Men ska Ebbot, som väl är i startgroparna för en solokarriär, ge sig ut och spela covers på sina gamla The Soundtrack Of Our Lives- och Union Carbide-låtar nästa vår då eller?
Eller tänker han köra en fuling, på bästa sändningstid i teve hela hösten spela andras låtar och ha andra till att spela hans gamla TSOOL och Carbide-hitar, för att sen ge sej ut på turné med ett solomaterial ingen vill höra?
Man måste ju beundra integriteten isåfall.
Vad minns jag mest från konserterna jag gick på under 2012? Här är tolv särskilt minnesvärda ögonblick eller tillfällen.
När Mikael Wiehe och hans två klaviaturspelare lät som ett helt storband på Konserthusteatern i Karlskrona.
Hagalidens cover på Hootenanny Singers "Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim" på ett knökfullt Röda Sten. Värmen som utstrålades från scenen fick oss glömma den fuktiga vårvintern utanför.
Eller som när Adrian Modiggård sjöng soulpunk med farsans band på de tre Eldkvarnkonserterna, först "Ett fall av kärlek" i våras och somras och nu senast "Jag har gjort det igen".
Plura och Carla Jonssons elgitarrduellerande i "Mina stjärnor har slocknat" på konserten Karlskrona och i "Inget bra för mig själv" för några veckor sedan i Kristianstad.
Jenny och Joakim tog med mej på Icona Pop på Roskildefestivalen och jag upptäckte "I Love It" som fick ackompanjera veckorna efter festivalen.
First Aid Kit var svåra att undvika i år, jag gillade vad jag hörde och på Roskildefestivalen fyllde de Odeon-tältet. Inom några år spelar de på Orange Scen, kom ihåg var ni läste det först.
När Bruce Springsteen & The E-Street Band fick tre timmar framför Orange Scen att kännas som tja, en halvtimma? Eller som Jenny sa, "jag går när det blir tråkigt". Hon gick aldrig. En riktigt bra konsert, förmodligen den bästa jag sett med Springsteen, även ifall jag saknade "Youngstown", men den spelade de ju på Ullevi tre veckor senare.
Den ännu outgivna "Vem som helst blues" imponerade även i sommarens gubbrockversion och Lars Winnerbäck avslutade Roskildespelningen med "Söndermarken" - vad mer kan man begära?
Jag hade längtat efter att se Billy Bragg i många år, inte minst sedan han ställde in Hultsfredsspelningen 2003. När han bokades till Way Out West köpte jag biljett direkt. Han inledde med "The World Turned Upside Down" och fortsatte rada upp dänga efter dänga. Dessutom drack han te på scen istället för öl eller vatten, och kastade ut en tepåse i publiken!
Med The Soundtrack Of Our Lives knöt jag ihop säcken på Malmöfestivalen.
Joakim och jag åkte på Kompledigtfestivalen i Köping. Vi såg Love Antell föra arvet från Billy Bragg vidare, Tomas Andersson Wij såg till så inget öga var torrt när han körde "So Long" och mot slutet kom Perssons Pack ut på scen. "Jag och Per Persson har något gemensamt, ett helt jävla landskap". Därefter "Hälsingland" och "Landet vi föddes i". Vi var inte ensamma om att känna denna längtan, och så fortsatte Packet direkt efteråt och tog oss till allsång i "Hanna", vemod i "Bröllopsdag", extas i "Packets paradmarsch" och mycker mer. En av de allra bästa spelningarna 2012. Efteråt blev vi tillfrågade av en publikgranne om vi var från Hälsingland, Ljusdalingen Joakim bara log.
Under nio dagar i november trodde jag det var 1982 istället för 2012. Såg Ulf Lundell två gånger, Tant Strul och Strindbergs. Jag hade gärna stannat kvar i 1982, så bra var det!
Åren gick och 2001 återkom TSOOL på skivdiskarna. Föga överraskande missade jag det till en början. Men på dagensskiva läste jag framåt vårkanten.
"Receptet känns igen. Influenser från band som Doors, Stooges och Rolling Stones är tydliga."
Vänta lite nu. The Doors och Stooges? Tydliga influenser?! Det här måste kollas upp.
Jag messade eller mejlade Michael och bad om låtar. Han lät nästa blandband inledas med sex TSOOL-låtar, två från varje skiva. I juni köpte jag Behind the music och inom något år även debuten Welcome to the infant freebase. Jag gillade verkligen det jag hörde. Det var som några av 60- och 70-tals bästa rockband körts genom en 90-talscentrifug. Ut kom ett band som kändes modernt och gammeldags på samma gång, men så hade de oxå en låt vid namn "Retro man".
Den sommaren lyssnade jag flitigt på TSOOL under resorna till och från jobbet och fick även se dem när Kalasturnén kom till Röda Sten. Winnerbäck fick inleda den kvällen eftersom det var hemmaplan för TSOOL och i Gbg var de hetare än den gode LW. Det här var på den tiden när folk fick sätta sig ned under "Tonight" - ett udda inslag av publikkontakt. bob hund avslutade som alla andra kvällar.
Som Boråsare fanns gott om möjligheter att se bandet. De kände en del folk i stan, Fredrik Sandsten hade pluggat på Högskolan i Borås och avståndet mellan Göteborg och Borås är betydligt kortare i mil än mentalt. Så det hände rätt ofta att bandet gjorde smygpremiärer eller halvexklusiva spelningar på min egen hemmaplan. Jag minns till exempel den halvakustiska spelningen på Kashmir strax före julen 2001 eller när de testade nya låtar på Sjunde himlen i maj 2004. I min helgondagbok skrev jag efter den senare spelningen "bandet var skitbra, men publiken mer hockey än rocknroll, jag gick snabbt hemåt efteråt".
Jag älskade rockposerna, den genomtänkta scenshowen, samspelet mellan gitarristerna Mattias Bärjed och Ian Persson, Fredrik Sandstens jonglerande med trumpinnarna och Martin Hederos närmast våldsamma sätt att spela på sina klaviaturer. Ebbot Lundbergs pondus och utstrålning gick rakt in i kroppen.
Trots att jag på Sjunde himlen gillade de nya låtarna började intresset ändå falna i och med Origin hösten 2004. Knappt hälften av låtarna imponerade, sen började det gå på tomgång. Jag såg bandet några gånger till 2005-2006, bland annat ett riktigt bra framträdande på Hultsfredsfestivalen 2006. Dia Psalma gjorde en rätt tafflig spelning på samma festival och i kontrast mot dem framstod TSOOL ännu mer som de proffs bandet verkligen är. Men intresset gick trots allt på sparlåga och när Communion kom 2008 tror jag inte jag lyssnade på den i sin helhet ens en enda gång.
Så kom beskedet tidigare i år att de skulle splittras. "Jaha?", fanns de fortfarande, tänkte jag. Hörde om spelningarna som går av stapeln nu i veckan på Södra Teatern i Stockholm och tänkte att jag hade säkert gått på några av dem om man bott närmare. Mindes nostalgiskt och något sorgset vårt fina förhållande ett decennium tidigare. Men så såg jag att vi skulle vara på Malmöfestivalen samtidigt! Lyssnade intensivt på dem i en vecka och såg en bra spelning på Stortorgets scen. Nya skivan Throw it to the universe bjöd dessutom på några bra låtar, inte minst den i sammanhanget något freudianska "Shine on (there's another day after tomorrow)".
Där i augustikvällen knöt jag och bandet ihop säcken.
