En skiva jag kan leva utan

Sedan i somras har jag och Agnes långsamt lyssnat oss igenom Kjell Höglunds diskografi, skiva för skiva, i jakt på tidigare missade låtar och nya helheter att ta in. Det har bland annat bjudit på den nya favoritlåten "Livets flod". Ikväll hade turen kommit till Höglund Forever.

Men nej, Höglund Forever är verkligen inte Kjell Höglunds bästa skiva. Klassiska låtar som "Man vänjer sig" och "Sista valsen" slaktas och alldeles för många av skivans nya låtar går ganska platt förbi. Med några lysande undantag visserligen, "Sympati och nostalgi" är ett nytt fynd. Och att "Garbo Forever" och framförallt "Håll ut!" är glimrande vet jag sedan tidigare. Men usch, jag tror inte jag kommer lyssna på den här skivan i sin helhet igen. Det finns så många bättre skivor med den gode Kjell Höglund.     

Vilka har jag ännu inte sett live men vill helst se?

Orange Scen, tänkbar för alla fem

Det är inte så många kvar nu. Akter jag inte sett live men väldigt gärna vill se. Då naturligtvis borträknat akter där döden satt käppar i hjulet, men att drömma om konserter med t.ex Nirvana, The Doors och Björn Afzelius är ju helt meningslöst. Liksom jag inte tror på ett återförenat The Smiths förrän jag själv står där i publiken.

Egentligen borde kanske Neil Young & Crazy Horse finnas med, men trots allt har jag sett Neil med annat band två gånger. Men vilka finns då kvar som jag helst vill se? Skäl nog för ännu en fem-i-topp-lista. För enkelhets skull bara internationella namn på den här listan, svenskarna kan vi ta en annan gång. Innan läsningen kanske det är intressant att se vilka band och artister jag redan sett live.

1. David Bowie
När nyheten slog ned i vintras om en comeback för David Bowie hoppades jag verkligen att skivsläppet skulle följas av konserter, det är ju ändå där pengarna ligger nu. Säg att han kör tiotal festivalspelningar, det skulle kunna vara lättförtjänta pengar och en chans för en ny generation att se David Bowie live. Jag slutar inte hoppas jag.

2. Nick Cave & The Bad Seeds   
Jag har sett Nick Cave med sitt Grinderman typ en och en halv gång, det är inget jag längtar efter att göra igen. Men med sitt klassiska band är jag säker på att han ännu skulle kunna trollbinda en publik. Olyckligt nog missade jag Stockholms- och Köpenhamnsspelningarna nu i höst innan det var försent. Men det blir säkert fler chanser.

3. Leonard Cohen
Medelåldern på den här femitopplistan är fånigt hög och äldst av alla är Leonard Cohen, han fyllde 79 förra veckan. Trots sin imponerande ålder har jag förstått att han än gör högst se- och hörvärda konserter. Jag har ratat honom på grund av priset ett par gånger, det är tydligen dyrt att bli gammal, men om det blir en chans till är det nog dags att slå till.

4. Manic Street Preachers
 Just det, kommer jag nånsin få se Manics live? Men den frågan är redan ställd.

5. Iggy Pop
Visst, Iggys bäst-före-datum är definitivt passerat, men jag skulle gärna se den förhoppningsvis ännu tanige 66-årige James Newell Osterberg hoppa runt på en scen och sjunga om hur han vill köra doggy style med flickvännen. Men jag är nog mer sugen på att se Iggy solo än med ett återförenat The Stooges, det kanske är som med Thåström. Ett återförenat Ebba Grön eller Imperiet skulle bara kännas krystat, men solo får Thåström gärna köra några gamla låtar. Så även Iggy.

Två helgstänkare

Hur många låtar kan du?

Fejk, jag låtsas bara

För egen del är svaret på ett sätt ganska enkelt, jag kan inga låtar. Jag är omusikalisk, att jag under några månader sista året i gymnasiet kunde spela "The Passenger" och "Pollenchock & stjärnfall" får betraktas som preskriberat. Sjunga låtar bör jag nog fortsätta göra bara för mej själv, för allas skull.

