Fluru - The tallest tree

Eder bloggare har fullt upp med annat, men det hindrar inte Michael Porali att ge bloggen lite liv.

För ett par veckor sedan släppte Fluru, en kvintett med rötter i Jämtland och Stockholm, sin debut The tallest tree. Jag hade hört en låt från den i förväg, och tänkte direkt att EP:n behöver skrivas något om. Nu gjorde jag dock misstaget att vänta lite för länge, och för några dagar sedan läste jag en recension av den som tog upp ungefär samma saker som jag tänkt ta upp. Typiskt dumt. Icke desto mindre är The tallest tree något av det bästa som landat i min inkorg hittills i år, och istället för att dra den faktiskt ganska klyschiga jämförelsen med First Aid Kit som jag tänkt från början (men alltså nu hunnit läsa någon annanstans) dristar jag mig till att dra paralleller mellan två betydligt större favoriter hos mig, Umeås Slow Fox och likaledes Jämtlandsbördiga Ellen Sundberg.

Det rör sig alltså om någon slags svävande, drömsk folk-americana med tydlig nordisk touch, med akustiska gitarrer och Malin Edblads vemodiga stämma i förgrunden. Andraspåret "Run" påminner dessutom en hel del om Emmylou Harris, och mer än jag redan sagt behöver väl knappast sägas för att ge en bild av vilka stigar Fluru trampar omkring på. Personligen lyssnar jag faktiskt inte särskilt mycket på just den här typen av musik, så egentligen kanske Johan Hellström själv varit bättre lämpad att klämma ur sig ett par rader om just The tallest tree, men istället är det jag som är glad och nöjd över att ha hittat ett band i genren, utöver nämnda Slow Fox och Ellen Sundberg, som jag verkligen gillar. Fluru ger sig ut på Sverigeturné i vår, och jag ämnar närvara vid minst tre, kanske fyra av tillfällena. Ni andra kan fånga dem här:

16/3: Bar Kom, Göteborg
17/3: Holy Moly, Göteborg
18/3: Kajskjulet, Halmstad
7/4: CC-Puben Gävle, Gävle
8/4: q.bar Sundsvall, Sundsvall
9/4: Jazzköket, Östersund
10/4: Hotell Hammarstrand, Hammarstrand
15/4: Wasabryggeriet Borlänge, Borlänge
16/4: East West - Sushi, Grill, Lounge, Örebro
17/4: Svalbo Café, Nora
21/4: Bistro Hijazz, Uppsala
23/4: Restaurang Landet, Stockholm

Michael Porali

"If I hang myself in a Christmas tree would you be missing me?"

Julafton på Minnenas Motell och traditionsenligt gästar Joakim Larsson med en bloggning om jul i allmänhet och julmusik i synnerhet.

Har ni följt mina julbloggningar genom åren så har ni märkt att jag gradvis blivit mer och mer positivt inställd till "Tis the season to be jolly". Helt tydligt har det kanske inte varit får erkännas, men det har ändå funnits där. Gradvis muntrare har jag blivit. En obehaglig upplevelse. En nästan lika obehaglig upplevelse som Jon Travoltas och Olivia Newton Johns version av "Deck the Halls" från 2012.

Jag skriver det här på min läsplatta (ingen gratisreklam här inte) men Johan får leta upp en bild på framsidan på plattan och lägga här för att sätta den traumatiska stämningen.

Det allmänt sjuka världsläget, gränslös gränssättning och ett par timmar i centrala Göteborgs julrusch garanterar er dock en svart julblogg. Eller brundaskig som åkrarna utanför mitt tågfönster.

Göteborg går ju även under namnet Lilla London. Borta i riktiga London så spelade Malcom Middelton från Arab Strap 2007 in videon till en jullåt som enligt honom själv inte handlar ett skit om julen utan bara allmän existentiell ångest. På temat om att allt är skit i världen så deklarerade han "Moral thoughts like peace can make you feel so alone" varpå han förklarar för oss att vi alla ska dö. Ensamma.

Men, nu är det filmtajm i julbloggningen. Och under tiden ni ser den kassa jultomten ramla runt, slåss och supa så kan ju ni fantisera om att få göra det samma i er lokala julrusch.

Några radio-DJ:s på BBC kampanjade för att låten skulle bli det årets jultoppetta. Bookmakers satte oddsen till 1000/1 och den blev som bäst nummer 34. Med andra ord gick det åt helvete med det med. Passande.

På temat om att supa bort julångesten så är ett måste Princes "Another Lonley Christmas". Tyvärr så är den nog svår att få tag på snabbt eftersom Prince är en av dem som inte låter sin musik streamas, vilket ju är extra intressant just denna jul när The Beatles ska läggas upp på Spotify. Men det måste ändå nämnas att detta popvidunder alltså har gjort en låt där han sjunger om att dricka banandaiquiri tills han blir blind för sjunde julen på raken. Slå den alla ledsna människor med djup röst och gitarr! Banandaiquiri, det ska Prince till för den.

Kom dock ihåg att kröken inte är lösningen på julproblemen, om man dricker för mycket och inte kan hantera det, vill säga. Det mediokra svenska hiphopbandet Medina har klämt in riktigt mycket julångest i sitt sliskiga försök till socialrealism i "Jul igen". Rekommenderas kanske egentligen inte, men inte ska ni ha det bra. Den är ju ändå bättre än Just Ds jullåt som jag inte ska nämna vid namn. Men en ledtråd är att det är samma titel men utan mellanrum...

"Jag vaknar upp av ett skrik, min farbror är full som ett svin igen
Han står och slår på sin tjej som har gömt hans sprit
Det är jul och jag hatar mitt liv
Min mamma dog efter hon födde mig
Och min pappa drog men han glömde mig
Fick bo kvar hos hans kriminella bror som är lyst"

Vid tredje genomlyssningen blir det ganska svängigt. Vid 1000:e är vi tillbaka på Just D. Mellanrummet kanske krymper för varje lyssning.

Men citatet ovan kan användas för att måla en bakgrund till det julproblemen som du med allt största sannolikhet känner igen dig själv mest i. Laakso, vars återföreningsspelning i somras var riktigt bra, har gjort flera jullåtar! "Hang me in the Christmas Tree" och såklart "Merry Christmas" som beskriver det lidande som vi klassresenärer som flyttat till storstad plågas av. Ah, oh, ve oss.

"If you go back to your hometown for christmas then
You have to have an answer each and everyone
...
The traditional christmas fight!
My dad says: "That's it I know you've been unfaithful to me"
And my sister says: "I don't wanna be part of this family"

Nä, jul, det är väl inget att ha egentligen. Grabbarna med de snygga håren i bandet med det muntra namnet Hurts (egentligen förväntar man sig ju en riktig bjällerklangdänga med det namnet) uttrycker det kanske bäst i sin "All I Want For Christmas Is New Year's Day" från 2010. Vissa längtar till jul. Jag längtar till nyårsdagen, för då kan man i alla fall hoppas på något nytt.

PS: Undrar ni vart "Fairytale of New York" tagit vägen? Det är ett axiom att det är världens bästa julsång bland oss popgubbar som jobbade i kvällspressen på 90-talet. Även bland oss som har samma smak som om vi gjorde det. (Det är vårt fel att Erik Haag får vara jobbig i julkalendern.)
PS2: Men "Christmas Card From a Hooker in Minneapolis" då?, säger ni. Se ovan säger jag då. Det är inte logiskt säger ni. God jul säger jag då. Logiken tar vi efter helgerna.

Chantal Acda - The sparkle in our flaws

Och vi fortsätter upplivningsförsöket av Minnenas Motell med ännu en gästbloggning. Nu är det Michael Porali som recenserar en skiva. Jag fick texten för några veckor sedan. Om ni vill hålla koll på kronologin.

