tisdag 16 juli 2013

Patti Smith självantände stundtals Falconer Salen

Ännu en klassisk konsertlokal att pricka av: Falconer Salen på Fredriksberg i Köpenhamn. Lokalen var förhållandevis liten och kändes mysig, och var en rejäl konstrast till det mer flashiga Radiosonhotellet lokalen låg i. Däremot undrar jag varifrån de fått sitt öl? Det var äckligt och smakade mest smör. Och någon luftkonditionering tror jag inte fanns, den var åtminstone inte påslagen. Å andra sidan, Patti Smiths musik blir inte sämre av äckligt öl och en svettig lokal!

Patti och bandet inleder bra med "April fool", av mina favoritlåtar från senaste skivan Banga. "April fool" är en ganska lugn låt och överhuvudtaget var inledningen på konserten ganska lugn och blir efter någon låt rätt trevande. Det är med fjärde låten "Dancing barefoot" som det bränner till och som det bränner. Här behövs ingen pyroteknik! Självantändning!

Patti Smith är glad över att vara åter i Köpenhamn och Danmark, och för en gångs skull kändes sådana ord inte speciellt malplacerade. Det var länge sedan jag hörde ett så lokalt mellansnack av en världsartist. Danmark och HC Andersen har en speciellt plats i Pattis hjärta, i sin första skolpjäs spelade hon Den fula ankungen. Med "Dancing barefoot" och den anekdoten hade hon redan vunnit publiken.

Hon pratade även om Christiania och passade på att dissa Danmarks politik gentemot Grönland, men tillade att även hennes eget land håller på "med massa skit". Det var långt från det pliktskyldiga mellansnack så många andra ägnar sej åt.

"This is the girl", en annan favorit från Banga, framfördes i en riktigt fin version tillägnad Amy Winehouse. Till Edward Snowden spelades en vad jag gissar helt nyskriven låt. Patti Smith utstrålade precis som på Roskildefestivalen för tre år sedan både värme och engagemang från scenen.

"Beneath the southern cross" började stämningsfullt halvakustisk men stegrades allteftersom och avslutades i ett majestätiskt crescendo. Den gjorde sej verkligen bra i sitt delvis nya arrangemang.

Bandet, med evige sidekicken Lenny Kaye i spetsen, imponerade. De bytte instrument med varandra i högre takt än ett pojkband byter kläder och lyckades låta betydligt mer än fyra personer brukar kunna göra från en scen.

Mot slutet av ordinarie set bestämde sej Patti och bandet för att det var dags att lägga in en ännu högre växel. Först en "Pissing in the river" med ett redigt powerballadsolo av Lenny Kaye och därefter de två punkröjarna "Because the night" och "Gloria". Patti Smith är verkligen en punkpionjär, precis som hennes framlidne man Fred Sonic Smith och hans MC5 var.

När sedan "Rock n roll nigger" kom som sista extranummer återstod inget annat än att konstatera att den i vinter 66-årige artisten rockar hårdare än de flesta inte ens hälften så gamla band och artister.

Att jag sedan saknade "People have the power", "Amerigo" och Neil Young-covern "After the goldrush" gick lätt att bortse från efter en sådan avslutning.

måndag 15 juli 2013

Bästa tröjan Charta 77 låtit trycka någonsin?

Tack till Rille för nostalgitrippen!

Morgonens låt

Japp. Nu är vi längst in i juli.

Längst in i sommaren får du tecknet
nu börjar hösten räkna ner
Vinden som smekte tar din nacke
och tvingar dig gå ner på knä

Låten är egentligen inte någon av Tomas Andersson Wijs bästa, produktionen och P3-popen passar honom inte som hand i handske, men den ska lyssnas på såhär längst in i juli. Visst är vi alla lite vemodiga över att det vänt?

Och jodå, jag vet att det är en cover på Popsicle.

söndag 14 juli 2013

Bra och taggat Sinn Fenn på hemmaplan

Så stod äntligen Sinn Fenn på scenen och jag i publiken. Skådeplatsen var Hasslöfestivalen i Karlskrona skärgård.

