt's little brother, because he's a rockstar and I'm not”
Självklart ska även Göteborgs Filmfestival uppmärksammas här på Minnenas Motell. I lördags gick en film av en lillebror om en storebror. Vem kan passa bättre för att skriva om den än min lillasyster Jenny Hellström?
Jag gillar det amerikanska indireockbandet The National så himla, himla mycket. Enligt Last FM är de bandet jag lyssnar överläget mest på (1884 spelade låtar sedan mars förra året, och då räknas inte alla de timmar på jobbet då jag låter High Violet gå på repeat eftersom den lyckligtvis finns i jobbpoden).
När jag blev tipsad om att det ska gå en dokumentär om favoritbandet på filmfestivalen här i Göteborg kändes det självklart att jag skulle gå. The National på bio! Det närmsta en liveupplevelse jag kan komma just nu.
Dokumentären Mistaken for Strangers, döpt efter en grym låt på Boxer, handlar om bandets sångare Matt Berningers nio år yngre bror Tom, och om hur han följer med på en turné och försöker göra en seriös dokumentär om storebrorsans band. Tom Berninger är en underhållande slacker som inte alls lyssnar på eller förstår The Nationals musik egentligen. Han är inte en bra intervjuare, och frågorna han ställer till bandets medlemmar i sina försök att vara seriös dokumentärfilmare blir mer av typen ”How many drugs have you taken and how many times and how fucked up did you get” eller ”Do you carry your wallet on you on stage? You do? That's wierd”.
Det visar sig snart att Tom varken är en bra roadie eller dokumentärfilmare, och han får sparken från turnén och ser ut att misslyckas med filmen, vilket följer helt i linje med hur det verkar ha varit i hans liv – han har aldrig lyckats slutföra någonting (ett faktum som både storebror Matt och föräldrarna Berninger intygar).
Dokumentären om bandet The National kommer alltså mer att handla om Tom Berninger och om lillebror/storebror-relationen mellan honom och Matt. Detta inramat av tafatta försök till att intervjua och ta ”tuffa” stillbilder på bandmedlemmarna, ämnat för en seriös dokumentär. Totalt är det ungefär tre National-låtar med i hela filmen, men jag blir ändå inte det minsta besviken. Jag blir snarare sugen på att göra en dokumentär om någonting min storebror håller på med och få den att istället handla om mig. Vilket grepp!
Dessutom innehåller filmen flera grymma klipp från olika liveframträdanden, och andra guldkorn som när Matt sjukt nervös inför en konsert låser in sig på toaletten och skriksjunger de första raderna till "Vanderlyle Crybaby Geeks". Man får ju rysningar för mindre.
Jag gillar det amerikanska indireockbandet The National så himla, himla mycket. Enligt Last FM är de bandet jag lyssnar överläget mest på (1884 spelade låtar sedan mars förra året, och då räknas inte alla de timmar på jobbet då jag låter High Violet gå på repeat eftersom den lyckligtvis finns i jobbpoden).
När jag blev tipsad om att det ska gå en dokumentär om favoritbandet på filmfestivalen här i Göteborg kändes det självklart att jag skulle gå. The National på bio! Det närmsta en liveupplevelse jag kan komma just nu.
 | |
| En mycket nöjd Jenny Hellström ser The National på Roskildefestivalen i somras |
Det visar sig snart att Tom varken är en bra roadie eller dokumentärfilmare, och han får sparken från turnén och ser ut att misslyckas med filmen, vilket följer helt i linje med hur det verkar ha varit i hans liv – han har aldrig lyckats slutföra någonting (ett faktum som både storebror Matt och föräldrarna Berninger intygar).
Dokumentären om bandet The National kommer alltså mer att handla om Tom Berninger och om lillebror/storebror-relationen mellan honom och Matt. Detta inramat av tafatta försök till att intervjua och ta ”tuffa” stillbilder på bandmedlemmarna, ämnat för en seriös dokumentär. Totalt är det ungefär tre National-låtar med i hela filmen, men jag blir ändå inte det minsta besviken. Jag blir snarare sugen på att göra en dokumentär om någonting min storebror håller på med och få den att istället handla om mig. Vilket grepp!
Dessutom innehåller filmen flera grymma klipp från olika liveframträdanden, och andra guldkorn som när Matt sjukt nervös inför en konsert låser in sig på toaletten och skriksjunger de första raderna till "Vanderlyle Crybaby Geeks". Man får ju rysningar för mindre.
söndag 26 januari 2014
lördag 25 januari 2014
Dagens skivköp
Eder bloggare är på besök i förra hemstaden Karlskrona över helgen. Naturligtvis blir det ett återbesök hos den lokale skivhandlaren Pedda och där står den här gamla klassikern med Crosby, Stills, Nash & Young och bara väntar på mej.
fredag 24 januari 2014
torsdag 23 januari 2014
Var har "Alone Together" varit hela mitt liv?
Och trumpet, vilket underskattat soloinstrument i populärmusiken!
onsdag 22 januari 2014
Den enes död den andres bröd
Jag är inte förvånad över rapporten som visar att fler än någonsin tidigare gick på musikfestivaler i Sverige 2013. För femton år sedan kunde Hultsfredsfestivalen vara Sveriges största festival med 25000 besökare. Idag har den största festivalen mer än 50000 besökare. Det säger en hel del om hur intresset för att gå festival exploderat.
Däremot har festivalkartan ritats om, och det flera gånger, sedan mitten av 00-talet.
För att inte tala om hur konsertutbudet i allmänhet svällt i kölvattnet av minskad skivförsäljning. Det är helt enkelt lättare än någonsin att få se stora band och artister spela live.
Jag ser två stora förlorare. De småorter och mer eller mindre ideella lokala entreprenörer som tidigare haft en framgångsrik festival i hemorten samt publikens plånböcker.
Biljettpriserna har rusat i höjden och prishöjningarna lär inte mattas av.
Däremot har festivalkartan ritats om, och det flera gånger, sedan mitten av 00-talet.
För att inte tala om hur konsertutbudet i allmänhet svällt i kölvattnet av minskad skivförsäljning. Det är helt enkelt lättare än någonsin att få se stora band och artister spela live.
Jag ser två stora förlorare. De småorter och mer eller mindre ideella lokala entreprenörer som tidigare haft en framgångsrik festival i hemorten samt publikens plånböcker.
Biljettpriserna har rusat i höjden och prishöjningarna lär inte mattas av.
tisdag 21 januari 2014
Imperiets fem bästa låtar? Är du go eller?!
Eder bloggare försökte lista Imperiets fem bästa låtar, det gick sådär...
Vid femton års ålder hörde jag Imperiet för första gången. Nästan tio år efter att de la av och vid en tid när Thåström var allmänt ansedd som smått tokig för att han valde att spela industrirock med Peace, Love & Pitbulls istället för att återförena Ebba Grön.
En kompis lånade ut Blå Himlen Blues till mej och efter den inledande tveksamheten mot "CC Cowboys" stråkintro var jag fast. Detta var i början av sommaren och på familjesemestern i juli köpte jag Synd. Att dessa två album var min första bekantskap med Imperiet präglar naturligtvis vilka låter jag sätter som bandets bästa. Dessutom menar jag att det var på Blå Himlen Blues och Synd som bandet peakade, de första skivorna är med ett band som ännu inte funnit sin form och sista skivan är alldeles för ojämn. Sen var ju Imperiet ett band som släppte en lång rad lysande singlar med låtar som sedan aldrig kom på albumen.
