Det här lyssnade jag på 2015

Last.fm, tala till mej! 

De fem mest lyssnade akterna

1. Slowgold

2. Eldkvarn

3. Christina Kjellsson

4. Tomas Andersson Wij

5. AK von Malmborg

De fem mest lyssnade albumem

1. AK von Malmborg - Vår tids rädsla för AK von Malmborg

2. Slowgold - Slowgold

3. AK von Malmborg - Hens majestät AK von Malmborg

4. Slowgold - Stjärnfall

5. Slowgold - Glömska

De fem mest lyssnade låtarna

1. Kapten Hurricane - Du är rock'n'roll

2. AK von Malmborg - Kom och kom

3. Johan Rothstein - Sorgliga sånger

4. Slowgold - Det osynliga

5. Marit Bergman - Today will be the day when the mourning ends 

Gott nytt år! 

TAW, några gitarrer, en flygel och ett glas rött

Eder bloggare var tillbaks i förra hemstaden Karlskrona för några veckor sedan. 
 
Ibland finns det inte ord. Ibland går det inte att med ord göra en liveupplevelse någon slags rättvisa. Ungefär så har det känns efter den fantastiska konserten med Tomas Andersson Wij på Konsthallen i Karlskrona för snart två veckor sedan. Men jag gör ett försök.

Tillsammans med min syster Johanna (som står för de fantastiska bilderna) och kompisen Sofia gick jag dit. Vi fick plats vid ett bord långt fram och snart körde TAW igång med "En hel värld inom mig", en låt som med sina många referenser som andas fysisk planering passade särskilt bra i just Karlskrona. När jag bodde i Karlskrona umgicks jag dagligen med blivande fysiska planerare. och TAW sjöng om gångbron över motorvägen, punkthus, skaterampen i masonit och Sparbankstaket.

TAW hade sällskap på scen av sina gitarrer, en flygel, ett textställ och ett bord på vilket ett glas rödvin stod. Glaset agerade visserligen mest dekor, men en passande sådan.

"Spår" var en av kvällens höjdpunkter, på skivan tycker jag den lider svårt av den onödigt primitiva produktionen men på Konsthallens scen framfördes låten i en utsökt version. Kvällen var en del av det Storyteller-koncent som Paraply Produktion ibland kör, där artisten uppmanas vara extra frikostig med historier och mellansnack. Något som passade TAW och släktkrönikan "Spår" var ett särskilt lämpligt låtval.

I "Hälsingland" lät han det vara Persson som klev fram på bygdegårn en lördagskväll och sjöng att du är inte ensam om att bära denna längtan. Men så är låten skriven till Per Persson själv, han är låtens tänkta jag-person. "Vågor" var lika fantastisk som när jag hörde den för första gången på den östgötska landsbygden för några år sedan, hög tid att spela in låten själv TAW! Och såna som "Landet vi föddes i", "Sturm und drang", "Sanningen om dig" och "So Long" funkade lika bra som alltid.

Faktum är att jag satt som trollbunden hela konserten. Och som så många andra gånger förr avslutades allt med "Där får jag andas ut", ett försök till allsång och frikyrkokänsla.

Kanske borde jag se TAW igen när vårturnén kommer till Götet om en månad?

1. En hel värld inom mig
2. Du skulle tagit det helt fel
3. Spår
4. Mellanstora mellansvenska städer
5. Ett helvete i taget
6. Landet vi föddes i
7. Sommaren 77
8. De gröna vagnarna


9. Sturm und drang
10. Hälsingland
11. Sanningen om dig
12. So long
13. Ikväll har du en vän i Malmö
14. Vågor
15. Mitt barnsliga leende
16. Mina dåliga gener
17. Tommy och hans mamma
18. Nu dör en sjöman



19. Evighet
20. Där får jag andas ut

Bästa låtarna som kom 2014?