En kvart före konsertstart såg det väldigt tomt ut i publiken. Men visst kom den och entusiastisk var den. När en står längst fram är det inte lätt att uppskatta hur stort ett publikhav är, men bandet verkade väldigt nöjda och allsången var entusiastisk.

Caj Karlsson och de andra hade publiken i sin hand från inledande "Angelica" till avslutande extranumret "Djävulens hus". De hade lugnt kunnat spela längre och det är inte utan att jag undrar varför de inte fick längre speltid?

Låtarna från Usling dominerade låturvalet, men det fick plats fler låtar, t.ex "Brännvinsbåt", "Herr Axelssons liv och leverne" och covers på Lars Demian och Magnus Johansson fick plats. "Alkohol" gästades av Dan Viktor på munspel. Det tycks vara hans eviga lott, att gästa spelningar jag ser, det har hänt rätt många gånger nu. "Fotboll, Dylan och meditation" var efterfrågad å det bestämdaste men kom aldrig, tydligen var det likadant på bandets spelning på Hasslöfestivalen för tre år sedan. Märkligt, de spelar ju alla andra gamla hits?

"Brännvinsbåt" hade jag helt missat fram till igår (turistkänslorna från konserten med Caj i vintras gjorde sej påminda) men den verkar kunna segla upp (hihi) som en ny favoritlåt. Låten påades med att båten brukar "lägga till söder om Bollö härnere i slutet av oktober". Bollö är en grupp av klippöar som ligger mellan Hasslö och Aspö.

Sinn Fenn lät betydligt tightare än man skulle kunna tro, med tanke på att de mej veterligt bara spelat tre spelningar de tre senaste åren, gårdagen inräknad. Faktum är att bandet var riktigt bra och verkade taggade till tusen. Så är det kanske när man spelar på hemmaplan inför en stor entusiastisk publik?

Ett stort tack till Rille och Åsa för trevligt häng och hjälp med en del låttitlar! :)

  1. Angelica
  2. De fyra årstiderna
  3. När är det nog
  4. Hjältarnas afton
  5. Balladen om Sven och hans ångestfylla julimorgon
  6. Nu närmar sig slutet
  7. Brännsvinbåt
  8. Pappa är en flygkapten (cover på Magnus Johansson)
  9. Herr Axelssons liv och leverne
  10. Smeker som en vind
  11. Klättrarna
  12. Alkohol (cover på Lars Demian)
  13. ??? (Rille gissade på nån gammel demolåt, bra var den)
  14. Djävulens hus

lördag 13 juli 2013

Why even the punks are writing love songs

Joakim Larsson är åter som gästbloggare och det med det sannolikt med vetenskapligt underbyggda blogginlägget någonsin på Minnenas Motell. Scenen är din!

To me, making a tape is like writing a letter — there's a lot of erasing and rethinking and starting again. A good compilation tape, like breaking up, is hard to do. You've got to kick off with a corker, to hold the attention (I started with "Got to Get You Off My Mind", but then realized that she might not get any further than track one, side one if I delivered what she wanted straightaway, so I buried it in the middle of side two), and then you've got to up it a notch, or cool it a notch, and you can't have white music and black music together, unless the white music sounds like black music, and you can't have two tracks by the same artist side by side, unless you've done the whole thing in pairs and...oh, there are loads of rules.
Från Nick Hornbys High Fidelity. Men det visste ni alla redan.


Gästbloggare och blogginnehavare. Foto: Jenny Hellström

Hjärtat slår snabbare. Munnen blir torr. Orden flyter inte lika lätt. Du blev just förälskad. Överkörd av en dubbeldäckare.

Musiknördens första reaktion är såklart att hjälpa känslorna hos den andra parten lite snabbare med hjälp av musik. Ett blandband, en bland-CD, en spotifylista. Timmar av funderande på hur man ska säga ord som egentligen är e-e-e-enkla. Men utan att det blir allt för uppenbart. Eller kanske egentligen precis lagom uppenbart. Men fungerar det? Jag har ägnat lite tid idag åt att undersöka vad forskningen säger.

