Jag har förlåtit Morrissey

Några dagar för sent kommer här några rader om Stephen Patrick Morrisseys spelning på Falconer Salen i Köpenhamn i söndags. För setlista kolla setlist.fm.  

Morrissey är förbannad.

Morrissey anno 2014 går all in i sin djurrättsaktivism. För säkerhets skull spelade han "The Bullfighter Dies" två gånger om, dels under filmvisningen som värmde upp publiken och dels på själva konserten. Låten ackompanjerades av en film som visar hur tjurfäktare får på flabben.

Men inte nog med det. Ett av de mer omtalade inslagen från turnén är den utdragna "Meat is murder" sent i konserten, till vilken det visas en film som nog får en och annan allätare i publiken att känna äckel, antingen över Moz eller sina egna matvanor.

Och på vägen ut stod en dansk djurrättsorganisation och delar ut specialdesignade flygblad komplett med Moz-citat och allt.

Morrissey är förbannad. Och politisk.

Eller som han sjunger i "I'm not a man" från nya skivan World Peace Is None Of Your Business.

"I'm not a man
I'd never kill or eat an animal
And I never would destroy this planet I'm on
Well, what do you think I am?
A man?"
 
Samtidigt är ju den låten riktigt bra och till och med filmvalen känns helt okej i jämförelse med den rad av mindre trevliga uttalanden som kommit från Morrisseys mun inte minst på senare år. Jag är annars något tveksam till mixen Morrissey och politik.

Nog om det.

"Morrissey! Morrissey! Morrissey!"

World Peace Is None Of Your Business är inte den bästa Morrisseyskivan jag hört. Men den håller likväl hög klass - även ifall någon borde våga säga till Moz att mer inte alltid är bättre - och det gör inget att den dominerar setlistan. En låt som "Neal Cassady Drops Dead" gav ett bra tillfälle för toa- och ölinköpspaus, samtidigt som det bara var att stå och njuta av titellåten, "Istanbul", "Scandinavia", "The Bullfighter Dies" och sagda "I'm not a man".

Fast konsertens verkliga höjdpunkter var snarare den fantastiska inledningen med "The Queen is Dead" och min gamla favorit "Speedway" och "Everyday is like Sunday" som ett av extranumren. Och! "Suedehead", den höll jag nästan på att glömma, men det gör jag å andra sidan nästan alltid. Av mina fem önskelåtar blev det bara redan nämnda "The Bullfighter dies", den var å andra sidan nästan lika bra som de gamla låtarna.

Morrissey är numer 55+ och sorgligt nog cancersjuk, men av några krämpor syntes ingenting på Falconer Salens scen i söndags. Det var en pigg och fräsch artist, en av indiepopens urfäder, som åter stod framför mej och alla de andra i publiken. Hoppas det här inte är hans sista turné. Nu kan jag och Moz slutligen lägga den inställda konserten sommaren 2011 bakom oss. Det tog några år innan jag kunde börja lyssna ordentligt på honom och The Smiths igen. Men nu har vi hittat tillbaks till varandra. 

Jag har förlåtit Morrissey. 

Morrissey skrev sångerna som räddade mitt liv

Ingen vecka utan en gästbloggning, börjar det kännas som. Denna gång är det Andreas Creutz, som själv bloggar på literature connoisseur. Jag bad honom skriva om en av våra gemensamma idoler.

Jag hade det inte så djävla roligt där, några år kring millennieskiftet. Jag miste min religion, kämpade med att acceptera min homosexualitet och bytte största delen av mitt umgänge.

Men jag fick sällskap i min nyfunna och djupt kända vilsenhet. Morrissey skrev de vackra texterna — som samtliga, var och en, faktiskt verkade handla just om — mig.

Jag var the boy with the thorn in his side, som gick omkring på regnvåta gator under slate grey Victorian skies, i Göteborg, en förbannat humdrum town... Jag blev en kliché, men det må å andra sidan vara hänt; jag började må bra igen. Det jag kände fick resonans i texter som sjöngs eller vibrerades fram ur strupen på Morrissey. Jag kände utanförskapet. Jag kände tristessen. Jag kände längtan. Och inte minst kände jag den sexuella dubbeltydigheten. Jag kände igen mig.

Med det sagt, kan man dra slutsatsen att Steven Patrick Morrissey med sin musik, och allra mest med sina poetiska texter satte en ryggrad i en ung man som böjts till marken. Och det kan ingen ta ifrån vare sig mig — eller för den delen honom. Och jag vet att jag knappast är den ende som funnit stabilitet i den där gestalten, med de stora gesterna och de olyckliga ögonen.

Men det är väl inte bara det som är magin kring Morrissey. Han är en legend, och han för sig som en legend både i intervjuer och på scenen. Genom kvicka men undvikande svar tar han sig igenom pratshowerna, och när han står på scen framför hundratals eller tusentals hängivna fans som sträcker armarna mot honom, ställer han sig ofta just utom räckhåll, centimeter bort från dessa armar med sina händer, innan han — om han är på humör — låter några få nå honom, jublande.

Morrissey är den otillgänglige, den missnöjde, deppighetens släckta fyrbåk. Karln ser ut över publiken och förkunnar jämrande att life is a pigsty. Och de flesta som står där och lyssnar, i den stunden, är nog då gemensamt övertygade om att just så är det; och likväl är man nöjd, för man värms av idolens magnetism. Och man vet, att man delar åtminstone utanförskapet med honom där uppe.

Min egen tid med Morrissey är över. Jag lyssnar inte oavbrutet till honom vid varje tillfälle; han är nog inte ens längre den artist jag lyssnar mest till. Mitt eget liv har förändrats dramatiskt på de tio-tolv år som gått sedan jag först hörde hans röst. Med vad Morrissey betydde för mig under 2000-talets första år, det förblir.

Jag kan bara hoppas att andra ledsna pojkar också får förmånen att gråta ut och finna nytt mod hos Morrissey.