Efter en dryg veckas känslomässig bergochdalbana tyckte min kropp och hjärna att det började bli nog och bestämde sig för att ge upp lite. I liknande tillstånd är det vanligt att ta till Winter Took His Lifes nästan tio år gamla tröstfilt You know what it's like to be alone and shut down, men omständigheterna i mitt hem i skrivande stund gjorde att jag istället satte mig vid datorn och öppnade en mapp vid namn "Acda".

Helt ovetandes om vad det var läser jag artistbiografin och där jämförs Chantal Acda, som artisten visade sig heta, med nyklassiska kompositören Nils Frahm, och det kan ju kännas som ett passande söndagsmys. Nu var det ju inte direkt så, utan The sparkle in our flaws visade sig snarare vara en stråkbaserad historia i åtta delar, framburen av lika delar försiktigt sprakande beats, kammarmusikliknande arrangemang och framför allt Chantal Acdas fullkomligt gudomliga röst som bara smeker det ömmande hjärtat på precis det sätt det behöver.

Redan från inledningen i "Homes", och än mer i det fullkomligt malplacerade distpartiet i tredjespåret "Games" och hela vägen fram till avslutningen i "Still we guess" är "The sparkle in our flaws" minst lika mycket något som griper tag i mig, som något jag själv krampaktigt behöver hålla fast vid. Lite som en livboj i höststormandet, om man så vill. Både bildligt och bokstavligt. Jag kan bara tacka Chantal Acda, trettiosju år från Belgien och fram tills idag helt okänd för mig, för att det här helt plötsligt blev en lite mindre hemsk söndag.

Michael Porali

L7, Electric Ballroom, London, 16 juni 2015

Dags att få liv i Minnenas Motell igen kanske? Först ut är eder bloggares gamla klasskompis Beatriz Alvarez som för två år sedan skrev om Dregens självbiografi, i somras var hon och såg L7. Jag fick texten för länge sedan men eftersom jag då låg i bloggkoma så kommer den först nu. Läs och njut.

Förra årets absolut bästa julklapp alla kategorier var helt klart när L7 via sin Facebooksida meddelade att de planerade en återförening med tillhörande Europaturné under kommande år. Genast startade vi grupper och mailinglistor för minutiöst planerande. Vart skulle de spela? När? Skulle de komma till Sverige? Givetvis inte. Vart skulle vi då åka? Berlin, Prag, Glasgow…? Vi valde London för där hade flest av oss varit tidigare.


"Jag har pratat med så jävla många människor på sistone som hävdar att de aldrig hört L7 och jag tror dem faktiskt inte." 

Jag har pratat med så jävla många människor på sistone som hävdar att de aldrig hört L7 och jag tror dem faktiskt inte. Deras ”Shitlist” tonsätter exempelvis filmhistoriens kanske coolaste och råaste öppningsscen, nämligen den i Natural Born Killers där Juliette Lewis sular en flaska i nyllet på en gubbe som inte kan låta bli att tafsa för att hon dansar framför jukeboxen på ett café. L7 var samtida med exempelvis Nirvana, Alice in Chains, The Breeders och Hole och det var videos med band som dem man fick se om man kollade på ”Alternative Nation” på MTV i mitten av nittiotalet. Det gjorde jag. Jag var typ tretton och tyckte att L7 var de coolaste brudarna jag någonsin sett med rosa hår, stora kängor och jeansshorts. Dessutom lät de väldigt tufft och bra och var gapiga som satan. Hade någon talat om för mitt trettonåriga jag att jag typ 20 år senare skulle blåsa till London och kolla deras återförening hade jag skrattat. Det jag inte riktigt visste då var att det minst sämsta med att vara vuxen och löneslav är att man har både råd och möjlighet att göra exakt sådana här saker.


"Samtliga medlemmar känns som levande bevis på att det går att vara i femtioårsåldern och ändå vara tuff som fan."

Spelningen, då? Magisk givetvis, från första ackordet till ”Deathwish” till extranumrena. Bandets solklara stjärna måste vara basisten Jennifer Finch som studsar barfota runt på scenen, ligger på golvet, tar sig i skrevet, gör halva bakåtkullerbyttor och slänger med det illröda håret. Samtliga medlemmar känns som levande bevis på att det går att vara i femtioårsåldern och ändå vara tuff som fan. De drar igenom i princip alla hits vi minns, ”Everglade”, ”Fuel my Fire”, ”Slide”, tidigare nämnda ”Shitlist”… och allt låter precis så svinbra som förväntat, faktiskt. Jag tvingas stundtals att kämpa för att hålla tillbaka tårarna för att det känns så jävla STORT, och när de som sista extranummer dundrar igång kanske världens bästa låt, ”Fast and frightening” så bankar hjärtat så hårt att det känns som att det ska slungas ut mellan benen på mig. Denna underbara fantastiska hyllning till grannskapets tuffaste tjej som struntar i allt, har skitigt hår, röker gräs och som alla straighta tjejer önskar de kunde vara lesbiska med. Alla känner väl en sådan?

Magiskt.

Kent på Bråvalla: "Jag blev fan i mig förbannad."

Bråvallafestivalen bleknar långsamt bort. När jag stod och just hade hämtat ut mobilen från laddningen andra dagen på Roskilde (bloggningen kommer!) kunde jag se att jag hade fått en spontan gästbloggning på mailen. Sånt uppskattas. Jocke Norén gick på konsert för att träffa en gammal vän. 

Jag träffade dig idag, en gammal fin vän. Ja, alltså det var ju många fler där än bara vi två men vi har ju alltid haft ett speciellt band du och jag. Jag ställde mig längst fram så du skulle se mig. Jag har ju gnällt på mycket nytt du sagt men det har ju vart så bra innan. Kanske skulle det ordna sig om vi bara sågs.

Vi har en väldigt fin historia tillsammans men nu var det ett par år sedan vi träffades. Det var du som lärde mig det här med musik. Du som visade mig värdet i att själv söka upp musik, att själv välja vad jag lyssnar på och inte låta radiostationer sköta det urvalet åt mig. Du tände elden för mig. Dina ord har alltid tröstat mig när det varit lite för tungt. Dina melodier har alltid lugnat mig när livet blev för mycket. Du var inte bara en del av min mognadsprocess. Du var min uppväxt. Min krycka i steget ut i vuxenvärlden.

När vi sågs idag sa du samma tröstande ord. Du försökte lugna med dina melodier. Men allt lät så annorlunda. Först var det frustrerande. Eller ja. Jag blev fan i mig förbannad. Vi som har så mycket fint tillsammans du och jag och så gör du så här. Bara skiter i all nostalgi, struntar i vår historia och tilltalar alla andra samtidigt som du pratar med mig.

Så står jag då där. Förbannad och egoistisk. Sur för att du inte bara bryr dig om mig längre. Ja, jag vet. Du såg mig. Du sa orden jag ville höra. Jag vet att det var för mig. Men det brände inte som förr. Det verkar det som att det gjorde i alla omkring mig dock. Tårarna i ögonen på tjejen med rosa hår. Dansen för hela kompisgänget bakom mig. Stillsamheten i ansiktet på den unga killen till höger om mig som tyst mumlar varje textrad.

Och då går det upp för mig. Det du var för mig för femton år sedan är du nu för så många andra. Du är kanske inte min längre.

Jag sätter mig i gräset längst bak och tittar på avstånd istället. Släpper taget. Det vi haft kan ingen ta i från oss men vi har växt åt olika håll. De får ha dig nu. De som behöver dig som jag behövde dig då. Hör av dig om du vill ta en öl och tjöta gamla minnen. Tills dess får du ha det så bra. Och tack för allt. Jag älskar dig.

Aloha Rob and Deniz, welcome to GBG!

Måndag och dags för ännu en gästbloggning. Min käre kusin Jonas Ruuds trilogi om Mob 47 gav honom blodad tand och idag skriver han om felhörningar med utgångspunkt från Göteborgsaktuella Radio Birdman.