Jacob, Guéguen, Boulbry och Selmi genomförde 2009 ett experiment där de spelade romantisk popmusik i en blomsteraffär. Resultatet visade att män - men inte kvinnor - spenderade mer pengar än de gjorde när ingen musik spelades.

En annan studie av Guéguen, Jacob och Lamy - fick (förmodar jag heterosexuella) kvinnor i 18-20 år fick lyssna fem minuter på romantiska texter respektive neutrala texter (vad det nu är) tillsammans med en ung man. Undersökningen genomfördes under täckmantel att man testade ekologiska respektive icke-ekologiska kakor. Under en senare paus frågade den manliga deltagaren (som var en del av experimentet) om han kunde få den kvinnliga deltagarens nummer för att ta en drink senare. Kvinnorna som lyssnat på romantisk musik lämnade ut sitt nummer i 52,2% av fallen. De som lyssnat på neutral musik i 27,9% av fallen. Vad som var neutral respektive romantisk musik avgjordes av en kontrollgrupp. Nämnas ska dock att låtarna var på världens mest romantiska språk. Men att även deltagarna talade detta språk.

Men har just musik en särskild funktion? En studie av Lamy, Fischer-Lokou och Guéguen visar att män som uppmanades att minnas ett romantiskt minne var mer hjälpsamma gentemot kvinnor än män som inte tänkt på sådana minnen. En artikel (s 434ff) av Werner och Todd som jämnför användandet av "sånger" i "parningsriter" hos människor och icke-mänskliga djur pekar mot att musik kan vara en ännu mer effektiv metod.

Så romantiska blandband i vilken form de nu än tar har nog inte spelat ut sin roll. Men det här är väl egentligen inget nytt. Själv minns jag särskilt att smälta sönder till Spotifylistan "du är ett popsnöre och jag gillar popsnören."

Men nu blir kanske vissa av er oroliga – men påverkan av musik på handlandet – om det är så, då kommer vi ju in på hela den jobbiga diskussionen om skolskjutningar och videovåld. Kan musiken göra oss kära kan den väl också få oss att döda? Det kommer jag inte att ge mig in på så mycket mer än två saker:
  1. Alla som riktigt fastnat i musik någon gång vet att den är stämningsförhöjande. Den kan till och med skapa känslor. I ett experiment där kvinnor lyssnade på "hata män"-musik och män på misogyn musik så gav de mer chilisås till personer av det motsatta könet när de lyssnade på den musiken än de gjorde annars. 
  2. FN-organet UNESCO godtog 1989 “The Seville Statement on Violence”. Det är en sammanfattning av forskningsläget kring människans våldsanvändande.  Jag har i andra sammanhang sammanfattat en av grundteserna i detta dokument som att det ”…utmanar uppfattningen om att våld är något ”naturligt”, medan ickevåld skulle vara en extra moralisk bedrift. Det finns etologiska och antropologiska bevis för att bland människor och många andra djur är aktiviteter som bygger på omsorg mycket vanligare än våldsamma aktiviteter.”
Och en sista sak. Kom ihåg en sak.  ”Love, love will tear us apart again.”

fredag 12 juli 2013

Ulf Lundell på klassisk mark

Igår var eder bloggare på sin artonde konsert med Ulf Lundell tillsammans med syster Johanna som var på sin första. Platsen var klassisk mark - Borgholms slottsruin.

När vi klev ur bilen sa jag, "jaha, det är fler som spelar Lundell", men det visade sig vara soundchecken vi hörde. De soundcheckade just då "Om sommaren", vilket var trevligt att höra på. Och sen kom "Tre Bröder"! Som soundcheck! Det bådade gott inför kvällen.

Artisten var till att börja med mycket tystlåten, inget mellansnack förrän det kom en lång drapa om sommaren i "Om sommaren". Men samtidigt var han på bra humör, det var inga sura miner, inget klagomål på fotande eller något sådant.

