Jens Lekmans bästa låt enligt Joakim

När eder bloggare länkade gårdagens bloggning om Jens Lekmans nästa låt blev det en diskussion på Facebook. Joakim Larsson (som tipsade om deppiga jullåtar för några veckor sedan) skrev så intressant att jag lät antyda att det var ett ämne för en gästbloggning. Nån timma senare damp det här ner. Stort tack, någon mer som vill dela med sig?

Jarå. Apropå detta med Jens Lekman. Det finns några låtar som jag har en särskild relation till. Någon av de få gångerna när livet ler lite mot en så är det inte fel att lyssna på "Tram #7 to Heaven" när man rullar hem mot Gamlestaden. Och "You Are The Light" var en del av soundtracket till kärleken som förde mig till Göteborg. Kunde nästan önska det var "Hammer Hill" jag stod på när jag på fyllan ringde och tackade henne för att hon såg till att jag hamnade här. Men det var nog ändå Redbergsparken.

Men den bästa låten är ändå "Black Cab". Det är en fyr för dimmiga dagar.

"Kunde nästan önska det var "Hammer Hill" jag stod på när jag på fyllan ringde och tackade henne för att hon såg till att jag hamnade här. Men det var nog ändå Redbergsparken." 

En gång i tiden så hade jag för mig att spela den precis när sista spårvagnen från klubben hade gått när jag vände skivor. Något som krävde en hel del micklande med låttider innan. För det gav mig stor njutning att få till ”Oh no, God damn. I missed the last tram” precis så att jag kunde se någon kolla klockan och inse att den tiden var precis nu.

Jag vet inte hur många som fattade grejen eller hur många av de där jag tyckte såg ut att fatta som verkligen gjorde det. Kanske handlar det bara om att DJ:s har för sig grejer som kanske inte riktigt går fram så mycket till publiken som om hen istället spelade en dansant låt. Men på klubbarna jag spelade så dansade i alla fall många. Med handen på hjärtat sjöng de: “So I say turn up the music - take me home or take me anywhere”.

PS: Det är nog oftast inte psykotiska galningar som kör svarttaxi. Men det är sexigt att betala skatt.

Jens Lekmans bästa låt

Jag läser att Jens Lekman ska släppa 52 låtar under 2015 - en per vecka. Kul!

Kanske blir 2015 året då jag på allvar upptäcker Jens Lekman? Eller kanske inte, eftersom jag antagligen hör till den lilla minoritet som gillar Jens bäst på svenska. Visst, jag gillar debuten When I Said I Wanted To Be Your Dog och tycker han var bra när såg honom på Hultsfredsfestivalen året han debuterade. Men hans bästa låt är i mina öron den svenskspråkiga översättningen av "Maple Leavers": "Jag tyckte hon sa lönnlöv".

Att jag gillar bäst när svenska artister sjunger på svenska är inget nytt. På National sånger låter till exempel såväl The Hellacopters som Backyard Babies bättre än någonsin när de sjunger tolkar Nationalteatern på svenska men på sitt högst egna sätt. Kanske är jag för dålig på engelska? Kanske är det väldigt få svenskar som kan uttrycka sig på engelska tillräckligt bra för att slå de som har det som modersmål?

Jens Lekman på Knarrholmen 2013. Foto: Jenny Hellström

Jens Lekman släppte "Jag tyckte hon sa lönnlöv" på sin hemsida för snart tio år sedan och jag laddade ner den kort efteråt. På svenska, i synnerhet som Jens spelad in den själv med gitarr, framträder låtens nakna text allt tydligare. Referensen till Kortedala torg känns ännu mer passande. Visst, en viss rim-effekt går förlorad, men låten blir bara bättre!

Men jag ska nog ändå lyssna lite mer på Jens Lekman i år. Jag menar, hans röst är ju samma oavsett om han sjunger på svenska och engelska. Att kliva ur sin "comfort zone" (hihi) sägs ju vara bekvämt. Jag ska försöka kolla upp de nya låtarna. Ge hans andra skivor en chans och framförallt lyssna på When I Said I Wanted To Be Your Dog några gånger till.

