Varmt, dammigt, mycket folk, Orange Feeling, ett fantastiskt camp och som alltid svårt att återvända till vardagen. Mitt sjätte år på Roskildefestivalen. Jag börjar få in lite rutin nu och känner igen alltfler flaggor och folk som likt oss alltid bor på Agora J.
Själva festivalområdet är ju sedan åttiotalet-någon-gång öppet torsdag-söndag och de flesta besökarna kommer redan helgen innan. I många år har mindre band spelat innan festivalområdet öppnat, och sedan förra året är det två scener igång. Festivalens minsta scen Pavillion och den nya Apolloscenen. På den sistnämnda slänger DJs ur sej tunga beats till massornas glädje, sådant går hem även på Roskilde. Det är en ny tid nu. På Pavillion (med det fåniga tillnamnet Junior under dessa dagar) spelar nordiska band som släppt en eller ett fåtal skivor.
Första bandet ut för egen del var finska punkrockarna Pää Kii på onsdagskvällen. De lät inte helt olikt Asta Kask, och även visuellt kändes det lite Astainspirerat med en basist i mitten på scen och flera frontmän. Bandet sjunger på finska och många av festivalens finska besökare tycktes stå i publiken.
Medan jag hann med en öl och en falafelburgare riggades scen om och upp på Pavillions scen kom göteborgska synthpopbandet Vanligt Folk. Deras energiknippe till sångare såg inte ut att vara äldre än femton år och studsade upp och ned med sina två mikrofoner hela konserten. Med synthar och slagverk kombinerade de Manchester 1990 med synthens åttital.
Efter tragedin 2000 (som jag förövrigt borde skriva om någon gång, jag var ju på festivalen det året) så anlades en minneslund bredvid området framför Orange Scen, med nio björkar och en minnessten. Än idag läggs där blommor och klistras upp hälsningar till de omkomna.
När festivalområdet öppnar på torsdagen är det alltid mycket folk som tar sig in och det är säkert kul för banden att spela inför fulla tält - på det sättet är antagligen torsdagen en av de mest tacksamma dagarna att spela på.
Suicidal Tendencies var första bandet jag såg på området. De var precis som jag hört en kul mix av metal, punk och hiphop, ibland låg det farligt nära neometal/sportrock men oftast höll de sig på rätt sida gränsen och manglade på bra. De fyllde nästan Arenatältet, festivalens näst största scen, vilket inte var illa eftersom första bandet på Orange Scen gick på samtidigt.
På torsdagskvällen spelade även hypade Savages och Jake Bugg, som bägge mer än fyllde Pavillion respektive Odeon.
Savages började med ett trist och alldeles för utdraget intro men sen tog det sej. Var det 2013 eller 1983? Ingen som vet, det unga och ganska nystartade bandets postpunk kändes oväntat tidlös. Riktigt sköna basgångar och mot slutet av konserten tog det sej riktigt bra. Låt på låt kändes som en klockren sistalåt, "nu kan de väl inte toppa det här?". Det kunde de, flera gånger om.
På Jake Bugg var det trallvänligt, trångt (innan det började regna lite och många av de som inte fått plats under tältduken flydde) och lite tradigt eftersom jag inte kunde låtarna. Men folk verkade riktigt nöjda och mot slutet kom en riktigt bra Neil Young-cover med "My My, Hey Hey (out of the blue)" och så hiten "Lightning bolt", som till och med jag kände igen.
För tio år sedan var jag stort fan av återuppståndna Turbonegro. Hultsfredsspelningen den sommaren är fortfarande av de roligaste spelningarna jag sett i folkparken vid Hulingen. Men redan med 2007 års
Retox tappade jag intresset. På fredagen var det dags att för första gången se dem med nye sångaren Tony Sylvester. Hank von Helvete tycks nuförtiden mest ägna sig åt scientologi, och det är gissningsvis rätt svårt att kombinera med att vara sångare och frontman för ett homoerotiskt denimbeklätt deathpunkband.