Förstalåt var den nya "Vi är inte arbetslösa", där ett snyggt körarrangemang kändes som det mest bärande i låten. "Är vi lyckliga nu?" kom föga överraskande tidigt i setet. Annars präglades första timman av ett gäng riktigt bra ballader, "Snön faller och vi med den", "Bente", "Vänd dej inte om" och "Evangeline". Janne Bark briljerade på akustisk gitarr i den sistnämnda.

Med den skitiga "Omaha" höjdes tempot men bara någon låt senare kom så "Tre bröder" i en fantastisk fullbandsversion inte helt olik den på Maria kom tillbaka. Vilken låt! På "Tre bröder" följde den minst sagt obskyra "Fram mellan stenarna" som sedan gled över i "Förlorad värld" och där började festen. Resterande elva låtar var upptempo, handklapp och klassisk sommarspelning med Ulf Lundell.

"Stort steg" var en livepremiär för mej, det var väl rätt många år sedan den fanns med i setlistorna? Den tjugu år gamla singelbaksidan gör sej utmärkt live. "Chans" och "Den vassa eggen" var mina första favoritlåtar med Lundell och de framfördes i utsökta versioner. Även "Älskling" och "Om sommaren" utmärkte sej som riktigt bra, det är något med Lundells eviga klänningreferenser som gör sig så bra på sommaren.

Det var verkligen fantastiskt kul att se Lundell spela utomhus igen, det var ju hela tre år sedan sist. Bandet var samma som i höstas och de flesta av medlemmarna har ju varit med ett bra tag nu. Rutinen märktes. Konsertens kanske största insats stod trummisen Andreas Dahlbäck för, inte nog med att han som alltid slog hårt och med stil på sitt trumset, dagen innan hade han dessutom cyklat omkull och skadat axeln. Av detta märktes inget utom lite stretching mellan låtarna.

Men visst har både Lundell själv och Janne Bark rört sig mer på scen förut? Jag minns rusningar ut vid sidan av publiken på Trädgårsföreningen för ett decennium sedan, något sådant var det inte tal om igår. Men både Lundell och band var i toppform. Setlistan kändes var vital och med en bra avvägning mellan hits och finsmakarlåtar - inte minst mådde den bra av att låtarna från förra årets Rent förbannat kraftigt reducerats från höstturnén. Den enda låt som kändes riktigt malplacerad var "Hem med dej", med tanke på den låtskatt artisten sitter på var det ett mycket märkligt val i en extranummervända.

Bästa låtarna igår? Först och främst "Tre bröder", och sedan ganska jämn skäggstubb mellan "Chans", "Evangeline" och "Den vassa eggen".


  1. Vi är inte arbetslösa
  2. Är vi lyckliga nu?
  3. Tillsammans vi två
  4. Kitsch
  5. Snön faller och vi med den
  6. Bente
  7. Vänd dej inte om
  8. Evangeline
  9. Omaha
  10. Rent förbannat
  11. Tre bröder
  12. Fram mellan stenarna
  13. Förlorad värld
  14. Stort steg
  15. Om sommaren
  16. Öppen väg, öppen bil
  17. Folket bygger landet
  18. Chans
  19. Älskling

  20. Den vassa eggen
  21. (Oh la la) jag vill ha dej
  22. Hem med dej
  23. Gott att leva

  24. Hon gör mej galen

onsdag 10 juli 2013

I'm your dream, make you real - Metallica på Roskildefestivalen

Roskildefestivalen andades genom, tänkte på och fullkomligt kokade av Metallica. Både Turbonegro och Ensiferum smög in Metallicariff på sina konserter - och de var förmodligen långt ifrån de enda. Publikhavet var nog ett av de största som någonsin skådats på Dyrskuepladsen. 


