Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster

Är det spännande att se en artist för tredje gången på ett år? En artist där dessutom media slår krumbukter i meningslös rapportering. Kan det inte kännas lite uttjatat och gjort?

När Agnes, Sofia och jag i vintras bokade biljetter till Bruce Springsteen & The E Street Band på Parken i Köpenhamn kände jag att vi gjorde rätt som bokade, trots att jag inte var så sugen som jag kanske borde varit. Jag hade trots allt sett honom på både Roskildefestivalen och Ullevi i somras. Sen började jag läsa nya biografin och blev mer intresserad. Hela våren har det lyssnats flitigt på Springsteen.

När rapporterna dök upp om albumspelningar i Stockholm började jag fundera på om man trots allt borde ha bokat biljetter till någon av konserterna i den där svealändska avkroken. Samtidigt, tröstade jag mej med att konserterna i Norge och Finland lät nog så spännande. Det skulle bli riktigt kul att se Bruce Springsteen & The E Street Band igen!



Det hele började ganska förutsägbart med "We take care of our own" från senaste skivan. Men redan på tredje låten började Springsteen plocka upp skyltar från publiken, vilket fortsatte ett par låtar till, vi fick till exempel den alltid lika underbara "Cadillac Ranch" och en "Trapped" som slog till likt en annan reptil. Skulle det bli en kväll med nästan bara önskelåtar från publiken? Efter ett par låtar från senaste skivan och en lysande "Spirit in the night" med minst sagt taggad artist - någon i publiken räckte fram en öl vilken resolut hävdes - och taggat band tar huvudpersonen till orda. "The last summer we we're playing at Roskilde festival right next to here, and now we wan't to make this night something special. As a surprise for you we will play the entire Born to run record".

Albumspelning! Utanför USA och Sverige! Av självaste rockoperan och genombrottsskivan Born to run. Jublet visste inga gränser. Och sen kom den, från "Thunder road" till "Jungleland". "Tenth Avenue Freeze-Out" innehöll programenligt en fin hyllning till framförallt Clarence Clemons men även Danny Federici, "Backstreets" lät mörkare än jag någonsin hört den på skiva och i "Meeting across the river" imponerade särskilt bandets trumpetspelare, Tage Danielsson-look-a-liken Curt Ramm. Under "Jungleland" förstod jag äntligen vad de som hyllat låten som en av Springsteens bästa menat. Till sist.

Samtidigt som publiken initialt jublade var det under flera av Born to run-låtarna ganska passivt stöd från publiken. Något som överhuvudtaget märktes under lite drygt första halvan av konserten, en och annan var säkert där snarare för att ha sett "Bossen" än för att de verkligen gillade honom.



Efter den allvarsamma och alldeles underbara rockoperan så började festen. En Bruce på topphumör, ett taggat band, irländskinfluerade låtar (som traditionsenligt ska sågas av tuffa rockrecensenter - jag är inte lika tuff, de är ju underbara!), publik på scen, gott om utrymme för blås och kör, som under större delen av albumspelningen fått vara overksamma. Festen var igång, och Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster. "Pay me my money down" är en fantastisk livelåt! Ordinarie set avslutades med hitsvepet "Waitin' on a Sunny Day", "Lonesome day" och "Badlands". Nävar i luften och entusiasm genom hela svettiga Parken.

Något som slog mej under konserten, och inte minst under Born to run-vändan var hur märkligt det måste kännas för Jake Clemmons att åka runt och hylla sin döde farbror kväll efter kväll. Jake Clemmons hörde helt klart till de i bandet som fick mest applåder och i hans gestalt försökte vi se den legendariske Big Man.



 Extranummervändan inleddes med några djärva val som säkert gjorde konnässörerna nöjda innan festen fortsatte med en rad nummer från Born in the U.S.A, vilken tidigare lyst med sin frånvaro i setlistan kvällen igenom. Samspelet mellan Bruce Springsteen och Steven van Zandt började redan i andra låten "Two hearts" och fortsatte kvällen igenom för att kulminera i "Glory days".

Efter en "Dancing the dark" där det både hann dansas med med en tjej ur publiken och plocka upp en annan för att spela en, urpluggad, akustisk gitarr så undrade man om det kunde komma mer.
Det kunde det! Ut med födelsedagsbarnet och mångårige managern Jon Landau med en gitarr i näven på scenen och dags för "Twist and shout" och "Raise your hand", där någonstans kände det som Parken kokade över av värme, entusiasm och utmattning på samma gång efter nästan tre timmar och en kvarts konsert med inalles trettio låtar.

Den enda som inte verkade särskilt trött var artisten själv.

"Bruce" av Peter Ames Carlin

Den första regelrätta bokrecensionen på Minnenas Motell och fler lär det bli. Jag har läst den nyutkomna Bruce Springsteen-biografin.

Våren 1969, Asbury Park, New Jersey. På trummisen Vini Lopez initiativ bildas ett band med honom själv, gitarristen Bruce Springsteen, organisten Danny Federici och basisten Vinnie Roslin. Detta band tar sig med tiden namnet Steel Mill. Roslin byttes efter ett år ut mot Steven van Zandt. Ingen visste det då, men vägen mot E Street Bands födelse och Bruce Springsteens framgångar anträddes där 1969.
Nyfiken på hur Steel Mill lät? Det finns en bra livebootleg från 1970 på The Pirate Bay, kan rekommenderas!

