Minnenas Motell goes quiz

Eder bloggare håller tillsammans med svågern i veckans quiz på Kvilles Pastahouse. Såhär beskriver vi spektaklet.

På onsdag bjuder två glada sockerbagare in till veckans quiz på Kvilles Pastahouse.

Det är Johan Hellström (Minnenas Motell) och Egon Ramberget (Hisingen Calling) som ställer frågor på temat Sju sorters kakor.

Så öva på ditt bästa kakrecept, gå på kafferep hos en gammal faster, boka in surdegen på ett hotell, ladda upp med kakor från Amsterdam eller gör vad du vill. Bara vi ses vid kaksmeten på onsdag!

Klockan 19 är tiden, hoppas vi ses där.

Fyra år på last.fm

En dagbok i musikform, ett modernt substitut för skivsamlingen, ett tidsfördriv eller ett bokstavsliknande beroende? Oavsett vad det är har last.fm och scrobblingen har nu i fyra år förgyllt och förslavat mitt musiklyssnande.

22 oktober 2010 var en fredag och på kvällen klickade jag mej in på last.fm för att kolla hur det gick till att skaffa konto, sedan dess har jag varit fast.

Och hur firas fyra år som scrobblare på ett bättre sätt än genom lite härlig egotrippad statistik?

Först mina fem mest spelade akter.

Sedan jag började scrobbla:
1. Eldkvarn
2. Bob Dylan
3. Neil Young
4. Ulf Lundell
5. Lars Winnerbäck

Senaste året:
1. Neil Young
2. Eldkvarn
3. Tomas Andersson Wij
4. Emmylou Harris
5. Lars Winnerbäck

Och sen mina fem mest spelade låtar.

Sedan jag började scrobbla:
1. Patti Smith – Rock n Roll Nigger
2. Eldkvarn – Konfettiregn
3. Kjell Höglund – Gennesarets sjö
4. Johan Johansson – Lite längre fram
5. Winter Took His Life – Lucky star och Eldkvarn – Fulla för kärlekens skull

Senaste året:
1. Magnus Ekelund & Stålet – Du Och Jag Mot Världen
2. Karin Renberg – Kärleken Vi Skickade
3. Emmylou Harris – Leaving Louisiana In The Broad Daylight
4. Roger Karlsson – Magisk kväll i karavan
5. Oskar Linnros – Annie Hall

Slutligen mina fem mest spelade album

Sedan jag började scrobbla:
1. Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
2. Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down
3. Perssons Pack – Diamanter
4. Karin Renberg – Farväl Tristess
5. Tomas Andersson Wij – Ett slag för dig

Senaste året:
1. Karin Renberg – Farväl Tristess
2. Emmylou Harris – Wrecking Ball
3. Weeping Willows – Broken Promise Land
4. Emmylou Harris – Hard Bargain
5. Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down och Magnus Ekelund & Stålet – Dödskult

Det enda du behöver

Thåström har några hyfsat okända pärlor till låtar, låtar som inte finns på Spotify, ofta singelbaksidor. En sådan låt är "Det enda du behöver", b-sida på Hjärter dam.

Varför Youtubeklåparen valt att illustrera sololåten från sent 1990-tal med en Ebba Grön-bild går visserligen att fråga sig. Men strunt i det, lyssna och njut.

Och Thåström, varför inte plocka fram den här eller någon annan mindre känd pärla till vårturnén? 

Eldkvarn Trädgårdsföreningen 140627

Bjuder på setlistan från Eldkvarns spelning på Trädgårdsföreningen här i Göteborg i somras.

Några intressanta saker kan noteras. Såsom att "Pojkar, pojkar, pojkar" har fått flytta från sin traditionella plats som sista låt innan extranumren. Eller att Adrian Modiggård nu bytt vilka låtar han sjunger från Eldkvarns soulpunkera sent sjuttital och tidigt åttital. Eller sällsynta låtval som "Gatan fram" och "Runt solen".

Om jag minns rätt kändes spelningen som en blandning mellan vanlig dag på jobbet för bandet och nytändning med delvis ny setlista efter ett halvårs paus. Dessvärre hade de den något otacksamma rollen att spela "förband" åt Nationalteatern på hemmaplan.    