Inledande kvartetten "Blackened", "For whom the bell tolls", "Disposable heroes" och "Harvester of sorrow" satt som ett smäck och publiken kom igång rejält. Jag och de andra valde att backa en bit, det var ett jäkla röj mycket längre bak i raderna än vad vi hade gissat på och min cellskräck kickade in. Å andra sidan såg vi betydligt bättre sedan vi backat några rader.

Fem låtar in kom konsertens enda dipp, trion "The day that never comes", "Carpe diem baby" och "I disappear". Visst, den första är helt okej och den mellersta framfördes tydligen för bara tredje gången, men jag och många med mej ville höra låtar från de fem första albumen. Metallica vet naturligtvis vad folk vill höra och bara fyra av arton låtar var inte från de fem första. Framförallt Master of puppets och ...and justice for all präglade setlistan, med hela fem spår från den förra och tre från den senare. Från Kill 'em all hämtades bara avslutande "Seek & destroy". 

"Welcome Home (Sanitarium)" framfördes i en fantastisk version långt bättre än på skiva, i "Orion" saktades tempot ned något och tankarna gick till Cliff Burton och med "One" som startnummer bjöds vi på eld och explosioner i den omfattning som världens största metalband kräver. Hela setlistan finns på setlist.fm.

"Mer än tjugu år komprimerat till två och en halv timma."

Allt som allt spelade de ungefär två och en halv timme och tiden for förbi snabbare än den gör till och med på Springsteenkonserter. Som jag sa till Andreas efteråt, jag gillar egentligen Springsteen mer men Metallica sitter djupare i mej. Låtarna är en del av mej. De finns i min ryggmärg. Jag har massor av minnen från den där tiden mellan barndom och ungdom till de här låtarna. Minnen från mer än tjugu år komprimerat till två och en halv timma.

Och trots att Metallica nästan uteslutade lever på gamla meriter så känns de inte daterade eller som föredettingar på scen. Tvärtom, bandet var både vitalt och tight. Taggade till tusen. James Hetfield visade vilken frontman och scenpersonlighet han är. Bandet är självklart publikfriande och tyckte säkert det var befriande att inte ha en aktuell skiva att turnera på.

En kan ju tycka att sådär sjättte kvällen på festivalen skulle kroppen börja säga ifrån något när en konsert passerar två timmar. Men icke, adrenalinet som pumpades upp under de avslutande "Creeping Death" och "Seek & destroy" gjorde att de lugnt kunnat fortsätta natten igenom.

Metallica har ju genom åren knappast gjort sej kända som ett ödmjukt och anspråkslöst band, men faktiskt var det precis vad James Hetfield och de andra utstrålande konserten genom. Spelglädje och ödmjukhet. Avslutningsvis tackade alla fyra en efter en för konserten och naturligtvis kom Lars Ulrich sist. Till publikens jubel konstaterade han på danska att Metallica borde spela oftare än vart tionde år på Roskilde. Jag hoppas festivalledningen hörde på.

tisdag 9 juli 2013

Roskildefestivalen 2013

Varmt, dammigt, mycket folk, Orange Feeling, ett fantastiskt camp och som alltid svårt att återvända till vardagen. Mitt sjätte år på Roskildefestivalen. Jag börjar få in lite rutin nu och känner igen alltfler flaggor och folk som likt oss alltid bor på Agora J.

Själva festivalområdet är ju sedan åttiotalet-någon-gång öppet torsdag-söndag och de flesta besökarna kommer redan helgen innan. I många år har mindre band spelat innan festivalområdet öppnat, och sedan förra året är det två scener igång. Festivalens minsta scen Pavillion och den nya Apolloscenen. På den sistnämnda slänger DJs ur sej tunga beats till massornas glädje, sådant går hem även på Roskilde. Det är en ny tid nu. På Pavillion (med det fåniga tillnamnet Junior under dessa dagar) spelar nordiska band som släppt en eller ett fåtal skivor.

Första bandet ut för egen del var finska punkrockarna Pää Kii på onsdagskvällen. De lät inte helt olikt Asta Kask, och även visuellt kändes det lite Astainspirerat med en basist i mitten på scen och flera frontmän. Bandet sjunger på finska och många av festivalens finska besökare tycktes stå i publiken.