Men häromdagen funderade jag på hur många låtar jag ändå "kan"? Låtar som jag känner igen på ett par sekunder, som jag kan sjunga med i större delen av texten till och kan rytm och melodi på någotsånär. Undrar om det inte handlar om tusentals?

Eftersom jag sedan snart tre år sedan bokför allt jag lyssnar på hos last.fm kan jag ibland stöta på en låt jag "kan" trots att jag vet att den inte lyssnats på sedan åtminstone oktober 2010. Ändå känns den igen redan på introt, jag fixar texten och vet när refrängen kommer.

Att melodi och rytm gör det lättare för oss människor att minnas saker är inget nytt, men visst är det fascinerande det här med alla låtar man "kan"?  Hur många kan du?

Duetternas år för Thåström

I år är tycks verkligen vara duetternas år för Sven Joakim Thåström. Han medverkar på både Lars Winnerbäcks och Mikael Wiehes nya skivor. Lustigt nog tycks både Winnerbäck och Wiehe vilja att låtarna ska låta så mycket Thåström det bara går. Både "Isolde" och "Gå med mig vart jag går" hade minst sagt platsat på Thåströmskivor.

Dan Viktor i mitt hjärta

Är Dan Viktor till sist på väg att spela in sej i mitt medvetande som en riktigt bra artist? Att han har bra låtar och är underhållande har jag vetat sedan jag såg honom värma upp för Kjell Höglund på Bommens Salonger en höst för mer än tio år sedan, men bra låtar är det många som har. Annars har ju hans lott varit att gästa andra jag ser live. Fast visst, "Glad", "Prat" och "En klen tröst i ett fattigt hem" har jag ju gillat, de har varit mer än bara bra.

Men nu har något hänt, det började med "Trollkarl" och lite inlyssning inför Kompledigtfestivalen förra månaden. Hur det ska sluta vetitusan, men de senaste dagarna har jag lyssnat massor på den gode Dan. Jag tänkte fortsätta minst ett par dagar till. Han är ju skitbra.

Dregens självbiografi, "40, är inte det lite ungt?"

Norstedts har släppt "Dregen. Självbiografin". När jag fick den kände jag att det fanns de med större koll på och intresse för denne rocknroll-legend, till exempel min gamla kompis Bea Alvarez som här debuterar som gästbloggare. Välkommen!

Första gången jag hörde talas om Dregen var via Expressen Fredag någon gång under 1995, i samband med att Hellacopters släppte sin första singel Killing Allan. I hålan där jag bodde fanns liksom inga musikintresserade att bonda med och inga häftiga äldre att ta efter så jag fick vackert nöja mig med att vänta in fredagsbilagan varje vecka och ta efter vad skribenterna på redaktionen tipsade om och titta på bilderna. Det gick ganska snabbt att lära sig sålla bland bilderna och vilka band som verkade värda att kolla upp: Jumper – såg inte så coola ut, de kunde kvitta. Broder Daniel och Yvonne – coola som fan, leta! Problemet var bara att letandet kunde ta flera månader, det fanns ju inget internet eller några välsorterade skivbutiker att tala om.

Hur som helst, det krävdes inga större överläggningar för att bestämma vilken kategori Hellacopters skulle sorteras in under, det stora projektet var att försöka höra hur de lät. Det var året därpå, på ZTV, som jag hörde och såg videon till ”(Gotta get some action) Now!” första gången och jag blev inte besviken – tvärtom! Det var skramligt och hårt, men inte FÖR skramligt och hårt, dessutom var de jävligt underhållande att titta på. Hellacopters blev snabbt något av ett favoritband och är det faktiskt fortfarande, trots att det är flera år sedan de splittrades. Dregen var ju inte ens med hela vägen, han hoppade av strax efter andra skivan för att fortsätta med sitt andra band Backyard Babies. I år fyller han 40 och släpper sin självbiografi, berättad för Aftonbladet-journalisten Tore S Börjesson.

