Jag har förlåtit Morrissey

Några dagar för sent kommer här några rader om Stephen Patrick Morrisseys spelning på Falconer Salen i Köpenhamn i söndags. För setlista kolla setlist.fm.  

Morrissey är förbannad.

Morrissey anno 2014 går all in i sin djurrättsaktivism. För säkerhets skull spelade han "The Bullfighter Dies" två gånger om, dels under filmvisningen som värmde upp publiken och dels på själva konserten. Låten ackompanjerades av en film som visar hur tjurfäktare får på flabben.

Men inte nog med det. Ett av de mer omtalade inslagen från turnén är den utdragna "Meat is murder" sent i konserten, till vilken det visas en film som nog får en och annan allätare i publiken att känna äckel, antingen över Moz eller sina egna matvanor.

Och på vägen ut stod en dansk djurrättsorganisation och delar ut specialdesignade flygblad komplett med Moz-citat och allt.

Morrissey är förbannad. Och politisk.

Eller som han sjunger i "I'm not a man" från nya skivan World Peace Is None Of Your Business.

"I'm not a man
I'd never kill or eat an animal
And I never would destroy this planet I'm on
Well, what do you think I am?
A man?"
 
Samtidigt är ju den låten riktigt bra och till och med filmvalen känns helt okej i jämförelse med den rad av mindre trevliga uttalanden som kommit från Morrisseys mun inte minst på senare år. Jag är annars något tveksam till mixen Morrissey och politik.

Nog om det.

"Morrissey! Morrissey! Morrissey!"

World Peace Is None Of Your Business är inte den bästa Morrisseyskivan jag hört. Men den håller likväl hög klass - även ifall någon borde våga säga till Moz att mer inte alltid är bättre - och det gör inget att den dominerar setlistan. En låt som "Neal Cassady Drops Dead" gav ett bra tillfälle för toa- och ölinköpspaus, samtidigt som det bara var att stå och njuta av titellåten, "Istanbul", "Scandinavia", "The Bullfighter Dies" och sagda "I'm not a man".

Fast konsertens verkliga höjdpunkter var snarare den fantastiska inledningen med "The Queen is Dead" och min gamla favorit "Speedway" och "Everyday is like Sunday" som ett av extranumren. Och! "Suedehead", den höll jag nästan på att glömma, men det gör jag å andra sidan nästan alltid. Av mina fem önskelåtar blev det bara redan nämnda "The Bullfighter dies", den var å andra sidan nästan lika bra som de gamla låtarna.

Morrissey är numer 55+ och sorgligt nog cancersjuk, men av några krämpor syntes ingenting på Falconer Salens scen i söndags. Det var en pigg och fräsch artist, en av indiepopens urfäder, som åter stod framför mej och alla de andra i publiken. Hoppas det här inte är hans sista turné. Nu kan jag och Moz slutligen lägga den inställda konserten sommaren 2011 bakom oss. Det tog några år innan jag kunde börja lyssna ordentligt på honom och The Smiths igen. Men nu har vi hittat tillbaks till varandra. 

Jag har förlåtit Morrissey. 

Vilka fem låtar ska Morrissey helst spela ikväll?

Egentligen gillar jag inte att hoppas på särskilda låtar inför en konsert. Förhoppningarna slår ju så sällan in, såvida det inte är en låt akten ifråga brukar spela live. Alltför ofta har jag ju dessutom kollat upp setlistor, men det har jag lyckats hålla mig ifrån den här gången. Och jag har ju inte sett Morrissey på mer än fem år. Klart jag ska göra en fem-i-topp på låtar jag helst vill höra. Kanske inte den mest genomtänkta fem-i-toppen jag gjort, jag vet ju att han kommer spela mer än fem låtar. Såvida inte någon fått för sig att släpa in ett gatukök i Falconer Salen. Nu drar jag till Köpenhamn.