Dags att sammanfatta musikåret 2014 med en lista. Den enda listan jag gör för 2014 - och i dessa spellistetider blir det en Spotifylista över bra låtar. Listan är en ögonblicksbild, låtar kommer byta plats och jag kommer upptäcka fler bra låtar som kommit ut 2014. De tio första står i bokstavsordning och delar förstaplats på listan. De nedanför slåss om andraplatsen, typ. Listan är inte på liv och död, faktum är att den jag ägnat mest energi åt att upptäcka i år är Emmylou Harris och med henne har det inte kommit något nytt 2014.

Tomas Andersson Wij - Nu dör en sjöman
Främst bland snyftarna på Tomas Andersson Wijs skilsmässoalbum Mörkrets hastighet - även ifall konkurrensen med förstasingeln "Santa Monica" är hård. Det mörka albumet avslutas trots allt hoppfullt, det är snart nytt år och ett skitår är slut.

Love Antell - En av oss kommer dö ung
Jenny var väldigt på om jag skulle lyssna på den här The Ark-covern, "du kommer verkligen gilla den", och visst gjorde jag det. The Ark har aldrig varit bättre.

Katja Castberg - Frösöns Backar
Jag imponerades stort av Katja Castberg på Göteborgs Visfestival när 2014 ännu var ungt. "Frösöns Backar" står sig fortfarande som en väldigt bra låt.

Rodney Crowell - The Long Journey Home
Revolvermannen ger sig ut på prärien i Montana. Solen går antingen upp eller ned, beroende på smak hos betraktaren. Och Rodney Crowell bjuder på precis sådan USA-romantik som jag är svag för. Hoppas verkligen han och Emmylou Harris spelar "The Long Journey Home" på Way Out West i sommar.

First Aid Kit - Master pretender
First Aid Kit följde upp succén The Lions Roar från 2012 med nästan lika bra Stay Gold. Vilken av låtarna som skulle komma med på den här listan var inte självklart, i morgon hade jag kanske valt "Waitress song", i övermorgon en tredje.

Per Granberg - Har aldrig trott
I år var året när Charta 77-sångaren Per Granberg äntligen släppte sitt soloalbum. De många åren som Kompledigtarrangör har satt sina spår i Granbergs sololåtar. Kalla det visa, kalla det singer-songwriter, kalla det gubbe med efternamn. Bäst var den här duetten med Hasslös finest Caj Karlsson.

Krig & fred - Väder & vind
Förre svågern Carl Magnus band lät sig friskt inspireras av en av Håkan Hellströms bästa och minst kända låtar och fick till den här poppärlan. Jag sörjer fortfarande att jag inte kom iväg på releasespelningen på Jazzhuset i höstas.

Per Persson - Tönnebro
Packet upplöstes och Per Persson aviserade en solokarriär. Den Perssonska stilen känns igen, jag saknar bara Limpans dragspel litegranne och ser fram emot att höra mer.

David Södergrens Hot Five - En lång hård väg
Joakim for till Örebro i somras och såg Perssons Pack - och när han kom hem pratade han om det lokala förbandet. Låten åkte in på min valrörelselista och jag kunde aldrig sluta lyssna på den.

Weeping Willows - (We're In) Different Places
Okej, låten kom ut på singel redan 2013. Men albumet kom i år och låten är skitbra, så klart den ska vara med. Nog så.

Lyssna på dessa tio låtar och tolv till här!

Tomas Andersson Wij gick rakt fram och över husen

Så fick jag äntligen se Tomas Andersson Wij spela med fullt band. Sologitarristen Peter Morén, keyboardisten Gustaf Spetz, basisten Jerker Odelholm och trummisen Per Eklund som tillsammans med TAW själv spelade i nästan två timmar i Storans vackra sal i torsdags.

Tyngdpunkten låg på nya skivan I mörkrets hastighet, men de tunga skilsmässolåtarna låg utspridda i setet och blandades ut med en lång rad kända låtar från de tidigare skivorna. De mest obskyra låturvalen var väl dels "Jag fick aldrig dig" från självbetitlade skivan (en låt som passar utmärkt live och går i linje med temat på nya skivan) och "Små hål i din röst" från debuten.

