Kungarna från Broadway på hemmaplan

Så hände det till sist. Eder bloggare tog Bus4You genom ljuva livet och for till Norrköping för att se sitt favoritband Eldkvarn på vad som brukar anses vara hemmaplan. En stående inbjudan från Daggis sedan några år tillbaka var till sist dags att tacka ja till. Joakim gjorde mej sällskap och tidigt i torsdags morse for vi österut.

Norrköping är på många vis en viktig stad inom den del av svenskt musikliv den här bloggen sätter så högt. Inte bara Eldkvarn, utan även Magnus Johansson och Ulf Lundell har skrivit om den gamla industristaden vid Motala Ström. Liksom 23till, Beat Butchers-bandet som inte var speciellt mycket punk men ändå alltid fanns med i de sammanhangen. Till sist förstod jag deras gamla Även vackra fåglar skiter-hit "Sista supen". Allt föll på plats när jag stod utanför Sista supen och Daggis berättade historien om galgbacken.

Det var åtta år sedan jag senast var i Norrköping och den gången fanns inte mycket tid för musikaliska vandringar. Det togs igen med råge den här gången. Med Daggis som värd förevisades först Magnus Johansson-land, Drottninggatan och Tyska Torget. Dock utan varesig spårvagnar som körde ikapp eller någon blåsorkester. En kan inte få allt.

Givetvis blev det även ett besök på Cafe Broadway och hörnet Tunnbindaregatan-Bråddgatan. Klassisk mark och känt långt utanför de allra mest nördiga Eldkvarnkretsarna, det räcker att ha varit på vilken Eldkvarnspelning som helst i några år och hört "Kungarna från Broadway" påas. Det var kul att äntligen få se den omtalade skylten och äta en Eldkvarnare på caféet.

Och så gick vi på Kungsgatan, St Persgatan och givetvis ner för Södra Promenaden. förbi Halvars kiosk (även ifall byggnaden väl är ny?), "plugget" och den nuförtiden inte fullt så nya bibblan.

Jag går på promenaden

Jag hade funderar mycket på hur det skulle vara att se Eldkvarn i just Norrköping. Att se ett band eller en artist på hemmaplan brukar alltid vara speciellt, sen går det verkligen att diskutera hur mycket hemmaplan Norrköping faktiskt är för Eldkvarn. Av de sex som stod på scen i torsdags är bara de tre i frontlinjen, bröderna Jonsson och Tony Thorén, från Norrköping. Även ifall Tony bodde sina första år i Kortedala. De andra tre är inte från Norrköping och det är mer än fyrti år sedan bandet drog till Stockholm. Likväl har Eldkvarn sjungit mycket om Norrköping och staden har svarat upp gentemot bandet. Så okej, Norrköping är hemmaplan. En text som den här är i högsta grad med och bygger historien om Norrköping och Eldkvarn.

Bandet inledde med fyra säkra kort, "Barn av sommarnatten", "Fulla för kärlekens skull", "Somliga går med trasiga skor" och "Pojkar, pojkar, pojkar". Det är nästan så man kan tro att de var aningen osäkra på publiken, eller snarare var det väl den vanliga setlistan för den här turnén. Och en inledning som känns igen ganska mycket från såväl Karlskrona i vintras som Göteborg förra året. Och "Pojkar, pojkar, pojkar" får väl till sist anses ha bytt plats i setlistan på riktigt. Från sin klassiska plats sist i ordinarie set till just låt nummer fyra.

Eldkvarn lockar folk i Norrköping, inget snack om den saken, spelstället var kanske inte det största jag sett men det var helt knökat och platsen framför scen kändes lite underdimensionerad i förhållande till hur många av besökarna som faktiskt var där för att se bandet. Det var större åldersspridning än vad det brukar vara på Eldkvarnkonsert, även ifall flera av de yngre besökarna definitivt var Pluras kök-grabbar (även kallat "sköna killar" TM) av den typen som lätt pratar sönder en lugn låt och skrålar sönder en upptempohit. Låt vara att setlistan nästan helt var fri från lugna låtar.

