De tio mest betydelsefulla skivorna

Efter att flera gånger ha blivit utmanad på Facebook att lista de tio mest betydelsefulla skivorna för mej var det dags att göra ett blogginlägg av det hele. Listan saknar rangordning. Intressant nog är alla de tio skivorna utom en från 1900-talet och bara två av skivorna har jag upptäckt de tio senaste åren, Håkan Hellström-skivan som kom 2005 och Traveling Wilburys som jag köpte för några år sedan. Kanske ska jag följa upp den här listan med en lista över de tio mest betydelsefulla skivorna som kommit ut på denna sidan millennieskiftet?    

Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
Skivan som fick mej att slutligen släppa mina tvivel på min namne Håkan. En halvakustisk Dylaninspirerad skiva och en ny vår var vad som behövdes.

Neil Young – Rust Never Sleeps
"Jag gick ut på Lunarstorm och frågade runt lite här och där efter vilken skiva man borde börja med. Flest nämnde Rust never sleeps. Antagligen beställde jag den från Ginza redan samma kväll. En sommarkväll någon vecka senare sitter jag framför stereon och lyssnar med stor spänning. Redan på andra låten "Thrasher" är jag fast. Munspelet som tjuter till, det vackra gitarrspelet och de inledande verserna är allt som behövs. Jag sitter med gåshud." (Hur Aftonbladet skrev in sej i min livshistoria - 130212)

Bob Dylan – Desire
Desire är inte Bob Dylans bästa skiva, men det är nog den som varit mest betydelsefull för mej. Jag har tidigare skrivit om hur den ackompanjerade min 19-årsdag.  

Ebba Grön – 1978-1982
Skivan som (och det här låter äckligt pretentiöst) förändrade mitt liv. Samlingen 1978-1982 förde mej som tolv och ett halvt-åring in på punken, jag har flera gånger försökt blogga om skivans betydelse för mej men aldrig lyckats.

Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
Jag hade läst om supergruppen Traveling Wilburys när jag läste mina första Dylanbiografier när seklet var ungt. I början av 2012 hittade jag så deras debut för en tjuga hos Pedda i Karlskrona och den spelades sedan flitigt under några goda år.

Imperiet – Blå himlen blues
Eller Synd, de är ju typ lika bra. Och så upptäckte jag Imperiet samma sommar som jag fyllde 15, klart skivorna blev betydelsefulla. 

Johan Johansson – Flum
KSMB är bra, Strindbergs bäst och John Lenin helt okej. Men allra bäst är Johan Johansson som soloartist. Det tog mej några år att upptäcka mer än "Va?!", men flera år efter att jag började tokgilla den glada poplåten som fanns med på Definitivt 50 spänn igen! (eller som Lasse sa "Vafan Johan, den är ju inte punk?!") lånade jag Flum av Fredrik och beställde raskt skivan från Ginza. Den här behövde jag ju ha själv. 

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik
Jag har märkt att jag ofta har ett särskilt varmt förhållande till den skivan som får mej att upptäcka en artist eller en grupp. Rusningstrafik var min första Winnerbäckskiva, den jag beställde efter att ha sett artistkollektivet Bland, skurkar, helgon och vanligt folk på Hultsfredsfestivalen 1999.  

De Lyckliga Kompisarna – Le som en fotomodell
Le som en fotomodell innehåller en fantastisk räcka låtar. De håller högsta klass rakt igenom. Skivan var ihop med Ebba Grön-samlingen och Dia Psalmas Gryningstid de viktigaste när jag upptäckte punken. Köpte skivan för ganska så precis tjugu år sedan efter att ha letat efter den hela sommaren. Av mej rankad som den bästa svenska trallpunkskivan.

Eldkvarn – Limbo
Egentligen kanske samlingen Eldkvarns bästa utgiven tidigt 2000-tal borde varit med, det var ju efter att jag inom mindre än en vecka köpt dessa två skivor jag började upptäcka Eldkvarn. Men en samling på den här listan får räcka. 

Och här saknas såklart ett gäng väldigt betydelsefulla plattor. Såsom någon Charta 77-platta (även ifall jag tycker Grisfesten är deras överlägset bästa är det inte givet att det är den mest betydelsefulla), The Doors debut, Bathorys Hammerheart, Karin Renbergs Farväl tristess, Emmylou Harris Wrecking ball eller Hard Bargain, Dia Psalmas Gryningstid, nån av Metallicas fem första, Nirvanas Nevermind, Tomas Andersson Wijs Ett slag för dig, nån Lundellplatta, nån Springsteenplatta (antagligen The River), Cortex Spinal Injuries, Winter Took His Lifes självbetitlade album, nån med Stefan Sundström, nån med Kjell Höglund, samlingsskivor som Definitivt 50 spänn tre och På ont & gott... - alltså, det är ju egentligen helt omöjligt! Puh!

Och sommaren fryser till is

Lars Winnerbäck har en lång rad mindre kända pärlor. Hans nittital med demokassetter och bortglömda låtar från de tidiga skivorna bjuder på massa bra material och det finns en och annan singelbaksida daterad senare än så.

En bortglömd pärla till låt är den lite mer än två minuter långa sorgesamma hösthymnen "Och sommaren fryser till is".