Medan jag hann med en öl och en falafelburgare riggades scen om och upp på Pavillions scen kom göteborgska synthpopbandet Vanligt Folk. Deras energiknippe till sångare såg inte ut att vara äldre än femton år och studsade upp och ned med sina två mikrofoner hela konserten. Med synthar och slagverk kombinerade de Manchester 1990 med synthens åttital.

Efter tragedin 2000 (som jag förövrigt borde skriva om någon gång, jag var ju på festivalen det året) så anlades en minneslund bredvid området framför Orange Scen, med nio björkar och en minnessten. Än idag läggs där blommor och klistras upp hälsningar till de omkomna.  

När festivalområdet öppnar på torsdagen är det alltid mycket folk som tar sig in och det är säkert kul för banden att spela inför fulla tält - på det sättet är antagligen torsdagen en av de mest tacksamma dagarna att spela på.

Suicidal Tendencies var första bandet jag såg på området. De var precis som jag hört en kul mix av metal, punk och hiphop, ibland låg det farligt nära neometal/sportrock men oftast höll de sig på rätt sida gränsen och manglade på bra. De fyllde nästan Arenatältet, festivalens näst största scen, vilket inte var illa eftersom första bandet på Orange Scen gick på samtidigt.

På torsdagskvällen spelade även hypade Savages och Jake Bugg, som bägge mer än fyllde Pavillion respektive Odeon.

Savages började med ett trist och alldeles för utdraget intro men sen tog det sej. Var det 2013 eller 1983? Ingen som vet, det unga och ganska nystartade bandets postpunk kändes oväntat tidlös. Riktigt sköna basgångar och mot slutet av konserten tog det sej riktigt bra. Låt på låt kändes som en klockren sistalåt, "nu kan de väl inte toppa det här?". Det kunde de, flera gånger om.

På Jake Bugg var det trallvänligt, trångt (innan det började regna lite och många av de som inte fått plats under tältduken flydde) och lite tradigt eftersom jag inte kunde låtarna. Men folk verkade riktigt nöjda och mot slutet kom en riktigt bra Neil Young-cover med "My My, Hey Hey (out of the blue)" och så hiten "Lightning bolt", som till och med jag kände igen.

För tio år sedan var jag stort fan av återuppståndna Turbonegro. Hultsfredsspelningen den sommaren är fortfarande av de roligaste spelningarna jag sett i folkparken vid Hulingen. Men redan med 2007 års Retox tappade jag intresset. På fredagen var det dags att för första gången se dem med nye sångaren Tony Sylvester. Hank von Helvete tycks nuförtiden mest ägna sig åt scientologi, och det är gissningsvis rätt svårt att kombinera med att vara sångare och frontman för ett homoerotiskt denimbeklätt deathpunkband.

Fast hade man blundat där framför Orangescenen hade det inte hörts någon skillnad på rösterna, Tony Sylvesters pipa är minst lika bra som Hanks någonsin var. Däremot var magin borta för egen del annat än i den givna avslutningslåten "I got erection", det hindrade emellertid inte bandet från att göra en även i mitt tycke bra konsert. Inledningen med "The Age of Pamparius" var grymt bra och även låtar som "Get it on", "Fuck The world" och "Prince of The Rodeo" satt lika bra nu som för tio år sedan. När bandet återförenades 2002 antar jag att en del nittitalsfans kände som jag gör nu, så vem är jag att klandra de som fortfarande sätter Turbonegro högt?

Jag är svag för dubbeltramp och sådant fick jag en masse med Kreator på Arena på fredagskvällen. Scenen var skitsnygg och av de ålderskrämpor en del talat om märkte jag inte mycket, å andra sidan är jag inte alls inlyssnad på bandet och har aldrig sett dem live förut.

