"If I hang myself in a Christmas tree would you be missing me?"

Julafton på Minnenas Motell och traditionsenligt gästar Joakim Larsson med en bloggning om jul i allmänhet och julmusik i synnerhet.

Har ni följt mina julbloggningar genom åren så har ni märkt att jag gradvis blivit mer och mer positivt inställd till "Tis the season to be jolly". Helt tydligt har det kanske inte varit får erkännas, men det har ändå funnits där. Gradvis muntrare har jag blivit. En obehaglig upplevelse. En nästan lika obehaglig upplevelse som Jon Travoltas och Olivia Newton Johns version av "Deck the Halls" från 2012.

Jag skriver det här på min läsplatta (ingen gratisreklam här inte) men Johan får leta upp en bild på framsidan på plattan och lägga här för att sätta den traumatiska stämningen.

Det allmänt sjuka världsläget, gränslös gränssättning och ett par timmar i centrala Göteborgs julrusch garanterar er dock en svart julblogg. Eller brundaskig som åkrarna utanför mitt tågfönster.

Göteborg går ju även under namnet Lilla London. Borta i riktiga London så spelade Malcom Middelton från Arab Strap 2007 in videon till en jullåt som enligt honom själv inte handlar ett skit om julen utan bara allmän existentiell ångest. På temat om att allt är skit i världen så deklarerade han "Moral thoughts like peace can make you feel so alone" varpå han förklarar för oss att vi alla ska dö. Ensamma.

Men, nu är det filmtajm i julbloggningen. Och under tiden ni ser den kassa jultomten ramla runt, slåss och supa så kan ju ni fantisera om att få göra det samma i er lokala julrusch.

Några radio-DJ:s på BBC kampanjade för att låten skulle bli det årets jultoppetta. Bookmakers satte oddsen till 1000/1 och den blev som bäst nummer 34. Med andra ord gick det åt helvete med det med. Passande.

På temat om att supa bort julångesten så är ett måste Princes "Another Lonley Christmas". Tyvärr så är den nog svår att få tag på snabbt eftersom Prince är en av dem som inte låter sin musik streamas, vilket ju är extra intressant just denna jul när The Beatles ska läggas upp på Spotify. Men det måste ändå nämnas att detta popvidunder alltså har gjort en låt där han sjunger om att dricka banandaiquiri tills han blir blind för sjunde julen på raken. Slå den alla ledsna människor med djup röst och gitarr! Banandaiquiri, det ska Prince till för den.

Kom dock ihåg att kröken inte är lösningen på julproblemen, om man dricker för mycket och inte kan hantera det, vill säga. Det mediokra svenska hiphopbandet Medina har klämt in riktigt mycket julångest i sitt sliskiga försök till socialrealism i "Jul igen". Rekommenderas kanske egentligen inte, men inte ska ni ha det bra. Den är ju ändå bättre än Just Ds jullåt som jag inte ska nämna vid namn. Men en ledtråd är att det är samma titel men utan mellanrum...

"Jag vaknar upp av ett skrik, min farbror är full som ett svin igen
Han står och slår på sin tjej som har gömt hans sprit
Det är jul och jag hatar mitt liv
Min mamma dog efter hon födde mig
Och min pappa drog men han glömde mig
Fick bo kvar hos hans kriminella bror som är lyst"

Vid tredje genomlyssningen blir det ganska svängigt. Vid 1000:e är vi tillbaka på Just D. Mellanrummet kanske krymper för varje lyssning.

Men citatet ovan kan användas för att måla en bakgrund till det julproblemen som du med allt största sannolikhet känner igen dig själv mest i. Laakso, vars återföreningsspelning i somras var riktigt bra, har gjort flera jullåtar! "Hang me in the Christmas Tree" och såklart "Merry Christmas" som beskriver det lidande som vi klassresenärer som flyttat till storstad plågas av. Ah, oh, ve oss.

"If you go back to your hometown for christmas then
You have to have an answer each and everyone
...
The traditional christmas fight!
My dad says: "That's it I know you've been unfaithful to me"
And my sister says: "I don't wanna be part of this family"

Nä, jul, det är väl inget att ha egentligen. Grabbarna med de snygga håren i bandet med det muntra namnet Hurts (egentligen förväntar man sig ju en riktig bjällerklangdänga med det namnet) uttrycker det kanske bäst i sin "All I Want For Christmas Is New Year's Day" från 2010. Vissa längtar till jul. Jag längtar till nyårsdagen, för då kan man i alla fall hoppas på något nytt.