"Kungsholmskopplet" fanns kvar i setlistan från turnén förra hösten-vintern och var en av kvällens bästa låtar. Carla och Claes von Heijne gör låten till en härligt bakåtblickande rocknrollexplosion. Adrian Moddigård stod i vanlig ordning för några av kvällens bästa låtar, "Jag har gjort det igen" och "Ettt fall av kärlek", vilken röst och vilken utstrålning den killen har. En annan låt som funnits med ett tag nu och jag fick höra för tredje gången var Carlas gamla pärla "Runt solen". Till de mer obskyra låtvalen för väl även föras "Största skvallret i stan", en av de mindre kända låtarna från Kungarna från Broadway, men icke desto mindre en av de bästa på skivan.

 
Plura tillbringade våren på turné med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg spelandes covers på amerikanska artister och en av låtarna från den turnén fick följa med till Eldkvarns turné. Wiehes översättning av den klassiska "Always on my mind", "Jag tänkte jämnt på dig". En bra cover som gärna får finnas med nästa gång Eldkvarn spelar in nytt, när det nu blir.

"Jag tänkte jämnt på dig" var kvällens enda livepremiär för min del, vilket kanske inte är så konstigt när jag såg bandet för femtonde gången och de inte släppt en ny skiva på snart fyra år. Och jag hade gärna hört fler låtar om Norrköping, vart var "3:ans spårvagn genom ljuva livet", "Landsortsgrabb" och "27"?

Men livepremiärer eller ej, låturval hit och dit, likväl vill jag verkligen se Eldkvarn på varje turné. Jag behöver en dos Eldkvarn live minst en gång i halvåret. Jag vill höra sångerna om den stora landsvägen, barerna, sorgerna, kärleken och småstäderna.

1. Barn av sommarnatten
2. Fulla för kärlekens skull
3. Somliga går med trasiga skor
4. Pojkar, pojkar, pojkar
5. Jag tänkte jämnt på dig
6. Kungsholmskopplet
7. Största skvallret i stan
8. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
9. Alice
10. Runt solen
11. Vår lilla stad
12. Kärlekens tunga
13. En liten kyss av dig
14. Kungarna från Broadway


15. I skydd av mörkret
16. Ett fall av kärlek (sång: Adrian Modiggård)
17. Söders kors

Jaså?

Från dagens besök på legendariska Vaxkupan, Norrköping

Jag har aldrig gillat Robert Broberg

Dagens bekännelse. Jag har aldrig gillat Robert Broberg. Jag har alltid sett honom som en yngre Povel Ramel. Putslustig, lallande och tråkig. "Robban" liksom. När "Öken" var det tuffaste och roligaste många i klassen visste när vi gick i sexan förstod jag ingenting och lyssnade på Ebba Grön istället. Jag blev inte ens nyfiken när han några år senare gästade mina då nyblivna idoler Hoola Bandoola Band på deras återföreningsturné. Men av reaktionerna på Facebook och Twitter idag så förstår jag att missat den andra Robert Broberg. Vad ska jag lyssna på? 

Vad ska jag se på Way Out West?

Bara några veckor kvar. Något riktigt spelschema har de inte presenterat än, men vilka dagar de olika akterna spelar i Slottsskogen finns i alla fall släppt. Så det här får väl ses som högst preliminärt, krockar blir det nästan alltid och kanske ska jag försöka ta mej iväg på någon klubbspelning. Det har ju lyckats någon enstaka gång. Men det är några Slottsskogenakter jag är så gott som säker på att jag ska se, vilka har jag missat?

Torsdag: Belle & Sebastian, Goat och The War On Drugs.
Fredag: Emmylou Harris & Rodney Crowell, Father John Misty, Pet Shop Boys och Sunn O))).
Lördag: First Aid Kit, Little Jinder och Patti Smith.