"Jag stekte fiskpinnar...", jag förstod ju att det inte kan ha varit så de sjöng, och på svenska dessutom! Under en bilresa till Emmabodafestivalen 2001 lyssnade vi bland annat på Radio Birdman. Efter att Marko Niska i Rajoitus lagt in två låtar med Sydney-punkarna på en blandkassett några år tidigare, så bad jag honom att spela in hela albumet till mig. Senare förstod jag att den version jag avnjöt inte var den australienska utgåvan, utan istället en omarbetad version avsedd för en mer internationell spridning. Men jag kan lugnt rekommendera båda versioner av "Radios Appear" plus "Living Eyes" (inspelad 1978, men släppt på LP först 1981). Även debut-ep'n Burn my eye är en riktig rökare!

Att både Deniz Tek och Rob Younger var stora Stooges-fans är ingen hemlighet (att digga Stooges verkar under första halvan av 1970-talet ha varit en minsta gemensamma nämnare för många av dem som senare skulle bli associerade med punk på något vis). Passningar som de gör till proto-punksen ifrån Ann Arbor är covern på ”T.V. Eye” som återfinns på Birdmans ursprungliga LP. Låten "Do the pop" är en hyllning till, you've guessed it, Iggy Pop! De döpte även sitt egna spelställe till Funhouse. Deniz Tek är ju dessutom själv en utvandrad Detroit-bo. Men det roligaste tycker jag är legenden som säger att deras begeistring över Stooges var så pass stor att de döpte sitt band efter en felhörning ifrån Funhouse-plattan. I låten "1970" sjunger Iggy Pop "Radio burnin', up above". Det blev till "radio birdman" i Robs och Deniz' öron, precis som mina fiskpinnar här ovan. Fiskpinnarna dyker förresten upp efter bryggan i ”Aloha Steve & Danno”, prova själva.

Mer trivia! GBH gjorde på sin andra platta cover på just ”1970” med Stooges och jag tycker mig höra att de faktiskt sjunger "Radio Birdman i sin tolkning, och inte "Radio Burnin'". Dessutom ska GBH:s version vara en sammanslagning av originalet och den version som The Damned gjorde på sin första platta, där omnämnd som ”I feel alright”, vilket även Birmingham-punksen döpte sin låt till. Min fundering är då om Colin och gänget i GBH hade hört talas om idén bakom bandnamnet Radio Birdman och införlivat felhörningen i sin coverversion?

Jag såg Radio Birdman på Youtube 2015, sen blir det inte bättre än så...

Foo Fighters på Ullevi: "En känslosam kompott av whiskey, ärliga ögon och troligtvis rätt mycket smärtstillande"

När jag för några veckor sedan såg att min gamle granne Jocke Norén skulle på Foo Fighters frågade jag om han ville gästblogga. 01:36 natten till igår damp följande ner på mailen. Jag hann tyvärr inte lägga upp det igår, men här har ni en ögonblicksbild från den legendariska konserten i fredags kväll.     

Jag är nog lite i chock fortfarande men jag ska försöka att samla några ord om vad jag har bevittnat ikväll. Till att börja med är det givetvis lätt att glorifiera en spelning när något som det som hände ikväll händer. Det är lätt att hylla till skyarna när en ena sekunden trodde att det inte skulle bli någon spelning och de i nästa sekund bär in en skrattande Dave Grohl på scenen. Så är inte fallet här. Det var inte en bra konsert för att Dave Grohl bröt benet i Göteborg. Det var en bra konsert trots att Dave Grohl bröt benet.

Det var mer intensitet i Foo Fighters version av "Let there be rock" med en stillasittande (nåja) Dave Grohl än alla samlade rockspelningar jag sett i hela mitt liv. Det var mer ärlighet i Daves röst när han gråtande tackade publiken än vad jag trodde var möjligt på en scen utan att det låter tillgjort. Det var uppriktigt rörande och hjärtvärmande på ett sätt hollywoodproducenter bara kan drömma om att skapa.

Men ok. Vi börjar från början. Elgitarrer börjar yla och en tydligt övertänd Dave Grohl springer in på scenen och fram över secenförlängningen ut i publikhavet. De öppnar med "Everlong" och det känns som att allt är som det ska vara. Sedan startar de igång den personliga favoriten "Monkey Wrench". Ni förstår själva att en helt vanlig kväll hade detta varit en öppning som slagit det mesta. Men det är inte en vanlig kväll. Dryga minuten in i låten tar Dave ett par snubblande steg mot scenkanten och bara försvinner. Jag är helt övertygad om att det är ploj. De vingliga teatraliska rörelserna ner från scenen kan inte ha varit på riktigt. Men varför? Och hur? Ganska snart slutar bandet spela och Dave sliter åt sig en mikrofon. Han ber om ursäkt men han har nog brutit benet och de lovar att komma tillbaka. Han ser helt förstörd ut när sjukvårdarna bär ut honom backstage.

Samtidigt som publiken försöker greppa det antiklimax som drabbat både den och sångaren berättar trummisen Taylor Hawkins att de lovar att komma tillbaka och att det ska spela lite covers för oss så vi går nåt med oss hem. Folk börjar lämna Ullevi. Jag hoppas innerligt för deras skull att de inte kom så långt för medan Hawkins kämpar med en Rod Stewart-låt bär roddarna in en stol på scenen.

Under Queens "Under Pressure" bärs sedan in en skrattande Dave Grohl. Ullevi fullkomligt exploderar. Under fem-sex låtar får en sjukvårdspersonal sitta och hålla fast Daves fot så att smärtan Inte ska bli outhärdlig. Vi börjar tänka att vi kommer få höra ett par fina bitar iallafall innan de kör i väg honom till Östra Sjukhuset med rödljus. Dave tänker annorlunda.

Han meddelar att han kommer försvinna lite så de temporärt kan gipsa hans ben. Han kommer sedan tillbaka och de kör på i ytterliggare två timmar. De körde inte bara sin setlist, de betade av ett gäng andra låtar också för Dave ville inte att kvällen skulle ta slut. "I've seen A LOT of Foo Fighters concerts, but I have never seen any one like this."

När han sedan ville tacka publiken för att alla stannat kvar. Att vi stöttat dem genom både konserten och deras karriär brast det för honom. Sångaren som spelat inför slutsålda Wembleys och över 100 000 bat shit crazy sydamerikaner på en och samma kväll, torkade tårarna och tackade Ullevi, Göteborg för den kärlek de gav honom. Det var en känslosam kompott av whiskey, ärliga ögon och troligtvis rätt mycket smärtstillande.

Jag sa innan konserten för att jag sett setlisten att detta blir nog bättre än i Stockholm. Jag hade fel. Inte om konserten utan om anledningen. De var tightare och de var spelsugna som fasen. Givetvis spelade benbrottet och Grohls heroiska insats in. Det vi bevittnade ikväll var ingenting annat än ett stycke svensk konserthistoria.

Det finns inte nog med toasts, fyrar, plus eller getingar att beskriva vad jag har upplevt ikväll. Så jag vägrar helt enkelt betygsätta det. Men som Dave sa innan han sjöng farväl med "Best of you". Jag kommer aldrig glömma den här konserten.

Sagan om hur Mob 47 tog steget in i mitt vardagsrum, sista delen av tre.

Kusin Jonas avslutar nu sin trilogi om Mob 47 och hans nittitalsjag som sökte och sökte. Läs gärna del ett och del två.
 
Blir gamla punkare som jag bekväma av sig? Sjunker de in i en fåtölj och nöjer sig med vilket jävla skitjobb som helst? Finns det alls några generella sanningar som vi kan hänga upp våra livsberättelser på? Låt oss diskutera detta tills den dagen vi dör. I vilket fall får nog bekvämligheten sägas vara ett tydligt inslag i mitt liv numera, så till den grad att min 19 år gamla Mob 47-tröja blivit en gosig kudde att mysa med i soffan därhemma!

Istället för att råka få tröjan helt söndersliten av att röja till något tufft band fick jag och min sambo Linda för några år sedan en idé om att låta den bli en del av heminredningen, ett inslag i hushållet. Numera utgör båda sidor av tröjan motiv på en svart kudde i soffan hos en tvåbarnsfamilj.