40, är inte det lite ungt för en självbiografi? Lemmy var 57 när han släppte sin. Ozzy var 61. Och med tanke på att det bara var åtta år sen Backyard Babies-biografin Blod, svett och dårar kom så känns det lite som att man kunnat vänta i alla fall 10-15 år på den här boken. Första halvan är förvisso hyfsat intressant, det är kul att läsa om hur Dregen som barn upptäckte Kiss och gjorde ett fanzine om rymden och stycket om faderns självmord är naturligtvis oerhört tragiskt.

Störst behållning har jag personligen av att läsa om hur Hellacopters bildades när Dregen åkte med som trumtekniker på en USA-turné med Entombed, det är i mina ögon ett stycke modern rockhistoria. Men mot slutet när det mest handlar om förhållandet till frun Pernilla Andersson så känns det inte så jävla rock'n'roll längre, helt enkelt. Den här boken har sina stunder men om jag sätter mig ner och läser en rockbiografi så vill jag att den ska vara fulladdad av skandaler och skrönor från början till slut. Det är ju de som skiljer rockbiografierna från vilka vanliga jävla livsöden som helst som någon gjort en bok av.

De fem bästa höstlåtarna (minus Eldkvarn)

Idag är det höstdagjämning. Från och med idag blir dagen kortare än natten och det blir bara mörkare i sisådär tre månader till. Hur jävla kul det är går naturligtvis att ifrågasätta. Men det finns ju mycket bra musik som handlar om hösten. 1 september listade jag Eldkvarns fem bästa höstlåtar och nu är det dags att lista de fem bästa höstlåtarna borträknat Eldkvarn, och för enkelhetens skull låter jag det räcka med svenskspråkiga låtar. Men när jag tänker efter så är alla fem låtarna ungefär lika bra, de är ettor allesammans och därför uteblir numreringen. Det blev visst bara vemodiga låtar, kanske inte konstigt såhär om höstdagjämningen.

John Holm - Den öde stranden
"Den öde stranden" har en ganska kortfattad och karg text, där första raden säger allt: "Sommaren dör, det är därför jag är ledsen ikväll". John Holm är doldisen som hyllas av många svenska artister med efternamn, Per Gessle och Ulf Lundell talar om honom med beundran och har bägge spelat in covers på honom. Den raspiga och lite veka rösten är en röst för hösten.      

Blomgren - Höst
 Av alla låtar som kan skrivas om den göteborgska hösten och den göteborgska myten är den här en av de bästa, "skummet yr vid Vinga fyr, det är höst i Göteborg". Men fiskebåtarna lägger ändå ut trots den obarmhärtiga hösten. Låten är göteborgsk i kvadrat. Troublemakerssångaren soloskiva finns inte på Spotify, men kan laddas ner på Secondclasskids.

Ulf Lundell - Aldrig så ensam
Egentligen är det väl hugget som stucket ifall "Aldrig så ensam" eller "Jag saknar dej" som är Lundells bästa höstlåt, och han har för den delen ännu fler låtar om hösten. Men just nu är jag väldigt svag för "Aldrig så ensam" och framförallt  första versen.

Nu faller regn på löv
Nu faller löv från gren
Nu skymmer det mitt på dan
Det mörknar på stadens scen
I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan
där krattar man undan sommaren
Hösten har kommit till stan

Där krattar man undan sommaren! Det räcker så. Låten är minst sagt vemodig och passar väl in på den sorgliga "skilsmässoskivan" Den vassa eggen. Än idag står sej låten starkt när den framförs live, jag hörde den senast förra hösten på konserthuset i Göteborg. Janne Bark briljerade på akustisk sologitarr.