"Och sommaren fryser till is" finns i två versioner. Dels en elektrisk från Risajkling, den kassett med nya och gamla låtar som Lars Winnerbäck och Johan Johansson spelade in i den sistnämndes sommarstuga tidigt 1998 och som sedan såldes på spelningar. Och dels en tidigare akustisk inspelning från hans andra demokassett 3486 ord från Lars Winnerbäck utgiven några år tidigare.

Där den akustiska är en finstämd duett med norska Martine Biong är den elektriska betydligt kallare och utan duettpartner.

Jag tycker bägge versionerna av låten är fantastiska. Trots att LW åtskilliga gånger i senare låtar skrivit positivt om hösten syns här inte mycket av "skådespel i höstlövsdans", "jag gillar Stångån på hösten" eller "nu i september börjar en annan typ av vår". Den nittonårige Lars Winnerbäck gillade inte hösten, eller åtminstone inte just den hösten.

En av "Och sommaren fryser till is" har en vänlig själ lagt upp på Youtube och den andra finns på ett fildelningsnätverk nära dej.

Är det inte dags att förlika sig med den tidiga karriären och släppa alla tre kassetterna digitalt nu, Lasse?

Ett bildminne från i höstas

Lars Winnerbäck och Johan Persson, Winnerbäcks nästintill ständige följeslagare sedan 1999, på Scandinavium.

Jag gillade konserten.

Vem kan man lita på?

Lars Winnerbäcks officiella hemsida.

Ticnet.se

Att Winnerbäck kommer spela i sommar kan en väl i och för sej räkna ut med bakdelen och datumen lär väl komma vilken vecka som helst. Men som vanligt är en artists officiella hemsida ingalunda det mest uppdaterade stället. 

Om du tappade ditt hår...

De tio bästa låtarna 2013

Så har det blivit dags att sammanfatta musikåret 2013. Eder bloggare börjar med låtarna och listar här de tio bästa låtarna. Som vanligt bara en låt per akt.  

• Lars Winnerbäck - Vem som helst blues

Pärlan från turnéerna 2011 och 2012 kom till sist ut på skiva och jag föll pladask. "Vem som helst blues" är en av Winnerbäcks stora låtar. Den skriver in sej i hans katalog bredvid sådana som "Söndermarken", "Vänner", "Solen i ögonen" och "Elegi". Jag hoppas och tror den blir en hörnsten i Winnerbäcks repertoar i många år framöver.

• Roger Karlsson - Alby 1981

Den gamle Tuk Tuk Rally-sångaren släppte i våras sitt bästa album hittills och det finns en rad låtar från Tecken & spår som skulle kunna platsa på en tio-i-topp-lista för 2013. Idag är det den här snyftaren som är bäst, i morgon kan det vara en annan låt.

• Håkan Hellström - När lyktorna tänds

Att Håkan Hellström till sist skulle skriva en Hisingshymn var kanske inte helt överraskande. Jag har haft svårt att ta till mej Det kommer aldrig va över för mig, men det gäller verkligen inte den här låten. Med avstamp i en gammal Sten-Åke Cederhök-låttitel besjunger Håkan Hellström landets fjärde största ö.  

• Ulf Lundell - Vi är inte arbetslösa

Klassisk Lundell i klassiskt Springsteenland. Upptempo, dubbla klaviaturer, en stark refräng, bra körer och så lite brölsax på det. Inget originellt eller nyskapande, men förbaskat bra.

• Kajsa Grytt - Kometer

"Kometer" pulserar, låten stutsar hit och dit (om uttrycket tillåts). En ostyrig och egensinnig Kajsa Grytt är tillbaks med den mästerlige Jari Happalainen i producentstolen. Resultatet är utmärkt.  

• Mattias Alkberg - Skända flaggan

Som jag lyssnade på den här låten när året var ungt, en av mina mest spelade låtar första kvartalet. Alkberg gör skön musik utifrån Carl-Johan De Geers gamla klassiska målning. En given nationaldagslåt.  

• Dan Viktor - Trollkarl

Med nya skivan Dan Viktor & Vägen Hem hittade jag till sist fram på riktigt till den artist som kanske gästat flest spelningar jag varit på genom åren. Skivan är fylld av bra enordstitlade låtar där "Trollkarl" är den främste.  

• Stefan Sundström - Huset av glas

Farstas Mick Jagger lät på nya skivan Under Radarn de jazzinfluenser som då och då skymtat fram på tidigare skivor blomma ut förfullt. I "Huset av glas" bygger han en snygg låt med rötterna i Norge, Aksel Sandemose och självaste Cornelis Vreeswijk. När jag recenserade skivan trodde jag "Odlandets glädje" skulle bli den låt som höll längst, efter att ha sett Sundström live några gånger insåg jag att "Huset av glas" stod i en egen klass bland de nya låtarna.

• Christina Kjellsson - Är det dags för dig att gå

"Är det dags för dig att gå" känns som en sådan låt som skulle kunna spelas på film när någon ser tillbaka på sitt liv eller ett förhållande. Jag gillar när man hittar sådana låtar.    

• Attentat - Sång till punkarna

Den kanske bästa och finaste låten om punkarna i Göteborg är - hör och häpna - ingen punklåt utan en lägereldsballad. Klyschorna haglar, men jag bara njuter och sjunger med.

Det var tio låtar det. Men förlåt, Franska Trion, Vånna Inget, Charta 77, Magnus Ekelund & Stålet och massa andra. Ni gjorde underbara låtar, och kanske hade de en annan dag kvalat in bland de tio bästa.