För några veckor sedan hade jag min Imperiet-tshirt på krogen och blev tillfrågad om bandets tre bästa låtar. Det var förstås omöjligt att svara på, och jag började fila på en fem-i-topp-lista att skriva om och publicera här. Men jag får ge upp.
Det går inte. Det går inte att välja ut bara fem låtar och sen skriva något vettigt om dem. Hur väga "Österns röda ros" mot "Bibel"? Hur väga "...som eld" mot "Århundradets brott"?
Men listan över nominerade låtar går att presentera:
"Österns röda ros", "Saker som hon gör", "Bibel", "CC Cowboys", "Århundradets brott", "Holländskt porslin", "Blå himlen blues","Jag är en idiot", "...som eld", "I hennes sovrum", "Var e vargen", "Du ska va president"... typ.
Vilka hade du valt ut?
Vid femton års ålder hörde jag Imperiet för första gången. Nästan tio år efter att de la av och vid en tid när Thåström var allmänt ansedd som smått tokig för att han valde att spela industrirock med Peace, Love & Pitbulls istället för att återförena Ebba Grön.
En kompis lånade ut Blå Himlen Blues till mej och efter den inledande tveksamheten mot "CC Cowboys" stråkintro var jag fast. Detta var i början av sommaren och på familjesemestern i juli köpte jag Synd. Att dessa två album var min första bekantskap med Imperiet präglar naturligtvis vilka låter jag sätter som bandets bästa. Dessutom menar jag att det var på Blå Himlen Blues och Synd som bandet peakade, de första skivorna är med ett band som ännu inte funnit sin form och sista skivan är alldeles för ojämn. Sen var ju Imperiet ett band som släppte en lång rad lysande singlar med låtar som sedan aldrig kom på albumen.
För några veckor sedan hade jag min Imperiet-tshirt på krogen och blev tillfrågad om bandets tre bästa låtar. Det var förstås omöjligt att svara på, och jag började fila på en fem-i-topp-lista att skriva om och publicera här. Men jag får ge upp.
Det går inte. Det går inte att välja ut bara fem låtar och sen skriva något vettigt om dem. Hur väga "Österns röda ros" mot "Bibel"? Hur väga "...som eld" mot "Århundradets brott"?
Men listan över nominerade låtar går att presentera:
"Österns röda ros", "Saker som hon gör", "Bibel", "CC Cowboys", "Århundradets brott", "Holländskt porslin", "Blå himlen blues","Jag är en idiot", "...som eld", "I hennes sovrum", "Var e vargen", "Du ska va president"... typ.
Vilka hade du valt ut?
måndag 20 januari 2014
Morrissey till Way Out West 2014?
Visst känns det som att Morrissey kan vara på gång till sommarens Way Out West?
Den sure britten släpper ny skiva i höst och föga överraskande sägs det att en turné är på gång. Med ny skiva till hösten känns ett par festivalspelningar till sommaren som ett bra sätt att få upp intresset för den nya skivan och visa att han är åter som liveartist efter de många inställda spelningarna förra året. För ett par kvällar skulle han fylla Facebooks och Twitters flöden, recenseras av tidningarna, finnas på folks läppar och smygspela några nya låtar. Och till hösten kommer skivsläpp och världsturné.
Varför tror jag då en av dessa spelningar kan hamna i Slottsskogen?
Dels valde Morrissey att göra enda signeringen av den i höstas släppta Autobiography i Göteborg, så någon slags förkärlek för staden tycks han ju ha. Men framförallt så borde den sedan 2012 helt köttfria festivalen tilltala den minst sagt övertygade vegetarianen Morrissey, som bland annat gått av scen efter att ha känt lukten av kött.
Med en Way Out West-spelning skulle Morrissey både få chansen att visa upp sej för en svensk publik och kunna göra en poäng av att han spelar på en djurvänlig festival.
Nu återstår att se om Morrissey och festivalarrangörerna är lika kloka som jag.
Den sure britten släpper ny skiva i höst och föga överraskande sägs det att en turné är på gång. Med ny skiva till hösten känns ett par festivalspelningar till sommaren som ett bra sätt att få upp intresset för den nya skivan och visa att han är åter som liveartist efter de många inställda spelningarna förra året. För ett par kvällar skulle han fylla Facebooks och Twitters flöden, recenseras av tidningarna, finnas på folks läppar och smygspela några nya låtar. Och till hösten kommer skivsläpp och världsturné.
Varför tror jag då en av dessa spelningar kan hamna i Slottsskogen?
Dels valde Morrissey att göra enda signeringen av den i höstas släppta Autobiography i Göteborg, så någon slags förkärlek för staden tycks han ju ha. Men framförallt så borde den sedan 2012 helt köttfria festivalen tilltala den minst sagt övertygade vegetarianen Morrissey, som bland annat gått av scen efter att ha känt lukten av kött.
Med en Way Out West-spelning skulle Morrissey både få chansen att visa upp sej för en svensk publik och kunna göra en poäng av att han spelar på en djurvänlig festival.
Nu återstår att se om Morrissey och festivalarrangörerna är lika kloka som jag.
söndag 19 januari 2014
P3 GULD: Storslaget, mäktigt och likriktat
Minnenas Motell hade den trogne gästbloggaren Michael Porali på plats i Scandinavium igår.
Den tredje lördagen i januari, precis som föregående år, arrangeras Sveriges Radios gala P3 Guld, detta spektakel (sagt med Björn Ranelids röst givetvis) vars undertitel lyder "en hyllning till svensk musik". Och absolut, det är en storslagen hyllning till svensk musik med allt vad det innebär, med storslagna och exklusiva scenframträdanden varvat med prisutdelningar i kategorier som årets artist, årets grupp, årets pop, årets rock/metal och liknande.
Den uråldriga frågan om huruvida man egentligen kan tävla i musik eller inte kan tas upp hur många gånger som helst, och personligen är jag till stor del böjd att hålla med en av kvällens prisutdelare, Nour El-Refai när hon på scen inför fyratusensexhundra personer samt i förlängningen även alla P3:s lyssnare och med en timmas fördröjning även alla kvällens SVT-tittare helt kallt konstaterar att det är "tramsigt". En inte helt väntad kommentar från någon som senare i år ska leda självaste Melodifestivalen, men icke desto mindre sant. I många av P3 Gulds kategorier röstas dock vinnarna fram av lyssnarna själva, vilket i praktiken borde innebära att de som lyckas mobilisera flest vänner att förtidsrösta via internet även tar hem priserna, men faktum är att även denna föreställning slås i bitar när Håkan Hellström vinner över postpunkarna i Makthaverskan och teaterpjäsen Ghost över poppunkiga Tiger Bell.
"Snudd på skandalöst att vad som just utger sig för att vara en hyllning till svensk musik, och som tillika anordnas av public service-media, nästan helt bortser från all slags gitarrbaserad musik."
För undertecknad var årets besök det första någonsin på galan, och förutom att jag slogs över hur storslaget och mäktigt arrangemanget var fastnade mitt fokus också på hur enormt likriktad föreställningen faktiskt var. Bland de framträdande artisterna var det förvånansvärt många som rörde sig inom samma snäva ramar för programmerad mainstreammusik, och även om Laleh i sin fantastiska ”Stars align” tog sällskap av (grovt räknat) ett femtontal slagverkare och Melissa Horn bidrog med sin sedvanliga Nick Cave-stämning höll sig merparten av artisterna i någon slags taktfast programmerad, inte allt för avancerad barnrytmik. Till och med Mando Diao, som väl får sägas ha varit galans enda "rockband", framförde en väldigt steril och digital försmak från kommande album, och även om NONONO med stor skicklighet tangerade postpunken i sin "Pumpin' blood" och Elliphant involverade en långhårig och bredbent gitarrist som malde hårdrocksriff á la Def Leppard i sitt storslagna avslutningsframträdande är det faktiskt både anmärkningsvärt och snudd på skandalöst att vad som just utger sig för att vara en hyllning till svensk musik, och som tillika anordnas av public service-media, nästan helt bortser från all slags gitarrbaserad musik.