PS: Undrar ni vart "Fairytale of New York" tagit vägen? Det är ett axiom att det är världens bästa julsång bland oss popgubbar som jobbade i kvällspressen på 90-talet. Även bland oss som har samma smak som om vi gjorde det. (Det är vårt fel att Erik Haag får vara jobbig i julkalendern.)
PS2: Men "Christmas Card From a Hooker in Minneapolis" då?, säger ni. Se ovan säger jag då. Det är inte logiskt säger ni. God jul säger jag då. Logiken tar vi efter helgerna.

Han skriker God Jul, GOD JUL!

Jag inser att ni undrat, var är Joakim Larssons gästbloggning om julmusik? Har Minnenas Motell lämnat missionen att sprida julmusik? Nej, ni kan vara lugna. Här ges inte upp. Men gårdagen var helt enkelt så hektisk att eder bloggare inte hann lägga upp den. Men julhelgen är lång och här kommer så den traditionella julgästbloggningen av Joakim Larsson.

Idag är det kallt i Ljusdal. Runt tio minus och en vind som tar sig in förbi alla kläder, allt kött och kryper in och bosätter sig i benmärgen.

Utanför Domus sitter en man och tigger. Han har virrat in sig i allt han äger för att hålla kylan på stången.

Från den här scenen breder sig misären ut över land och rike. Människor firar jul ensamma. Människor ångrar saker. Människor fryser. Människor har ångest. Människor lider av krig. Människor dör. Människor från Ljusdal till Saigon.

Det är dags för de tre sorgligaste jullåtarna jag vet!

3. Marvin Gaye – I Want To Come Home For Christmas (1972)

Jag får erkänna att jag ägnat det mesta av den tid jag lagt på musik sedan senaste julbloggningen åt mitt långsiktiga projekt om att bli soulgubbe på heltid. Så jag fortsätter på Motowntemat från senast. Den här låten skrevs för att vara med på A Motown Christmas som jag skrev om förra året. Men den tog av olika skäl sig inte riktigt in på skivan, men släpptes som en singel. Singeln hade en ganska moderat försäljning och fick egentligen inte så stor uppmärksamhet förrän långt senare.

1990, sex år efter Gayes död, kom den med på The Marvin Gaye Collection. 1992 släpptes A Motown Christmas som CD-utgåva med den här låten som extra spår. Så låten blev ett soundtrack till det första Irakkriget istället för Vietnamkriget.

För låten handlar om att vara krigsfånge på jul. Muntrare blir det inte.

2. Johnny Cash – Ringing the bells for Jim (1963)

Ganska typiskt Cash att släppa en skiva som heter The Christmas Spirit och inkludera det här slaget i hjärtat. En sång som handlar om Jims lillasyster som ertappas av prästen när hon klättrat upp i kyrktornet för att slå i kyrkklockorna för hans skull. Doktorn säger att det snart är slut och Cash säger mellan raderna att det inte räcker med det man hör i sången. Man kan ge sig fan på att lillasyrran kommer lämnas ensam i någon Dickens-berättelse när väl Jim har checkat ut också.

1. Tom Waits – Christmas Card From a Hooker in Minneapolis (1978)

En bittersöt pärla. En livsfarlig låt. Jag brukar argumentera för att Tom Waits borde förbjudas, för han kan på ett obehagligt sätt borra sig in i den lyckligaste själ och sprida ett mörker som fastnar som knäck mot gommen.

Historien om en prostituerad kvinna som skriver till Charlie och berättar om att hon är gravid. Har börjat få ordning på sitt liv. Ska snart gifta sig med en bra man som lovat att ta hand om barnet. Hon tror att hon är lycklig. Så i sista stroferna så vänder allt. Allt det där var en lögn, hon sitter i fängelse och får nog komma ut vid alla hjärtans dag… Kan jag få låna lite pengar för den delen?