En gubbe studerar ett viktigt släktträd.

 Så gick det alltså till när Mob 47 klev in i mitt vardagsrum, ifrån pojkrummet i mitten av 90-talet till levnadsrummet i min egna familjs lägenhet två decennier senare. Men vad var det jag sökte, fann jag det, nådde jag ända fram?

Epilog

Nyligen var jag och kusin Johan och såg Mob 47 på Henriksberg i GBG. Jag pratade med Åke och trummisen Chrille om det jag skrivit kring telefonsamtal, bandnamnsdiskussioner och dylikt. Och nya rön uppenbarade sig. Mob står för mobiliseringsförråd och 47 är således numret på en av dessa depåer! Bandnamnet har alltså en tydlig koppling till krig och militär, vilka är återkommande teman i Mob 47:s låtar. Dessutom slog det mig att i något dokument och eller på någon byggnad stod eller står det kanske just Mob 47. Guldstjärna utlovas till den som hittar det och tar ett kort :)

"Dessutom slog det mig att i något dokument och eller på någon byggnad stod eller står det kanske just Mob 47. "

Åke spelade in några nya Mob 47-låtar på egen hand med hjälp av trummaskin, 97/98 någon gång. Men redan några år innan så försökte Chrille mangla lite trummor igen, men enligt honom själv hade han tappat stinget och rentav glömt av hur man gör! Som bekant återförenades de i mitten av 00-talet och på samtliga spelningar jag sett med dem sen dess har de levererat högklassigt, tajt mangelrens av, så klart, Guds nåde. Dom ljuger igen!

Som tåg av längtan

Idag välkomnar Minnenas Motell den trogne gästbloggaren Joakim Larsson med en betraktelse från tågfönstret.

Jag reser mycket tåg. Sisådär 10-15 000 mil per år. På riktigt. Men det är lugnt för jag älskar att åka tåg. Om det inte vore för medresenärerna. Ibland har jag tagit omvägar för att åka tåg jag inte åkt förut eller för att åka på räls jag inte åkt på innan.

Här är 3 låtar som jag nästan alltid lyssnar på när jag passar vissa ställen, rangordnat efter hur ofta jag passerar dem.

1. "Regnet i Södertälje" - Mattias Alkberg - Södertälje Syd
Mattias Alkbergs cover på Conny Nimmersjös (bob hund bokades till Roskilde medan jag skrev detta). "Regnet i Södertälje" passar väldigt bra för alla gånger när jag nästan är framme i Stockholm eller precis lämnat på mitt eviga kuskande på Västra Stambanan. Låten har en näst intill perfekt text rakt igenom så jag ger på en gång upp att försöka citera bara en bit. Man måste lyssna noggrant på helheten.

2. Dom vet ingenting om oss - Moneybrother - Knutpunkten
Moneybrothers svenskspråkiga cover på Kirsty MacColls "They don't Know" fick såklart denna status på grund av "dina läppar skickar kyss ifrån - Helsingborg - jag fick en bild på telefon." Låten på listan som det är säkrast att lyssnandet sker för.

3. En vän med en bil - Håkan Hellström - Øresundsbroen
Håkan Hellströms tredje singel över Bob Dylans melodi från "I Want You" passar perfekt för den frihetskänslan som uppstår på bron över till världen. Köpenhamn, Roskilde, Europa, här kommer jag. "Vi kanske till och med lämnade Sverige."

Bubblare: Trelleborg-Travemünde-Världen - Markus Krunegård - Trelleborg
Hade jag varit i Trelleborg oftare så hade denna också kvalat in. Sveriges andra väg ut i Europa. Som jag besökta när jag åkte nattåget till Berlin för några veckor sedan.

Nu har jag nästan rest mellan "Dom vet ingenting om oss" och Malmö medan jag skrev detta. Nu är det dags att börja ladda upp för "En vän med en bil". Bäst att lägga den i offlineläge för snart är det roaming som gäller.

Sharon van Etten - I don't want to let you down

Minnenas Motells flitigaste skivrecensent Michael Porali är tillbaks. 

I likhet med gissningsvis nittiosju procent av övriga landet upptäckte jag Sharon van Etten först för drygt ett år sedan med hennes dekadenta anthem "Every time the sun comes up", som (och nu gissar jag helt vilt) jag omöjligen kan ha varit ensam om att avsluta ett större antal allt för långa efterfestnätter med - på repeat. Sådana tilltag brukar oftast resultera i att jag blir avskräckt från att lyssna på låten i fråga i andra sammanhang.

När Sharon van Etten med band stod på scen redan vid ett på förmiddagen under fjolårets Way Out West fanns det alltså en viss oro i hur jag skulle reagera. Lyckligtvis var varken hiten eller någon av de andra spåren från Are we there, albumet som avslutas med just "Every time the sun comes up", ens i närheten av några traumatiska upplevelser. Dock, efter denna liveupplevelse glömdes Sharon van Etten tyvärr bort lite grann i de djupa avgrunder som är mitt medvetande, och det var väl egentligen inte förrän nu när I don't want to let you down damp ner som ett förhandsexemplar som jag ens tänkt på henne sedan dess.

Fem spår består skivan av, tjugotvå minuter lång, och mer eller mindre en rak fortsättning på den redan inslagna vägen. Möjligen att Sharons sång är än mer teatralisk på sina håll, till exempel i "Just like blood", och att arrangemangen är en aning mer storslagna än tidigare. Undantaget skulle möjligen vara "Pay my debts", som nästan rör sig i dreampop-dimensioner där annars The Me In You och EAUX smyger omkring. Vad Sharon van Etten har pysslat med sedan i somras har jag faktiskt ingen aning om, men att släppa ifrån sig så här sparsamt med nytt material tolkar jag antingen som en försmak inför vad som komma skall (vilket verkligen bådar gott inför framtiden) eller ett sätt att likt Håkan Hellström i början av karriären släppte en cover-EP bara försöka upprätthålla ett relativt nyvunnet intresse (vilket i så fall lyckas utomordentligt).

Oavsett vilket så är I don't want to let you down allt annat än en besvikelse - och hur mycket jag än försökte lyckades jag alltså inte hålla mig ifrån det klyschiga i att anspela på titeln i den här texten. Fan också.

Michael Porali

TENTAKEL: "Nästan snuddande vid ren techno"

Minnenas Motells meste gästbloggare Michael Porali fortsätter bredda bloggens musikaliska horisont. Och passar på att uppmärksamma ett debuterande Göteborgsprojekt. 

Göteborgs trumorakel Pontus Torstensson, känd från bland andra Sork och Uran GBG, har sedan ett tag tillbaka även varit verksam med soloprojektet Tentakel. Ett projekt vars livesättning består av Pontus själv på trumset, samplingar och orgel, och som allt som oftast bidragit med en svävande, hypnotisk stämning vare sig musiken i fråga har framförts mitt på dagen på gatan utanför Röhsska Muséet eller på dunkelt upplysta kulturarrangemang runt om i staden.

För någon vecka sedan släpptes vad som mig veterligen är det första utgivna materialet under namnet Tentakel, i form av en niolåtars kassett på välrenommerade Växjöetiketten Zeon Light. Det som slår mig mest efter att lyssna på inspelade versioner av låtar som "Doppelganger" eller "The cutter" är hur mycket mer elektroniskt, nästan snuddande vid ren techno, Tentakel låter i studioversion än i det råare liveutförandet.

Brittiska nittiotalsakter som Fluke och David Holmes dyker osökt upp i huvudet, och även likaledes brittiska 1990-talsfilmer som Human Traffic eller Face, där lagom skruvat hysteriska scener på ett därefter sällan skådat sätt blandades upp med hypnotiska rytmer vars nutida motsvarigheter från och med nu alltså återfinns på den här kassetten. Detta medför även, kan jag av egen erfarenhet avslöja, att de här låtarna är fullkomligt livsfarliga att köra bil till.