Med detta sagt ska också klargöras att jag inte på något sätt är besviken på själva galan, till och med Redline Records-medleyt var till belåtenhet när Linda Pira gled in i en blankpolerad Cadillac (inomhus ja), men på något sätt går det inte att bortse ifrån all fantastisk musik jag kommer i kontakt med på grund av mitt primära forum på slavestate.se och även via Mint Magasin och här på Minnenas Motell helt sonika glömts bort. Visst, där fanns en kategori vid namn "Årets rock/metal" där Cult of Luna, Ghost, In Solitude, Tiger Bell och Watain var nominerade, men inte i en enda genre utöver Makthaverskans något malplacerade nominering bland electrokidsen och stadens store son i "Årets pop" klingade det falskt av mollslingor, inte någon annanstans skreks det av vrede och ingen annanstans skälvde golvet av monsterriff istället för 4/4-beats. Inte undra på att man bara såg till medlemmarna i ett av de fem nominerade banden i kategorin rock/metal under kvällen.
Dock ska återigen sägas att P3 Guld 2014 höll en förvånansvärt hög klass rakt igenom, och med en högst professionell och samtidigt underhållande konferencier i Morgonpassets Kodjo Akolor, i sällskap med en hel armé av mer eller mindre kända prisutdelare, statister och som sagt en hel del av mig personligen uppskattade musikframträdanden skulle det egentligen inte finnas något att anmärka på. Förutom just då bredden på artistframträdandena. Men är det punken och den hårdare rocken man vill åt finns ju alltid Manifestgalan!
Mycket välförtjänta segrar togs hem av Veronica Maggio för årets artist, och Håkan Hellström för ”Guldmicken” vilket väl kan sägas vara motsvarande ”Årets liveartist”. Priset för årets låt hade jag trots Håkan Hellströms seger hellre sett att Miriam Bryant tilldelats för sin ”Push play”, och årets pop hade givetvis hemskt gärna fått tillfalla Makthaverskan, även om vinnaren Jenny Wilson fortfarande förtjänar respekt för det fantastiska band hon var en del av under tidigt 2000-tal.
Michael Porali
Den tredje lördagen i januari, precis som föregående år, arrangeras Sveriges Radios gala P3 Guld, detta spektakel (sagt med Björn Ranelids röst givetvis) vars undertitel lyder "en hyllning till svensk musik". Och absolut, det är en storslagen hyllning till svensk musik med allt vad det innebär, med storslagna och exklusiva scenframträdanden varvat med prisutdelningar i kategorier som årets artist, årets grupp, årets pop, årets rock/metal och liknande.
Den uråldriga frågan om huruvida man egentligen kan tävla i musik eller inte kan tas upp hur många gånger som helst, och personligen är jag till stor del böjd att hålla med en av kvällens prisutdelare, Nour El-Refai när hon på scen inför fyratusensexhundra personer samt i förlängningen även alla P3:s lyssnare och med en timmas fördröjning även alla kvällens SVT-tittare helt kallt konstaterar att det är "tramsigt". En inte helt väntad kommentar från någon som senare i år ska leda självaste Melodifestivalen, men icke desto mindre sant. I många av P3 Gulds kategorier röstas dock vinnarna fram av lyssnarna själva, vilket i praktiken borde innebära att de som lyckas mobilisera flest vänner att förtidsrösta via internet även tar hem priserna, men faktum är att även denna föreställning slås i bitar när Håkan Hellström vinner över postpunkarna i Makthaverskan och teaterpjäsen Ghost över poppunkiga Tiger Bell.
"Snudd på skandalöst att vad som just utger sig för att vara en hyllning till svensk musik, och som tillika anordnas av public service-media, nästan helt bortser från all slags gitarrbaserad musik."
För undertecknad var årets besök det första någonsin på galan, och förutom att jag slogs över hur storslaget och mäktigt arrangemanget var fastnade mitt fokus också på hur enormt likriktad föreställningen faktiskt var. Bland de framträdande artisterna var det förvånansvärt många som rörde sig inom samma snäva ramar för programmerad mainstreammusik, och även om Laleh i sin fantastiska ”Stars align” tog sällskap av (grovt räknat) ett femtontal slagverkare och Melissa Horn bidrog med sin sedvanliga Nick Cave-stämning höll sig merparten av artisterna i någon slags taktfast programmerad, inte allt för avancerad barnrytmik. Till och med Mando Diao, som väl får sägas ha varit galans enda "rockband", framförde en väldigt steril och digital försmak från kommande album, och även om NONONO med stor skicklighet tangerade postpunken i sin "Pumpin' blood" och Elliphant involverade en långhårig och bredbent gitarrist som malde hårdrocksriff á la Def Leppard i sitt storslagna avslutningsframträdande är det faktiskt både anmärkningsvärt och snudd på skandalöst att vad som just utger sig för att vara en hyllning till svensk musik, och som tillika anordnas av public service-media, nästan helt bortser från all slags gitarrbaserad musik.
Med detta sagt ska också klargöras att jag inte på något sätt är besviken på själva galan, till och med Redline Records-medleyt var till belåtenhet när Linda Pira gled in i en blankpolerad Cadillac (inomhus ja), men på något sätt går det inte att bortse ifrån all fantastisk musik jag kommer i kontakt med på grund av mitt primära forum på slavestate.se och även via Mint Magasin och här på Minnenas Motell helt sonika glömts bort. Visst, där fanns en kategori vid namn "Årets rock/metal" där Cult of Luna, Ghost, In Solitude, Tiger Bell och Watain var nominerade, men inte i en enda genre utöver Makthaverskans något malplacerade nominering bland electrokidsen och stadens store son i "Årets pop" klingade det falskt av mollslingor, inte någon annanstans skreks det av vrede och ingen annanstans skälvde golvet av monsterriff istället för 4/4-beats. Inte undra på att man bara såg till medlemmarna i ett av de fem nominerade banden i kategorin rock/metal under kvällen.
Dock ska återigen sägas att P3 Guld 2014 höll en förvånansvärt hög klass rakt igenom, och med en högst professionell och samtidigt underhållande konferencier i Morgonpassets Kodjo Akolor, i sällskap med en hel armé av mer eller mindre kända prisutdelare, statister och som sagt en hel del av mig personligen uppskattade musikframträdanden skulle det egentligen inte finnas något att anmärka på. Förutom just då bredden på artistframträdandena. Men är det punken och den hårdare rocken man vill åt finns ju alltid Manifestgalan!
Mycket välförtjänta segrar togs hem av Veronica Maggio för årets artist, och Håkan Hellström för ”Guldmicken” vilket väl kan sägas vara motsvarande ”Årets liveartist”. Priset för årets låt hade jag trots Håkan Hellströms seger hellre sett att Miriam Bryant tilldelats för sin ”Push play”, och årets pop hade givetvis hemskt gärna fått tillfalla Makthaverskan, även om vinnaren Jenny Wilson fortfarande förtjänar respekt för det fantastiska band hon var en del av under tidigt 2000-tal.