Lars Winnerbäck - Elegi
Winnerbäck använder gärna hösten som fond för sina låtar, men frågan är hur mycket höst en låt som "Söndermarken" egentligen handlar om trots att den börjar "klockan fyra i oktober"? "Över gränsen" innehåller en av de finaste höstbeskrivningarna jag hört, "nu i september börjar en annan typ av vår". Men likväl känns hösten mer som fond än innehåll i dessa låtar. Då känns "Höst på min planet" mer passande ("ett skådespel i höstlövs dans"), men allra bästa höstlåten är förmodligen "Elegi". Denna dunderhit som än idag, nio år efter releasen, tycks självskriven på Winnerbäcks konserter. Här är det höst och sorg över ett missfall på en och samma gång, en rätt skoningslös låt med fantastiska formuleringar och en lysande melodi. 

Loke Nyberg - Melankolia stad
En ordrik text om allt elände som man kan se med hösten - här finns inga vackra höstbilder om löv eller svampplockning utan bara dyster misär. Men jag vill minnas att Lokes formuleringskonst lockade fram ett och annat skratt på spelningen i Karlskrona i våras.

Straitjacket på Spotify

Nu har så en låt med Freddie Wadlings gamla punkband Straitjacket nått Spotify. Straitjacket är det inte många som känner till, för eftervärlden betydligt mer kända är Liket Lever som bildades ur resterna av Straitjacket.

Winnerbäcks nya är bra, mörk och med några blivande klassiker

Min gamle favoritartist Lars Winnerbäck är tillbaks. Jag gillade singelsläppet förra månaden, även ifall jag saknade det trehövdade bandet han hade på en turné för några år sedan. På Hosianna är det fullt band som gäller fast med förvånansvärt varierat låtmaterial. Lugna låtar blandas med upptempo och stegrande arrangemang tycks ha varit populära där i studion på Irland. I Värvetintervjun häromveckan berättade Winnerbäck att de hade testat att spela in några låtar med det trehövdade bandet från 2011, jag kan tycka någon av dem hade kunnat vara med på skivan. Nåväl, nya skivan är bra och ett par låtar betydligt mer än bra. 

Jag har följt Winnerbäck länge. Nån gång kring jul och nyår 1998 köpte vännen Fredrik Winnerbäcks tre första album, det var vad som fanns då. Våren 1999 DJ:ade jag "Låg" och "Balladen om konsekvenser" på varje fest. Där började nånting spira.

Fast nog finns det rötter ännu längre tillbaks i tiden? Det börjar alltid ännu tidigare Jag läste intervjuer med Winnerbäck i fanzines som Skrutt och Dajvabrutalt. Jajamen, på den tiden gjorde han intervjuer, men de enda som ville prata med honom var fanzines. Och visst måste jag ha hört "Balladen om konsekvenser" innan Fredrik köpte skivorna?  Minns jag rätt gillade jag som Kvinnofängelsetfan första raden massor ("På en kvinnoanstalt...") innan dess.

På Hultsfredsfestivalen 1999 skuggade jag och några andra Winnerbäck när han gick mot backstageentrén vid Teaterladan. När jag på festivalens sista dag såg och hörde publikstödet han fick när Skurkarnas spelning kommit till "Solen i ögonen" förstod jag att det var dags att kolla upp mer med den här killen. Hemma beställde jag Rusningstrafik och lånade de andra skivorna av Fredrik. Några månader senare släpptes Kom (eller "röda skivan" som jag ibland kallat den för mej själv) och Winnerbäck tog slutgiltigt farväl till visans värld och steg in i en värld där, tja, vi kan säga att Ulf Lundell och pop möts. 

Rusningstrafik är förvisso hans bästa skiva, men jag har aldrig hört till de "gamla" fans som tycker de två-tre första är skitbra och att han sen sålde sej eller blev ointressant. Kom och Vatten under broarna är utmärkta, likaså ungefär halva Singel och Söndermarken, Daugava gillade jag som tusan när den kom men den har inte åldrats så bra (vilket inte hindrar att "Jag fattar ingenting" är en fantastisk låt). Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen är visserligen i långa stycken överproducerad, men "Järnvägsspår" och "Köpenhamn och överallt" är grymma, och när jag såg att "Ett sällsynt exemplar" var med på den där företagsspelningen i augusti kände jag att den gärna fick vara kvar till turnén nu i höst.   

Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen kom för hela fyra år sedan, ett så långt uppehåll har Winnerbäck aldrig haft mellan sina album, det är inte utan att jag spekulerat kring skaparkris.  Så hur låter då Winnerbäck när han åter klivit in i en inspelningsstudio?

 

Hosianna inleds lugnt och trevande med "Vi åkte aldrig ut till havet", en låt som verkligen växer för varje lyssning. Att börja med en lugn låt är en återgång till vad som gällde på skivor som Söndermarken och Vatten under broarna, och precis som på den sistnämnda funkar det bra här.

Med andralåten och duetten "Gå med mig vart jag går" kommer skivan igång på allvar. Det är inte bara Thåströms röst som gör att låten känns Thåström, den hade lika gärna kunnat vara med på Jocke Thås senaste skiva, eller kanske Mannen som blev en gris. Att låta Thåström gästa en låt brukar vara ett lyckokast, tänk bara på Eldkvarns "Blind man", Pugh Rogefeldts "Vår kommunale man" och Kajsa Grytts "Bara vi vi står ut", det blir lyckat även här. Även ifall en omtagning kanske hade varit på sin plats när Winnerbäcks röst skär sej en bit in i låten?  

"Monsterteorin" börjar lugnt men sedan kan man tänka sej hur Thåström dröjt sej kvar i studion och börjat ropa "men fläska på lite", precis som när han gav Fläskkvartetten sitt namn när de en gång lade stråkar på Imperietskiva. En kompetent bredbent rocklåt, men inget som sticker ut.

Låten jag främst fick med mej från höstturnén 2011 var "Vem som helst blues" och den är riktigt bra även här. Visst känns det lite ovant med fullt komp här då jag spisat en Youtubeversion från 2011 ganska flitigt, men det går över. "Vem som helst blues" är en av Winnerbäcks stora låtar och bjuder på skivans bästa text. "Vem som helst blues" kommer leva länge och borde bli en hörnsten i Winnerbäcks setlistor i många år framöver. Ironiskt nog följs den av vad som känns som en mellanlåt på skivan. "Det gick inte", en snabb rökare som kanske kommer växa live.

"Skolklockan" gillar jag verkligen. Det stegrande tempot bidrar till att bygga upp en suggestiv stämning. Texten har politiska ambitioner och funkar bra, även ifall raden "Far skär köttet och mor bakar cupcakes" kanske kommer kännas aningen daterad om ett halvår eller så ;)

Sedan kommer "Utkast till ett brev", tummen upp men den har jag ju redan avverkat. Vidare till mellanlåten "Ett slags liv", som har svårt att få fäste och inte riktigt når fram. Låt nummer nio - "När det blåser från ditt håll" - bjuder på skön Winnerbäcknostalgi, det låter precis som någon öppnat ett skåp med gamla outtakes från typ Kom eller Singel. Kul, men inget oförglömligt.   

Ibland har den gode Winnerbäck avslutas sina skivor med episka (i den gamla betydelsen "berättande och omfattande") mästerverk till låtar, "Vänner" och "Söndermarken" är sådana. Här finns en till, "Hosianna" är en ambitiös låt som skulle kunnat falla platt till marken men det blir istället raka motsatsen. Låten får vingar och lyfter stillsamt, den lyfter och flyger med lätt bagage ut till evigheten. Samtidigt som vi andra nynnar Hosianna, hosianna.  

Det mörka omslaget med motljus är kanske inte Winnerbäcks snyggaste, men det är en bra spegling av skivan. Mörkt och motljus. Sammanfattningsvis innehåller Hosianna ett par låtar som vara blivande Winnerbäckklassiker, ytterligare några som håller hög klass och ett par-tre mellanlåtar, men ingen låt är dålig och skivan är alldeles lagom lång. Jag gillar den. Välkommen tillbaka, Winnerbäck.