Och som om inte tio låtar vore nog har jag såklart satt samman en längre lista med mer än femti bra låtar som kom ut 2013. Fortfarande bara en låt per akt och jag har försökt undvika artister och gruppers nyinspelningar av redan utgivna låtar. Däremot finns en hel hög covers med. Ifall listan är "i ordning"? Tja, inte på marginalen kanske, men något åt det här hållet. 

2013 var ett strålande musikår.

Winnerbäck lever ut sin arenarockdröm

Eder bloggare såg sin femtonde Winnerbäckkonsert igår.

Artisten kliver på scenen, ensam med en akustisk gitarr på magen, publikhavet tänds upp av hundratals smarta telefoner och digitalkameror, och föga överraskande börjar konserten med "Vi åkte aldrig ut till havet", förstalåten från aktuella skivan Hosianna.

Mot slutet av låten äntrar sexmannabandet scenen och den akustiska sololåten slutar i en fullbandslåt. Direkt efter kommer "Gå med mig vart jag går", andralåt på nya skivan. Det första jag skriver i mitt digitala anteckningsblock är "arenarock". Även turnén för fyra år sedan, på förra skivan, var definitivt arenarock, men här har Lars Winnerbäck tagit arenarocken ännu ett steg till. Inget är utelämnat till slumpen, allt är planerat in i minsta detalj. Ljussättning, vilket filter som är på storbildskärmarna, hur högt eller lågt lamporna i scentaket sitter och framförallt filmerna som spelas i bakgrunden på många av låtarna. Den gamle Guns N' Roses-beundraren lever ut sin arenarockdröm. 

Foto: Agnes Sandstedt

Sexmannabandet är till största delen samma som på Hosianna och för den delen sommarturnén förra året. Det är ett rutinerat och välmeriterat gäng, några delar Hellacopters, en del Weeping Willows och Stefan Sundström & Apache och inte minst några delar av Ulf Lundells band åren kring millenieskiftet. Sedan David Nyström tagit klivet in i Winnerbäcks liveband saknas nu bara Janne Bark, sen har Winnerbäck spelat med alla i Lundells band från till exempel Fanzine-turnén, "skitbra", skrev Winnerbäck efter att ha sett en spelning på den turnén. Jo, vi märker det. Ola Nyström gör sin andra turné med Winnerbäck och det är inte utan att det är lite svindlande att tänka på att det i vår är tjugu år sedan en ung Winnerbäck spelade förband till Stefan Sundström & Apache på Skylten i Linköping. Undrar om det är något de snackar om backstage?

Men den i bandet som märks mest är basisten Jerker Odelholm, jag skriver "Jerker!!!", och här krävs måhända lite bakgrund. Jag har sett Jerker Odelholm spela bas med Ulf Lundell på ett gäng turnéer och med Winnerbäck några gånger. Jerker Odelholm är basisten som stått i bakgrunden och inte rört sej mer än nödvändigt, jo, likheterna med Springsteens Garry Tallent är fler än bara chefens musikstil. Men igår... han stod bredvid Winnerbäck, var den som syntes bäst av musikerna, han spexade, rörde på sej, dansade och showade. Iförd hatt. Heja Jerker! Jag visste att du kunde. Jerker Odelholm höjde verkligen konserten - men så har han oxå varit med och producerat Hosianna.  

Winnerbäckpubliken har ändrat karaktär. Den har definitivt inte blivit mindre, men visst har den blivit äldre? De skrikande unga tjejerna som stod längst fram på 00-talet går fortfarande på konserterna, men står nu längre bak, och raderna med skrikande unga fans längst fram har blivit tunnare. Där jag och Agnes stod strax bakom klungan var åldersspridningen stor med både tonåringar och femtiplussare.

 
Det är sånär som på någon vecka fjorton år sedan jag såg Winnerbäck för första gången, men på den tiden var bara en av de 21 låtar som spelades igår kväll utgiven. Fortfarande låg mycket framför både Winnerbäck och publiken. Ännu har ingen lagt upp setlistan på setlist.fm men kolla den från till exempel Karlskrona, det var samma låtar. 

Hosianna dominerade givetvis konserten. Åtta av skivans låtar spelades och i övrigt var det en-två låtar vardera från skivorna på denna sidan millennieskiftet med undantag för Vatten under broarna som fick med hela tre låtar, alla i maffiga fullbandsarrangemang. Den enda nittitalslåten blev "Solen i ögonen", som dessutom var en av de som rev ned mest applåder och entusiastiskt publikstöd på hela konserten.

"För dig" och "Mareld" kändes som kvällens stora överraskningar, kul med lite oväntade äldre låtval och det är ju dessutom fantastiska låtar. "Ingen soldat" och "Från kylan in i värmen" uppskattades stort från publiken, men själv tycker jag det är lite överskattade låtar, kände inte ens igen dem till en början.

"Vem som helst blues", "Utkast till ett brev" och "Hosianna" var lika bra som på skiva, om inte bättre. Det är en otrolig trio låtar som verkligen skriver in sej i Winnerbäcks Hall Of Fame. "Vem som helst blues" har samma nerv i sej som "Söndermarken", det är en de Stora Låtarna. Uppväxtskildringen, de kluvna känslorna inför hemstaden och det egna kändisskapet. "Söndermarken" kom givetvis som sista extranummer och var ett alldeles perfekt avslut på konserten. Bägge två illustrerades av fina filmer som passade utmärkt i sitt sammanhang. En kväll på vad jag antar är Stora Hotellet i Linköping och en barkbåt som drev nedför en bäck i ett Östgötskt landskap.  