Michael Porali
lördag 18 januari 2014
Nåväl...
Jag kan verkligen inte se att hårdrocken skulle vara i någon slags lågkonjunktur här i landet. Till sommaren ordnar dessutom Live Nation en gärdesfest med Metallica och Slayer som huvudnamn och Sweden Rocks framgångståg tuffar vidare. Nischade festivaler förvisso, men de drar publik.
fredag 17 januari 2014
Ett bildminne
Kajsa Grytt och Liten Falkenholm spelar med sitt Tant Strul på Pustervik, Göteborg i november 2012.
torsdag 16 januari 2014
I'll be your Emmylou
Egentligen hade ju hört henne många gånger förut och verkligen uppskattat det jag hört. Emmylou Harris stämsång sätter verkligen sin prägel på Bob Dylans Desire. Skivan som spelade sej in i mitt hjärta på hemresan från en Roskildefestival för många år sedan. Men Emmylou Harris som soloartist hade gått förbi mej, ända tills jag läste om High Fidelity för snart ett och ett halvt år sedan.
Jag har tidigare skrivit om hur jag samlade låtarna som nämndes i boken i en spellista. Det var inte bara Richard Thompson jag upptäckte så, utan även Emmylou Harris och hennes underbara låt "From Boulder to Birmingham". Hela hösten 2012 lyssnade jag flitigt på låten. Jag hittade även hennes version av "Hard times (come again no more)". I den här vevan började jag sätta samman några spellistor med country och amerikansk folkmusik, Emmylou Harris passade väl in både som det förra och det senare.
Några månader senare släppte First Aid Kit The Lions Roar och den utsökta "Emmylou" kom på allas läppar. Då kändes det bra för en besserwisser som mej att kunna berätta om "From Boulder to Birmingham" och "Hard times (come again no more)". Under förra året hittade jag en handfull fler Emmylou-låtar som åkte in på spellistorna, t.ex pärlan "Tennesse Rose".
Så, andra dagen detta år, satt jag hemma och tänkte att det var dags att ta mej ann Emmylou Harris på allvar. Jag anade att här fanns en oupptäckt skatt, mer att upptäcka än de låtar jag redan hört och uppskattat. Visst blev det så. Med hjälp av googlingar, Wikipediaartiklar och Spotify navigerade jag mej fram i hennes minst sagt digra diskografi.
Jag hittade den gamla hiten "Leaving Louisina in the Broad Daylight", hennes finstämda cover på Simon & Garfunkels "The Boxer", vemodiga "Orphan girl", sorgliga "My name is Emmett Till" och många fler. Vilken guldgruva! Vad många fantastiska låtar Emmylou Harris spelat in. Som åtskilliga andra inom countryn och den amerikanska folkmusiken består en betydande del av hennes repertoar av covers, men vilka covers sen. Lyssna bara på Bruce Springsteens "My Fathers House" i hennes version. Ren magi.
Emmylou Harris har varit min främsta följeslagare genom 2014 än så länge.
Tänk om hon kom och spelade här i sommar?
Jag har tidigare skrivit om hur jag samlade låtarna som nämndes i boken i en spellista. Det var inte bara Richard Thompson jag upptäckte så, utan även Emmylou Harris och hennes underbara låt "From Boulder to Birmingham". Hela hösten 2012 lyssnade jag flitigt på låten. Jag hittade även hennes version av "Hard times (come again no more)". I den här vevan började jag sätta samman några spellistor med country och amerikansk folkmusik, Emmylou Harris passade väl in både som det förra och det senare.
Några månader senare släppte First Aid Kit The Lions Roar och den utsökta "Emmylou" kom på allas läppar. Då kändes det bra för en besserwisser som mej att kunna berätta om "From Boulder to Birmingham" och "Hard times (come again no more)". Under förra året hittade jag en handfull fler Emmylou-låtar som åkte in på spellistorna, t.ex pärlan "Tennesse Rose".
Så, andra dagen detta år, satt jag hemma och tänkte att det var dags att ta mej ann Emmylou Harris på allvar. Jag anade att här fanns en oupptäckt skatt, mer att upptäcka än de låtar jag redan hört och uppskattat. Visst blev det så. Med hjälp av googlingar, Wikipediaartiklar och Spotify navigerade jag mej fram i hennes minst sagt digra diskografi.
Jag hittade den gamla hiten "Leaving Louisina in the Broad Daylight", hennes finstämda cover på Simon & Garfunkels "The Boxer", vemodiga "Orphan girl", sorgliga "My name is Emmett Till" och många fler. Vilken guldgruva! Vad många fantastiska låtar Emmylou Harris spelat in. Som åtskilliga andra inom countryn och den amerikanska folkmusiken består en betydande del av hennes repertoar av covers, men vilka covers sen. Lyssna bara på Bruce Springsteens "My Fathers House" i hennes version. Ren magi.
Emmylou Harris har varit min främsta följeslagare genom 2014 än så länge.
Tänk om hon kom och spelade här i sommar?
tisdag 14 januari 2014
Krymplings live 1994
Själv såg jag ju bandet dagen före den här spelningen, när de spelade på Rockborgen i Borås. Nostalgi! 1994 var för trallpunken vad 1967 var för Ulf Lundell.
måndag 13 januari 2014
Spotify och explicitmärkningen
Häromdagen skrev DN om att den amerikanska explicit-märkningen gjort sitt intåg även på svenska Spotify. Märkningen som uppkom för snart tretti år sedan för att jävlas med hiphop och hårdrock finns alltså kvar (fräscht) och Spotify har valt att släppa in den i Sverige (ridå).
Men okej, låt oss då kika på hur märkningen står sig. Vad anser Spotify är stötande innehåll?
Lilla Lovis "Spottar aldrig ut" är märkt, men det är tydligen den enda Lilla Lovis-låten som är olämplig. "Brudar med små pattar kan dra åt helvete" är okej. Den gamla punkklassikern "Kuken i styret" med Sundsvallsbandet The Same passerar inte Spotifys smakjury med mindre än en explicitmärkning.
Men håll i er, det blir bättre.
Vad tycker Spotify om annan klassisk könsrock?
Tom Zacharias kultalbum Belinda klarar sig undan märkning. Låtar som "Schyssta kukar", "Horan", "Leve incesten" och "Snälla Pappa" saknar tydligen olämpligt innehåll.
Inte heller The Kristet Utseende har förargat Spotifys smakjury, ingen av gruppens låtar är explicitmärkt. "Täckt av säd", "Pang på pungen i Portugal", "Under Den Perverse Maharadjans Sol" och "Pudrad Fjolla Vid Köningens Höf" är bara att lyssna på.
Likaså Vrävarna är helt riskfritt att lyssna på. Hur kan någon tro att låtar som "Carola suger kuk", "Runka med kondom", "Kukfettan Herman" eller "Töm din pung i min vröv" skulle kunna väcka anstöt? Inte Spotify i alla fall.
Men okej. Kanske har Spotify helt enkelt inte koll på sådana som Tom Zacharias, The Kristet Utseende eller Vrävarna. Vi får kolla upp en mer känd akt. Vi tar självaste Eddie Meduza.
Hur klarar sej Eddie Meduza i ett explicittest?
Inte heller en enda av hans många låtar är märkt som tänkbart stötande.
"Runke ball", "Det kliar på kuken", "Sug min kuk varje da" och "Kuken står på Mats Olsson" är bara några exempel på Eddie Meduzas uppenbart mer eller mindre familjevänliga låtar.