Jag har haft mina TAW-perioder i år. Några veckor i somras och framförallt tidigare i höst när nya skivan släpptes och jag passade på att också lyssna igenom TAWs hela diskografi. Kanske borde konserten legat för en månad sedan? Den var fantastiskt bra, men hade jag sett den när den senaste TAW-perioden led mot sitt slut hade jag inte tvekat att utnämna den till en av årets bästa. Nu blir omdömet istället att den var just fantastiskt bra.

Den stora behållningen från konserten var fullbandsversionerna av såna som "Jag är på väg till dig", "So long", "Hälsingland", "Landet vi föddes i", "Gör nånting vackert", "Blues från Sverige" och avslutande "Ett slag för dig" - och givetvis, den blivande klassikern från I mörkrets hastighet, pianoballaden "Nu dör en sjöman". Framförallt "Gör nånting vackert" framfördes i en utsökt version med en supertaggad Peter Morén som dessutom sjöng en av verserna. Överhuvudtaget smyckades låtarna med perfekta stämmor och körinsatser från de flesta i bandet. En annan låt som funkade utmärkt var nya "Gå rakt fram över husen". En blivande livehit månntro?

TAW visade som vanligt sina talanger vad gäller mellansnack, hos honom har många av hans kollegor en hel del att lära. Vi fick både ett roligt och lättsamt mellansnack innan "Santa Monica" och ett politiskt brandtal innan "Landet vi föddes i".

Det var inga många låtar jag saknade, annat än "Då kör vi då", att inte spela den låten när han dessutom turnerar med band är närmast tjänstfel. Annars tyckte jag TAW gjorde rätt i att vid sidan av balladerna från nya skivan prioriterade typiska "bandlåtar" från de tidigare skivorna.

När en skriver om TAW är det lätt att dra fram sakrala jämförelser. Hans frikyrkouppväxt gör sig påmind ibland, det var en predikant vi såg på scenen. Men en fantastiskt ödmjuk och förnuftig predikant som jag gärna lyssnar på. Jag hoppas TAW kommer tillbaka till Göteborg i vår, han får gärna ha med sig bandet, men jag tänker gå i vilket fall som helst.

TAW gick rakt fram och över husen till oss i torsdags. Det vill jag uppleva igen.

1. En gång till ska gatorna
2. Födelsedag
3. Jag är på väg till dig
4. Tommy och hans mamma
5. Ljuset här i rummet
6. Santa Monica
7. Gå rakt fram och över husen
8. Stumr und drang
9. Ikväll har du en vän i Malmö
10. Mitt barnsliga leende
11. Romantiken
12. So long
13. Hälsingland
14. Landet vi föddes i
15. Värmlands indianer
16. Gör nånting vackert
17. Jag fick aldrig dig
18. Blues från Sverige


19. Små hål i din röst
20. Oroshjärta
21. Orden i vinden
22. Nu dör en sjöman


23. Ett slag för dig

Mycket TAW nu

Tidigare i veckan skrev jag hur jag såg fram emot Tomas Andersson Wijs nya skiva Mörkrets hastighet som kommer nästa vecka. Dagen efter släpps skivan på Spotify och jag ligger hemma med förkylning några dagar och lyssnar massor på den och andra TAW-låtar. Idag hittar jag Hanna Fahls intervju med TAW från tidigare i veckan. Det är mycket TAW nu och inte mej emot. Bäst på Mörkrets hastighet är än så länge den vackra sistalåten "Nu dör en sjöman igen", den kan leva länge.

"Det sägs att det havet inte minns nånting"

Tomas Andersson Wij släppte för några veckor sedan den nya låten "Santa Monica", en försmak inför nya albumet Mörkrets hastighet som kommer nästa vecka.

Jag hörde "Santa Monica" för första gången en solig förmiddag i Vänersborg för snart en månad sedan, det var bara några dagar kvar till valet och jag befann mej i orkanens öga med en timma att slå ihjäl innan tåget gick. Spotify meddelade att TAW släppt nytt och sittandes på en bänk vid vattnet lyssnade jag på låten några gånger.

"Santa Monica" är en sådan låt som känns som klassisk redan vid första lyssningen. TAW fruktar inte det som kan tyckas pretentiöst - och det är en av de sakerna jag gillar bäst med honom. Här fläskas det på med stråkar som verkligen höjer låten.