"Ett sällsynt exemplar", "Stort liv", "Elden" och "Solen i ögonen" var bland kvällens få riktiga upptempolåtar. Tyvärr var kanske antalet midtempolåtar något för många med tanke på att det var en islada och inte ett konserthus han spelade i. Som synes saknades många hits bland låtarna, det blev ingen "Kom ihåg mig", ingen "Hugger i sten", ingen "Kom änglar" och ingen "Om du lämnade mig nu". "Hugger i sten" var väl den enda jag saknade av dessa, annars var det kul att han vågade skala bort givna hits för istället lyfta fram sådana som "För dig" och "Mareld" och för den delen de många nya låtarna.

Där har vi tjusningen med inomhusturné och aktuell skiva.   

Ett blandband ur det förflutna

En varm och solig helg i september 1999 tog jag 300-bussen till Göteborg för att gå på fest. Till resan spelade jag in ett C60-band med nya och gamla favoriter. Jomenvisst gillade jag Rusningstrafik och Happy Hour Viser skarpt redan då. Men när jag tänker efter kommer nog alla låtarna utom "Europa" från skivor jag köpte 1999, så det var nog mest nya favoriter. 

A-sidan

1. Lars Winnerbäck - Ingen har lust
2. Lars Winnerbäck - Nån annan
3. Lars Winnerbäck - Höst på min planet
4. Lars Winnerbäck - Vår för hjärter dam
5. Lars Winnerbäck - Låg
6. Stefan Sundström - Vårsamba
7. Stefan Sundström - Livet är liksom en fest
8. Stefan Sundström - Mazurka på gravkanten
9. Stefan Sundström - Vals till Evert Tåb 

B-sidan

1. Stefan Sundström - Den döende yuppien 
2. Stefan Sundström - Latlåt från Farsta 
3. Billy Bragg - Thatcherites
4. Blomgren - Ran
5. Blomgren - Höst
6. Björn Afzelius - Europa 

 

Duetternas år för Thåström

I år är tycks verkligen vara duetternas år för Sven Joakim Thåström. Han medverkar på både Lars Winnerbäcks och Mikael Wiehes nya skivor. Lustigt nog tycks både Winnerbäck och Wiehe vilja att låtarna ska låta så mycket Thåström det bara går. Både "Isolde" och "Gå med mig vart jag går" hade minst sagt platsat på Thåströmskivor.

De fem bästa höstlåtarna (minus Eldkvarn)

Idag är det höstdagjämning. Från och med idag blir dagen kortare än natten och det blir bara mörkare i sisådär tre månader till. Hur jävla kul det är går naturligtvis att ifrågasätta. Men det finns ju mycket bra musik som handlar om hösten. 1 september listade jag Eldkvarns fem bästa höstlåtar och nu är det dags att lista de fem bästa höstlåtarna borträknat Eldkvarn, och för enkelhetens skull låter jag det räcka med svenskspråkiga låtar. Men när jag tänker efter så är alla fem låtarna ungefär lika bra, de är ettor allesammans och därför uteblir numreringen. Det blev visst bara vemodiga låtar, kanske inte konstigt såhär om höstdagjämningen.

John Holm - Den öde stranden
"Den öde stranden" har en ganska kortfattad och karg text, där första raden säger allt: "Sommaren dör, det är därför jag är ledsen ikväll". John Holm är doldisen som hyllas av många svenska artister med efternamn, Per Gessle och Ulf Lundell talar om honom med beundran och har bägge spelat in covers på honom. Den raspiga och lite veka rösten är en röst för hösten.      

Blomgren - Höst
 Av alla låtar som kan skrivas om den göteborgska hösten och den göteborgska myten är den här en av de bästa, "skummet yr vid Vinga fyr, det är höst i Göteborg". Men fiskebåtarna lägger ändå ut trots den obarmhärtiga hösten. Låten är göteborgsk i kvadrat. Troublemakerssångaren soloskiva finns inte på Spotify, men kan laddas ner på Secondclasskids.

Ulf Lundell - Aldrig så ensam
Egentligen är det väl hugget som stucket ifall "Aldrig så ensam" eller "Jag saknar dej" som är Lundells bästa höstlåt, och han har för den delen ännu fler låtar om hösten. Men just nu är jag väldigt svag för "Aldrig så ensam" och framförallt  första versen.

Nu faller regn på löv
Nu faller löv från gren
Nu skymmer det mitt på dan
Det mörknar på stadens scen
I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan
där krattar man undan sommaren
Hösten har kommit till stan

Där krattar man undan sommaren! Det räcker så. Låten är minst sagt vemodig och passar väl in på den sorgliga "skilsmässoskivan" Den vassa eggen. Än idag står sej låten starkt när den framförs live, jag hörde den senast förra hösten på konserthuset i Göteborg. Janne Bark briljerade på akustisk sologitarr.