Och för att ni ska veta att jag vet att det finns en annan sida av julen också så presenterar jag den i form av denna dänga:

"Jag blir lite varm i hjärtat av "Betlehems stjärna" om den framförs på rätt sätt"

Julen har kommit till Minnenas Motell. Michael Porali skriver om julmusik i allmänhet och Mark Kozeleks nyutkomna Mark Kozelek sings Christmas carols i synnerhet.

Jag har, trots att jag varken vuxit upp i en stor familj eller någonsin ägt någon vidare gudstro, på något vis ändå alltid uppskattat julen. Eller kanske inte så mycket julen i sig, som allt som leder fram till den. Jag erkänner till och med att jag är en sådan där jobbig jävel som sätter upp min adventsstjärna redan tidigt i november, att jag alltid uppskattade mellan- och högstadiets skolavslutningar i kyrkan och att jag blir lite varm i hjärtat av "Betlehems stjärna" om den framförs på rätt sätt. Trots min vuxna ålder brukar jag alltid försöka följa Sveriges Radios julkalender, och får jag inte se minst ett luciatåg under dagarna kring den trettonde december känns det ärligt talat som om något fattas mig. Dock har julmusik, alltså den mer kommersiella sorten, alltid dragit ner mig i en allvarlig populärkulturell ångest, och åtskilliga är de gånger jag suckat högt åt ännu en vinter med "Tänd ett ljus", "Let it snow" eller den mest förhatliga av de alla, "Feliz Navidad" snurrandes i offentliga miljöer vart man är hamnar i staden. Dock har jag faktiskt hittat ett par riktiga julpärlor här och där de senaste åren, till exempel när Crocodiles och Dum Dum Girls samarbetade på den helt underbara "Merry Christmas baby (please don't die)" för ett par år sedan, och Electric Fantastic Sounds electro-samlingar med nyskriven synth- och elektronisk julmusik av svenska artister. "Det syns ingen snö" av New Modern Angels kan mycket väl vara bland det mest finstämda som gjorts på jultemat någonsin.



En annan sak jag alltid uppskattat, eller åtminstone sedan jag kom i kontakt med honom någon gång i gymnasiet, är Mark Kozelek. Med en diger katalog i ryggen, både under eget namn så väl som i egenskap av frontfigur Red House Painters och Sun Kil Moon är det i det närmaste legendstatus på honom efter tjugofem aktiva år som musiker, hur sur och tvär - och ibland även barnslig - han må vara utanför scenen. Jag gillade till och med hans helt onödiga utspel häromsistens, eller åtminstone låten det mynnade ut i (för ärligt talat, att släppa en låt som heter "War on Drugs - suck my cock" bara för att deras spelning överröstat hans egen under en festival, ÄR faktiskt ganska fånigt).

Desto mjukare och trevligare framtoning bjuds dock på endast någon månad senare, i form av fjorton finstända julsånger i klassisk Kozelek-förpackning. Och det är till allra största del traditionella hymner det handlar om, och ingen är mer nöjd än jag om "Jingle bells" och "Santa Claus is coming to town" får stryka på foten till förmån för exempelvis "Silent night" eller "O come all ye faithful" när det ska tolkas julsånger.

"Det är till allra största del traditionella hymner det handlar om" 

Redan från inledningen i "Christmas time is here" står det dock klart att lika mycket som det här är en julskiva, är det helt och fullt också en Mark Kozelek-skiva. Hans karaktäristiska gitarrspel står i fokus, och avsaknaden av körer, bjällror och liknande utsmyckningar gör Mark Kozelek sings Christmas carols till precis lika mycket en singer/songwriterskiva endast de som av princip "måste" tycka illa om julen skulle ha svårt att uppskatta. Även det faktum att Mark Kozelek har en ovanlig talang att verkligen göra andras musik till sin egen vet vi ju redan från hans coverutflykter på "What's next to the moon", ett album helt bestående av nedstrippade AC/DC-covers så väl som på Sun Kil Moons "Tiny cities", i sin tur helt bestående av covers på indiedoldisarna Modest Mouse. Så vad finns det egentligen mer att säga? Årets julskiva är här!

Michael Porali

"När Elvispojkarna och andralångatanflickorna blir gamla blir de soul-tanter och soul-farbröder. Och till slut så lär de väl sig också att förlika sig med julen."