Men en som är olämplig - det är Jens Lekman.
Men okej, låt oss då kika på hur märkningen står sig. Vad anser Spotify är stötande innehåll?
Lilla Lovis "Spottar aldrig ut" är märkt, men det är tydligen den enda Lilla Lovis-låten som är olämplig. "Brudar med små pattar kan dra åt helvete" är okej. Den gamla punkklassikern "Kuken i styret" med Sundsvallsbandet The Same passerar inte Spotifys smakjury med mindre än en explicitmärkning.
Men håll i er, det blir bättre.
Vad tycker Spotify om annan klassisk könsrock?
Tom Zacharias kultalbum Belinda klarar sig undan märkning. Låtar som "Schyssta kukar", "Horan", "Leve incesten" och "Snälla Pappa" saknar tydligen olämpligt innehåll.
Inte heller The Kristet Utseende har förargat Spotifys smakjury, ingen av gruppens låtar är explicitmärkt. "Täckt av säd", "Pang på pungen i Portugal", "Under Den Perverse Maharadjans Sol" och "Pudrad Fjolla Vid Köningens Höf" är bara att lyssna på.
Likaså Vrävarna är helt riskfritt att lyssna på. Hur kan någon tro att låtar som "Carola suger kuk", "Runka med kondom", "Kukfettan Herman" eller "Töm din pung i min vröv" skulle kunna väcka anstöt? Inte Spotify i alla fall.
Men okej. Kanske har Spotify helt enkelt inte koll på sådana som Tom Zacharias, The Kristet Utseende eller Vrävarna. Vi får kolla upp en mer känd akt. Vi tar självaste Eddie Meduza.
Hur klarar sej Eddie Meduza i ett explicittest?
Inte heller en enda av hans många låtar är märkt som tänkbart stötande.
"Runke ball", "Det kliar på kuken", "Sug min kuk varje da" och "Kuken står på Mats Olsson" är bara några exempel på Eddie Meduzas uppenbart mer eller mindre familjevänliga låtar.
Men en som är olämplig - det är Jens Lekman.
söndag 12 januari 2014
Saknad orgel
Jag såg Dalaplan på Henriksberg igår. Först saknade jag verkligen orgelen, vars spelare var kvar hemma i Malmö. Men när jag väl kommit över den saknaden var bandet bra. "Dalaplan" och "Redan död" är grymma låtar med eller utan orgel.
lördag 11 januari 2014
Musik för en grå vinter
Årets första skivrecension - av solodebutanten Henrik Ivarssons EP som släpptes idag.
Jag satt på vagnen ned mot stan för några dagar sedan. Då kom tredje låten på Henrik Ivarssons självbetitlade EP, "det tycks aldrig vilja sluta regna, men det tycks aldrig vilja bli varmt, så ge mej något mer, som fyller mitt hjärta". Jag tittade ut och såg den gråa regniga vintern, som varit ungefär likadan i ett par månader nu, och plötsligt kom recensionens första mening till mej: Det här är musik för en grå vinter. Inte en vit, inte en grön. Utan en grå. Med Henrik Ivarssons dystra texter och stämningsfulla pianodominerade musik får vintereländet ett lämpligt komp.
De fem dystra låtarna, med Henrik Ivarssons välmodulerade stämma och Anders Bäckmans piano ständigt närvarande, ger ekon av både Nick Cave och Peter LeMarc. Om en sådan kombination kan tänkas. Henrik Ivarsson solodebuterar med den här skivan, men han är ingen nykomling utan har bakgrund i både ett flertal band och som skivproducent. Rutinen lyser igenom. Jag gillar verkligen skivan.
Kanske är de här låtarna som klippta och skurna för just EP- eller spellisteformat, ett helt album vore kanske för tungt. För svartsynt och dystert. Men de här fem låtarna, framförallt "Där skuggor vuxit sig fast", kommer ha en given plats hos mej åtminstone så länge det gråa stannar kvar. Och nog skulle de här låtarna passa även en magisk vårmorgon?
Jag satt på vagnen ned mot stan för några dagar sedan. Då kom tredje låten på Henrik Ivarssons självbetitlade EP, "det tycks aldrig vilja sluta regna, men det tycks aldrig vilja bli varmt, så ge mej något mer, som fyller mitt hjärta". Jag tittade ut och såg den gråa regniga vintern, som varit ungefär likadan i ett par månader nu, och plötsligt kom recensionens första mening till mej: Det här är musik för en grå vinter. Inte en vit, inte en grön. Utan en grå. Med Henrik Ivarssons dystra texter och stämningsfulla pianodominerade musik får vintereländet ett lämpligt komp.
De fem dystra låtarna, med Henrik Ivarssons välmodulerade stämma och Anders Bäckmans piano ständigt närvarande, ger ekon av både Nick Cave och Peter LeMarc. Om en sådan kombination kan tänkas. Henrik Ivarsson solodebuterar med den här skivan, men han är ingen nykomling utan har bakgrund i både ett flertal band och som skivproducent. Rutinen lyser igenom. Jag gillar verkligen skivan.
Kanske är de här låtarna som klippta och skurna för just EP- eller spellisteformat, ett helt album vore kanske för tungt. För svartsynt och dystert. Men de här fem låtarna, framförallt "Där skuggor vuxit sig fast", kommer ha en given plats hos mej åtminstone så länge det gråa stannar kvar. Och nog skulle de här låtarna passa även en magisk vårmorgon?
fredag 10 januari 2014
Veckans Eldkvarnfynd
En fantastiskt rolig grej med att vara Eldkvarnfan är att det fortfarande, tolv-tretton år efter upptäckten, går att hitta nya favoritlåtar. Med en så omfattande diskografi är det inte konstigt att det finns skivor man bara lyssnat på litegranne. I veckan plockade jag fram den halva av Musik för miljonärer jag inte kände att jag hade koll på. Där fanns skasvängande "En vacker dag" och den röjiga "Ubåtens dag", den sistnämnda är den enda Eldkvarnlåten där Werner Modiggård sjunger förstastämman.
Jag kan tänka mej att Ebba Grön och Eldkvarn passade väldigt bra ihop när de turnerade tillsammans efter att Musik för miljonärer kommit ut.
torsdag 9 januari 2014
Neil Young bjuder in till lägerelden på Carnegie Hall
Neil Young gör i dagarna ett par akustiska solokonserter på Carnegie Hall i New York. I skrivande stund har han gjort två och två återstår. Han varierar den akustiska gitarren med piano, när han inte spelar banjo på "Mellow My Mind" eller tramporgel (!) på "Mr Soul". Låter som en skulle varit där.
Den identiska setlistan på de två konserter som hittills varit är lite av en våt dröm för många Neil-fans, utöver några covers spelar han bara låtar från 60- och 70-talet och åren i skiftet mellan 80- och 90-tal, de perioder de flesta anser vara hans konstnärliga höjdpunkt.
Men Neil skulle inte vara Neil om han inte petade in obskyra låtar som "Someday" (från Freedom) och "Goin back" (från Comes a time) bland "Only love can break your heart", "After the gold rush" och "Heart of gold".
Varför inte lägga in ett akustiskt soloset på sommarens Europakonserter med Crazy Horse? Och se till att få klart med spelningar i Sverige eller Danmark!
Den identiska setlistan på de två konserter som hittills varit är lite av en våt dröm för många Neil-fans, utöver några covers spelar han bara låtar från 60- och 70-talet och åren i skiftet mellan 80- och 90-tal, de perioder de flesta anser vara hans konstnärliga höjdpunkt.