Lite innan konserten var slut smet jag från Arena till Pavillion för King Tuff. Först hade jag bläddrat förbi dem i programbladet eftersom namnet indikerade något som jag kanske inte direkt skulle prioritera en festivalkväll men när jag sedan hörde något om "neopsykedelisk garagerock" blev jag nyfiken. Här var det Hellacopters/MC5/Stooges-vibbar för hela slanten. Korta energiska upptempolåtar framförda av en amerikansk trio. Ganska lite publik, var det Rihanna som drog allt folk måntro? Faktiskt är det inte helt ovanligt att banden som spelar på Pavillion Junior har mer publik än en del av banden som senare spelar på själva Pavillion.


Skulle en sjuttisjuårig gubbe med akustisk gitarr på magen kunna fylla upp Orange Scen? Det var det nog flera som undrade inför Kris Kristoffersons konsert på lördagseftermiddagen. Han gick ut starkt och djärvt, redan som tredjelåt kom "Me and Bobby McGee". Med tanke på det starka solskenet så imponerade den helsvarta scenklädseln. Kris uppvisade en stor scennärvaro och fyllde upp Orange Scen bättre än man kunnat vänta sej. Det var inte så mycket mellansnack men desto fler låtar, på en och en halv timma hann han med ungefär tjugu låtar. Titellåten från senaste skivan Feeling Mortal rev ned stora applåder, "wide awake and feeling mortal". Vaken var han definitivt!

På samma scen såg jag senare på kvällen The National men den konserten får någon annan att blogga om. För eder bloggare var det stora på lördagskvällen naturligtvis Metallica, men även de sparar vi på lite.

När det är söndag på Roskildefestivalen rullar det stora vemodet in. En del åker hem redan på förmiddagen, många packar ihop sina tält vilka lämnas in för förvaring innan man drar hem på kvällen och ytterligare några struntar i detta och fortsätter festivalen som om inget hänt. Vi fortsatte. Det spelade ju fler band och fanns öl att dricka upp.

Ett band jag verkligen sett fram emot att se var det finska hjältemetalbandet Ensiferium på Odeonscenen. Jag köpte hela prylen med låttitlar som "In My Sword I Trust", en scenutstyrsel vars ideal tycktes vara Conan Barbaren och Quorthon från Bathory och deras energiska framträdande. Jag tror ingen av oss som var där tvivlade på att hjältemetal funkade alldeles utmärkt även en söndagsförmiddag. Sällan har jag saknat mitt långa hår så mycket som där, det skulle varit på Metallica kvällen innan då.

På kvällen återvände jag till Odeon för att se Calexico. Jag var nyfiken på hur tvåmannabandet skulle ha satt samman sitt liveband. Bandet bestod av sju musiker, de flesta multinstrumentalister, och var då och då förstärka med gästande musiker. Bandet lät betydligt mer "mexikanskt/hispanic" än vad jag hört med dem på skiva, men det är säkert jag som har för dålig koll. En av de sista låtarna var en egensinnig cover på "Love will tear us apart". Jag gillade vad jag hörde även om jag nog föredrar Calexico på skiva snarare än live.

Till sist ställde Kraftwerk till med ett redigt dans- och synthkalas framför Orange Scen sent om söndagskvällen. De som dragit hem tidigare på dagen missade verkligen något. Jag såg Kraftwerk på Way Out West förra året och 3D-effekterna var inte exakt samma nu som då, de var nog snarare lite bättre i Göteborg. Men känslan, inramningen och stämningen - alltsammans som avslutning på Roskildeveckan - gjorde konserten till en av de häftigaste scenupplevelserna på Roskilde någonsin.

måndag 1 juli 2013

Mot Danmark


Nu bär det av till Roskildefestivalen.

Tuborg, ändlösa promenader, Agora J, vänner man träffar en gång om året, Metallica, lera, danskar-tyskar-norrmän, toast uden skinke kun ost och allt annat som lockar.  

Det blir mitt sjätte år på denna festivalernas festival. Den lär prägla nästa veckas bloggande, men nu blir det en veckas bloggpaus. Passa på att läsa gamla inlägg istället :)