Kanske var det ett år sedan eller kanske hade 2012 hunnit övergå till 2013, det var i alla fall länge sedan Joakim Larsson bad eder bloggare att även i år få gästblogga på julafton. Visst fick han det, kör på! Och vi bokar väl redan in nästa års julbloggning?  

Julen är en vidrig tid. Ett firande av ljusets återkomst som kidnappades i tur och ordning av kristendomen och sedan konsumismen. Det moderna julfirandet är en stor manifestation av det som är fel i vårt samhälle – vid den tiden då vi på norra halvklotet som mest behöver hämta kraft i mörkret så stressar vi sönder oss, slår årliga rekord i att köpa onödig skit som förstör jorden och låter det kulminera i en ensamhetens högtid.

Er gästbloggare har vissa problem med julen. Men jag har hört att det lindras med åren. En sådan där ungdomlig grej som går över med åren. Sådan där skit som bara vi som lever Rob Gordon-liv lyckas hålla kvar vid fast vi inte borde.

Men även jag har mina jultraditioner. Läsa mitt eget julevangelium, ackompanjerat av Håkans och Pluras cover på jullåten som inte ens jag kan tröttna på och det som enligt lagen ”händer något en gång är det slumpen, händer samma sak samma tid två år på raken är det en tradition” blogga om julmusik här. Förra året skrev jag om de bästa indie-jullåtarna.



Men likt ”när fan blir gammal så blir han religiös” så är det ju så att när Elvispojkarna och andralångatanflickorna blir gamla blir de soul-tanter och soul-farbröder. Och till slut så lär de väl sig också att förlika sig med julen.

Så här kommer tre julskivor att desperat bläddra igenom stans skivbackar efter i mellandagarna.

3. Jackson 5 – Christmas Album (1970)
Den här skivan innehåller pophistoriens sötaste låt någonsin. Michael Jacksons och hans bröders interaktion under "I Saw Mommy Kissing Santa Claus" tar det hela till en ny nivå. ”I really did, I really did see mommy kissing Santa Claus, You got to believe me, you just got to believe me! Come on fellas, you got to believe me.”

1970 var ett stort år för Jackson 5. Innan julskivan hade man släppt 2 skivor. Båda bästsäljare och topp-5 album. Självklart ville Motown slutföra året med en julskiva att toppa det hela med. Och de gjorde de verkligen. Skivan blev den mest sålda under julen i USA och toppade Billboardlistan i fyra veckor. Motown satsade på ett riktigt all-star team med sina bästa musiker och sin bästa studiopersonal. The Corparation med Berry Gordy i spetsen producerade.

Funk, stämsång, soul, klassiska julåtar såväl som några nyskrivna gör det här till en helgjuten julskiva. Höjdpunkter inkludering stegringen under sista minuten i inledande "Have Yourself A Merry Little Christmas". ”The Jackson five wanna wish everybody a merry, merry Christmas and a groovy new year”. Guld. Tre andra höjdpunkter är funkiga och roliga "Up on the rooftop" (observera bitarna från tidigare Jackson 5-hiten "The Love You Save") med fantasiska citatet “So bring me some shoes with lots of sole” där sole utalas förvillande likt soul, smäktande "Christmas won’t be the same this year" och trallen “Pa-rum pum pum pum” i "Little Drummer Boy".



2. A Motown Christmas (1973)
Under 60-talat hade Motown gett ut ett antal julskivor med olika artister. Bland annat den jag skrev om nyss. Eftersom 60-talet varade några år längre i Detroit (även om bolaget flyttade från Detroit till Los Angeles 1972) så beslöt man sig för att göra en samling med låtar från de största hitmaskinernas julskivor och kombinera det med en riktig 60-talig skivframsida. Sju låtar hämtades från Jackson 5-skivan ovan, fem från Diana Ross/The Supremes samt fyra var från Stevie Wonder, The Temptations och Smokey Robinsson & The Miracles.

Det fantastiska i den här skivan ligger såklart i Motownsoundet och att alla de representerade artisterna kunde göra en hitlåt ungefär lika lätt som en svensk familj trycker i sig allt förutom romrussinen.