"Detta medför även, kan jag av egen erfarenhet avslöja, att de här låtarna är fullkomligt livsfarliga att köra bil till."

Huruvida något av ovanstående faktiskt inspirerat Pontus själv till att Tentakel låter som det gör kan vi dock låta vara osagt. Vad som däremot inte bör lämnas osagt är att den här dryga halvtimman av allehanda rytmer utan några som helst problem tilltalar även en technoanalfabet som mig själv, och förhoppningsvis även både dig, bloggläsare, och kanske till och med självaste Johan Hellström. Lyssna in!

Michael Porali

"Det tar inte många minuter innan jag faller pladask"

I helgen såg jag en statusrad fladdra förbi som var så bra och välskriven att jag frågade som jag ibland gör: "gästblogga?". Så kom det sig att min brevbärare Nils Valdemar Möller åter gästar Minnenas Motell. Den här gången med en skivrecension.   

Jag läste någonstans att de flesta människor slutar att upptäcka ny musik vid ungefär 33 års ålder. Ibland tänker jag dystert att jag redan är där, trots att jag bara är 29 år. Det är så sällan som jag blir helt knockad av ett nytt band nuförtiden, inte alls som i sena tonåren då jag kunde hitta nya favoritartister varje vecka.

Men så läser jag en krönika av Mattias Alkberg där han hyllar det finsk-svenska bandet Vasas flora och fauna, jag blir nyfiken och lyssnar - och det tar inte många minuter innan jag faller pladask.

Vasas flora och fauna består av Mattias Björkas och Iiris Viljanen, de kommer från den finska staden Vasa men sjunger på svenska. Förutom att det är ett fantastiskt bandnamn, och att titeln på debutskivan Släkt med Lotta Svärd är minst lika bra, så är texterna överlag oerhört starka. Smaka på rader som ”Jag har lärt mig att man inte kommer någonstans genom att bara vara snäll / man måste se ut som om man menar allvar även om man inombords är själv” från låten "Inget att berätta just ikväll" eller ”Jag är gärna gudförälder, det vore mig en ära att vara en dunkel bifigur / lära henne ett och annat om att drömma sig bort / slumra in och vakna opp i en annan tidsepok” från "Gudförälder". Att det sedan sjungs på vackert klingande finlandssvenska är i min bok också ett stort plus.

"Vad är egentligen Pappersbron, Wärtsiläs hall och Kvarkenfärjan som han sjunger om i "Nog var han en vän"?"


Musiken är trallvänlig indiepop. Ibland tänker jag på Belle & Sebastian, ibland på det gamla svenska bandet Raymond & Maria. Man skulle kunna tänka att man har hört det här förut, men det är något med Flora och Fauna som är annorlunda och som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det så enkelt som att texterna handlar om hur det är att växa upp i Vasa, en stad som jag knappt kan placera på en karta och som jag vet mycket lite om. Ibland kan det vara en fördel att kunna relatera till textrader, som när Håkan Hellström sjunger om Jazzhuset och Andra långgatan-flickorna, men det kan också vara fascinerande med texter som utspelar sig i en värld som man inte alls känner till. Vad är egentligen Pappersbron, Wärtsiläs hall och Kvarkenfärjan som han sjunger om i Nog var han en vän?

Jag kommer på mig själv med att börja skriva ned låttexterna och googla de olika platserna i låtarna bara för att jag vill veta hur det skulle kunna vara att leva där. Och jag vet inte när något sådant senast hände.

Tråkigt nog verkar det som att Iiris Viljanen, som sjunger på flera av låtarna och verkar spela en viktig roll, redan har hoppat av och därför tycks Vasas flora och faunas framtid i nuläget mycket oviss. Men att de har gjort en av de bästa debutskivorna på svenska på länge, det kommer aldrig någon att kunna ta ifrån dem.

Ellen Sundberg - White smoke and pines: "Klockrena vemodspärlor"

När bloggen råkat somna några veckor så rycker den älskade gästbloggaren Michael Porali in. 

En intetsägande söndagskväll, för säkert två år sedan om inte mer, står jag på hållplatsen där jag byter från spårvagn till buss för att komma den sista hållplatsen hem, slentriankollar Facebook och ser att Pustervik bjuder in till en gratis spelning med de för mig då okända artisterna Ellen Sundberg och Slow Fox. Nog för att det bara är en timma kvar till utsatt tid, men hem och snabbduscha hinner jag ju och beger mig sedan ner till Järntorget där Pustervik för ovanlighets skull håller konsert på övervåningen.

"Min grundinställning är att jag "inte gillar country"."

Slow Fox inleder med den typ av singer/songwriter eller alternativcountry om man så vill, som jag uppskattade väldigt mycket någon gång i början av 2000-talet, men sedan dess inte engagerat mig särskilt mycket i. Dock väcker låtarna från vad som visar sig vara albumet Like the birds på grund av ett ypperligt framförande en liten gnista av det forna intresset till liv, vilket alls inte dämpas av nästa framträdande, av den för mig lika okända och då albumdebuterande Ellen Sundberg. Jag skulle inte vilja påstå att de båda artisterna var särskilt olika egentligen, men sedan dess har jag faktiskt lyssnat en hel del på de båda, trots att min grundinställning är att jag "inte gillar country".

Med detta sagt, för ett par veckor sedan släpptes uppföljaren till Black raven, White smoke and pines där Ellen Sundberg som jag förstått det inte jobbat tillsammans med sitt band utan uteslutande jobbat fram plattan tillsammans med dem amerikanske singer/songwritern Israel Nash. Ett samarbete som visat sig vara lyckat, inte minst med tanke på det enorma gensvar skivan redan fått i allehanda pappers- och nätpublikationer. Och efter att ha lyssnat på den ett par gånger får jag helt enkelt säga att det är välförtjänt.

Från den smygande, nästan Tindersticks-minnande inledningen i "What is life" tas vi med på en resa minst lika mycket i countrygenrens hemvister som i de nordsvenska skogar där Ellen själv vuxit upp. Kathleen Edwards, Jenny Owen Youngs och andra vemodsseglare ligger nära tillhands. Tredje spåret "Swedish inland" talar väl sitt tydliga språk om inte annat, och i näst sista låten "Vägen är lång" återfinns till och med en vers på svenska. Något jag gärna hört mer av faktiskt. Däremellan hinner man njuta av klockrena vemodspärlor som bland andra "Hollow", "Maze of shadows" och min (hittills) personliga favorit "Headlights".

Det är tur att jag ska åka en massa tåg i helgen, för jag tror att jag har hittat det perfekta soundtracket till en helg i SJ:s våld. För vägen ÄR ju lång. Det är den alltid. Och då hinner man lyssna mer än en gång.

Michael Porali

En sur kväll med Dolores Haze och Könsförrädare på Nalen klubb

Minnenas Motell kan stolt välkomna en ny gästbloggare! Felicia Andersson, som driver fanzinet Sånt blod, debuterar idag som gästbloggare.  

Med uppsåtet att dansa vilt till riot grrrlpunk beger jag mig till Nalen klubb den 8:e mars, men det visar sig snart att oddsen är emot mig. Kvällen bjuder på spelningar med Dolores Haze och Könsförrädare, samt Grrrl Collection som DJ:s, och jag förväntar mig naivt något slags drömscenario à la 70-talets CBGB:s eller skitig seattleklubb i början av 90-talet. Väl på plats inser jag att det här är Stockholm 2015, och att jag är bakis och slut. Jag känner mig gammal och som att jag missat något och sätter mig och försöker låtsas att jag inte är besviken.

"Jag förväntar mig naivt något slags drömscenario à la 70-talets CBGB:s eller skitig Seattleklubb i början av 90-talet."