Men Neil skulle inte vara Neil om han inte petade in obskyra låtar som "Someday" (från Freedom) och "Goin back" (från Comes a time) bland "Only love can break your heart", "After the gold rush" och "Heart of gold".
Varför inte lägga in ett akustiskt soloset på sommarens Europakonserter med Crazy Horse? Och se till att få klart med spelningar i Sverige eller Danmark!
onsdag 8 januari 2014
Live föll "Place your bets" på plats
Det var på Hultsfredsfestivalen 2004 jag upptäckte "Place your bets". Marit Bergman hade på fyra Hultsfredsfestivaler på raken klättrat från demoscenen 2001 till Hawaiiscenen 2004. Sara Almgren stod svartklädd på sin sida av scenen och spelade det grymma gitarrintrot. Jag undrade först vad det här var för låt innan jag kände igen en av låtarna från nya skivan Baby Dry Your Eye (än idag tycker jag debuten är bäst), och så bra den var! Men det hade jag inte märkt tidigare. Live föll "Place your bets" på plats.
Hemma plockade jag fram mitt nedladdade ex av skivan och lyssnade på låt nummer 10 igen. Låten börjar stillsamt och första versen smygs nästan igång innan det blir fullt ös lagom till refrängen. Efter refrängen kommer nästa rysning, är det en synth eller orgel vi hör? Snyggt är det hursomhaver. Låten byggs bara upp starkare och starkare för varje refräng. Mer extas, solon och allmänt ös. Även ifall inget slår gitarrintrot. "Place Your Bets" är ännu en av mina stora favoritlåtar med Marit Bergman.
"Watch the game and watch me cracking up"
måndag 6 januari 2014
söndag 5 januari 2014
Död stjärna är betydligt bättre än sitt eftermäle
Död stjärna hör inte till Eldkvarns mer kända alster, inklämd som den är mellan de hyllade Limbo och Atlantis. I den ambitiösa boxen Den goda skörden nämns skivan knappt och i bandets setlistor de senaste åren har den inte satt några djupare spår. Död stjärna framstår idag lätt som en av de där "halvdåliga skivorna" det ofta talas om.
För mej är Död stjärna ändå speciell, det var den första skivan jag köpte när jag tillbringat ett år i sällskap med Limbo och den utmärkta samlingen Eldkvarns bästa från 2000. Tidig höst 2002 hade skivan ett år på nacken, hade åkt ned till midprice på Ginza och fick komma med i en beställning. Jag bör ha resonerat som så att om jag skulle få chansen att se bandet live var det bäst att ha hört det nyaste materialet.
Om Död stjärna är mer eller mindre bortglömd idag hur mottogs den då när den kom?
Visa oss, Google.
"Sammanfattningsvis gör Eldkvarn sitt jobb som vanligt. I början lyssnar jag och känner efter. Men när fem låtar gått tröttnar jag och önskar att plattan ska ta slut snart. Eldkvarn är ett av de där banden som gör sig bäst i korta stunder."
(Dagensskiva.com)
"Död stjärna har inte ett lika konstnärligt djup som Limbo, men ändå, åter en mycket bra skiva från Eldkvarn."
(SvD)
"Och efter ytterligare en skiva som kvalar in bland svenska klassiker inser man att ingenting stoppar kungarna från Broadway. Eldkvarn står upp än."
(Musiklandet)
"Eldkvarn år 2001 är lika vitala som när de spelade Musik för miljonärer för tjugo år sedan."
(Nöjesguiden)
"Jag är fortfarande lite besviken på delar av "Död stjärna", den känns ibland aningen snabbskissad jämförd med den tunga, ambitiösa "Limbo". Men när Eldkvarn här flätar ihop materialet från de två albumen faller bitar på plats och flera låtar växer."
(Aftonbladet, recenserar turnépremiären)
Inga sågningar, tvärtom en övervägande bra kritik även ifall skivan står i skuggan av Limbo. Men visst uppskattades Död stjärna när den kom. På försäljningslistan gick skivan in på plats 11 och den stannade kvar på listan fem veckor. På den här tiden såldes det gott om skivor och Eldkvarns publik hade definitivt inte tagit till sej mp3:orna. De vann måhända ingen ny publik på skivan men fansen köpte den.
Jag minns hur jag satt och läste pressinfon om skivan och där stod att läsa om hur Plura Jonsson nu åter sjunger om Broadway, men den här gången är det inte barndomens Bråddgatan i Norrköping utan verkligheten Broadway i New York. Plura hade tillbringat mycket tid i den stora staden senaste åren (senare har vi kunnat läsa om detta i bloggen och boken Resan genom ensamheten). Någon vecka efter att skivan släppts inträffade terrorattentatet i New York. Kusligt.
Hösten och vintern 2002 - när skivan alltså hade ett år på nacken - lyssnade jag igenom Död stjärna, både hemma vid stereon och genom att systematiskt plocka med låt efter låt på mina bussblandband. Jag minns att jag inte tycker skivan är lika bra som Limbo och hitsamlingen, men samtidigt var den ingalunda dålig. Nån gång kring nyår bör jag ha hunnit ge alla låtar en rejäl chans. Den långa "Kvicksilver" fanns med på bussblandbandet när jag for ut till Tranemo för julfirande.
Häromveckan klickade jag mej fram till skivan på Spotify och började lyssna igen. Utöver "Runt solen" och "En farlig väg" har jag inte lyssnat speciellt mycket på skivan sedan nyåret 02-03. Vad skulle möta mej? Vad skulle jag tycka om skivan idag?
Död stjärna lider verkligen, precis som när den kom för mer än tolv år sedan, av jämförelserna med Limbo. På sätt och vis är det som att Eldkvarn försökte göra en Limbo 2,0, men utan att ha lika bra låtar eller en lika hård producent som Peter LeMarc. Hade skivan kommit efter en annan Eldkvarnskiva hade den nog klarat domen från kritiker, lyssnare och eftervärld bättre.
Många av låtarna går alltså i samma stil som Limbo, men det finns även upptempolåtar såsom "Jag står upp än" (enda låten jag hört live från skivan, den fanns med på två spelningar 2011) och "En farlig väg". Annars präglas skivan av att låtarna går att dela upp i två högar, den nyförälskade högen och högen med låtar som handlar om att ha blivit ensam igen. Plura bearbetar både ett avslutat och ett påbörjat förhållande på Död stjärna. Det gör att en bitter och nästan hatisk låt som titellåten kan följas av den extatiskt nykära "Jag älskar dig". Skivans texter är minst sagt splittrade.
De två låtar jag genom åren fortsatt lyssna på från skivan, Carlas "Runt solen" och "En farlig väg", är fortsatt högklassiga. Varför inte plocka in någon av dem på setlistorna nu 2014?
Titellåten, "Jag älskar dig" och "Maria inför Gud" är bra låtar. Den 7 minuter och 39 sekunder långa "Kvicksilver" är en mycket bra låt när man lyssnar på den, inte minst Claes von Heijnes orgel bidrar till låtens magi. Men till skillnad från andra långa Eldkvarnepos som "Blues för Bodil Malmsten" och "27" stannar den inte kvar i medvetandet på samma sätt när låten klingat ut. Kanske behöver den ännu mer tid? Jag vill gilla den ännu mer än vad jag gör.