1. Män som mej
2. Fulla för kärlekens skull
3. Barn av sommarnatten
4. Pojkar, pojkar, pojkar
5. Vägen till paradiset
6. Gatan fram
7. Din lilla hund (sång: Adrian Modiggård)
8. Nere på klubben (sång: Adrian Modiggård)
9. 3:ans spårvagn genom ljuva livet
10. Runt solen
11. Vår lilla stad
12. Kärlekens tunga
13. Inget bra för mig själv
14. En liten kyss av dig
15. Kungarna från Broadway
16. Nerför floden

De tio mest betydelsefulla skivorna

Efter att flera gånger ha blivit utmanad på Facebook att lista de tio mest betydelsefulla skivorna för mej var det dags att göra ett blogginlägg av det hele. Listan saknar rangordning. Intressant nog är alla de tio skivorna utom en från 1900-talet och bara två av skivorna har jag upptäckt de tio senaste åren, Håkan Hellström-skivan som kom 2005 och Traveling Wilburys som jag köpte för några år sedan. Kanske ska jag följa upp den här listan med en lista över de tio mest betydelsefulla skivorna som kommit ut på denna sidan millennieskiftet?    

Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
Skivan som fick mej att slutligen släppa mina tvivel på min namne Håkan. En halvakustisk Dylaninspirerad skiva och en ny vår var vad som behövdes.

Neil Young – Rust Never Sleeps
"Jag gick ut på Lunarstorm och frågade runt lite här och där efter vilken skiva man borde börja med. Flest nämnde Rust never sleeps. Antagligen beställde jag den från Ginza redan samma kväll. En sommarkväll någon vecka senare sitter jag framför stereon och lyssnar med stor spänning. Redan på andra låten "Thrasher" är jag fast. Munspelet som tjuter till, det vackra gitarrspelet och de inledande verserna är allt som behövs. Jag sitter med gåshud." (Hur Aftonbladet skrev in sej i min livshistoria - 130212)

Bob Dylan – Desire
Desire är inte Bob Dylans bästa skiva, men det är nog den som varit mest betydelsefull för mej. Jag har tidigare skrivit om hur den ackompanjerade min 19-årsdag.  

Ebba Grön – 1978-1982
Skivan som (och det här låter äckligt pretentiöst) förändrade mitt liv. Samlingen 1978-1982 förde mej som tolv och ett halvt-åring in på punken, jag har flera gånger försökt blogga om skivans betydelse för mej men aldrig lyckats.

Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
Jag hade läst om supergruppen Traveling Wilburys när jag läste mina första Dylanbiografier när seklet var ungt. I början av 2012 hittade jag så deras debut för en tjuga hos Pedda i Karlskrona och den spelades sedan flitigt under några goda år.

Imperiet – Blå himlen blues
Eller Synd, de är ju typ lika bra. Och så upptäckte jag Imperiet samma sommar som jag fyllde 15, klart skivorna blev betydelsefulla. 

Johan Johansson – Flum
KSMB är bra, Strindbergs bäst och John Lenin helt okej. Men allra bäst är Johan Johansson som soloartist. Det tog mej några år att upptäcka mer än "Va?!", men flera år efter att jag började tokgilla den glada poplåten som fanns med på Definitivt 50 spänn igen! (eller som Lasse sa "Vafan Johan, den är ju inte punk?!") lånade jag Flum av Fredrik och beställde raskt skivan från Ginza. Den här behövde jag ju ha själv. 

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik
Jag har märkt att jag ofta har ett särskilt varmt förhållande till den skivan som får mej att upptäcka en artist eller en grupp. Rusningstrafik var min första Winnerbäckskiva, den jag beställde efter att ha sett artistkollektivet Bland, skurkar, helgon och vanligt folk på Hultsfredsfestivalen 1999.  

De Lyckliga Kompisarna – Le som en fotomodell
Le som en fotomodell innehåller en fantastisk räcka låtar. De håller högsta klass rakt igenom. Skivan var ihop med Ebba Grön-samlingen och Dia Psalmas Gryningstid de viktigaste när jag upptäckte punken. Köpte skivan för ganska så precis tjugu år sedan efter att ha letat efter den hela sommaren. Av mej rankad som den bästa svenska trallpunkskivan.