Grrrl Collection infriar dock förväntningarna om en perfekt mix av äldre riotgrrrl-punk (Bratmobile), 00-tals electropop (Le Tigre) och nyare artister (Grimes), även om publiken (jag själv oerhört inkluderad) inte vet att uppskatta detta på bästa sätt. Efter ungefär en timme är det dags för kvällens första band att kliva på, och upp på scenen kommer Dolores Haze som visar sig vara yngre än jag trott baserat på sångarens röst, som är riktigt mäktig och påminner mig om Kathleen Hannas. Dolores Haze består av Groovy Nicks på sång och bas, Groovy Fuck och Lucky Lollo på gitarrer och Foxy Sagz på trummor. Enligt sig själva spelar de CALIFORNIA GOTH/NOISE/RAGE RAVE/EXPERIMENTAL/LO-FI/GOTH SEX/ALTERNATIVE ROCK/AVANTGARDE/CHAMPAGNE SUPERNOVA/DIVA COUTURE, och har spelat ihop sedan 2012. Publiken trängs väl knappast, utan står lugnt och respektfullt framför scen. Jag är ännu sämre: Jag sitter(!!) på en stol.

De river igång och jag blir lamslagen av rösten. Groovy Nicks skriker, ylar, tjuter och sjunger fram texterna som är arga och kompromisslösa, och kanske är det bland det bästa jag hört sedan NEJ på Musikens Makt. När de spelar "The Haze" är det hårt och hemsökande. Ilskan och drivet är totalt. Då de senare kör en cover på enligt sångaren ”eran favoritlåt” Peaches "Fuck The Pain Away" faller allt på plats. Det här är så bra! Därför blir jag förvånad när de kliver av och inte blir utropade igen. Publiken bara accepterar och återgår till att konversera artigt över ölglasen.

I ljuset av Dolores Hazes framträdande tycker jag synd om Könsförrädare som kliver på cirka en timme efteråt. Deras musik är inte alls lika fast utan snarare flytande. Deppig, säger mina kompisar och jag kan inte annat än hålla med. Könsförrädares musik är som någonting en lyssnar på när en tycker som allra mest synd om sig själv. Kanske är det därför jag tänker på Joy Division, för annars vet jag inte om parallellerna är så tydliga. Även likheter med Sleater-Kinney finns där, trots keyboarden. Bandet har spelat ihop sedan 2011, och det känns nästan som att de är lite… uttråkade. Redan?! Dock är även de här rösterna riktigt grymma. Särskilt Alina Björkén på sång och gitarr har en verkligt djup och skarp röst, men även Janinne Sandström Oja på sång och keyboard är bra. "Finger on the Trigger" är fortfarande den låt som bäst väcker min uppmärksamhet i det annars ganska likartade musiklandskapet som Könsförrädares låtar utgör. Missförstå mig rätt, de är bra, jag lyssnar på deras album Curse All Law hemma och gillar det, men det är ingenting som får igång en redan död festkväll. Janinne mellansnackar om den särskilda dag vi faktiskt är där för att fira/sörja, och undanber sig surt och bestämt alla gratulationer på kvinnodagen. Gott så. Kanske är det på grund av kvinnodagen som det råder en låg stämning under hela kvällen. Det är ju verkligen inte mycket vi har att fira.

Könsförrädare ropas i alla fall in igen, och kör ett extranummer. Ett litet berömvärt punkgäng kör en minipogo längst bort från scenen, så där kom den vilda dansen in i bilden ändå! Jag har åtminstone hört riktigt grym musik hela kvällen, och lärt mig att aldrig konsumera mängder Fidel Castros dagen innan en går på efterlängtad spelning. Sist men inte minst har jag fattat att innerstadsstockholm är innerstadsstockholm, vem som än kommer dit och försöker liva upp. Men det var säkert trist på CBGB:s också.

"Sist men inte minst har jag fattat att innerstadsstockholm är innerstadsstockholm, vem som än kommer dit och försöker liva upp. Men det var säkert trist på CBGB:s också."

Systraskap: "Lika stor tonvikt på aktivism som dans"

Michael Porali gör eder bloggare den stora tjänsten att stå för dagens bloggning. Årets första riktiga skivrecension på Minnenas Motell.

Systraskap - MVIMW

Systraskap är en duo som funnits i bakhuvudet hos mig sedan jag hörde ett par låtar på [insert valfri digital musikplattform här, för jag minns själv inte vilken] för säkert tre, fyra år sedan. Sabina Wärme och Amanda Lindgrens mörkt dystopiska, dubbiga electronica dröjde sig helt enkelt kvar i medvetandet, och nu långt senare är det dags för Umeå/Östersundsduons debutalbum att se dagens ljus.

MVIMW är den något kryptiska titeln på detta, men efter en stunds inte alls särskilt intensivt googlande står det klart att det helt enkelt betyder My Voice Is My Weapon. I efterhand en helt självklar titel på något så politiskt radikalt som en samling Systraskap-låtar. Med lika stor tonvikt på aktivism som dans rör sig Sabina och Amanda obehindrat någonstans mitt emellan Faithless nästan tjugo år gamla, släpiga dubtechno och de mer nutida primalrytmerna hos exempelvis Wildbirds and Peacedrums. På sina håll påminner till och med sångpartierna inte så lite om de sistnämndas frontfigur Mariam Wallentin.

Från den nattsvarta inledningen med "Let's start a revolution", det givna soundtracket till valfri neonbelyst storstadsnatt, och vidare genom en mer organisk nyinspelning av den tidigare singeln "Wear it like you deserve it" där både Sabinas elbas och Amandas tuba får vara med och samsas om det elektroniska utrymmet, över "Dance to demonstrate" och titelspåret letar sig Systraskap in i de flesta outforskade skrymslen och bjuder på både rytmer och takter åtminstone jag personligen inte är särskilt van vid. Inte så att det skaver eller stör, även om det säkert är meningen emellanåt, utan snarare på det där sättet att jag inte någonstans under albumets fyrtiofem minuter tappar varken intresse eller nyfikenhet.

"The gap" är intensiv, nästan frijazzliknande hysteri medan "Armed with" smyger sig behagligt fram likt ett tidigt the Knife medan avslutande "Society", nästan tio minuter lång, bärs fram av ett stadigt smattrande sambakomp innan det hela mynnar ut i någon slags mässande blues och hela vägen tillbaka igen. Tycker ni att "MVIMW" verkar vara spretigt, ofokuserat och svårtillgängligt? Det är det inte. Inte det minsta faktiskt. Det är bara jävligt bra. Från början till slut.

Michael Porali

Sagan om hur Mob 47 tog steget in i mitt vardagsrum, andra delen av tre.

Living the dream in Gislaved juli 1996!

Gästbloggarna fortsätter hålla liv i bloggen när eder bloggare själv inte hinner. Här fortsätter kusin Jonas Ruuds trilogi om Mob 47 och sökande efter... ja, läs själva. Läs även del ett. 

Några hängivna punks ifrån Täby bestämmer sig för att bilda band och drygt tio år senare börjar en femtonåring i Svenljunga lyssna på de alster de lämnat efter sig. Den rumsliga och tidsmässiga distansen är såklart avgörande i varje individs relation till Mob 47, min romantiserade bild av 80-talets svenska råpunk handlade mer om hur jag ville ha det i mitt liv i mitten av 90-talet än hur det faktiskt var när det begav sig. Jag var så långt ifrån allting, tills det började lossna med en spelning i Limmared med Vacuum (sedermera Vacuum Borås efter Alexander Bards klåfingrighet, läs om detta annorstädes), och Mögel. Samtidigt ville jag komma åt specifika musikaliska och estetiska uttryck ifrån 80-talet. När jag var på Kamikazepunken 1995 var jag i himlen, minns att jag redan då beskrev det som att vara tillbaka på 1980-talet! Råpunk och välnitade knuttejackor med bandloggor. Släng in klorblekta jeans eller bondagebrallor, de obligatoriska kängorna och någon form av färgglad, spretig hairdo. Vilken cliché kan tyckas, men för mig var det en revolutionerande upplevelse och som uppvuxen på landsort med långt till någon form av punkrörelse var det oerhört spännande. Kärnan av min punkvärld (en värld som kanske med tiden blev lite sjuk) skapades dock med mitt och förstås även kusin Johans pojkrum som epicentrum.

