Talkin' Göteborg med Katja Castberg, Bells Gustafsson och Jan Hammarlund

Eder bloggare tittade förbi Göteborgs Visfestival på Musikens hus igår och såg två akter.

En snöig vinterkväll, en promenad genom gamla kvarter, in genom porten och ner i källaren där en stor publik satt och pimplade öl och vin, åt kakor och njöt av visor. I publiken fanns flera gamla bekantskaper. Måhända är jag lite skadad av den Dylanbok jag började läsa i julas och Pete Seegers bortgång i veckan, men jag fick vibbar av Greenwich Village anno tidigt 1960-tal. Talkin' Göteborg liksom.

Katja Castberg och Bells Gustafsson hade jag aldrig hört förut, men vilka låtar de hade! Refränger, ordvändningar och melodier som satte sej direkt. Till detta en utstrålning som hette duga. De växlade mellan akustisk gitarr, munspel, synth, fiol och tamburin. Bells sjöng en fin cover på Johan Johanssons "Lust". Katja Castberg har en färsk EP ute på Spotify och nu väntar jag bara på att Bells Gustafsson ska få ut sina låtar, särskilt den om delad vårdnad om ett rostigt munspel. De sjöng varannan låt spelningen igenom och gjorde till sist en strålande duett i Säkerts! "Dansa fastän".  

Sista året i gymnasiet, det är snart femton år sedan, tryckte bibliotekarien en nyutkommen bok i handen på mej. Jag tittade ned och såg en röd bok av Håkan Lahger som hette Proggen - musikrörelsens uppgång och fall. "Den här ska du läsa" sa hon. Sagt och gjort. Vid sidan om de långa kapitlen om Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Blå Tåget fanns bland annat ett kortare kapitel om Jan Hammarlund. Han var då ett helt okänt namn för mej och jag blev väldigt fascinerad av det jag läste om honom. Jag ville höra denna skönsjungande visartist, vilken Håkan Lahger skrev att det stod en doft av internationell folkmusik kring. Bibliotekarien fick allt lov att låna ut en bunte LP-skivor från den egna samlingen. Håkan Lahger hade skrivit om "Valarna som sjunger" och jag föll pladask. Det här var verkligen bland det finaste jag någonsin hört. Även andra gamla hits som "Jag vill leva i Europa" och "Skolsången" tilltalade mej. Några månader senare hittade jag två av hans LP-skivor från sjuttitalet, När bandet slutar spela och Innan tåget är på väg på Hold On Records i Borås.

En gång i mitten av 00-talet såg jag Jan Hammarlund göra en kortare spelning på Storan, så igår var bara andra gången jag såg honom. Någon "Valarna som sjunger" fick jag inte höra igår, inte heller några andra gamla hitlåtar. Men jag kan förstå att det för den i sommar 63-årige Jan Hammarlund inte känns jättelockande att sjunga låtar han skrev i tjuguårsåldern. Spelningen dominerades av låtar från hans 00-talsskivor och förra årets Löst folk där han spelat in gamla svenska folksånger, de flesta så gamla att de saknar känd upphovsman. Förstalåt var en mycket bra "Dem som vi behöver", från Röda linjen fick vi bra låtar som "Frasses ständiga otur" och "Täfteå", men tyvärr ingen "Jerusalem". Han spelade även en utmärkt tonsättning av Karin Boyes "Jag vill möta...". Mellansnacket innehöll bland annat en rolig Mikael Wiehe-historia och flera intressanta historier om folksångerna på Löst folk. På sätt och vis var det som om tiden stod stilla, Jan Hammarlund är den evige folksångaren, från medeltidens ballader till det som idag kallas singer-songwriters. Håkan Lahger hade rätt, det är något internationellt över honom.

I morgon blir det ett besök på Göteborgs Visfestival igen för att se bland annat Sanna Carlstedt och Johan Johansson.

Håkan Lahger förutspådde Pluras kök

Det kan vara ett förfluget ord, en association, en slutkläm på en text...

I mitten av 1990-talet fyllde Silence Records tjugufem år och gav ut samlingssplattan Vild i skogen, Håkan Lahger fick hedersuppdraget att teckna bolagets historia i skivans booklet. Texten finns på Silence hemsida.

Mot slutet av texten kommer han in på hur mycket tid somliga musiker tillbringat i Silencestudion i Värmlandsskogarna. Hur de blivit nästan som familjemedlemmar.

"Plura höll hellre till framför spisen än bakom sångmikrofonen."

Till sist konstaterar Håkan Lahger att det finns mer som borde samlas än bara tjugufem år av musik. Däribland maten.

"Var finns Pluras bästa svamprätter?"

På 2010-talet har Plura Jonsson ett eget matprogram i teve. Håkan Lahger var något på spåren i den där booklettexten för så många år sedan. Och på tal om Pluras kök, jag har aldrig sett programmet. Något särskilt avsnitt ni kan rekommendera?

Tips från sjuksängen

När man legat hemma och varit sjuk (för andra gången på kort tid, vad har hänt med mitt immunförsvar?) så passade det bra framåt eftermiddagen med dokumentären SVTs K Special sände 2001 om den svenska proggen. Jag såg de två timslånga delarna när de sändes och det var ett kärt återseende idag.

I princip kan man säga att det är filmversionen av Håkan Lahgers bok Proggen - musikrörelsens uppgång och fall som släpptes två år tidigare. Håkan Lahger är mycket riktigt krediterad som såväl redaktör och idékläckare för dokumentären.

Den första delen handlar framförallt om de fyra tongivande banden Hoola Bandoola Band, Träd Gräs och Stenar, Nationalteatern och Gunder Hägg/Blå Tåget. Titta förresten noga ungefär 37 minuter in i första delen, känner någon igen sångaren som sjunger Nationalteaternlåten "Lägg av"?

I den andra delen behandlas kvinnorna inom musikrörelsen (alla intervjuade i första delen var män), förhållandet till ABBA och den kommersiella musiken och de politiska bråk som följde när de politiska partierna och sekterna såg potentialen i proggkulturen.

Bland de intervjuade finns Mikael Wiehe, Bo Anders Persson, Tommy Rander, Anders Melander, Gunilla Thorgren, Suzanne Osten, Benny Andersson och Peter Birro, för att bara nämna några.

Ett intressant inslag är diskussionen om vad som egentligen var progressivt, texterna eller musiken?

Dokumentären var lika bra och sevärd som jag mindes och den som har något intresse för svensk progg bör absolut se den!