UPPDATERING 21/8: Slarv av mej, klubbnamnen fanns ju visst med i schemat. Undrar om det kommer gå att se både The War On Drugs och Goat? Släpp tiderna snart Luger!

Dagens skivinköp

Var en tur till Skivhallen Majorna.

Och så blev det en 7"-singel oxå. För b-sidans skull. Den underbara covern på Tom Waits "Jersey Girl". Inspelad på en konsert i, just det, New Jersey.  

Grattis på födelsedagen Jan Hammarlund!

Hagaliden har släppt ett utmärkt album

En skivrecension såhär längst in i juli.

Som så ofta började det med ett tips, och i fallet Hagaliden var det Michael som tipsade. Sommaren 2011 skickade han över "Upp på höjden", den ena av de två låtarna på Hagalidens fantastiska debutsingel. Jag gillade verkligen "Upp på höjden" och kom så småningom även att lyssna uppskattande på den andra låten "Det gör ingenting". Våren året efter var jag i Göteborg för att se Thåström, men eftersom gubbaspelningar både börjar och slutar ganska tidigt hann jag också hänga med ut till Röda Sten för att se Hagaliden göra en strålande releasespelning på sin 12":are Dansa blodet. Och som jag lyssnade på Hagaliden efter den där spelningen, men banden själva verkade låg lågt. Ända tills i år.

Hagaliden, Röda Sten 2012

Nu är det några dagar sedan jag satte mej på balkongen för att premiärlyssna på Hagalidens månadsgamla albumdebut Inget är vårt. Det dröjde några låtar, men sedan lossnade det och jag kunde konstatera att Hagaliden följt upp sina tidigare släpp med ett utmärkt album. Bandet fortsätter sin formel med välskrivna texter, fina körer, vemodigt blås och sorgsna pianotoner. De skriver in sig i den stolta Göteborgspoptraditionen, men står i högsta grad på egna ben. Inte minst är blåset en viktig del av Hagalidens särart. 

Efter några dagars flitig lyssning är det tre låtar på Inget är vårt som framförallt tycker sticker ut. "Lida vals", "Förunderligt och märkligt" och "Rätta viljan". "Förunderligt och märkligt" fanns med redan på spelningen för mer än tre år sedan och har länge funnits på bandets soundcloudsida, men då hette den kort och gott "Hagaliden". En underbar låt. "Lida vals" och "Rätta viljan" är sorgsna ballader av det slag jag är så svag för. Men jag kommer säkert få nya favoriter ju mer jag lyssnar, precis så blev det med Dansa blodet, och band som har de kvalitéerna brukar hålla länge.

Även ifall jag länge vetat att bandet jobbat på en ny skiva hade jag så smått börjat misströsta om den skulle komma, att de under våren släppt några singlar hade nästan helt gått mej förbi. Men nu är Hagaliden tillbaks och med Inget är vårt under armen kan Hagaliden gå hur långt som helst.

21 augusti spelar de på Pustervik. Jag längtar.

Gjorde en spellista

Nästan bara hyfsat aktuella låtar. Mycket Göteborg. Rätt mycket pop.

Det regnar inte längre på Roskildefestivalen

Nu är det dags att ta livet av vad som med tiden kommit att bli en seglivad myt. Regnet och leran på Roskildefestivalen.

Jag vet inte hur ofta folk anser sig behöva nämna regn och lera i samma andetag som Roskildefestivalen, men ofta är det. Och det har genom åren varit rimligt. Roskilde har genom året haft sin beskärda del av regnår (1991, 1997, 2000, 2004, 2007...) och när det regnar på Roskilde blir det lerigt. Jävligt lerigt.

Grejen är bara den att vädergudarna sedan regnårens regnår 2007 kommit att ha ett sällsynt gott öga till den gamla danska festivalen. Det regnar inte längre.