Vi har alla våra unika minnen och tolkningar av den musik vi älskar, något som är självklart, men det tål att upprepas. Den upplevda magin kring punkens uttryck drev mig att skapa ett eget universum av den musik jag mötte. Med en känsla av att i tid eller rum, oftast både och, vara avskild ifrån det jag trodde mig älska, hade jag ofta känslan av att aldrig nå riktigt ända fram.

"Min motsvarighet till King's Road i London var Shock och Dolores."

Att resa till GBG (dessa versaler fick det att vattnas i munnen hos mig när Varning!! för punk-boxen erbjöd låtar med Anti-Cimex, AB Hjärntvätt, Disarm, Sötlimpa och annat gött med sitt ursprung i trakten), var stort för mig och fastän jag inte formulerade det så på den tiden så handlade en resa dit till en början om att ägna mig åt en viss typ av konsumtion.  Min motsvarighet till King's Road i London var Shock och Dolores. På det sistnämnda stället kunde jag äntligen köpa min Mob 47-tröja, en t-shirt föreställande en dödskalle med spike-kam och två fredstecken, ett av dem upp och ner. Priset kan ha varit 129kr, kusin Johans dito med svampmolnet låg nog på en tia extra. Jag har alltid varit ekonomisk av mig. Min tröja brukades flitigt de kommande åren, sommaren 1997 hade jag den på mig jämt, även när jag sov. Men den blev aldrig så där sunkig som en riktig smutspunkares kläder borde vara. Som sagt, jag nådde aldrig riktigt ända fram.

"Någon frågade mig om jag köpte min tröja '83 med tanke på dess skick. Kommentaren gav mig nästan en känsla av att ha nått ända fram."

Tröjan blev med tiden urblekt av den tvättande punkarens renlighetsmani (fast det var först under min tid som inneboende hos min morbror i Mölndal 99/00 som någon försökte ge mig ök/smeknamnet Tvätt-Jonas för att jag tydligen tvättade varje gång någon ringde till mig). Tröjan blev så småningom ett linne, och när jag hade på mig mitt Mob-linne på återföreningsspelningen med Mob 47 på Debaser i Stockholm 2006 var det sen länge mer ett tygstycke bestående av fransar och dessutom helt utan passform. På matinéspelningen där alla var välkomna och ingen söp, frågade någon mig om jag köpte min tröja '83 med tanke på dess skick. Kommentaren gav mig nästan en känsla av att ha nått ända fram, att jag var född 1960 och varit 17 år 1977 och därmed inte missat någonting (hej Michael Örtendahl ifrån Cortex). Jag tvivlar dock på att det fanns särskilt många Mob 47-tröjor alls på 80-talet, rätta mig någon om jag är ute och cyklar. För övrigt sa jag sanningen till den som frågade, tröjan var ju faktiskt tio år för ung för att ge någon cred!

Var den spelningen i Stockholm kanske den sista gången som linnet brukades? Snart kommer den avslutande delen i trilogin, läs den också och få en känsla av att nå ända fram :)

Dreaming on in Punkhuset, Björsared september 1996

"Musik möter ljusinstallationer bland träd och slingerväxter"

Från gårdagens råpunk till en rapport från kvällens Ljusårs-konsert på Botan. Michael Porali var där. Minnenas Motell är stolt över att täcka så många genrér som möjligt.
 
Efter att för ett par veckor sedan totalt charmats av folkmusiktrion Beata Bermuda (vars alla tre medlemmar endast sjunger och spelar fioler), såg jag (om än med en viss oro för att sjunka djupare ned i folkmusikträsket) inget bättre sätt att spendera en måndagskväll än i sällskap med kvartetten Åkervinda i Göteborgs Botaniska trädgård. Arrangemanget Ljusår, som ägde rum denna kväll, är en tillställning där musik möter ljusinstallationer bland träd och slingerväxter i ett växthus (ja, i ett växthus. Bara en sådan sak). Ska jag vara riktigt ärlig fastnade jag mest för bandnamnet, och då jag endast bor två hållplatser från Botaniska var det ingen större uppoffring att gå dit mer eller mindre på chans.

"Tidlösa klassiker som till och med tar sig rakt in i hjärtat på denne måndagströtte indiebasist."

Strax efter sextiden kliver så Iris Bergcrantz (sång), Lise Kroner (sång), Hanna Grahm (sång, fiol)och Agnes Åhlund (sång) upp i grönskan och tar ton. Jag ska inte utge mig för att ha särskilt fantastisk koll på den svenska folkmusikvärlden men av språket de fyra framför sina visor på att döma är det inga nyskrivna sånger de ägnar sig åt. I efterhand fick jag också bekräftat att det snarare är ett djupdyk i den svenska vishistorien jag just upplevt, och sånger som "Jag haver ingen kärare", "Kära min mor" (vilket också är titeln på den CD jag tyvärr inte fick med mig hem efteråt) och "Det brinner en eld" (bland mycket annat bjöd de också på en skånsk (?) version av "Jag vet en dejlig rosa") är uppenbarligen tidlösa klassiker som till och med tar sig rakt in i hjärtat på denne måndagströtte indiebasist.

Det är verkligen inte illa (eller...?) att börja veckan med att inse att man gillar BÅDE folkmusik och acappellasång! Hade jag nu bara haft Spotify hade jag inte lyssnat på något annat än Åkervinda resten av veckan, men jag får helt enkelt hålla mig tills jag beställt skivan. Ni andra kan lyssna på "Kära min mor" på följande länk, och det tycker jag absolut att ni ska!

Michael Porali

Sagan om hur Mob 47 tog steget in i mitt vardagsrum, första delen av tre.

Nu kan en tro att det ska bli ett tralltorsdagsinlägg här, men likt en historiens ironi är det den här veckan ersatt av ett gästblogginlägg om ett legendarisk band från trallens svurna fiende råpunken. Eller tja, eder bloggare gillar båda delarna. Med det här inlägget debuterar äntligen kusin Jonas Ruud som gästbloggare. Och på lördag spelar Mob 47 på Henriksberg!

"Åke får gärna mejla mig och dementera att jag ringde hem till honom 1996 när han bodde i Malmö och den som svarade sa att han var i bowlinghallen. Kanske fick jag ett nummer och ringde dit och fick tag på honom." 

Mob 47, ett house-hold name för en inbiten råpunkare. När jag frågade Åke (Gud) per telefon för snart tjugo år sedan om varför de döpte sig till Mob 47 och vad det stod för så vill jag minnas att det inte betydde något speciellt, men kändes coolt. Och det var redan så många som hette något med prefixet Anti (det fanns till och med ett amerikanskt hardcoreband som helt sonika hette just Anti, kolla upp dem!) så ett till sånt bandnamn skulle ha varit fantasilöst. Har också för mig att Gud nämnde något om att det var många band som körde Dis i förledet, men det var förstås långt innan Disvågen rullade igång på 90-talet och kanske menade han mer att Dismob också hade varit rätt tråkigt. Jag håller med. Men redan på 80-talet var han ju med i Discard som mig veterligen borde höra till pionjärerna bland discore-band, även om de inte direkt lät som Discharge. De körde dock rip-off på britternas logga och Discards postuma EP erbjöd det obligatoriska krigskonvolutet.

Åke får gärna mejla mig och dementera att jag ringde hem till honom 1996 när han bodde i Malmö och den som svarade sa att han var i bowlinghallen. Kanske fick jag ett nummer och ringde dit och fick tag på honom. Det jag undrade var om de skulle återförenas snart, med tanke på att Garanterat Mangel hade släppts 1995 och att jag tyckte mig höra rykten ifrån alla håll och kanter om en stundande reunion (egentligen hörde jag nog inget alls, snarare läste jag om punkens fantastiska värld i fanzines som kusin Johan fick hemskickade, och ryktena handlade nog snarare om förhoppningar ifrån likasinnade än att någon i bandet yppat ett enda ord om att kanske blir det en spelning framöver också...). Intressant hur jag faktiskt ringde en gammal punkare för att snacka lite, ingen intervju eller så, utan jag var bara en total främling som kontaktade Åke på jobbet för en pratstund om livets stora frågor. Val av bandnamn och sånt alltså.