Trogna bloggläsare vet att 1994-nostalgi står högt hos mej och även TAW bjuder här på minnen från 1994. Våra minnen är förstås av olika slag, men så var han 22 och jag 13 det mycket speciella året 1994.

Nästa månad är det dags att åter se Tomas Andersson Wij live. Trots att jag sett honom fyra gånger tidigare blir det första gången jag ser honom med fullt liveband. Tidigare har det oftast bara varit TAW och hans gitarrer, vid en spelning förstärkt med en kompmusiker och på Kompledigtfestivalen för några år sedan spelade han två låtar kompad av Perssons Pack i trioformat. Men likväl, aldrig en spelning med fullt band.

Det kan bli magiskt.

Och innan Mörkrets hastighet hunnit komma lyssnar jag på "Santa Monica" en gång till. Och säkert en gång till efter det.

2005

1 januari 2006 skrev jag om 2005 i min helgondagbok.

årets...
skiva: Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
skivor jag förmodligen gillar starkt men inte hört alls än: Prairie wind (Neil Young) och Tomas Andersson Wijs självbetitlade.
skivor jag gillar starkt men ändå inte hört tillräckligt än: Främmande land (Mikael Wiehe) och Skebokvarnsvägen 209 (Thåström).
skiva som kunde ha blivit: Om Lundells Högtryck (maj) och Lazarus (september) komprimerats ihop till en skiva hade den sannolikt varit en av årets bästa.
deathpunkskiva: Turbonegro - Party Animals
skiva som dessvärre blev något av en besvikelse: Doktor Kosmos - Ett enkelt svar (för lång, för spretig, för många halvdana låtar)

årets...
låt 1: Eldkvarn - Konfettiregn
låt 2: Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)
comeback: Mart Hällgren och hans Total Egon
musikupptäckt 1: POST (iofs genom en skiva från 02, men spela roll)
musikupptäckt 2: New Order (iofs genom deras åttitalsmaterial, men spela roll)
konserter: svårt att säga, men Total Egon (Skene 29/1 och Göteborg 23/4), Ulf Lundell (framförallt Tyrol 9-10/11) och Håkan Hellström (framförallt Hultsfred 18/6) var otroligt bra.
festival: alltid Hultsfred

Och idag? Jomen jag skulle nog säga att Ett kolikbarns bekännelser fortfarande är den bästa skivan och att "Konfettiregn" och "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" är de bästa låtarna som kom 2005. Överhuvudtaget kan jag väl fortfarande känna igen mej i det mesta jag skrev då.

Inspirerad Tomas Andersson Wij på Ekenäs Slott

Eder bloggare såg Tomas Andersson Wij spela på Ekenäs Slott utanför Linköping igår.

Inramad av ett vackert renässansslott mitt ute på den östgötska landsbygden spelade Tomas Andersson Wij denna sista julikväll 2013. "Jag har spelat på tre-fyra Östgötska slott nu, för mej kommer Östergötland alltid vara mer Jane Austen än Lars Winnerbäck", som han själv uttrycke det. Bakom scenen och TAW syntes fält och skogar och till vänster stod det vita slottet. Miljön passade!

Jag har sett Tomas Andersson Wij spela själv med sina gitarrer några gånger nu och jag undrar om inte detta var hans mest inspirerade kväll hittills. Med en snäll, lyssnande, nykter, sommarglad och sittande publik. Då funkar till och med de mer introverta och allvarsamma låtarna utmärkt.

Ibland saknade man kanske något extra instrument eller ett helt band. Men oftast är det tvärtom, de flesta av TAWs låtar blir bara starkare ju mer avskalat han framför dem. Det märks på en del av hans skivor, hur de ibland blir för överproducerade. Trots sällskap av bara akustiska gitarr, munspel på några låtar och lite eko så lyckades TAW låta mycket. Gitarren växte i hans händer.

Låturvalet var lite oväntat. Senaste skivan, förra årets Romantiken, saknades nästan helt. Oväntade låtar från debuten, den lite bortglömda tredjeskivan Vi är värda så mycket mer och den självbetitlade skivan som kom i mitten av 00-talet spelades - men ingen "Landet vi föddes i" eller "Evighet".