Lars Winnerbäck - Elegi
Winnerbäck använder gärna hösten som fond för sina låtar, men frågan är hur mycket höst en låt som "Söndermarken" egentligen handlar om trots att den börjar "klockan fyra i oktober"? "Över gränsen" innehåller en av de finaste höstbeskrivningarna jag hört, "nu i september börjar en annan typ av vår". Men likväl känns hösten mer som fond än innehåll i dessa låtar. Då känns "Höst på min planet" mer passande ("ett skådespel i höstlövs dans"), men allra bästa höstlåten är förmodligen "Elegi". Denna dunderhit som än idag, nio år efter releasen, tycks självskriven på Winnerbäcks konserter. Här är det höst och sorg över ett missfall på en och samma gång, en rätt skoningslös låt med fantastiska formuleringar och en lysande melodi. 

Loke Nyberg - Melankolia stad
En ordrik text om allt elände som man kan se med hösten - här finns inga vackra höstbilder om löv eller svampplockning utan bara dyster misär. Men jag vill minnas att Lokes formuleringskonst lockade fram ett och annat skratt på spelningen i Karlskrona i våras.

Winnerbäcks nya är bra, mörk och med några blivande klassiker

Min gamle favoritartist Lars Winnerbäck är tillbaks. Jag gillade singelsläppet förra månaden, även ifall jag saknade det trehövdade bandet han hade på en turné för några år sedan. På Hosianna är det fullt band som gäller fast med förvånansvärt varierat låtmaterial. Lugna låtar blandas med upptempo och stegrande arrangemang tycks ha varit populära där i studion på Irland. I Värvetintervjun häromveckan berättade Winnerbäck att de hade testat att spela in några låtar med det trehövdade bandet från 2011, jag kan tycka någon av dem hade kunnat vara med på skivan. Nåväl, nya skivan är bra och ett par låtar betydligt mer än bra. 

Jag har följt Winnerbäck länge. Nån gång kring jul och nyår 1998 köpte vännen Fredrik Winnerbäcks tre första album, det var vad som fanns då. Våren 1999 DJ:ade jag "Låg" och "Balladen om konsekvenser" på varje fest. Där började nånting spira.

Fast nog finns det rötter ännu längre tillbaks i tiden? Det börjar alltid ännu tidigare Jag läste intervjuer med Winnerbäck i fanzines som Skrutt och Dajvabrutalt. Jajamen, på den tiden gjorde han intervjuer, men de enda som ville prata med honom var fanzines. Och visst måste jag ha hört "Balladen om konsekvenser" innan Fredrik köpte skivorna?  Minns jag rätt gillade jag som Kvinnofängelsetfan första raden massor ("På en kvinnoanstalt...") innan dess.

På Hultsfredsfestivalen 1999 skuggade jag och några andra Winnerbäck när han gick mot backstageentrén vid Teaterladan. När jag på festivalens sista dag såg och hörde publikstödet han fick när Skurkarnas spelning kommit till "Solen i ögonen" förstod jag att det var dags att kolla upp mer med den här killen. Hemma beställde jag Rusningstrafik och lånade de andra skivorna av Fredrik. Några månader senare släpptes Kom (eller "röda skivan" som jag ibland kallat den för mej själv) och Winnerbäck tog slutgiltigt farväl till visans värld och steg in i en värld där, tja, vi kan säga att Ulf Lundell och pop möts. 

Rusningstrafik är förvisso hans bästa skiva, men jag har aldrig hört till de "gamla" fans som tycker de två-tre första är skitbra och att han sen sålde sej eller blev ointressant. Kom och Vatten under broarna är utmärkta, likaså ungefär halva Singel och Söndermarken, Daugava gillade jag som tusan när den kom men den har inte åldrats så bra (vilket inte hindrar att "Jag fattar ingenting" är en fantastisk låt). Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen är visserligen i långa stycken överproducerad, men "Järnvägsspår" och "Köpenhamn och överallt" är grymma, och när jag såg att "Ett sällsynt exemplar" var med på den där företagsspelningen i augusti kände jag att den gärna fick vara kvar till turnén nu i höst.   

Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen kom för hela fyra år sedan, ett så långt uppehåll har Winnerbäck aldrig haft mellan sina album, det är inte utan att jag spekulerat kring skaparkris.  Så hur låter då Winnerbäck när han åter klivit in i en inspelningsstudio?

 

Hosianna inleds lugnt och trevande med "Vi åkte aldrig ut till havet", en låt som verkligen växer för varje lyssning. Att börja med en lugn låt är en återgång till vad som gällde på skivor som Söndermarken och Vatten under broarna, och precis som på den sistnämnda funkar det bra här.

Med andralåten och duetten "Gå med mig vart jag går" kommer skivan igång på allvar. Det är inte bara Thåströms röst som gör att låten känns Thåström, den hade lika gärna kunnat vara med på Jocke Thås senaste skiva, eller kanske Mannen som blev en gris. Att låta Thåström gästa en låt brukar vara ett lyckokast, tänk bara på Eldkvarns "Blind man", Pugh Rogefeldts "Vår kommunale man" och Kajsa Grytts "Bara vi vi står ut", det blir lyckat även här. Även ifall en omtagning kanske hade varit på sin plats när Winnerbäcks röst skär sej en bit in i låten?  

"Monsterteorin" börjar lugnt men sedan kan man tänka sej hur Thåström dröjt sej kvar i studion och börjat ropa "men fläska på lite", precis som när han gav Fläskkvartetten sitt namn när de en gång lade stråkar på Imperietskiva. En kompetent bredbent rocklåt, men inget som sticker ut.