På Youtube finns såväl covers som liveversioner av "Jag tyckte hon sa lönnlöv". Maila om du vill ha mp3:an Jens släppte för snart tio år sedan.

Take me home, or take me anywhere – Jens Lekman x 2 på Knarrholmen

Min syster Jenny Hellström var på Knarrholmen i Göteborgs södra skärgård i helgen. Jag bad henne skriva något och det blev recension av Jens Lekmans bägge spelningar. Välkommen som gästbloggare, Jenny!

Dag 1.

Det är fredag på Knarrholmen. När festivalbesökarna på en av de allra första färjorna ut till ön stressar av båten likt  biobesökare som vägrar stanna för att se eftertexterna, skämtar jag och mina kompisar om att ”Det är bara fyra timmar till Jens Lekman! Vi måste hinna bli fulla innan!”

Det blev vi, alldeles lagom, men det hör inte riktigt hit. Kl 18 stod han där på stora scenen, som ligger mellan utslagna björkar och havsutsikt, på Sveriges mysigaste festival. Han är helt ensam på scen, klädd i fullfjädrad denim-outfit; keps, skjorta och jeans. Och det grå skäggstubbet sitter där det ska.


Det hade ryktats om att han skulle spela alla sina låtar, i bokstavsordning, uppdelat på två spelningar – en på fredagen, en på lördagen. Han förklarade det själv på scen med att det var 10 år sedan han släppte sin första singel, och att han tyckte att det därför var läge för lite hybris. Dock märker vi alla ganska snart att det görs ett urval. "An Argument with Myself" och "Black Cab" sticker ut idag.

Han förklarar med en chipsmetafor (Angeredsson som han är) om hur svårt det är att skriva låtar på svenska, och sedan följer ett par översättningar av hans egna låtar. Det gör att så många i publiken inte kan sjunga med, vilket gör att den där mysiga allsångsstämningen som infann sig under "A Sweet Summers Night on Hammer Hill" och "Black Cab" avtar, samtidigt som det förstås är väldigt fina och fyndiga översättningar. Det är ju Jens Lekman vi talar om.

Dag 2.

Lekman spelar redan klockan 16 på eftermiddagen, på samma scen, i samma fina väder. Han har kastat jeansskjortan för en tröja med ett politiskt budskap, som denna oskuld till konsertrecensent faktiskt glömt bort vad det handlade om. Kan ha varit någonting om asylpolitik? Han tipsade om att vi skulle skriva upp det på våra smartphones – jag var väl dum som inte lydde.

Idag framförs låtar från andra halvan av alfabetet. "Shirin" och "You are the light" sticker ut. Även idag framförs svensköversättningar, t.ex. "Jag tyckte hon sa lönnlöv" akustiskt och avskalat, som blev något av en besvikelse för mig som tycker att "Maple Leaves" i 7¨-version är en av världens bästa låtar. Men det gör ingenting, för det enda jag tar med mig från denna andra spelning är att jag vill gifta mig med denna man (och jag som inte ens gillar monogami).

Lite senare, efter betydligt mer alkohol och festivalhöjdpunkter, ser vi Jens Lekman några meter bort, påväg in på scenområdet när vi är på väg ut. ”Där är Jens Lekman Jenny, FRIA NU!” säger mina kompisar, men jag känner inte att stämningen är riktigt rätt. Han får istället en knack på axeln och orden: ”Tack för två fantastiska spelningar” och jag får ett ”Ah, visst” till svar. Ajja.

Tack i alla fall Jens, du utgjorde en stor del av storslagenheten med min Knarrholmen-upplevelse!

(Och just det, värt att nämna är också att El Perro del Mar gästade honom på ett par låtar under dag två, det var fint, och att han förklarade att Annika Norlin hade hjälpt honom med någon av översättningarna. Också det var fint även om jag inte minns vilken...)