TAW berättade att han fått rätt många önskemål om låtar inför den här konserten och tänkte försöka tillfredställa så många som möjligt. Kanske förklarar det en del udda låtval? Men precis som på tidigare TAW-konserter jag sett drog "So long", "Tommy och hans mamma", "Hälsingland" och "Där får jag andas ut" ner stora applåder. Som ett av extranumren kom Ulf Lundells "Diamanter", lite finurligt presenterad som en låt som passade i "detta landskap".

Eder bloggare fick både höra många favoritlåtar och en del låtar som knappt blivit lyssnade på tidigare. Det är inte lätt att framhålla enskilda favoriter, men jag gladde mej särskilt åt "Blåa berg", vackert påannonserad om hur han var på bröllop på en Hälsingegård och blickade ut över de blånande bergen och slogs av hur inget försvinner. Nere på kyrkogården ligger hans syster och morfar och väntar på honom. "Blåa berg" är en underbar låt från början till slut.

En annan låt som påades fint var "Där får jag andas ut", med berättelsen om TAWs farfar. Predikanten som for runt i Norrland, predikade och startade församlingar. Hur hans "något mer klentrogna sonson" följde med honom på en resa strax innan farfaders död på nittitalet. "Där får jag andas ut" har mycket riktigt tillnamnet "avsked till en svensk predikant".

Överhuvudtaget var mellansnack och påannonseringar väldigt bra, kanske extra kul att berätta när publiken sitter så snällt och lyssnar? Tomas Andersson Wij är verkligen en fantastisk berättare, både mellan och i låtarna. I hans låtar finns både storstaden och landsbygden. Man kan gå på både Västerbron och den lilla stigen ned till tjärnen. Däri ligger hans storhet.

Och till er tjänst, setlistan.

1. Stjärnorna
2. Vi är värda så mkt mer
3. Jag börjar minnas mej
4. Vågor
5. De gröna vagnarna
6. Ring mig Johanna
7. En svensk rockstjärnas död
8. Sanningen om dig
9. Där får jag andas ut
10. Mellanstora mellansvenska städer
11. Tommy och hans mamma
12. Sturm und drang
13. Oroshjärta
14. So long
15. Hälsingland
16. Blåa berg
17. Diamanter (cover på Ulf Lundell)
18. Varm sjö

Morgonens låt

Japp. Nu är vi längst in i juli.

Längst in i sommaren får du tecknet
nu börjar hösten räkna ner
Vinden som smekte tar din nacke
och tvingar dig gå ner på knä

Låten är egentligen inte någon av Tomas Andersson Wijs bästa, produktionen och P3-popen passar honom inte som hand i handske, men den ska lyssnas på såhär längst in i juli. Visst är vi alla lite vemodiga över att det vänt?

Och jodå, jag vet att det är en cover på Popsicle.

Tomas Andersson Wij årets Taube-stipendiat

"Han är en unik rockpoet som med uppfriskande allvar står fast vid dygder som musikalisk noggrannhet, tematisk räckvidd och existentiellt djup" skriver Tidningen Vi i ett pressmeddelande. 

Hösten 2000 dök TAW och framförallt "Landet vi föddes" i upp lite överallt. Jag gillade vad jag hörde och upptäckte under vårvintern 2001 resten av Ett slag för dig-skivan. Sedan dess har han funnits med. För snart tio år sedan lyssnade jag massor på den då aktuella Stjärnorna i oss och var redigt tjurig på Hultsfredsfestivalen som inte bokade honom den sommaren.

Tomas Andersson Wij är verkligen en av mina favoritlåtskrivare. Inte minst uppskattar jag hans mångsidighet, trots att han är urstockholmare har han gjort några av de bästa landsbygds- och småstadsskildringarna som finns. Det är han, Plura Jonsson och några till som klarar av att på ett övertygande sätt beskriva såväl storstadens puls som småstadshotell som skogsvägar och gärdsgårdar. Kanske allra bäst binds allt detta samman i "Blues från Sverige".
  