Jag har besökt Roskilde varje år utom ett sedan 2008, och har även hyfsad koll på vädret det år jag år inte var där, och det har varit mestadels soligt. Utöver att det hällregnade på lördagen 2011 och föll ett blygsamt regn när vi satte upp tälten i år har det inte varit något regn att tala om. Snarare tvärtom. Och det där hällregnet 2011 blev en TT-rubrik i Sverige, jag fattade ingenting när jag kom hem och folk frågade om det regnat hela tiden. 

För de flesta festivalbesökarna har bränt vinterskinn och bastuvarma tält varit ett större problem än blöta strumpor och dito sovsäckar.

Visst, det kommer såklart att regna på Roskilde igen (inte minst lär väl blogginlägg likt dessa reta upp vädergudarna). Men de senaste åtta åren har solskyddsfaktor varit viktigare än regnkappa. Leran är idag mer en myt än en verklighet att förhålla sig till. Ändå ska den där jävla leran och det där regnet alltid återkomma hos folk.

Och själv minns jag mest värmen från i år. Igen.

Roskilde Beach 2015

Roskildefestivalen 2015

Ni har fått vänta några dagar, men till sist så.
 

Torsdag och min åttonde Roskildefestival börjar långsamt blekna bort. Post-festival-depressionen har varit något lindrigare än vanligt, men likväl finns tomheten där. Saknaden efter den parallella verklighet jag i år levde i i närmare nio dagar. Vi bor i Camp Bestefar och vi har vår lampskärm. Allt började med att jag och Joakim åkte till Roskilde själva för fem år och sex festivaler sedan. Det kändes som en evighet sedan. Sedan dess har vi fått med oss mer folk. vuxit ihop med andra camp, fått med oss mer folk, tappat folk och fått nya, tagit över flyktingar från camp som inte längre finns och skapat vår egen Orange Feeling. Den här texten kommer mest handla om de band jag såg, men ni som själva varit på Roskilde vet att det egentligen är så mycket mer än musik. Det är hela upplevelsen. Magin.

Då kör vi. 

I år hade Pavillion Junior-scenen ersatts av den tuffa pyramidformade scenen Rising som placerats vid City Center West. På söndagskvällen såg jag isländska trion The Vintage Caravan spela sin kompetenta nostalgiskt tillbakablickande  sjuttitalshårdrock. Bandet imponerade och särskilt fint satt såklart "Babylon" som jag lyssnat på en del innan festivalen. På måndagskvälle var det dags för nästa Risingband. Danska De Underjordiske. Jag hade  sett fram emot bandet eftersom jag verkligen gillade vad jag hört på Spotify. Tyvärr var bandet trist live, det tände aldrig till. Synd på så bra låtar.

En annan förändring i år var att festivalen tidigarelagts en dag, i år öppnade festivalområdet på onsdagen och lördagen var sista dagen. Det kändes hyfsat förvirrande för en vanemänniska som mej, mer än en gång trodde jag torsdagen var fredag och så vidare. Men faktiskt, det var något färre människor som drog hem på lördagen än vad det brukat vara på söndagen. Lite färre bleka fyrkanter där det nyss stått tält en vecka.

Inga ölburar på Roskilde. Ta med din öl var du vill. Gärna i kanna.

Onsdagen bjöd på tre band. Först de gamla vännerna i bob hund. Jag såg bandet för tionde gången på femton år. bob hund levererar alltid och gör aldrig en dålig spelning. Avalontältet var röjigt och jag blev ett kort tag sugen på att göra något jag aldrig vågat och som av lätt insedda själ är förbjudet på Roskilde - crowdsurfa. Men den känslan gick över. Trion "Nu är det väl revolution på gång", "Ett fall och en lösning" och "Tralala lilla molntuss" satt som ett smäck.

Efter bob hund var det dags för Honningbarna. Norrmännen var ett perfekt sätt att följa upp bob hund, om bob hund var den röjiga punkrockens framtidshopp sent nittital är Honningbarna dagens framtid för punkrocken. Roskilde hade varnat för "high energy concert" och där framme röjde den huvudsakligen norska publiken sig nog halvt fördärvade. Själv stod jag långt bak och var lika imponerad som på Pustervik i våras.