1. Reader meet author
Min första favoritlåt med Moz och fortfarande en av de bästa. Jag kan inte förklara vad som är så bra med den låten, jag har försökt, när Borås Tidning ville porträttera några Boråsiska Moz-fan inför giget på Åhaga 2009. Uppenbarligen gick det inte så bra eftersom jag inte plockades med i reportaget. Lika bra var det.

2. I have forgiven Jesus
En av Morrisseys bästa låttitlar, och han har många. Tillråga på allt en fantastisk ballad.

3. Come back to Camden
Som om det inte vore nog med "I have forgiven Jesus" bjöd comebackskivan You are the quarry på två fantastiska ballader. Jag älskar vemodet i "Come back to Camden" nästan lika som högmodet i "I have forgiven Jesus".

4. The Bullfighter Dies
Moz <3 djurrättsalliansen. Egentligen en bagatell till låt. Men jag gillar den som tusan. Men ta med dragspelet ut på scen för guds skull, annars kan det kvitta.

5. The teachers are afraid of the pupils
För Jan Björklunds skull. Och för att det vore så kul att få höra Moz spela en elva minuter lång låt live. Å andra sidan brukar han ju göra ganska korta spelningar, så då skulle ju en betydande del av setlistan tas upp av en låt. Men inte för inte citerade jag "The teachers are afraid of the pupils" i min kandidatuppsats. Jag skulle gärna höra den live och är säker på att Janne B vore glad om han spelade den.

Storytone som bäst med symfoniorkestern

Följer upp måndagens bloggning om Neil Youngs nya skiva.

Så har då även deluxeutgåvan av Storytone lyssnats på tillräckligt för att avge ett omdöme.

Ut med symfoniorkestern, ut med bluesrockbandet och glöm bort storbandsjazzen. Här är det Neil själv med akustisk gitarr, piano och lite munspel. Klassisk Neil Young.

På vissa låtar funkar det utmärkt. "Plastic flowers" är som bäst i pianoversion, "Who's gonna stand up?" funkar lika bra solo som med symfoniorkester och "Glimmer" är lika vacker som på den vanliga Storytone-utgåvan.

Fast, låtmaterialet på Storytone är i sin helhet inte i klass med sådana mästerverk som Harvest och Harvest Moon. Det blir alltför tydligt när låtarna framförs i sina nakna soloversioner. Jag saknar inte bluesrocken och storbandsjazzen, men orkestern lyfte verkligen flera av låtarna. Visst är det aningen orättvist att jämföra Storytone med tidigare skivor, men samtidigt är det ofrånkomligt. Storytone Deluxe känns snarast som en Silver & Gold. Inte en oförglömlig skiva, men med flera riktigt bra låtar. Och vad mer kan en begära?

Det väl bara att tacka Neil Young för att han ger oss extra allt.

Dagens återkomst

En skiva som inte fick plats när jag listade tio skitbra skivor som saknas på Spotify var Marts Helt enkelt. Soloalbumet som den gamle De Lyckliga Kompisarna-sångaren gav ut året efter att DLK la ner. Samtidigt som skivan inte fick plats på listan är jag iicke desto mindre glad över att den sedan i morse åter finns på Spotify. Skivan i sin helhet når inte upp till de höjder som mycket annat Mart varit inblandad i gör (Total Egon, Krymplings, DLK...). Men likväl finns där två av Marts bästa låtar nånsin: "Liv bakom väggen" och "Rock'n'rollormen bet mig i benet". Att dessa två mästerverk till låtar åter finns tillgängliga på Spotify är en kulturgärning bara det. Återigen är det lätt att ta del av historien om hur det faktiskt går till i tesurplande hippiekollektiv och drapan om rock'n'rollormar och gummistövlar.

Neil Young i musikalskepnad

Idag har eder bloggare umgåtts med Neil Youngs nya skiva.

Det har talats om Storytone i någon månad nu. Albumet Neil Young skulle ha spelat in med en 92 personer stark symfoniorkester, men Storytone har visat sig vara mer mångfacetterat än så. På skivan är sju av tio låtar med orkestern, två med något slags bluesrockande band och en låt är klassisk storbandsjazz. Splittrat? Jadå, och lägg då till att skivan även är släppt i en deluxeutgåva där även akustiska soloversioner av alla låtar finns inkluderade.