Bruce är en ambitiös 500-sidorsberättelse. Den låg gissningsvis under många granar i julas. Biografin är inte auktoriserad såtillvida att Bruce Springsteen eller någon i hans krets kunnat styra över innehållet, däremot har Springsteen själv och nästan alla som är eller varit i hans närhet ställt upp och pratat - i många fall gett djupintervjuer - med författaren. På bildsidorna finns en del bilder från familjealbumen.

Boken är sprängfylld med referenser till såväl färska intervjuer som gamla tidningsartiklar och inslag i etermedier. Upplägget är det vanliga, några korta betydelsefulla scener allra först och sedan strikt kronologiskt.

Jag har läst den svenska översättningen, eftersom mitt självförtroende inte räcker till för att läsa femhundrasidorsböcker på engelska från pärm till pärm. Det är egentligen lite märkligt, eftersom jag är rätt van vid kurslitteratur, webbsidor och politiska handlingar på engelska. Men, det kanske kommer?

Efter ett inledande kapitel om Springsteens barndom och uppväxt är vi framme på hans sena tonår och början på den epok som behandlas mest utförligt i boken. Decenniet som inleds där han startar sina första band och som avslutas med att tvisten med första managern Mike Appel till sist når sin lösning får vi följa på mer än tvåhundra sidor.

Det är inte utan att det ibland är svårt att följa med i alla härvor av band, musiker, arrangörer, städer i New Jersey, turerna när Springsteen till sist får skivkontrakt hos Columbia, de första hundåren på storbolag innan genombrottet med Born to run och till sist den uppslitande tvisten. Mer än en gång under läsningen känner jag att mina förkunskaper är lite för dåliga, men å andra sidan, tänk vad jag har kvar att upptäcka när jag gör några extensiva omläsningar.

Även Springsteens andra decennium som musiker ges generöst utrymme, ungefär hundra sidor ges åt decenniet som följde, där Darkness on the edge of town, The River, Nebraska och Born in the U.S.A kom ut. Dessutom spelades det in material nog för ett helt knippe skivor till, en del av det materialet har släppts på senare år.
Boken är lite framtung, med tanke på att de mer än tjugufem år som gått sedan Born in the U.S.A-turnén avslutades behandlas tämligen översiktligt. Å andra sidan kommer man ju inte ifrån att Springsteen hade sin mest kreativa och konstnärligt kvalitativa period fram till mitten av 1980-talet. Men missförstå mej rätt, det är inte svårt att sätta samman en playlist med ett dussin låtar av högsta klass från mitten av 1990-talet och framåt.

Ett genomgående tema i boken är relationen mellan artisten och de andra i E Street Band. Jag hade nog inte fullt ut förstått E Street Bands betydelse innan jag läste boken. De och Bruce är mer av ett band än en artist med kompgrupp, och jag kommer inte på någon konstellation som ens i närheten av dem. Inte ens Neil Young & Crazy Horse, då han har gjort lika mycket högkvalitativt material utan Crazy Horse som han gjort med dem. Den egensinnige Neil Young är i högsta grad en soloartist, något Springsteen allt mindre framträder som under läsningen av boken. Upplösningen av E Street Band, den misslyckade korta sejouren tillsammans i mitten av 1990-talet och återföreningen 1999 behandlas och bandmedlemmarna är förvånandsvärt frispråkiga.

Själv såg jag Bruce Springsteen första gången i juni 2009. Då hade jag försökt få tag på biljetter till sommaren innan men utan framgång. Alltså har jag inte sett "hela" E Street Band eftersom Danny Federici hade hunnit gå bort. Big Man blåste fortfarande sina saxsolon, men mest stod eller satt Clarence Clemons på sin del av scenen. Vi såg en gammal och sjuk man.

Egentligen var jag rätt dåligt inlyssnad den där kalla junikvällen. Jag hade egentligen bara koll på Darkness on the edge of town och Nebraska i sin helhet - dessa hade jag å andra sidan lyssnat på i många år. Hitsen från Born to run och Born in the USA och kanske halva The River hade jag lyssnat en hel del på oxå. Jag hade skrapat lite på ytan på 2000-talssläppen. Försökt lyssna in mej på den aktuella Working on a dream. Men sådana som "Lost in the Flood", "Tenth avenue freeze out", "Youngstown" och "Downbound train" var nyheter för mej där jag stod i publikhavet. Alla fyra var emellertid utsökt framförda och blev snabbt stora favoriter.
 Veckan efter konserten började en mer målmedveten genomgång av Springsteens diskografi, den pågick till och från i säkert ett och ett halvt år.

Om relationen mellan Springsteen och de andra i E-Street Band är ett genomgående tema är Springsteens mörker, grubblerier och depressioner ett annat. Vi får följa en trasig familj. Från hans fasters död som litet barn i en trafikolycka sent 1920-tal via faderns tysta nätter vid köksbordet rökandes och med ölburk efter ölburk framför sig, till Bruce egna demoner. Egentligen har ju det här funnits i Springsteens produktion i många år. Lyssna bara på "Factory", "My fathers house", "Used cars" och "The River". Den sistnämnda handlar förresten om en av hans systrar.

De senaste tio åren har han ätit antidepressiva och det ger onekligen ett annat perspektiv på den glade gamäng som spelar muskelrock inför tiotusentals skrikande fans.

Bruce lockar till lyssning av gamla och nya favoriter, inte minst är det väl dags att börja tränga ned i guldgruvorna Tracks och The Promise.

Vi ses på Parken i København.