En låttrio jag inte riktigt tänkt på tidigare men som verkligen framstod som några av skivans starkaste när jag åter plockade fram skivan är "Jag har inte tänkt på dig", "Låt kärleken stanna kvar" och "Mitt hjärta tillhör dig". Tre låtar som följer en tidslinje, dig-et byter identitet och Plura går vidare med en from förhoppning om evig kärlek. Är det några låtar jag plockar med mig från min återkomst till Död stjärna så är det dessa låtar. De håller mycket hög klass alla tre och hade tvivelsutan kvalat in på vilken av Eldkvarns mer kända skivor som helst.
Samtidigt är det alltför uppenbart att skivan är för lång och hade mått bra av hårdare redigering. Bara för att CD-formatet så tillåter måste man inte pressa in tolv låtar och nästan en timmas speltid. Med 9-10 låtar hade skivan direkt blivit så mycket bättre. En mer bestämd producent hade säkert uppmanat Plura att stryka låtar som "Svarta segel" och "Allting jag aldrig fick av dig", de är för smutsiga och funkade säkert som skön terapi när de skrevs, men de behöver inte ges ut. Titellåten och "Jag står upp än" räcker till.
Faktum är att skivan saknar en riktigt tydlig hit, nu är Eldkvarn i högsta grad ett albumband men likväl behöver en skiva en hitlåt. "Jag står upp än" släpptes som singel men den har inte samma nerv i sej som senare års hitsinglar. Bandet kände tydligen detsamma, för lagom till att låten plockades in på setlistorna 2011 spelades den in på nytt en kortare och mer snärtig version som också släpptes på Den goda skörden. "En farlig väg" hade kanske kunnat passa bättre att lansera?
Men hitsingel eller ej och låt gå för några halvdana låtar - Död stjärna är betydligt bättre än sitt eftermäle. Alla Eldkvarnfans borde ge skivan en chans. Ni kommer gilla den.
De många låtarna och de blandade känslorna gav tydligen Plura skrivkramp, för efter Död stjärna kom ingen skiva med nytt material på nästan fyra år. Ett så långt uppehåll har bandet aldrig haft. Framåt jul 2002 släppte de "coverskivan" Brott lönar sig alltid, där bandet gjorde egna versioner av låtar Plura skrivit till andra. Där har vi en Eldkvarnskiva jag faktiskt aldrig lyssnat på i sin helhet. Det får bli en annan ledighet det.
Om Död stjärna är mer eller mindre bortglömd idag hur mottogs den då när den kom?
Visa oss, Google.
"Sammanfattningsvis gör Eldkvarn sitt jobb som vanligt. I början lyssnar jag och känner efter. Men när fem låtar gått tröttnar jag och önskar att plattan ska ta slut snart. Eldkvarn är ett av de där banden som gör sig bäst i korta stunder."
(Dagensskiva.com)
"Död stjärna har inte ett lika konstnärligt djup som Limbo, men ändå, åter en mycket bra skiva från Eldkvarn."
(SvD)
"Och efter ytterligare en skiva som kvalar in bland svenska klassiker inser man att ingenting stoppar kungarna från Broadway. Eldkvarn står upp än."
(Musiklandet)
"Eldkvarn år 2001 är lika vitala som när de spelade Musik för miljonärer för tjugo år sedan."
(Nöjesguiden)
"Jag är fortfarande lite besviken på delar av "Död stjärna", den känns ibland aningen snabbskissad jämförd med den tunga, ambitiösa "Limbo". Men när Eldkvarn här flätar ihop materialet från de två albumen faller bitar på plats och flera låtar växer."
(Aftonbladet, recenserar turnépremiären)
Inga sågningar, tvärtom en övervägande bra kritik även ifall skivan står i skuggan av Limbo. Men visst uppskattades Död stjärna när den kom. På försäljningslistan gick skivan in på plats 11 och den stannade kvar på listan fem veckor. På den här tiden såldes det gott om skivor och Eldkvarns publik hade definitivt inte tagit till sej mp3:orna. De vann måhända ingen ny publik på skivan men fansen köpte den.
Jag minns hur jag satt och läste pressinfon om skivan och där stod att läsa om hur Plura Jonsson nu åter sjunger om Broadway, men den här gången är det inte barndomens Bråddgatan i Norrköping utan verkligheten Broadway i New York. Plura hade tillbringat mycket tid i den stora staden senaste åren (senare har vi kunnat läsa om detta i bloggen och boken Resan genom ensamheten). Någon vecka efter att skivan släppts inträffade terrorattentatet i New York. Kusligt.
Hösten och vintern 2002 - när skivan alltså hade ett år på nacken - lyssnade jag igenom Död stjärna, både hemma vid stereon och genom att systematiskt plocka med låt efter låt på mina bussblandband. Jag minns att jag inte tycker skivan är lika bra som Limbo och hitsamlingen, men samtidigt var den ingalunda dålig. Nån gång kring nyår bör jag ha hunnit ge alla låtar en rejäl chans. Den långa "Kvicksilver" fanns med på bussblandbandet när jag for ut till Tranemo för julfirande.
Häromveckan klickade jag mej fram till skivan på Spotify och började lyssna igen. Utöver "Runt solen" och "En farlig väg" har jag inte lyssnat speciellt mycket på skivan sedan nyåret 02-03. Vad skulle möta mej? Vad skulle jag tycka om skivan idag?
Död stjärna lider verkligen, precis som när den kom för mer än tolv år sedan, av jämförelserna med Limbo. På sätt och vis är det som att Eldkvarn försökte göra en Limbo 2,0, men utan att ha lika bra låtar eller en lika hård producent som Peter LeMarc. Hade skivan kommit efter en annan Eldkvarnskiva hade den nog klarat domen från kritiker, lyssnare och eftervärld bättre.
Många av låtarna går alltså i samma stil som Limbo, men det finns även upptempolåtar såsom "Jag står upp än" (enda låten jag hört live från skivan, den fanns med på två spelningar 2011) och "En farlig väg". Annars präglas skivan av att låtarna går att dela upp i två högar, den nyförälskade högen och högen med låtar som handlar om att ha blivit ensam igen. Plura bearbetar både ett avslutat och ett påbörjat förhållande på Död stjärna. Det gör att en bitter och nästan hatisk låt som titellåten kan följas av den extatiskt nykära "Jag älskar dig". Skivans texter är minst sagt splittrade.
De två låtar jag genom åren fortsatt lyssna på från skivan, Carlas "Runt solen" och "En farlig väg", är fortsatt högklassiga. Varför inte plocka in någon av dem på setlistorna nu 2014?
Titellåten, "Jag älskar dig" och "Maria inför Gud" är bra låtar. Den 7 minuter och 39 sekunder långa "Kvicksilver" är en mycket bra låt när man lyssnar på den, inte minst Claes von Heijnes orgel bidrar till låtens magi. Men till skillnad från andra långa Eldkvarnepos som "Blues för Bodil Malmsten" och "27" stannar den inte kvar i medvetandet på samma sätt när låten klingat ut. Kanske behöver den ännu mer tid? Jag vill gilla den ännu mer än vad jag gör.
En låttrio jag inte riktigt tänkt på tidigare men som verkligen framstod som några av skivans starkaste när jag åter plockade fram skivan är "Jag har inte tänkt på dig", "Låt kärleken stanna kvar" och "Mitt hjärta tillhör dig". Tre låtar som följer en tidslinje, dig-et byter identitet och Plura går vidare med en from förhoppning om evig kärlek. Är det några låtar jag plockar med mig från min återkomst till Död stjärna så är det dessa låtar. De håller mycket hög klass alla tre och hade tvivelsutan kvalat in på vilken av Eldkvarns mer kända skivor som helst.