Låten jag främst fick med mej från höstturnén 2011 var "Vem som helst blues" och den är riktigt bra även här. Visst känns det lite ovant med fullt komp här då jag spisat en Youtubeversion från 2011 ganska flitigt, men det går över. "Vem som helst blues" är en av Winnerbäcks stora låtar och bjuder på skivans bästa text. "Vem som helst blues" kommer leva länge och borde bli en hörnsten i Winnerbäcks setlistor i många år framöver. Ironiskt nog följs den av vad som känns som en mellanlåt på skivan. "Det gick inte", en snabb rökare som kanske kommer växa live.

"Skolklockan" gillar jag verkligen. Det stegrande tempot bidrar till att bygga upp en suggestiv stämning. Texten har politiska ambitioner och funkar bra, även ifall raden "Far skär köttet och mor bakar cupcakes" kanske kommer kännas aningen daterad om ett halvår eller så ;)

Sedan kommer "Utkast till ett brev", tummen upp men den har jag ju redan avverkat. Vidare till mellanlåten "Ett slags liv", som har svårt att få fäste och inte riktigt når fram. Låt nummer nio - "När det blåser från ditt håll" - bjuder på skön Winnerbäcknostalgi, det låter precis som någon öppnat ett skåp med gamla outtakes från typ Kom eller Singel. Kul, men inget oförglömligt.   

Ibland har den gode Winnerbäck avslutas sina skivor med episka (i den gamla betydelsen "berättande och omfattande") mästerverk till låtar, "Vänner" och "Söndermarken" är sådana. Här finns en till, "Hosianna" är en ambitiös låt som skulle kunnat falla platt till marken men det blir istället raka motsatsen. Låten får vingar och lyfter stillsamt, den lyfter och flyger med lätt bagage ut till evigheten. Samtidigt som vi andra nynnar Hosianna, hosianna.  

Det mörka omslaget med motljus är kanske inte Winnerbäcks snyggaste, men det är en bra spegling av skivan. Mörkt och motljus. Sammanfattningsvis innehåller Hosianna ett par låtar som vara blivande Winnerbäckklassiker, ytterligare några som håller hög klass och ett par-tre mellanlåtar, men ingen låt är dålig och skivan är alldeles lagom lång. Jag gillar den. Välkommen tillbaka, Winnerbäck. 

Om Winnerbäcks "Utkast till ett brev".

Tydligen hörde jag den redan för två år sedan. På Lars Winnerbäcks suveräna höstturné 2011 med nedtonat komp, ett par nya låtar och spännande arrangemang på de gamla låtarna. Men "Utkast till ett brev" var inte den av de nya låtarna som satte sig hos mej, låten jag fick rysningar av var "Vem som helst blues". Hoppas han inte glömt den. Men att "Utkast till ett brev" var något anonym för två år sedan innebär inte att låten känns slätstruken idag.

Det är en Lars Winnerbäck vi känner igen, musikaliskt känns det som en fortsättning på förra skivan Tänk om jag ångrar mig och en ångrar mig igen. En catchy melodi, skön basgång och refräng som långsamt sätter sej. Texten är dyster, finurlig ("högkvarteret Greta Garbo" eller "öppna som ett tvårumshotell") och riktigt, riktigt bra. Men det är inte utan att jag undrar hur bra "Vem som helst blues" hade kunnat bli?

Lite tråkigt är det att Winnerbäck inte verkar ha plockat med bandet från höstturnén 2011 in i studion utan kört på fullt rockband, gissningsvis med en och annan medlem från det stjärnspäckade band han spelade med sommaren 2012. Men jag betvivlar inte att nya albumet Hosianna kommer vara fullt godkänt med några riktiga fullträffar till låtar och jag ser massor fram emot konserten på Scandinavium om några månader.

Det verkar vara något på gång

 http://www.winnerback.se/

"Hosianna" var en av de nya låtarna som var med på den utmärkta höstturnén 2011. 

Dagens låt

Eftersom Perssons Packs "Sista kvällen i april" inte finns på Spotify...

"Pollenchock och stjärnfall" handlar faktiskt om en valborgsmässoafton. Själv har jag lite hjälpligt kunnat spela den på bas en gång i tiden, för väldigt många år sedan.

Minnen från Hultsfred del ett: Konserter

Häromdagen dog Hultsfredsfestivalen och det är hög tid för lite Hultsfredsnostalgi.
Först ett par konserter.

Bland skurkar, helgon och vanligt folk, Hawaii 1999
Jag insåg inte riktigt där och då hur betydelsefull den halva konserten jag såg med artistkollektivet Bland skurkar, helgon och vanligt folk skulle bli för mej. Först blev jag självaglad över att ha fått höra Johan Johansson sjunga KSMB-klassikern "Polsk zchlager" och gensvaret Lars Winnerbäcks "Med solen i ögonen" fick från den stora publiken fick mej att inse att det nog var dags att kolla upp mer än "Balladen om konsekvenser" och "Låg" med den där Winnerbäck. Hemkommen vill jag minnas att jag lånade Johan Johanssons Flum från Fredrik och och beställde min första skiva med Stefan Sundström. Och han Kjell Höglund verkade ju intressant? Jag upptäckte en lång rad av mina blivande favoritartister där en varm lördagsförmiddag på min första Hultfredsfestival.

bob hund, Hawaii 2000
Från början skulle jag inte ens ha varit där. Jag hade tänkt gå till Teaterladan och se The Hives och The (International) Noice Conspiracy, men av okänd anledning (det kan ha varit en del sprit inblandat) så hamnade jag framför Hawaiiscenen strax efter midnatt på torsdagskvällen. Först är det nästan helt mörkt på scen, sen drar en instrumentallåt igång och ut kom Thomas Öberg och de andra. Bandet trollband mej och hela Hawaiipubliken. Marken skakade, gruset rök och jag förstod att bob hund var mer än en mediahype. Jag kände inte till en enda låt men älskade det jag hörde.