Fast hade man blundat där framför Orangescenen hade det inte hörts någon skillnad på rösterna, Tony Sylvesters pipa är minst lika bra som Hanks någonsin var. Däremot var magin borta för egen del annat än i den givna avslutningslåten "I got erection", det hindrade emellertid inte bandet från att göra en även i mitt tycke bra konsert. Inledningen med "The Age of Pamparius" var grymt bra och även låtar som "Get it on", "Fuck The world" och "Prince of The Rodeo" satt lika bra nu som för tio år sedan. När bandet återförenades 2002 antar jag att en del nittitalsfans kände som jag gör nu, så vem är jag att klandra de som fortfarande sätter Turbonegro högt?
Jag är svag för dubbeltramp och sådant fick jag en masse med Kreator på Arena på fredagskvällen. Scenen var skitsnygg och av de ålderskrämpor en del talat om märkte jag inte mycket, å andra sidan är jag inte alls inlyssnad på bandet och har aldrig sett dem live förut.
Lite innan konserten var slut smet jag från Arena till Pavillion för King Tuff. Först hade jag bläddrat förbi dem i programbladet eftersom namnet indikerade något som jag kanske inte direkt skulle prioritera en festivalkväll men när jag sedan hörde något om "neopsykedelisk garagerock" blev jag nyfiken. Här var det Hellacopters/MC5/Stooges-vibbar för hela slanten. Korta energiska upptempolåtar framförda av en amerikansk trio. Ganska lite publik, var det Rihanna som drog allt folk måntro? Faktiskt är det inte helt ovanligt att banden som spelar på Pavillion Junior har mer publik än en del av banden som senare spelar på själva Pavillion.
Skulle en sjuttisjuårig gubbe med akustisk gitarr på magen kunna fylla upp Orange Scen? Det var det nog flera som undrade inför Kris Kristoffersons konsert på lördagseftermiddagen. Han gick ut starkt och djärvt, redan som tredjelåt kom "Me and Bobby McGee". Med tanke på det starka solskenet så imponerade den helsvarta scenklädseln. Kris uppvisade en stor scennärvaro och fyllde upp Orange Scen bättre än man kunnat vänta sej. Det var inte så mycket mellansnack men desto fler låtar, på en och en halv timma hann han med ungefär tjugu låtar. Titellåten från senaste skivan
Feeling Mortal rev ned stora applåder,
"wide awake and feeling mortal". Vaken var han definitivt!
På samma scen såg jag senare på kvällen The National men den konserten får någon annan att blogga om. För eder bloggare var det stora på lördagskvällen naturligtvis Metallica, men även de sparar vi på lite.
När det är söndag på Roskildefestivalen rullar det stora vemodet in. En del åker hem redan på förmiddagen, många packar ihop sina tält vilka lämnas in för förvaring innan man drar hem på kvällen och ytterligare några struntar i detta och fortsätter festivalen som om inget hänt. Vi fortsatte. Det spelade ju fler band och fanns öl att dricka upp.
Ett band jag verkligen sett fram emot att se var det finska hjältemetalbandet Ensiferium på Odeonscenen. Jag köpte hela prylen med låttitlar som "In My Sword I Trust", en scenutstyrsel vars ideal tycktes vara Conan Barbaren och Quorthon från Bathory och deras energiska framträdande. Jag tror ingen av oss som var där tvivlade på att hjältemetal funkade alldeles utmärkt även en söndagsförmiddag. Sällan har jag saknat mitt långa hår så mycket som där, det skulle varit på Metallica kvällen innan då.
På kvällen återvände jag till Odeon för att se Calexico. Jag var nyfiken på hur tvåmannabandet skulle ha satt samman sitt liveband. Bandet bestod av sju musiker, de flesta multinstrumentalister, och var då och då förstärka med gästande musiker. Bandet lät betydligt mer "mexikanskt/hispanic" än vad jag hört med dem på skiva, men det är säkert jag som har för dålig koll. En av de sista låtarna var en egensinnig cover på "Love will tear us apart". Jag gillade vad jag hörde även om jag nog föredrar Calexico på skiva snarare än live.
Till sist ställde Kraftwerk till med ett redigt dans- och synthkalas framför Orange Scen sent om söndagskvällen. De som dragit hem tidigare på dagen missade verkligen något. Jag såg Kraftwerk på Way Out West förra året och 3D-effekterna var inte exakt samma nu som då, de var nog snarare lite bättre i Göteborg. Men känslan, inramningen och stämningen - alltsammans som avslutning på Roskildeveckan - gjorde konserten till en av de häftigaste scenupplevelserna på Roskilde någonsin.