Eldkvarn – Limbo
Egentligen kanske samlingen Eldkvarns bästa utgiven tidigt 2000-tal borde varit med, det var ju efter att jag inom mindre än en vecka köpt dessa två skivor jag började upptäcka Eldkvarn. Men en samling på den här listan får räcka. 

Och här saknas såklart ett gäng väldigt betydelsefulla plattor. Såsom någon Charta 77-platta (även ifall jag tycker Grisfesten är deras överlägset bästa är det inte givet att det är den mest betydelsefulla), The Doors debut, Bathorys Hammerheart, Karin Renbergs Farväl tristess, Emmylou Harris Wrecking ball eller Hard Bargain, Dia Psalmas Gryningstid, nån av Metallicas fem första, Nirvanas Nevermind, Tomas Andersson Wijs Ett slag för dig, nån Lundellplatta, nån Springsteenplatta (antagligen The River), Cortex Spinal Injuries, Winter Took His Lifes självbetitlade album, nån med Stefan Sundström, nån med Kjell Höglund, samlingsskivor som Definitivt 50 spänn tre och På ont & gott... - alltså, det är ju egentligen helt omöjligt! Puh!

Kungar och knektar

För tjugu år sedan gitarrhjälte i legendariska Räserbajs - idag arkitekt och en av många samhällsbyggnadsdebattörer i GP.

Rickard Stark!

Mer intressant än Pluras femtielfte kokbok

Vid en första anblick står han vid Plura Jonssons vänstra sida klart i skuggan av bröderna Jonsson. Men ibland så händer det och Tony Thorén, Eldkvarns basist sedan start och den enda som utöver Plura varit med precis hela tiden, blixtrar till i en rockpose som hade platsat i Hellacopters eller The Soundtrack Of Our Lives. Jag är inte kompetent nog att bedöma hans basspel, men jag vet att han är en av Eldkvarns viktigaste beståndsdelar. Ett av fundamenten. En av kungarna från Broadway.

Bild från Eldscript Förlag

Så skrev jag om Tony Thorén efter Eldkvarnspelningen på Trädgårdsföreningen här i Götet någon vecka före jul förra året.

För ett år sedan släppte också Tony Thorén sin självbiografi Vafaan är det frågan om? - där hans livsberättelse, om livet som basist i Eldkvarn sedan starten och producent med hitlåtar som "Die Mauer" och "Little Willie John" bakom sig, blandades med mer filosofiska funderingar kring livet och universum.

Nu har uppföljaren Basism - 101 svängiga utsagor kommit. Eller uppföljare och uppföljare, det är ingen ny Vafaan är det frågan om? utan snarast en bok där den hemsnickrade filosofin och funderingar kring vardagens existentiella frågor fått blomma ut till fullo. Några passusar om Peter LeMarclåtar, hur han blev en av två hippies i Norrköping på tidigt sjuttital och basspelande får plats, men mest är det Tonys funderingar och grubblerier kring världens vardande och låtande som här får fritt spelrum. Tony skissar på eller snarare presenterar en ideologi han kallar basism.

Basism är ingen självbiografi, och egentligen ingen uppföljare på den förra boken. Ska jag jämföra med något är det väl närmast Kjell Höglunds gamla legendariska månadsmeddelanden på hans numer insomnade hemsida, men varför jämföra? Tony Thoréns bok står på egna ben och hans humanistiska budskap är inget världen mår sämre av. Tvärtom, det finns mycket sympatiskt i hans tankar och funderingar. 

Samtidigt ska sägas att det ibland blir för mycket. Basism gör sig nog bäst i att läsas något stötvis och inte sträckläsas pärm från pärm, den hade definitivt blivit bättre med fler berättelser från musikerlivet och något mindre filosoferande. Bokens målgrupp torde vara främst Eldkvarnfans, och till med de mer nördiga sådana. Men som Eldkvarnmerchandise är den betydligt mer intressant än Pluras femtielfte kokbok. Nu väntar jag med spänning på att fler Eldkvarnmedlemmar ska skriva sin historia.