Neil med extra allt.

Kontrasten mot den i våras släppta coverskivan A Letter Home kunde inte vara större. En primitiv nästan olyssningsbar coverskiva inspelad solo följs nu en välproducerad skiva med tio nya låtar där det inte räcker att koppla in mina större högtalare för att kunna göra skivan rättvisa.

Jag har ännu inte lyssnat på deluxe-Storytone, utan tänkte följa upp dagens bloggning om några dagar. Alltså har det idag varit en Neil i någon slags musikal- eller gammaldags filmmusikdrapering, uppblandad med en del bluesrock i den stil som män födda på fyrtiotalet tycks vara så förtjusta i och så då lite storbandsjazz.

De orkestrerade låtarna är överlag riktigt njutbara samtidigt som de andra låtarna framförallt är sämre och även förstör helhetsintrycket - men det känns å andra sidan väldigt mycket Neil Young att göra precis så.

"Who's gonna stand up" fanns med på sommarens turné med Crazy Horse och släpptes tidigare i höst i såväl orkesterversion som soloversion. Jag gillade den storslagna orkesterversionen vid första lyssningen och den står sig fortfarande som ett av skivans bästa spår. En annan pärla är den betydligt mer finstämda "Glimmer", en låt jag la märke till redan vid den första genomlyssningen av Storytone i förmiddags.

Skivan har två teman, Neils miljöengagemang och årets skilsmässa från Pegi. Två teman det uppenbarligen gått att skriva ett antal bra låtar kring. Skilsmässoalbum är inget nytt, men att kombinera det med miljöengagemang känns som något nytt.

Jag gillar känslan av just musikal och gammaldags filmmusik, det passar Neils låtar. Det har vi i och för sig vetat ända sedan Harvest, där två låtar hade orkesterarrangemang signerade Jack Nietszhe. Synd Neil var tvungen att i vanlig ordning gå sin egen väg och inte fullt ut gjorde en skiva i orkesterskrud.

Nu ser jag fram emot att ta tag i soloversionerna. Det är tur nya skivor finns bara något klick bort idag.

Tio skitbra skivor som saknas på Spotify

Insåg att jag skrivit flera gånger på sistone om bra låtar som inte funnits på Spotify. Det har varit singelbaksidor och liknande. Kände så att det var dags för ett helhetsgrepp om saken och kolla vilka album det är jag saknar mest på Spotify och där mina mp3:or fortfarande är livsviktiga. När jag inte spisar en och annan av dem på vinyl såklart. Varning för viss gnällighet nedan.

Peggy Lejonhjärta - Viskningar och rop
Denna poppärla vann popsjälars hjärtan över hela landet och sedan lämnade dessa hjärtan i djup sorg när den inte följdes upp av någon ny skiva och bandet somnade in. Bandets och skivans kultstatus har såklart bara ökat av detta. Eller vadå popsjälar? Viskningar och rop tycks gå lika bra hem hos oss vars musiksmak snarare drar åt det gubbrockiga hållet. Gitarristen Johan Persson ("snygg-Johan") spelar fortfarande med Lars Winnerbäck och trummisen Torbjörn Nilsson är sedan ett par år tillbaka en av Sveriges bästa och mest profilerade politiska journalister som kung av Tidskriften Fokus långa reportage. Och okej, bandet ligger på hyllan, men varför finns inte skivan på Spotify?

Karin Renberg - Farväl tristess
En sorgligt bortglömd skiva. Jag skrev häromåret om att Farväl Tristess är väl värd att kolla upp, sedan dess har jag själv grävt mej ner i skivan djupare än jag nånsin gjort tidigare. Låtar som "Kärleken vi skickade" och "Värm honom ljus" har jag lyssnat på massor i år och hade gärna delat med mej av dem.