Skivorna som följde på Stjärnorna i oss är lite ojämna i mitt tycke. Där finns mästerverk som "Värmlands indianer" och "So long", men helheten blir ändå klart svagare än på Ett slag för dig och Stjärnorna i oss. 2010 års Spår har jag inte lyssnat på många gånger.  

Men förra året gjorde TAW en storstilad comeback med Romantiken. En riktigt bra skiva från den inledande Stockholmshymnen "Långa vägen hem" till Slasreferensen i avslutande "Ljuset här i rummet". Däremellan finns pärlor som "Jag är på väg till dig", "Sturm und drang", "Då kör vi då" och "Kärlek 95". Om jag någonsin tvivlat på TAW försvann tvivlen helt när jag tog mej ann Romantiken. 

På hemsidan finns frikostigt med kommentarer till de flesta låtar (med undantag för de två senaste skivorna men det kommer väl säkert med tiden). Att surfa runt och läsa de små berättelserna gör att låtarna växer, de får ett eget liv och ibland en ny innebörd. Vad låtarna handlar om för mej visste jag redan, men att dessutom få en berättelse från låtskrivaren själv, och ofta mer än de pliktskyldiga två-tre meningar man annars kan få hålla till godo med. Kanske är det något av det jag gillar bäst med TAW? Han vill berätta, han vill att vi ska lyssna och ta del av det han har att säga. 

I nästa nummer av Tidningen Vi kommer en intervju med honom, ser fram emot den. Intervjun i Värvet i våras var riktigt hörvärd. 

Jag hoppas Taube-stipendiet sporrar till fler konserter och en uppföljare till Romantiken. Tydligen ska det vara något speciellt med TAWs konserter i Hagakyrkan, Göteborg. Vad sägs om att spela där i höst igen? Jag vet en nyinflyttad Göteborgare som kommer vara där isåfall.  

Några låtar för dagen

Årets låtar 2012

För några veckor sedan, inspirerad av de stora tidningarnas årsbästalistor, gjorde jag en lista över favoritlåtar som kommit i år. Visserligen aningen nonchalant att göra det redan 9 december, men kunde de på Svenskan och DN så kan väl jag?

Låtarna är inte nödvändigtvis de jag lyssnat på mest i år, men det är de bästa bland 2012 års låtar. Bara en låt per akt. Om listan är i ordning? Typ, men bara nästan. Inte på marginalen, men i stort sett.

Men vilken som faktiskt är den bästa låten i år kan variera från dag till dag. Det här är listan anno 9 december.

Några av låtarna är värda att kika lite extra på...

Neil Young & Crazy Horse - Walk like a giant
Ryktena började gå i den tidiga augustimånens sken. Om riktigt långa låtar på Neil Young & Crazy Horse turné, den första på många år. I mitten av augusti hittade jag en bootleg från en drygt veckogammal spelning och fick för första gången höra underverket. Nästan 25 minuter lång, med ett jävla gnisslande i slutet. Jag fascinerades och gillade den. Ännu bättre och betydligt kortare - bara 16 minuter - på skiva.

Tomas Andersson Wij - Sturm und drang
TAW har aldrig varit rädd för att uppfattas som pretentiös, och det ska vi vara väldigt tacksamma för. Den här låten har så mycket i sig jag är så svag för. Årtalsreferenser, uppväxtskildring, geografiska platser etcetera. Jag föll pladask. Och vilken titel!

Bob Dylan - Tempest
Det var med viss oro jag slog på Dylans nya skiva. På nätforum och i recensioner hade talats om att rösten slutligen gett upp. Det var naturligtvis strunt. Med några få undantag tycker jag inte den är speciellt mycket värre än den varit på de andra skivorna senaste decenniet eller så. Tvärtom passar den spruckna bluesrosliga gammelrösten alldeles utmärkt för rövarhistorier som den här. Och visst är det en ödets ironi att även Bob Dylan till sist gjort en låt om Titanic?