Mycket TAW nu

Tidigare i veckan skrev jag hur jag såg fram emot Tomas Andersson Wijs nya skiva Mörkrets hastighet som kommer nästa vecka. Dagen efter släpps skivan på Spotify och jag ligger hemma med förkylning några dagar och lyssnar massor på den och andra TAW-låtar. Idag hittar jag Hanna Fahls intervju med TAW från tidigare i veckan. Det är mycket TAW nu och inte mej emot. Bäst på Mörkrets hastighet är än så länge den vackra sistalåten "Nu dör en sjöman igen", den kan leva länge.

"Det här blir lite som en lektion i svensk musikgeografi."

Valdemar Möller, som gästbloggade på Minnenas Motell förra året, har startat bloggen Landskapsmusik där han gör en Spotifylista per landskap. Sådana nördiga initiativ bör självklart uppmuntras, så därför har eder bloggare gjort en intervju med denna nykomling i musikbloggosfären. 

Du har skrivit om ett par landskap nu, hur känns det?
Det känns roligt och spännande. Jag upptäcker en massa ny musik genom det här, samtidigt som jag förhoppningsvis underhåller andra. Skåne var relativt lätt att skriva om eftersom det kommer så mycket bra musik därifrån, Blekinge och framförallt Öland var desto svårare – vilket ledde till att jag slog ihop Öland och Gotland.

Varför startade du en blogg om det här?
Det slog mig att det kommer bra musik från så många olika delar av Sverige, samtidigt som det också finns många band som man inte har någon aning om var de kommer från. Så det här blir lite som en lektion i svensk musikgeografi. Jag tycker det är roligt att veta var de artister jag lyssnar på kommer ifrån, det ger en extra dimension till musiken. Plus att jag älskar listor förstås!

Något landskap du ser särskilt mycket fram emot att skriva om?
Värmland, som jag själv kommer ifrån, ska bli roligt. Många förknippar bara Värmland med dansband, men det finns förstås en massa annan bra musik därifrån också. Göteborg, där jag bor, ska också bli kul.

Det är inte så många som slår ett slag för landskapen i dessa tider, funderade du på att välja t.ex län istället?
Haha! Nej faktiskt inte. Jag har nog bättre koll på de svenska landskapen än på länen faktiskt. Kanske något som sitter kvar sedan geografilektionerna i mellanstadiet.

Tror du projektet får någon fortsättning?
Vem vet. Jag kan avslöja att jag funderar på att ha en omröstning om vilken landskapslista som blev bäst när jag är klar och lotta ut blandskivor med musik från det vinnande landskapet till alla deltagare.

"Det sägs att det havet inte minns nånting"

Tomas Andersson Wij släppte för några veckor sedan den nya låten "Santa Monica", en försmak inför nya albumet Mörkrets hastighet som kommer nästa vecka.

Jag hörde "Santa Monica" för första gången en solig förmiddag i Vänersborg för snart en månad sedan, det var bara några dagar kvar till valet och jag befann mej i orkanens öga med en timma att slå ihjäl innan tåget gick. Spotify meddelade att TAW släppt nytt och sittandes på en bänk vid vattnet lyssnade jag på låten några gånger.

"Santa Monica" är en sådan låt som känns som klassisk redan vid första lyssningen. TAW fruktar inte det som kan tyckas pretentiöst - och det är en av de sakerna jag gillar bäst med honom. Här fläskas det på med stråkar som verkligen höjer låten.

Trogna bloggläsare vet att 1994-nostalgi står högt hos mej och även TAW bjuder här på minnen från 1994. Våra minnen är förstås av olika slag, men så var han 22 och jag 13 det mycket speciella året 1994.

Nästa månad är det dags att åter se Tomas Andersson Wij live. Trots att jag sett honom fyra gånger tidigare blir det första gången jag ser honom med fullt liveband. Tidigare har det oftast bara varit TAW och hans gitarrer, vid en spelning förstärkt med en kompmusiker och på Kompledigtfestivalen för några år sedan spelade han två låtar kompad av Perssons Pack i trioformat. Men likväl, aldrig en spelning med fullt band.

Det kan bli magiskt.

Och innan Mörkrets hastighet hunnit komma lyssnar jag på "Santa Monica" en gång till. Och säkert en gång till efter det.