Neil Young - Time Fades Away
Om Time Fades Away skrev jag i våras när "Fem skitbra men okända låtar med med Neil Young" listades. Skivan ligger visserligen i sin helhet på Youtube, men Neil vägrar fortfarande ge ut den igen och därför lyser den fortfarande med sin frånvaro.

Beatles - Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band
Min absoluta Beatlesfavorit sedan många år. Att Spotify saknar Beatlesmaterial överhuvudtaget måste ju bero på att det är otroligt dyrt med gravplats, eller vadå?

Blomgren - Kom sol, kom regn
Troublemakerssångarens soloalbum från 1995 har visserligen en och annan textrad som inte håller för tidens tand, samtidigt går det inte att komma ifrån att hans visrock är förbaskat njutbar för den som gillar Göteborg, Stefan Sundström eller The Pogues.

Traveling Wilburys - Traveling Wilburys, Volume 1
Om den här fantastiska skivan har jag skrivit ganska nyss. Visst, för egen del är det såklart en del av magin varit att jag bara haft den på LP, men det hade ju varit trevligt att lättare ha med låtarna på spellistor eller att kunna skicka sådana som "Handle with care", "Last night" och "Tweeter and the Monkey man" till andra.

Blue for Two - Blue for two eller Songs from a pale and bitter moon
Jag har ingen koll på hur bra annat Radium 226.05-material är representerat på Spotify, men att inget med Blue for Two utom den senaste skivan finns där är ju en smärre skandal.

Cosa Nostra - Eldar
Rankad som det 11:e bästa trallpunkalbumet av mej för snart ett och ett halvt år sedan och redan då frågade jag om det inte var dags för Rosa Honung att få upp den här på Spotify - kanske läser de inte Minnenas Motell?

Perssons Pack - Kärlek och dynamit
Packets tidiga skivor finns av någon anledning inte på Spotify. Tur en har samlingen Diamanter, trist för den som inte har det, och så trist ska ingen behöva ha det.

POST - Allt är bra nu
Några stekheta julidagar 2005 besökte jag Per Kj i Linköping. På Crazy Records hittade jag den här skivan för en femtilapp, när jag såg den kom att tänka på vad Michael skrivit i sina liner notes till en blandskiva jag fick ett halvår tidigare. "Kolla gärna upp POST, bandet där Loke är/varit basist". Sagt och gjort. Jag köpte skivan och den depraverade schlagergaragen visade sig vara väldigt väldigt bra. Eldkvarns "Konfettiregn" och Kents "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" fick konkurrens av låtar som "Så många andra människor" och "Du kan säga det till mig". 2012 klämde POST till sist ut sig en ny skiva som finns på Spotify. De hade jobbat på skivan länge, några av låtarna laddade jag ner i demoversioner redan 2005. En variant av himlen är väl värd att lyssna på den med, men Allt är bra nu är bäst och den finns såklart inte på... just det!

November är en mur av våt betong

En av Kents bästa låtar - och så finns den inte på Spotify. Vilket jävla sätt.

Sju sorters låtar

Här kommer så låtlistan från mitt och svågern Andreas quiz på Kville Pastahouse i onsdags.

Vi hade fått temat sju sorters kakor vilket vi kastade oss in i med liv och lust.

"Eye of the tiger", "Sell out" och "First we take Manhattan" formade kvällens röda tråd. Låtarna från "Bullet with buttefly wings" till "Animal Nitrade" var introtävling.