Onsdagskvällen avslutades med The War on Drugs. Jag tillhör nog de få som helt missat The War on Drugs och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mej. Campet möttes upp och jag tog hand om vår lampskärm och undrade vad det här skulle vara. Så var det som en Bruce Springsteen i 2015-tappning med inslag av elektronik och Bob Dylan. Jag blev så imponerad. Och lite lätt blödig. Här stod jag och tittade på ett asbra band jag aldrig hört tidigare med fina vänner från campet och höll i vår flagga. På Roskildefestivalen. Jag levde min dröm. Och här ska lyssnas in på The War on Drugs inför Way Out West-festivalen.

På torsdagen hade min syster Jenny, som varit med de fyra senaste åren men i år skulle stå över, aviserat att hon skulle komma förbi på ett endagarsstopp. Som överraskning plockade hon även med sig syster Johanna, så torsdagen gick i syskonen Hellströms tecken. Vi och nästan alla i campet gick och såg Veronica Maggio. Hon lockade en publik långt större än det redan stora Arenatältet. Jag är så glad att jag lyssnat mycket på Maggio innan konserten, för det här var riktigt bra. Hennes låtar handlar om om hjärtesorg och ångest, men i slutändan med ett hopp. Dessutom utsökt framförda.

Eftermiddagen tillbringande vi i gröngräset en bit från Orange där vi sippade öl i solskenet. Ryan Adams spelade. iförd fåniga solglasögon och en tuff Black Flag-tröja, bland annat guldkorn som "Let it ride", "New York, New York" och "Come pick me up". Det passade alldeles perfekt. Så utmärkt tid och placering av Ryan Adams från festivalens sida.

Fredag och dags för The Tallest Man on Earth. Precis som många andra av årets svenska bokningar spelade han på Arena och lockade rätt så stor publik, men den långe hade passat bättre på Orange och med en sittande publik. Jag tyckte det var bäst i upptempolåtarna, medan de lugna låtarna hade svårt att få fäste. Eller vad vet jag? Kanske var jag inte på humör? Förresten är det lite lustigt med en engelsksjungande artist på Roskilde som pratar svenska i mellansnacket.

Något jag alltid försöker göra är att kolla noga i programbladet efter akter som verkar bra. En sådan var Dolomite Minor. Det nämndes influenser från Nirvana och Led Zeppelin och jag gick till ett kanske halvfullt Pavilliontält för att se vad detta nu var. Två unga, trummisen såg knappt ut att vara könsmogen, killar som knappast har ambitionen att bryta ny musikalisk mark men däremot kunde rocka rejält och föra vidare gitarrocken. Bra! Kul att jag gick och såg dem.

Efter Dolomite Minor var det sentomsider dags för Einstürzende Neubauten. På grund av tekniska problem blev bandets konsert rejält försenad och fick kortas. Vilket var synd eftersom Einstürzende bjöd på en av årets bästa spelningar. Jag har varit nyfiken på bandet i hur många år som helst men aldrig kollat upp dem. Deras show, med de många hemmagjorda instrumenten, en svängig Alexander Hacke på ena sidan och en ascool Blixa Bargeld i mitten av helt enkelt asbra. Det har blivit en hel del Einstürzende i veckan och jag är rejält sugen på att åka ner och se dem i Köpenhamn i höst igen. Då förhoppningsvis med en lång show utan tekniska missöden. 

Hypade Goat fick avsluta fredagen för min del och vilken konsert de bjöd på. Hade jag inte vetat att de var från Hisingen hade någon lätt kunnat smälla i mej att det var ett gäng apacheindianer från gränstrakterna mellan USA och Mexico eller varför inte ett legendariskt band från nånstans i västra Afrika. Sångerskorna och dansarna, de två hårda congasspelarna och resten av bandet skapar en otrolig magi och energi. Goat är värda varje hype de får. Och tur jag för några veckor sedan lärde mej att Goat och Ghost inte var samma band.

