Vi gör det igen, vi börjar om

Spelschema, Arvikafestivalen 2010

Om trenden de senaste åren varit att mer eller mindre klassiska svenska landsortsfestivaler - fjärran från tyskt storkapital eller storstädernas parker - går omkull så har det några entusiaster gjorde i Hultsfred för ganska så precis ett år sedan nu vuxit till något som börjar likna en ny trend.

Vi gör det igen. Vi börjar om.

När FKP Scorpions flyttade den Hultsfredsfestival de köpt till Stockholm återstartades en ny Hultsfredsfestival i betydligt mindre skala på Hulingens stränder. I sommar återstartar de förra året hädangångna Siesta! och Peace and Love, även de i mindre skala. Och igår kom ett besked som nog sänder chockvågor av glädje genom såväl glada värmländska raggares jeansbeklädda ryggar som hårdföra EBM-synthares läderbeklädda dito.

Arvikafestivalen återvänder nästa år.

Hultsfred och Arvika var en gång i tiden flaggskeppen i den svenska festivalscenen. Jag tror och hoppas att bägge två har tillräckligt många trogna besökare som åter vill besöka för dem helig mark.  

Vi gör det igen. Vi börjar om.

Jag gillar't.

Sommaren med Robyn

Egentligen borde jag inte ha blivit så förvånad.

"Konichiwa bitches" och "Be mine!" hade jag ju gillat i flera år och Fläskkvartetten-samarbetet "This One's For You" var ju hur bra som helst.

Men faktiskt hade vi inte ens tänkt se henne där på Roskildefestivalen 2010, men som tur är blir inte saker alltid som man tänkt sej.

När vi kom till Arena-tältet kring midnatt var det knökfullt och vi fick stå utanför. Vilka som spelade på Orange Scen den kvällen minns jag inte, Robyn lockade hursomhaver mer än 20 000 pers. Vi hade inte hunnit mer än komma dit innan hon drog igång.

Och som hon drog igång! Rytmerna, energin, ljuset, publiken. Det gick inte att stå still. Jag blev stort fan av Robyn på bara någon låt. Om electropop och elektronisk dansmusik vet jag inte mycket, kanske var det därför det var en så stor upplevelse?

Bara två veckor senare såg jag henne igen på Arvikafestivalen. Hela festivalen var Robyn-fans kändes det som, från de mest oväntade håll hördes beröm över henne.

I någon månads tid lyssnade jag på Body Talk Pt. 1 så fort jag kom åt. Inte minst i mp3-spelaren. En och annan som såg mej komma gående längs Borås gator tyckte nog jag rörde mej lite konstigt. "Dancing on my own", "Cry when you get older" och "Dancehall Queen" kan ha den effekten.

När Body Talk Pt. 2 kom ut framåt hösten hade mitt intresse svalnat. Min Robyn-skiva är Body Talk Pt. 1 och det räcker så.

Vi fick en fin sommar tillsammans, jag och Robyn.