Ulf Stureson, E1 2000
Vem Ulf Stureson var och hur han lät visste jag väl egentligen inte riktigt, men han hade ju varit med i Traste Lindéns Kvintett och gästat Skurkarna på deras turné någon månad före Hultsfred 2000. Jag blev nyfiken och traskade ned till E1. Det visade sig vara singersongwriterpop. Tyvärr lockade inte Ulf mer än 15-20 personer om jag minns rätt, synd för de som missade honom eftersom det var riktigt bra. Mitt i konserten gick hela bandet utom Ulf och den andre gitarristen av scen, tillsammans körde de "Sommarbarn", och det var kärlek direkt. Vilken låt!

Marit Bergman, Pampas 2003
Pampasscenen var underbart inramat av björkarna och en vacker sommarkväll. Så klev Marit på. På ett år hade hon vandrat från minsta (eller näst minsta scen egentligen, på demoscenen spelade hon ju redan 2001) till näst största scen. Alla vi som börjat uppskatta henne under året fick äntligen vår chans. Jonas pratar fortfarande om den spelningen ibland. Jag tror det var där och då Marit tog steget ut till en större och bredare publik. Vitklädd, med blommor i håret och ett superbra band. Under konserten spelades flera av scenerna till videon på den nya låten "From now on" in. Youtube har spärrat videon men den finns hos MTV. Se den och få något av känslan från den magiska junikvällen till livs. (Utdrag från när jag bloggade om Marit Bergman 121222).

Turbonegro, Pampas 2003
Det började redan i kön in till festivalområdet, spontan allsång till "I got erection" i den månghövdade kön. Vi var många som ville se Turbonegro, som gett ut sin första skiva på fem år och hittat fram till många nya fans sedan de återförenats för ett par spelningar sommaren innan. Ja, jag missade Hultsfredsspelningen 2002, någon gång borde man kanske göra en lista över alla festivalspelningar man missat eftersom man ännu inte upptäckt akten ifråga... Nåväl, jag tog igen det med råge 2003. Det var deathpunk och homodenim en timma framför Pampasscenen med "kejsaren av europeisk rocknroll" och hans mannar.

Vilka konserter minns du bäst från Hultsfred?

Nytt från Winnerbäck i höst

Ny Winnerbäck-skiva i höst berättar Festivalrykten.

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen kom hösten 2009, så nog var det dags för uppföljare. Med tanke på de långa turnéerna hösten 2011 och sommaren 2012 har jag undrat om inte den gode LW haft något av en skaparkris? Samtidigt har de nya låtarna han spelat varit riktigt bra, framförallt "Vem som helst blues".

Jag hoppas han plockar med sig bandet från turnén 2011 in i studion. Tre musiker. En på piano/gitarr, en på cello/bas och en på slagverk/trumpet. Låtarna var riktigt bra i sina avskalade versioner.

Undras tro om det blir något spelat innan skivan kommer i höst? Kanske en exklusiv festivalspelning? Törs Way Out West eller är Winnerbäck för okreddig?

Konsertögonblick 2012

Vad minns jag mest från konserterna jag gick på under 2012? Här är tolv särskilt minnesvärda ögonblick eller tillfällen.

När Mikael Wiehe och hans två klaviaturspelare lät som ett helt storband på Konserthusteatern i Karlskrona.

Hagalidens cover på Hootenanny Singers "Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim" på ett knökfullt Röda Sten. Värmen som utstrålades från scenen fick oss glömma den fuktiga vårvintern utanför.

Eller som när Adrian Modiggård sjöng soulpunk med farsans band på de tre Eldkvarnkonserterna, först "Ett fall av kärlek" i våras och somras och nu senast "Jag har gjort det igen".

Plura och Carla Jonssons elgitarrduellerande i "Mina stjärnor har slocknat" på konserten Karlskrona och i "Inget bra för mig själv" för några veckor sedan i Kristianstad.

Jenny och Joakim tog med mej på Icona Pop på Roskildefestivalen och jag upptäckte "I Love It" som fick ackompanjera veckorna efter festivalen.

First Aid Kit var svåra att undvika i år, jag gillade vad jag hörde och på Roskildefestivalen fyllde de Odeon-tältet. Inom några år spelar de på Orange Scen, kom ihåg var ni läste det först.

När Bruce Springsteen & The E-Street Band fick tre timmar framför Orange Scen att kännas som tja, en halvtimma? Eller som Jenny sa, "jag går när det blir tråkigt". Hon gick aldrig. En riktigt bra konsert, förmodligen den bästa jag sett med Springsteen, även ifall jag saknade "Youngstown", men den spelade de ju på Ullevi tre veckor senare.

Den ännu outgivna "Vem som helst blues" imponerade även i sommarens gubbrockversion och Lars Winnerbäck avslutade Roskildespelningen med "Söndermarken" - vad mer kan man begära?