Lördagskvällen innebar tre konserter för mej. Två legender och ett av nutidens riktigt stora. Thåström inledde min kväll. Och trots att det var bara några månader sedan jag såg honom undrar jag om han inte gjorde festivalens bästa spelning? Precis som i våras var de senaste tio årens skivor grunden i spelningen, men de två Imperietlåtarna var utbytta mot två nya, jag fick en livepremiär på den gamla singeln "Höghussång" och "Vacker död stad" hade dammats av. Och jag har nu hört "Jag är en idiot" på Roskilde, sen blir det aldrig bättre än så. Eller jo, det blir det nog, men likväl, eftersom allt alltid börjar ännu tidigare och det är en av världens bästa böcker är det inte mycket som slår att få höra Thåström spela "Jag är en idiot" i ett tält som under just de minutrarna bannemej fortfarande var grönt. Thåström var årets bästa spelning, överlägset bästa. Fast Pimme, varför bjöd du inte upp nån av danskarna som själva sjungit in "Sönder Boulevard" att sjunga duett med dej?   

Efter Thåström spelade First Aid Kit på samma scen. Jag såg dem för femte gången och de blir nog bara bara bättre och bättre för varje gång. Nu hade de dessutom utökat med ännu en musiker, en slagverksvirtious, och var fem personer på scen. Andra halvan av spelningen speedade de upp och bjöd på ett härligt dansant låturval. "Heaven knows" är en djävulskt svängig låt. En mycket bra festivalspelning av ett band som kommer finnas kvar länge, åtminstone om publiken får bestämma.

Och sist då Paul McCartney. Jag har väl inte alls koll på hans solomaterial och även ifall "Live and let die" är en väldigt bra låt har jag nog knappt hört mer Wings-låtar än så. Men jag hade sett att han brukar spela såväl sagda Wings-låt som sådana som "Hey Jude", "Helter Skelter" och "Let it be". Alltså kunde det här inte gå fel, tänkte jag. För en som ju då är något av en turist i McCartney-land så tog det sin tid, även ifall resten av publikhavet verkade väldigt nöjda och det med allt rätt. Han är proffsig och det märks att han stått på de stora scenenerna i femti år och de goda recensionerna Macca får för sin pågående turné är välförtjänta. Men själv stod jag likväl och tänkte att det inte var någon show i stil med Prince, Kraftwerk eller Stevie Wonder, för att nämna andra legender som fått spela som sista stora namn på Orange de senaste åren. Det fick jag äta upp. Ingen show? Håll käften, Johan. Fyrverkeri! Eld! Entusiasmen från en publik på långt mer än femtitusen! Flaggorna i vinden och minneslunden till vänster. Låtarna "Ob-La-Di, Ob-La-Da", "Band on the run", "Back in the U.S.S.R", "Let it be", "Live and let die" och "Hey Jude" på raken. Och efter det sju låtar till, med en frustande "Helter Skelter" som höjdpunkt. Jag glömde allt jag tänkte första timman eller en och en halv timman. I salute you, Sir Paul.

Vi ses i lampskärmens skugga igen nästa år, campvänner och alla andra.        

Anders F Rönnblom vann en arbetsseger

Jag satt på balkongen igår eftermiddag och slösurfade samtidigt som jag lyssnade på Einstürzende Neubauten. Så fladdrade det förbi i Facebookflödet att Anders F Rönnblom lirade på något ställe i Majorna till kvällen. Joakim var på. Bara två dagar efter hemkomsten från Roskilde var det alltså dags för spelning igen. 

Jag har egentligen aldrig lyssnat på Anders F, annat än att jag såklart hört såna som "Det är inte snön som faller", "Din barndom ska aldrig dö", "Europa brinner" och måhända något mer otippat "Komedia". Den sistnämnda spelade han tillsammans med Caj Karlsson på Hasslöfestivalen förra sommaren. Och på sitt Roskildeblandband hade Joakim med den fantastiska "Sommarnattsregnsmoln". Anders F låg så att säga i luften redan. 