Patti Smith - Amerigo
Låten börjar lugnt, några spridda ord och sen rullar det på. Låten känns klassisk redan första gången man hör den. Man vill skicka det där brevet. Fast ifall det skulle bli "Amerigo" eller covern på "After the gold rush" som kom med på listan var ett svårt beslut, men nog vinner en egen låt framför en egen cover? Patti Smith bevisade 2012 att hon fortfarande är i högsta grad relevant. Grattis på 66-årsdagen i efterskott förresten!

De nya skivorna med sådana som Mikael Wiehe, Moneybrother, Graveyard, Little Marbles, bob hund, Peter LeMarc och Blue for two har jag inte lyssnat tillräckligt mycket på (eller alls) för att ha hittat favoritlåtar på än. Därför har jag enkelt och bekvämt kunnat dra gränsen vid tjugu låtar.

Vilka är era favoritlåtar från året som snart gått?

Konsertögonblick 2012

Vad minns jag mest från konserterna jag gick på under 2012? Här är tolv särskilt minnesvärda ögonblick eller tillfällen.

När Mikael Wiehe och hans två klaviaturspelare lät som ett helt storband på Konserthusteatern i Karlskrona.

Hagalidens cover på Hootenanny Singers "Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim" på ett knökfullt Röda Sten. Värmen som utstrålades från scenen fick oss glömma den fuktiga vårvintern utanför.

Eller som när Adrian Modiggård sjöng soulpunk med farsans band på de tre Eldkvarnkonserterna, först "Ett fall av kärlek" i våras och somras och nu senast "Jag har gjort det igen".

Plura och Carla Jonssons elgitarrduellerande i "Mina stjärnor har slocknat" på konserten Karlskrona och i "Inget bra för mig själv" för några veckor sedan i Kristianstad.

Jenny och Joakim tog med mej på Icona Pop på Roskildefestivalen och jag upptäckte "I Love It" som fick ackompanjera veckorna efter festivalen.

First Aid Kit var svåra att undvika i år, jag gillade vad jag hörde och på Roskildefestivalen fyllde de Odeon-tältet. Inom några år spelar de på Orange Scen, kom ihåg var ni läste det först.

När Bruce Springsteen & The E-Street Band fick tre timmar framför Orange Scen att kännas som tja, en halvtimma? Eller som Jenny sa, "jag går när det blir tråkigt". Hon gick aldrig. En riktigt bra konsert, förmodligen den bästa jag sett med Springsteen, även ifall jag saknade "Youngstown", men den spelade de ju på Ullevi tre veckor senare.

Den ännu outgivna "Vem som helst blues" imponerade även i sommarens gubbrockversion och Lars Winnerbäck avslutade Roskildespelningen med "Söndermarken" - vad mer kan man begära?

Jag hade längtat efter att se Billy Bragg i många år, inte minst sedan han ställde in Hultsfredsspelningen 2003. När han bokades till Way Out West köpte jag biljett direkt. Han inledde med "The World Turned Upside Down" och fortsatte rada upp dänga efter dänga. Dessutom drack han te på scen istället för öl eller vatten, och kastade ut en tepåse i publiken!

Med The Soundtrack Of Our Lives knöt jag ihop säcken på Malmöfestivalen.

Joakim och jag åkte på Kompledigtfestivalen i Köping. Vi såg Love Antell föra arvet från Billy Bragg vidare, Tomas Andersson Wij såg till så inget öga var torrt när han körde "So Long" och mot slutet kom Perssons Pack ut på scen. "Jag och Per Persson har något gemensamt, ett helt jävla landskap". Därefter "Hälsingland" och "Landet vi föddes i". Vi var inte ensamma om att känna denna längtan, och så fortsatte Packet direkt efteråt och tog oss till allsång i "Hanna", vemod i "Bröllopsdag", extas i "Packets paradmarsch" och mycker mer. En av de allra bästa spelningarna 2012. Efteråt blev vi tillfrågade av en publikgranne om vi var från Hälsingland, Ljusdalingen Joakim bara log.

Under nio dagar i november trodde jag det var 1982 istället för 2012. Såg Ulf Lundell två gånger, Tant Strul och Strindbergs. Jag hade gärna stannat kvar i 1982, så bra var det!