Franska Trion - Kakor
Van Halen - Poundcake
R Kelly - Cookie
Staffan Hellstrand feat Dogge - Var kommer du ifrån
Kakmonstrets sång
Knutna Nävar - Strejken på Arendal
Carola - Tell me this night is over
Napoleon - Den viktiga skillnaden
Caj Karlsson - Ett brev
bob hund - Åh döds
Maja Heurling - Berlin
Hurula - Betongbarn
Strebers - Betongbarn
Survivor - Eye of the tiger
Tiger Lou - Sell out
Cookies n Beans - First we take Manhattan
Docenterna - Underbar värld
Smashing Pumpkins - Bullet with butterfly wings
Blind melon - No Rain
Culture Club – Karma Chameleon
Patti Smith - Rock n roll nigger
Nanne Grönvall - Håll om mig
Bröderna Djup - Vi bor på landet
Räserbajs - Fina flickor
Taylor Swift - Shake it off
Imperiet - Sura Baya Johnny
Suede - Animal Nitrate
Kitok - Paradise Jokkmokk
David Steward & Dandy Cuffer - Lily was here
Staffan Hellstrand - Jag i underlandet
Eldkvarn - Vägen till paradiset
Sanna Carlstedt - Ett glas vin
Hello Saferide - Anna

Jakten på Eldkvarn

Eldkvarn gör ofta tre turnéer per år, en på vårvintern, en på sommaren och en på hösten-vintern. 2012 lyckades jag äntligen pricka in en spelning per turné. 2013 bommade jag både vår- och sommarsvängarna och fick inte se stans bästa band förrän veckan före jul. Eftersom det tar tid att tågluffa och göra teveprogram och Eldkvarn gissningsvis tjänat rätt bra på sina turnéer de senaste åren kunde de i våras ta ett halvårs paus. På livescenen återvände de först i somras och jag såg en av de första spelningarna på turnén.

Under hösten har det stötvis presenterats datum för bandets kommande turné i november-december och precis som inför turnéerna jag bommade förra året har jag suttit och med stor spänning följt datumen allt eftersom de ramlat in på Facebook, hos bokningsbolaget eller bandets egen hemsida. Ett Göteborgsdatum släpptes ganska tidigt, men krockade med jobbet. Några andra västsvenska datum verkade inte komma. För några veckor släpptes ett datum i Gislaved av alla städer och jag blev jättesugen. Klart jag skulle Eldkvarn i Gislaved, jag som hävdat den givna kopplingen mellan bandet och svenska småstäder, men även det datumet krockade med jobbet. Puh!

Skulle jag bomma ännu en turné?

In i det sista höll jag hoppet vid liv. Jag såg att de hade en spelning i Malmö sista fredagen i november och skulle spela någonstans dagen efter. Jag gissade att spelningen därmed borde ligga någonstans mellan Malmö och Stockholm, minus Östergötland där de redan hade två spelningar. Alltså började jag fundera på trakterna där jag hängde så mycket för bara något år sedan, nordöstra Skåne och Blekinge. Kunde det måhända bli en spelning där?

I helgen var jag så i Karlskrona och just då släppte bandet den fullständiga turnéplanen på Facebook. Karlskrona konsthall 29 november. Wohoo! Men det hade ju inte skadat ifall datumet dök upp på de andra ställena heller.

"Jag jagar ditt hjärta" sjöng bandet för några år sedan. Själv jagar jag Eldkvarn.

Looking through Gary Engmans eyes!

För många år sedan följde jag sporadiskt en blogg av en man från Linköping som då var i 35-årsåldern, arbetslös med journalistambitioner och musikintresserad med en musiksmak inte helt olik min egen.

En sommardag bjöd han på en fantastisk rövarhistoria.

Han hade träffat Helge i en park i Stockholm. Vem är denna Helge? Jo, en av de kompisar Ebba Grön skickade för att hämta sin Rockbjörn en gång i tiden. Kompisarna var packade och gjorde skandal. Nu framlevde han sina dagar som hemlös.

Att döma av texten så var det verkligen Helge de träffade.

"Om mannen ljög för mig, så var han världens bästa lögnare och hade en otrolig förmåga att plugga in detaljer. Men jag tror att det verkligen var den legendariske Helge jag träffade. Han som tagit emot Ebba Gröns rockbjörn. Jag måste säga att det kändes mer hedrande att få skaka den mannens hand, än om jag träffat Fredrik Reinfeldt, Horace Engdahl, eller Lasse Berghagen. Jag hade en levande legend framför mig."