Samtidigt är det alltför uppenbart att skivan är för lång och hade mått bra av hårdare redigering. Bara för att CD-formatet så tillåter måste man inte pressa in tolv låtar och nästan en timmas speltid. Med 9-10 låtar hade skivan direkt blivit så mycket bättre. En mer bestämd producent hade säkert uppmanat Plura att stryka låtar som "Svarta segel" och "Allting jag aldrig fick av dig", de är för smutsiga och funkade säkert som skön terapi när de skrevs, men de behöver inte ges ut. Titellåten och "Jag står upp än" räcker till.
Faktum är att skivan saknar en riktigt tydlig hit, nu är Eldkvarn i högsta grad ett albumband men likväl behöver en skiva en hitlåt. "Jag står upp än" släpptes som singel men den har inte samma nerv i sej som senare års hitsinglar. Bandet kände tydligen detsamma, för lagom till att låten plockades in på setlistorna 2011 spelades den in på nytt en kortare och mer snärtig version som också släpptes på Den goda skörden. "En farlig väg" hade kanske kunnat passa bättre att lansera?
Men hitsingel eller ej och låt gå för några halvdana låtar - Död stjärna är betydligt bättre än sitt eftermäle. Alla Eldkvarnfans borde ge skivan en chans. Ni kommer gilla den.
De många låtarna och de blandade känslorna gav tydligen Plura skrivkramp, för efter Död stjärna kom ingen skiva med nytt material på nästan fyra år. Ett så långt uppehåll har bandet aldrig haft. Framåt jul 2002 släppte de "coverskivan" Brott lönar sig alltid, där bandet gjorde egna versioner av låtar Plura skrivit till andra. Där har vi en Eldkvarnskiva jag faktiskt aldrig lyssnat på i sin helhet. Det får bli en annan ledighet det.
lördag 4 januari 2014
Nippon nästa
Bob Dylan startar Never Ending Tour för 2014 i Japan! Det blir hans första Japanturné på 13 år så det går att gissa på ett rätt stort intresse. Japan är speciellt i Dylan-världen eftersom det var där den legendariska liveplattan At Budokan spelades in 1978 . Med start 31 mars och avslut 23 april består turnén av 14 spelningar i Tokyo, Sapporo, Nagoya, Fukouka och Osaka. Bob Dylan fyller 73 år i maj, men inget tycks hindra honom från att fortsätta spela sej in i evigheten.
fredag 3 januari 2014
torsdag 2 januari 2014
Spaningar inför 2014
Första bloggningen för 2014 och dags att plocka fram spåkulan. Vad kommer kanske hända?
Spotify integreras med andra musiktjänster
Den grönsvartgråa tjänstens dominans är rejäl i åtminstone Sverige. Och för att fortsätta vara dominerande tror jag Spotify kommer vara intresserade av att integreras med sådana som Soundcloud eller varför inte självaste Youtube? Att gifta ihop Google och Spotify är väl inte gjort i en handvändning, så antagligen är Soundcloud troligare. Jag tror helt enkelt att Spotify vill vara en del av så mångas musiklyssnande som möjligt, därför kommer någon form av integration ske med någon eller några andra tjänster under 2014.
First Aid Kit släpper ny skiva och kliver upp på Orange Scen
För snart två år sedan släpptes duons genombrottsskiva The Lions Roar och det börjar bli dags för en uppföljare kan en tycka. Redan för ett år sedan skrev jag First Aid Kit skulle spela på Roskildefestivalens mäktiga Orange Scen inom några år. De har inte blivit mindre under året som gått och deras låtar dyker upp överallt. För några månader sedan spelade de hos David Letterman. Gissningsvis kommer en ny skiva under våren och någon av eftermiddagarna på sommarens Roskildefestival kommer de kliva upp på Orange Scen.
Även Siesta!-festivalen återuppstår
Efter att FKP Scorpions flyttade med sej namnet Hultsfred till Stockholm återuppstod festivalen på plats i Hultsfred. Peace and love kör något slags arrangemang i Borlänge till sommaren. Kanske kommer även Siesta!-festivalen försöka på nytt och trenden med återuppståndna festivaler sprida sej även Göingebygden? Arrangörerna kom i höstas överens om kompensation till ett antal besökare och tydligen gick inte arrangörerna i konkurs. Jag hoppas de försöker igen. Festivalsverige behöver sina lokala arrangörer och eldsjälar.
Håkan Hellström spelar på Ullevi
Jag spekulerade om det redan i augusti, när höst- och vinterturnén såg ut att bara bli tre spelningar lång. När det så strax före jul släpptes att Sveriges just nu största artist bara gör en spelning nästa år började GP kampanja för att Håkan ska kliva upp på Ullevis scen (tack för besökarna, GP). Nog borde Live Nation och artisten själv vilja ta chansen? Det är dags att visa att fler svenskar än Gyllene Tider kan fylla Ullevi. Dessutom skulle ju Håkan mer eller mindre kunna peka ut sitt gamla studentrum från scen, bara en sån sak.
Den grönsvartgråa tjänstens dominans är rejäl i åtminstone Sverige. Och för att fortsätta vara dominerande tror jag Spotify kommer vara intresserade av att integreras med sådana som Soundcloud eller varför inte självaste Youtube? Att gifta ihop Google och Spotify är väl inte gjort i en handvändning, så antagligen är Soundcloud troligare. Jag tror helt enkelt att Spotify vill vara en del av så mångas musiklyssnande som möjligt, därför kommer någon form av integration ske med någon eller några andra tjänster under 2014.
First Aid Kit släpper ny skiva och kliver upp på Orange Scen
För snart två år sedan släpptes duons genombrottsskiva The Lions Roar och det börjar bli dags för en uppföljare kan en tycka. Redan för ett år sedan skrev jag First Aid Kit skulle spela på Roskildefestivalens mäktiga Orange Scen inom några år. De har inte blivit mindre under året som gått och deras låtar dyker upp överallt. För några månader sedan spelade de hos David Letterman. Gissningsvis kommer en ny skiva under våren och någon av eftermiddagarna på sommarens Roskildefestival kommer de kliva upp på Orange Scen.
Även Siesta!-festivalen återuppstår
Efter att FKP Scorpions flyttade med sej namnet Hultsfred till Stockholm återuppstod festivalen på plats i Hultsfred. Peace and love kör något slags arrangemang i Borlänge till sommaren. Kanske kommer även Siesta!-festivalen försöka på nytt och trenden med återuppståndna festivaler sprida sej även Göingebygden? Arrangörerna kom i höstas överens om kompensation till ett antal besökare och tydligen gick inte arrangörerna i konkurs. Jag hoppas de försöker igen. Festivalsverige behöver sina lokala arrangörer och eldsjälar.
Håkan Hellström spelar på Ullevi
Jag spekulerade om det redan i augusti, när höst- och vinterturnén såg ut att bara bli tre spelningar lång. När det så strax före jul släpptes att Sveriges just nu största artist bara gör en spelning nästa år började GP kampanja för att Håkan ska kliva upp på Ullevis scen (tack för besökarna, GP). Nog borde Live Nation och artisten själv vilja ta chansen? Det är dags att visa att fler svenskar än Gyllene Tider kan fylla Ullevi. Dessutom skulle ju Håkan mer eller mindre kunna peka ut sitt gamla studentrum från scen, bara en sån sak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)