Han spelade två ungefär timslånga set. Det första bestod till stor del av långa jams och udda nog var det Joakim snarare än Neil Young & Crazy Horse-älskaren som är eder bloggare uppskattade det. Men det tog sig och setavslutaren "Jag kysste henne långsamt" satt som ett smäck. 

Publiken var inte stor, men den satt kvar hela den långa spelningen, jublade där det passade och var tyst där det passade. Ingen fylleskrek efter "Det är inte snön som faller". Jag insåg att jag för första gången träffat de omtalade F-headsen. Och på ett ställe som har sjutti sittplatser känns inte en publik på femti personer alltför liten. 

Andra setet inleddes strålande med Anders F själv på akustisk gitarr och utsökta versioner av "Din barndom ska aldrig dö" och "Sommarnattsregnsmoln". Underbart, du hörde mina böner Anders F. Hela kvällen avslutades med en utdragen Grateful Dead-klingande "Komedia". 

Anders F Rönnblom vann en arbetsseger hos mej igår kväll. Men jag var nog en av få som behövde övertygas. De andra var redan frälsta, många av dem sitter säkert där även ikväll när det är ännu en spelning med den säregna kultartisten. 

Kent på Bråvalla: "Jag blev fan i mig förbannad."

Bråvallafestivalen bleknar långsamt bort. När jag stod och just hade hämtat ut mobilen från laddningen andra dagen på Roskilde (bloggningen kommer!) kunde jag se att jag hade fått en spontan gästbloggning på mailen. Sånt uppskattas. Jocke Norén gick på konsert för att träffa en gammal vän. 

Jag träffade dig idag, en gammal fin vän. Ja, alltså det var ju många fler där än bara vi två men vi har ju alltid haft ett speciellt band du och jag. Jag ställde mig längst fram så du skulle se mig. Jag har ju gnällt på mycket nytt du sagt men det har ju vart så bra innan. Kanske skulle det ordna sig om vi bara sågs.

Vi har en väldigt fin historia tillsammans men nu var det ett par år sedan vi träffades. Det var du som lärde mig det här med musik. Du som visade mig värdet i att själv söka upp musik, att själv välja vad jag lyssnar på och inte låta radiostationer sköta det urvalet åt mig. Du tände elden för mig. Dina ord har alltid tröstat mig när det varit lite för tungt. Dina melodier har alltid lugnat mig när livet blev för mycket. Du var inte bara en del av min mognadsprocess. Du var min uppväxt. Min krycka i steget ut i vuxenvärlden.

När vi sågs idag sa du samma tröstande ord. Du försökte lugna med dina melodier. Men allt lät så annorlunda. Först var det frustrerande. Eller ja. Jag blev fan i mig förbannad. Vi som har så mycket fint tillsammans du och jag och så gör du så här. Bara skiter i all nostalgi, struntar i vår historia och tilltalar alla andra samtidigt som du pratar med mig.

Så står jag då där. Förbannad och egoistisk. Sur för att du inte bara bryr dig om mig längre. Ja, jag vet. Du såg mig. Du sa orden jag ville höra. Jag vet att det var för mig. Men det brände inte som förr. Det verkar det som att det gjorde i alla omkring mig dock. Tårarna i ögonen på tjejen med rosa hår. Dansen för hela kompisgänget bakom mig. Stillsamheten i ansiktet på den unga killen till höger om mig som tyst mumlar varje textrad.

Och då går det upp för mig. Det du var för mig för femton år sedan är du nu för så många andra. Du är kanske inte min längre.

Jag sätter mig i gräset längst bak och tittar på avstånd istället. Släpper taget. Det vi haft kan ingen ta i från oss men vi har växt åt olika håll. De får ha dig nu. De som behöver dig som jag behövde dig då. Hör av dig om du vill ta en öl och tjöta gamla minnen. Tills dess får du ha det så bra. Och tack för allt. Jag älskar dig.