Lagom respektlösa tolkningar av Ebba Grön

När Ebba Grön tolkas lyssnar eder bloggare, skivan kom ut i dagarna.  

De medverkande förhåller sej alldeles lagom respektlöst gentemot Ebba Gröns originalversioner. Ett par tolkningar sticker ut, Alina Devecerskis utmärkta "800 °C" och Love Antell tolkar Scheisse så fint att änglarna gråter. Alina och Loves låtar kommer leva vidare. Electrodunket i den förstnämnda och den hudlösa närheten i den sistnämnda. Även Noonie Baos "Ung & kåt", Julia Veros "Die Mauer" och Satan Takes a Holidays "Häng gud" funkar bra. Några av de andra tolkningarna tilltalar mej inte alls och flera går rätt blygsamt förbi.

 

En stor skillnad mot Nationalsånger, hyllningen till Nationalteatern som kom tidigt 00-tal, är att de flesta som medverkade på den var rätt kända namn och en del spännande kombinationer förekom, här är de flesta rätt okända namn och vi får inga möten i stil med när Dogge mötte Fjodor i en "Barn av vår tid".

Att tolka Ebba Grön är inte lätt. Bandets position i svensk musikhistoria gör dem minst sagt svårtolkade, kanske förklarar det varför såpass få gitarrockband är med och tolkar ett av de mest inflytelserika svenska gitarrockbanden någonsin? Som sagt förhåller sej de medverkande sej lagom respektlöst till Ebba Grön, vilket jag tycker är helt nödvändigt för att lyckas med en cover på dem utan att det börjar lukta after ski eller firmafest.    

Tyst för fan - Ekon från Ebba Grön är inte dålig, men jag tror inte det är en samling folk kommer tala om om tio år.

Alina är 800 grader

Ebba Gröns Stonesdoftande hit från 1981 års Kärlek och uppror går alldeles utmärkt att göra om till en nutida elektrisk popdänga, Alina Devecerskis cover skulle antagligen funka lika bra på Henriksberg som på Avenyn som på ett mellanstadiedisco. Imponerande!

Recension av hela skivan Tyst för fan - ekon av Ebba Grön kommer om någon dag.

Första gången sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”

Idag gästar min gode vän kulturskribenten Michael Porali, Göteborg.

Jag har mer än en gång under Minnenas Motells korta existens blivit ombedd att göra ett gästinlägg, senast i fredags faktiskt, då Johan (troligtvis mest på skämt, men ändå) bad mig skriva ett inlägg där jag dissade hans musiksmak. Jag tänker dock inte göra detta, utan i skrivande stund klockan åtta en måndagsmorgon istället ohämmat hylla den låt jag vaknade med snurrandes på repeat i huvudet. Den gillar ju till och med upphovsmannen.

Jag minns faktiskt första gången jag hörde den. Störig, kaxig, jobbig på precis rätt sätt och beskriven av Jerry Boman (Musik Enligt Jerry) som ”twitter-pop”, en beskrivning jag fortfarande inte riktigt förstår vad den innebär. Samtidigt lyckades den trots sin uppenbara ovilja att stryka medhårs på orimligt kort tid och på ett för mig egentligen ganska obegripligt sätt ta sig in i den stora massans hjärtan, och på samma sätt som den har varit en regelrätt ”sommarplåga” med allt vad det innebär, var den också mitt självklara val till vårens Spotifylista ”Frivilliga sommarplågor 2012”.

Jag har hört tioåriga tjejer på min gård spela låten i skramliga mobilhögtalare som soundtrack till sina första trevande försök att hantera sina storasyskons skateboard, samtidigt som den här bloggens något svårcharmade innehavare i trettioårsåldern uttryckt sin besvikelse över att mainstreampubliken inte kunnat lämna den ifred ”för den gillar ju JAG”.

Kvinnan som inte bara en utan två gånger under 2012 lyckats vända upp och ner på hela min existens, först när hon kom och ännu mer när hon försvann, har spelat in en akustisk cover på den (som jag i rent självförsvar, hur nyfiken jag än är, aldrig någonsin kommer att våga lyssna på), och båda mina föräldrar (vid femtioåtta års ålder) har mer än en gång uttryckt sitt gillande inte bara av låten utan av hela albumet den finns med på.

Jag kan inte riktigt påminna mig om att något såhär egentligen relativt svårlyssnat har blivit allmängiltigt av såhär enorma proportioner sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, och att den förblev helt ouppmärksammad under Sveriges Radios interna ryggdunkarfest i helgen känns precis lika självklart som att jag under Malmö Hardcorefestival i oktober till och med såg en nitpunkare vars hela skinnjackas ryggtavla pryddes av låtens titel.

Inte heller att jag, som för tillfället har min största black metal-period sedan i högstadiet, fortfarande återvänder till skivan (alltså den fysiska vinylskivan jag köpte direkt på releasedatumet i höstas, nummer 415 av 499 numrerade exemplar) flera gånger i veckan slår mig som det minsta orimligt. Snarare ser jag det som ganska uppenbart att detta, just på grund av alla ovan nämnda faktorer, ända sedan i våras varit, för tillfället är, och troligtvis för en lång lång tid (för att citera någon som logiskt sett inte heller borde vara så pass folkkär) framåt kommer att fortsätta vara världens bästa låt. På flera sätt.

Och ni som fortfarande inte gissat vad jag härjar om klickar lämpligen HÄR.