Jag hade längtat efter att se Billy Bragg i många år, inte minst sedan han ställde in Hultsfredsspelningen 2003. När han bokades till Way Out West köpte jag biljett direkt. Han inledde med "The World Turned Upside Down" och fortsatte rada upp dänga efter dänga. Dessutom drack han te på scen istället för öl eller vatten, och kastade ut en tepåse i publiken!

Med The Soundtrack Of Our Lives knöt jag ihop säcken på Malmöfestivalen.

Joakim och jag åkte på Kompledigtfestivalen i Köping. Vi såg Love Antell föra arvet från Billy Bragg vidare, Tomas Andersson Wij såg till så inget öga var torrt när han körde "So Long" och mot slutet kom Perssons Pack ut på scen. "Jag och Per Persson har något gemensamt, ett helt jävla landskap". Därefter "Hälsingland" och "Landet vi föddes i". Vi var inte ensamma om att känna denna längtan, och så fortsatte Packet direkt efteråt och tog oss till allsång i "Hanna", vemod i "Bröllopsdag", extas i "Packets paradmarsch" och mycker mer. En av de allra bästa spelningarna 2012. Efteråt blev vi tillfrågade av en publikgranne om vi var från Hälsingland, Ljusdalingen Joakim bara log.

Under nio dagar i november trodde jag det var 1982 istället för 2012. Såg Ulf Lundell två gånger, Tant Strul och Strindbergs. Jag hade gärna stannat kvar i 1982, så bra var det!

Jul på Minnenas Motell

Jag är inte så mycket för julmusik egentligen.

Men det finns ju trots allt ett par bra låtar - även ifall jag inte vet ifall de bör lyssnas på i klump. Hursomhaver är det bra låtar som råkar ha julen som gemensamt tema.

Vi inleder med tre inte speciellt julentusiastiska jullåtar. Charta 77s "Tomtarnas paradmarsch", Lars Winnerbäcks "Julgröten" och Mattias Alkbergs "Helgen v 51". Visst är den kanske lite för högt mixade tamburinen i Charta-låten charmig?

Efter dessa tre är är julpeppen nere i botten och då är det dags att plocka fram världens bästa jullåt, eller vad säger du, Fredrik Virtanen? The Pogues med Kirsty MacColl i "Fairytale of New York".

Eftersom den är så bra så får även Håkan Hellström och Plura Jonsson framföra den!

En jullåt jag gillat väldigt mycket de senaste åren är Moneybrothers duett med Jerry Williams, "Falling in love (with Christmas time)". Den enda engelskspråkiga och egna låten på den utmärkta coverskivan Pengabrorsan.

Från Bob Dylans julskiva, redan omskriven, får den klassiska "Here comes Santa Claus" komma med.

Sen ringer vi in Phil Spector att arrangera en Ulf Lundell-låt. Den underbara "Snart kommer änglarna att landa". Lundell har gjort rätt många låtar på jul- och vintertema, en del mindre bra, de flesta helt okej och några som spelar i högsta divisionen. Utöver den här så räknar jag titellåten på Xavante och "Snön faller och vi med den" dit.

Jag minns en maratonlång bilfärd en jul för något decennium sedan. Samma julskiva snurrade gång på gång. De enda bra låtarna på den var just "Fairytale of New York" och "Snart kommer änglarna att landa".

Därefter börjar julpeppen kännas lite sisådär och då är det dags för Tom Waits på svenska med tuffa Bad Liver. "Julkort från en hora", och det kan man ju tolka lite som man vill.

Så till Anders F Rönnbloms klassisker "Det är inte snön som faller" som jag aldrig kan bestämma mej för om jag älskar eller hatar.

Den följer vi upp med en av de första Ebba Grön-låtarna jag föll för. "Nu släckas tusen människoliv". Ogudaktig och textmässigt väldigt mycket tidiga Ebba Grön. Jag är löjligt förtjust i barnkören.

Till sist blir det både stämningsfullt och superseriöst med Simon & Garfunkel. Den känns skrämmande aktuell än idag.

God jul på er.

Minnen på decemberförmiddagen

Häromdagen var det tolv år sedan. Håkan Hellström på legendariska Kashmir, Trädgårn, Borås. Biljetten kostade 100 kronor. Hans första turné, Timo Räisinen var fortfarande med i bandet och Magnus Carlson körade och blåste trumpet. Jag gillade egentligen inte Håkan särskilt mycket, men alla andra skulle ju dit. Konserten satte inte speciellt mycket spår i mitt minne heller. Då är ett betydligt starkare minne hur alla punkarna från Götet började poga till "Känn ingen sorg för mig Göteborg" på inflyttningsfesten ett halvår senare.

Själv var jag ännu inte gjord för Håkan Hellström, inte redo för dåliga gator, prinsessan Eva och dimmiga dagar. Inte heller hade jag ännu ställt mej frågan om var i Vasaparken kärlekslunden egentligen låg.

Vi hoppar fram till Kalasturnén 2003. Jag gick dit för att se Lars Winnerbäck, Marit Bergman och Magnus Carlson. Men konserten jag inte kunde sluta tänka på efteråt var Håkan Hellströms. Han som pekade ut Gullbergs Kaj från scenen på Frihamnspiren. Den hösten hade jag med "Nu kan du få mig så lätt", "Fulaste flickan i världen" och ett par låtar till på mina bussblandband. Och när Ett kolikbarns bekännelser kom några år senare föll jag pladask. Det är fortfarande en av de bästa skivorna någonsin.