När jag julen 1994 fick Varning för punk!!!-boxen snöade jag av någon anledning in på den rosa skivan, där sju Mob-låtar kunde avnjutas. Produktionen var så tuff, vass och medryckande att thrash metal inte längre var det snabbaste och hårdaste jag hört, Mob 47 hade nu intagit den tronen. Ändå dröjde det ett år innan jag fick höra mer av bandet, men då släpptes ovan nämnda samling på Distortion Records och med 51 låtar Mob 47 och 32 låtar Protes Bengt var lyckan gjord, Gud hade sänt mig ett tydligt budskap och banat min väg till frälsning. Men innan jag kunde bevisa mitt sanna fanskap (roligt ord det där) var jag tvungen att korsfara till Göteborg och införskaffa en viss tröja.

Fortsättning följer snart.

Jens Lekmans bästa låt enligt Joakim

När eder bloggare länkade gårdagens bloggning om Jens Lekmans nästa låt blev det en diskussion på Facebook. Joakim Larsson (som tipsade om deppiga jullåtar för några veckor sedan) skrev så intressant att jag lät antyda att det var ett ämne för en gästbloggning. Nån timma senare damp det här ner. Stort tack, någon mer som vill dela med sig?

Jarå. Apropå detta med Jens Lekman. Det finns några låtar som jag har en särskild relation till. Någon av de få gångerna när livet ler lite mot en så är det inte fel att lyssna på "Tram #7 to Heaven" när man rullar hem mot Gamlestaden. Och "You Are The Light" var en del av soundtracket till kärleken som förde mig till Göteborg. Kunde nästan önska det var "Hammer Hill" jag stod på när jag på fyllan ringde och tackade henne för att hon såg till att jag hamnade här. Men det var nog ändå Redbergsparken.

Men den bästa låten är ändå "Black Cab". Det är en fyr för dimmiga dagar.

"Kunde nästan önska det var "Hammer Hill" jag stod på när jag på fyllan ringde och tackade henne för att hon såg till att jag hamnade här. Men det var nog ändå Redbergsparken." 

En gång i tiden så hade jag för mig att spela den precis när sista spårvagnen från klubben hade gått när jag vände skivor. Något som krävde en hel del micklande med låttider innan. För det gav mig stor njutning att få till ”Oh no, God damn. I missed the last tram” precis så att jag kunde se någon kolla klockan och inse att den tiden var precis nu.

Jag vet inte hur många som fattade grejen eller hur många av de där jag tyckte såg ut att fatta som verkligen gjorde det. Kanske handlar det bara om att DJ:s har för sig grejer som kanske inte riktigt går fram så mycket till publiken som om hen istället spelade en dansant låt. Men på klubbarna jag spelade så dansade i alla fall många. Med handen på hjärtat sjöng de: “So I say turn up the music - take me home or take me anywhere”.

PS: Det är nog oftast inte psykotiska galningar som kör svarttaxi. Men det är sexigt att betala skatt.

"Jag älskar er då, nu och för alltid, Steget!"

Michael Porali var på spelning igår. Den var bra. Ikväll går eder bloggare och Michael på spelning tillsammans.
 
Nadice & Maria och Steget
Pustervik
2015-01-02

Pusterviks anrika Club Slacker rör sig vanligtvis i gränslandet mellan punk och skrammelrock, men då det är dagen efter årets första bakfylledag/internationella pizzadagen ställs det istället till med en avskalad kväll helt i linje med vad man orkar med. Eller orkar och orkar förresten, snarare är det väl precis det jag inte gör då jag aldrig lyckas se stadens stolthet Steget utan att bita mig själv hårt i läppen och ibland inte allt för diskret torka mig om ögonen.

Denna fredagskväll inleds dock med en annan duo, nämligen de EP-debuterande och för mig ditintills okända Nadice och Maria. Dock hann jag med att lyssna in mig lite någon timma i förväg så förväntningarna är faktiskt ganska högt ställda. Nadice Fredriksson (gitarr, sång) och Maria Skanselid (cello, sång) kliver upp och visar faktiskt redan från början, men en låt som kanske, eventuellt, kan ha hetat något med "Puls", hur årets andra dag ska upplevas. Ingen avskalad instrumentering här inte, utan Maria varvar stråkspel med plock tills cellon mer eller mindre motsvarar ett fullskaligt band, och med två så här starka röster i symbios påminner Nadice & Maria faktiskt mer om ett storslaget Tant Strul än två instrumentalister i mitten på Pusterviks faktiskt rätt överdimensionerade scen.

EP-låtarna "Listan" (om att göra slut genom att skriva en lapp) och "Kameleont" (som dagen till ära kanske handlar om uppskjutna nyårslöften) avklaras på samma manér, och även om cellon här och var byts ut mot gitarr är det fortfarande på något vis ganska maffigt. Kanske beror det på att jag står längst fram, men minst lika troligt beror det på att Nadice & Maria har stenkoll på det de gör. Bara en sådan sak som att en av kvällens två covers består av "Smoke on the water"-riffet på cello i kombination med den mer än lovligt absurda texten till Alf Hambes (ja, jag var tvungen att googla utifrån de textrader jag uppfattade) "Visa i Molom". Som de själva presenterar låten, "ja, man kan ju undra vad han gick på egentligen". Efter den är det tänkt att avsluta konserten med EP-spåret "Ny tid", en framför allt i liveversionen smått fantastisk låt, men tiden räcker faktiskt även till en direktöversatt (med betoning på direkt) version av Alanis Morissettes tjugo år gamla "Ironic", som jag faktiskt blev lite sugen på att lyssna på i originalutförande, och jag ska erkänna att jag blev rätt förvånad över att den gamla mainstreamhitten faktiskt håller än!

Nadice & Maria har som sagt bara släppt en EP, men den finns på 12" och i likhet med refrängen "ny tid, det är hög tid" lovar jag att införskaffa den så snart jag bara kan.


Steget, duon bestående av Matilda Sjöström (sång) och Nils Dahl (piano), äntrar scenen inför en allt mer tilltagande publik någon halvtimma senare, med en liten ursäkt om att de inte brukar dricka innan spelning men att de faktiskt gjort det ikväll. Eftersom klubben anordnas av den i alla sammanhang välkända och uppskattade Jonk inleder duon givetvis konserten med "Såna som du" en låt om just Jonk och även om den har en tydlig mottagare är det en stark vänskapsskildring som kan appliceras på med eller mindre vem som helst (förutsatt att man gillar personen då).

Vi går vidare med "Magiskt", en bitter historia som enligt Matilda handlar om henne själv, men som jag i alla avseenden verkligen känner igen mig själv och mina eventuella relationer de senaste åren i. Och nej, det är inte nödvändigtvis något negativt, dock är det här jag känner att underläppen som brukligt börjar darra och blicken börjar bli något diffus. Av uppenbara skäl, för er som sett och hört Steget tidigare.

Kvällen till ära är Steget utökat till en trio, och när uppväxtskildringen "Hela Gråbo e sån ångest" tar vid är det med uppbackning av Katja Ahlsells stråkar och nu går det liksom inte riktigt att hålla tillbaka längre. Särskilt då jag själv vet hur det är att växa upp om inte i Gråbo så åtminstone, för att använda Matildas egna ord "mer än tre mil härifrån". Det spelar liksom inte riktigt någon roll hur mycket det än pratas om "positiv ångest" eller "gladångest" från scen, "Denna gången", "Helvete" och resten av setet flyter som brukligt är ihop i den lättare form av sammanbrott det här bandet utan undantag alltid framkallar hos mig. Och för det älskar jag er då, nu och för alltid, Steget!

Michael Porali