Skivan är fylld med klassiska amerikanska jullåtar. De flesta av det mer sekulära slaget. Men några låtar bryter mot det temat, som Stevie Wonders vackra "Ave Maria". En julmässa för musiknördar på fyra minuter. Här anbefalles andaktfullhet. För att ta oss upp på fötterna lugnt och fint så följs den upp av The Temptations "Silent Night". Troligen det enda sättet som någon människa orkar spisa den låten vid den här punkten i jultiden.

Vill ni fortsätta på det mer religösa temat så hoppar ni därefter fram till Supremes "Joy To The World" som tillsammans med "My Favorite Things"(från Sound of music) utgör två udda fåglar med instant musikalkänsla. Och behöver ni ork till pyntandet och paketinslagningen? Stevie Wonders "What Christmas Means To Me" är svaret. Jag ser rena återuppståendelsescener efter något julbord när jag hör den. The Miracles skönt grooviga "Jingle Bells" tror jag kan vara det bästa sättet någonsin att smygdansa fram julmaten.

Under lyssnandet på den här skivan så kommer ni börja googla efter närmaste Gospelgudstjänst. Ni kanske till och med hinner börja kolla på snabbaste sättet att ta er över Atlanten innan ni lugnar ned er lite.




1. A Christmas Gift For You From Phil Spector (1963)
Ibland kan man ha otur. Som till exempel om man släpper en skiva samma dag som John F. Kennedy mördas. Det innebar att den här skivan inte sålde så bra. Idag så kostar ett ex av förstautgåvan tusentals kronor. För en sak är säker – det är inte musikens fel att skivan floppade.

Det här är inte bara bra för att vara en julskiva. Det här är en ett popmästerverk. Kombinationen av Spectors produktion och att de medverkande artisternas (The Ronettes, Crystals, Darlene Love och Bob B. Soxx & the Blue Jeans) verkligen ger allt gör det här till en helgjuten upplevelse, både som julskiva och som album i över huvud taget. Även fast jag får erkänna att det kanske skulle kännas löjligt att lyssna på den under någon annan del av året.

Normalt skulle jag säga åt er att börja med "Frosty the Snowman", skivans andra spår, för en riktigt typiskt Phil Spectoriansk Wall of Sound-upplevelse. Med de där så typiska The Ronettes-trummorna. Min kärlek till dem är ett helt eget blogginlägg. Sådant transformerar mig från en grinch till en fånleende person.

Men eftersom det här är Johans blogg så säger jag att ni ska börja med "Santa Claus Is Coming To Town" med The Crystals. Och efter att ni övervunnit er lust att arrangera hela släkten i en Rocky Horror Picture Show-inspirerad danskoreografi runt julgranen (för den är exakt så sexig och dansant) så tar ni istället och ställer er lite bredbent. Drömmer er bort till en bar fylld med hemvändare på den amerikanska östkusten. Och jämför arrangemanget med den här!



Alla låtar på skivan är tidigare julstandards. Förutom en låt. Den bästa. "Christmas (baby come home)", skrevs särskilt till skivan. Från början var det meningen att The Ronettes skulle göra den. De var ju ändå de mest kända. Men ingen kände att det riktigt klickade. Så då fick Darlene Love göra ett försök. Och ingen blev besviken. Den här låten är perfekt blandning av längtande ångestrop av kärlek, snö som vräker ned och en call-and-response som sänder ljuva känslor ned för ryggraden. Legenden säger att pianisten Leon Russels pianospel under den sista halvminuten gjorde att Spector rusade ut ur kontrollrummet och in i studion och gav honom en check på 100 dollar på stående fot. Det motsvarar uppemot 2500 dollar i dagens penningvärde. Men å andra sidan har ju åren visat att Phil Spector saknar ganska många skruvar.

Och sen säger jag bara "Ring-a-ling-a-ling Ding-dong-ding" och pekar på "Sleigh Ride".



För den delen så var jag två timmar i Stockholm på vägen hem till mina föräldrar. Köpte A Christmas Gift For You From Phil Spector åt dem i present. Även om det kanske mest får ses som en present till mig själv.

God jul. Och ”dö då för helvete tomtejävel”.

"Va fan det här kan vi ju släppa på singel med jultema"

Michael Porali intervjuar Attentat som är aktuella med både nya låtar och en gratisspelning i eftermiddag.

