Visar inlägg med etikett Teve. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Teve. Visa alla inlägg

fredag 5 juni 2015

När MTV tog över Globen

En gång i tiden var MTV stort. Och hösten 2000 gick den då väldigt stora begivenheten MTV Europe Music Awards av stapeln i Globen i Stockholm. Som sagt, det var stort. Men då var då och nu är nu.

På engelska Wikipedia finns ambitiösa artiklar om respektive år medan på svenska Wikipedia nämns vinnarna och lite annat smått och gott i en samlad artikel. Tiden och intresset förändras. Och det roligaste är förstås vilka som vann i kategorin Best Nordic Act. Nominerade var The Ark, Bomfunk MCs, Darude, Shimoli och Thomas Rusiak.

Bomfunk MCs vann! "Freestyler" var helt enkelt bättre än "It takes a fool to remain sane".

Så var det för femton år sedan.

torsdag 5 mars 2015

Små små saker

Att ligga hemma och vara sjuk är överskattat. Men när jag sovit större delen av dan och inte längre feberfrossar går det i alla fall att sjunka ned i soffan och titta på en tjugutre år gammal tevedokumentär och hoppas på att vara fit for fight till på lördag kväll. Då spelar nämligen Per Persson solo på Henriksberg här i stan.

måndag 2 mars 2015

Progg på väg

Nämen kolla! Dokumentären Progg på väg om och från Hoola Bandoola Bands återföreningsturné 1996 finns ju på Youtube. En kul och sevärd dokumentär, inte minst för intervjun med den unge moderatpolitikern Tobias Sjö som hyllar Mikael Wiehes sånger men sågar hans politiska analys. Samme Sjö som idag är stabschef för moderaterna i Stockholms läns landsting. Ett inslag som verkligen sätter igång historiens vingslag är när Björn Afzelius talar om hur gott det är med rökning och hur fruktansvärt det är att ha blivit förvisad till längst fram i turnébussen för att få röka. Det är då ännu ett år kvar till han blir sjuk.

tisdag 30 december 2014

Man skriver inte en serie om ett rockband om man inte tänker hålla ett jävligt högt tempo

Vad är väl nostalgi? Det kan ju tråkigt och dötrist och tråkigt och alldeles, alldeles... underbart.

I tre kvällar har vi bjudits på göteborgsk 1991-nostalgi i Peter Birros version. Allt från Siewert Öholm till Fågel Blå-affischer har virvlat förbi i en rasande takt. Viva Hate!  

Mycket känns igen i serien från annat som både Peter och Marcus Birro gjort tidigare. Det finns tydliga likheter med yngre broderns fullträff till bok Att leva och dö som Joe Strummer från 2010, till och med namnen Daniel och Morgan förekommer på karaktärer där. Men som alltid börjar det ännu tidigare, namnet Daniel finns även på huvudpersonen i åtminstone av Peter Birros nittitalsböcker. Episoden när Daniel spelar Nationalteatern för förortskidsen känns igen från texten Peter Birro skrev till tributeskivan Nationalsånger från 2002.

Likväl faller jag för serien. Jag är ju allmänt svag för nostalgi. Jag gillar verkligen att följa två högljudda tonåringars maktkamp om ett band och ett helt liv. Jag gillar verkligen alla göteborgsvyer (so what att gator och torg inte alltid överinstämmer med verkligheten?). Jag gillar alla referenser till en tid så fjärran från vår, men ändå inte alltför lång bort. 

Men serien är för kort! Allt Birro velat pressa in på tre timmar gör tempot ibland löjligt högt, referenserna och tidsmarkörerna staplas på varandra och ges inte det utrymmet de förtjänar. De tre avsnitten hade väl åtminstone kunnat vara en och en halv timma långa? Jag hade velat se mer av Färjenäs och andra klassiska spelställen, mer av Viva Hates tysta medlemmar Juan och Fabian, mer av Fanny och mer av Daniels och Tommys fantastiska mamma . Fast jag hade kunnat klara mej med färre vyer och scener från Älvsborgsbron. 

Visst känns det som Peter Birro inte kunnat bestämma sig för om han skulle berätta en historia om musik och kärlek eller en historia om vilken sida av lagen en ska befinna sig? Jag hade föredragit mer kärlek och musik och mindre actionkomedi. Samtidigt går det inte att komma ifrån hur fantastiskt roliga scenerna med den misslyckade gangstern Sören är. 

Men den där castingen av han som ska föreställa Björn Afzelius vill jag reklamera! Och det går såklart att ifrågasätta att Daniel, en snart 19-årig slacker uppvuxen i Götet, i serien har körkort. Den går jag inte på. 

Fast nu sitter jag i soffan med en känsla av tomhet och funderar på om jag ska se om serien. Jag gillade verkligen Viva Hate.

fredag 19 april 2013

Nej, vi var inte "i stort sett" hänvisade till två tv-kanaler och tre radiokanaler på nittitalet

Fredrik Virtanen är läsvärd, rolig och oftast ganska vettig. Dessutom har han bra musiksmak. Men här spelade nog minnet den gode Virtanen ett spratt.

Å ena sidan är det utmärkt att vi inte är hänvisade till bara två tv-kanaler och tre radiokanaler, som vi i stort sett var ännu på 90-talet.

Jag minns hur jag såg en grynig TV4 nån gång redan hösten 1991 och bara något halvår senare började kanalen marksändas på riktigt. In i vardagsrummen kom succéer som Fångarna på fortet och Bingolotto, kul nog med den gamle Diestinctmedlemmen och John Lenin-producenten Jan Zackrisson som nöjeschef på TV4 och en av arkitekterna bakom kanalens framgångar. Dagen före julafton 1995 tittade sanslösa 3,1 miljoner människor på Bingolotto.

Flera kompisar under första halvan av nittitalet hade paraboler och där gick TV3 varmt. 1994 köpte min familj parabol. I hyreskasernerna var kabelteve oftast en självklarhet. MTV och ZTV var inget obskyrt andra halvan av nittitalet, tvärtom.

Och i mitten av nittitalet kom NRJ som den första kommersiella radiokanalen och följdes naturligtvis av ännu fler.

Om detta var vad som gällde i Tranemo så kan jag lova att utbudet knappast var sämre i det Stockholm östgöten Virtanen flyttade till ungefär samtidigt :)