Eftersom att ett av min absoluta favoritband inom popgenren (ja, de spelar ju inte direkt punk längre, nej?) helt oannonserat bestämde sig för att släppa ifrån sig två julsinglar, varav åtminstone den ena tilltalade mig fruktansvärt mycket bestämde jag mig för att fråga ut dem om varför. Kanske är svaren mer provocerande än frågorna? Vi får se.

Jag: hur kom ni på idén att släppa julsinglar från början?
Crippa: Vi hade lite sköna låtar färdiga sedan senast, som egentligen hade kunnat passa på en ny platta, men eftersom det inte var aktuellt så kände vi att "va fan det här kan vi ju släppa på singel med jultema". Och såklart blev det så!

Jag: har du några favoritjullåtar själv att dela med dig av?
Crippa: Jag lyssnar alltid sönder ett ex av Elvis Presleys "Christmas songs" varje år. Måste verkligen ha den varje jul. Den är underbar.

Jag: hur firar ni själva jul i år?
Crippa: Alltså, du vet - jag har en så jävla stor familj med ungar och barnbarn så det är fullt upp med att träffas och äta och bara att ha det fint tillsammans. Nu är ju jag dessutom vegetarian så det här med skinkor och andra slaktprodukter skiter jag i - men att träffas och ta det lite lugnt är gott i juletid...

Jag: har du/ni någon julhälsning till läsarna?
Crippa: Köp inte ihjäl dig. Ät inte mer än du behöver. Gör nåt sjysst för dom som inget har. Var rädd om dina vänner. God Jul!

Och med detta önskar vi Crippa, Attentat och givetvis alla Minnenas Motell-läsare en riktigt god jul hur ni än väljer att fira den! För er som bor i Göteborg spelar Attentat en protest-julkonsert i Nordstan i dag lördag klockan 16, missa inte detta. Om ni inte är i närheten finns de på både skiva, kassett och internet!

Michael Porali

"Jag vill också skriva om julsånger"

Det kom ett mail i eftermiddags. "Jag vill också skriva om julsånger". Avsändare var min gode vän Joakim Larsson, här på en bild från Roskilde i somras när han rakar av sig tomteskägget. Scenen är din, Joakim!

Gubbar med efternamn brukar ju skriva jullåtar ibland. Förmodligtvis efter lite för många flaskor julöl. Ofta med ett nostalgiskt kärleksbudskap eller om "The spirit of christmas". Och även punkarna brukar uppmärksamma julen, men då oftast den lite mer miserabla sidan eller genom att ironisera över hela högtiden.
En genré där jullåtarna är mer ovanliga är kanske den indiepop som ligger mig varmt om hjärtat. Och det är bara först på senare år som de börjat dyka upp i några större mängder. Och det är oftast de lite mer avspända svenska artisterna som gör det som en rolig grej. Oftast rör de sig, som de så ofta gör, i de lyresistiska traditionerna mellan gubbarna och punkarna. Här är mina tre favoriter.

Julian Casablancas - Christmas Treat
Strokessångaren Julian Casablancas gör en cover på en låt som först framfördes i Saturday night live. Väldigt lo-fi, väldigt Strokigt och fruktansvärts smörigt juligt. Lika juligt som att någon säger att "På julen får man ta från det undre lagret" eller sura miner kring Monopol.



Hello Saferide - iPod X-mas
Sockersött. Smärta. Helt vanlig Annika Norlinlåt med andra ord. Men kryddat med Be my baby-trummor (mer stämmningsfullt blir det inte) och bjällror. Tänk att bli lämnad på julen. Som Fairytale of New York men utan ett lyckligt slut.

And as for present, you fuck, I had an Ipod nano
With your name written on it
It's gonna fit well into my new life listening
To Gloria Gaynor, singing
"I will survive"

The Raveonettes - The Christmas song
Danskarna i Ravonettes verkar vara tämligen julfrälsta med dels den här dängan från 2001 och dels jul-EP:en Wishing you a rave christmas från 2008. Men deras intresse för julen är intressant, eftersom att The Christmas Song får representera något som jag inte funnit någon annanstans bland indiejullåtarna. För den är inte ironisk, den handlar inte heller om en jobbig jul. Den handlar om julen på ett sätt som 50-talets klassiska jullåtar snarare brukar...

Bjällrorna finns där, men utan ironi, i gott samspel med Raveonettes klassiska The Jesus and Mary Chain-sound. Texten behandlar klassiska julteman som snö, ljus, tomten och julgranar.

Jul på Minnenas Motell

Jag är inte så mycket för julmusik egentligen.

Men det finns ju trots allt ett par bra låtar - även ifall jag inte vet ifall de bör lyssnas på i klump. Hursomhaver är det bra låtar som råkar ha julen som gemensamt tema.

Vi inleder med tre inte speciellt julentusiastiska jullåtar. Charta 77s "Tomtarnas paradmarsch", Lars Winnerbäcks "Julgröten" och Mattias Alkbergs "Helgen v 51". Visst är den kanske lite för högt mixade tamburinen i Charta-låten charmig?

Efter dessa tre är är julpeppen nere i botten och då är det dags att plocka fram världens bästa jullåt, eller vad säger du, Fredrik Virtanen? The Pogues med Kirsty MacColl i "Fairytale of New York".

Eftersom den är så bra så får även Håkan Hellström och Plura Jonsson framföra den!

En jullåt jag gillat väldigt mycket de senaste åren är Moneybrothers duett med Jerry Williams, "Falling in love (with Christmas time)". Den enda engelskspråkiga och egna låten på den utmärkta coverskivan Pengabrorsan.

Från Bob Dylans julskiva, redan omskriven, får den klassiska "Here comes Santa Claus" komma med.

Sen ringer vi in Phil Spector att arrangera en Ulf Lundell-låt. Den underbara "Snart kommer änglarna att landa". Lundell har gjort rätt många låtar på jul- och vintertema, en del mindre bra, de flesta helt okej och några som spelar i högsta divisionen. Utöver den här så räknar jag titellåten på Xavante och "Snön faller och vi med den" dit.

Jag minns en maratonlång bilfärd en jul för något decennium sedan. Samma julskiva snurrade gång på gång. De enda bra låtarna på den var just "Fairytale of New York" och "Snart kommer änglarna att landa".

Därefter börjar julpeppen kännas lite sisådär och då är det dags för Tom Waits på svenska med tuffa Bad Liver. "Julkort från en hora", och det kan man ju tolka lite som man vill.

Så till Anders F Rönnbloms klassisker "Det är inte snön som faller" som jag aldrig kan bestämma mej för om jag älskar eller hatar.

Den följer vi upp med en av de första Ebba Grön-låtarna jag föll för. "Nu släckas tusen människoliv". Ogudaktig och textmässigt väldigt mycket tidiga Ebba Grön. Jag är löjligt förtjust i barnkören.

Till sist blir det både stämningsfullt och superseriöst med Simon & Garfunkel. Den känns skrämmande aktuell än idag.

God jul på er.

Den här natten är den längsta

För tre år sedan släppte Bob Dylan sin julskiva Christmas in the heart. Jag visste inte vad jag först skulle tro när jag läste om att han spelat in något sådant, det kändes inte speciellt mycket Dylan!

Likväl är det en mysig laidback skiva inspelad med turnébandet, en handfull studiomusiker och en sjuhövdad kör. Man känner igen de flesta låtar, åtminstone till melodierna. Hurtiga "It must be Santa" bryter på ett roligt sätt av emot de mysiga balladerna, även ifall den nog är mer rolig än bra.

Första gången jag lyssnade på Christmas in the heart i sin helhet var på en bussresa från Borås till Tranemo på julaftonsmorgonen 2009. Jag får säga att den passade bra. Även såhär, en kväll några dagar före dan passar den bra. Ingen oförglömlig upplevelse, men bättre än alla andra julskivor jag hört.

Inkomsterna från skivan gick till organisationer som arbetar mot svält, inte heller det känns speciellt typiskt Dylan. Sen typ The Times They Are A-Changin har han ju varit ytterst försiktig med uttalanden och gärningar som kan tolkas som politiska, "Hurricane" från Desire får väl ses som ett gyllene undantag.

Kanske är det så enkelt som att gubben drabbades av julkänslor?