Känn ingen sorg för mig Freddie

Så bra!

Kajsa Grytt - bättre än de flesta

Ibland frågar folk varför jag lusläser vilka band som ska spela på festivaler jag ska på, försöker lyssna in mej på sånt som låter bra och springer för att se rätt många band. Svaret är enkelt. Jag är bränd. Det är inte kul att månaderna efter en festival upptäcka ett band eller en artist, som jag hade kunnat se live och hade kunnat få väldigt mycket ut av att se.

Kajsa Grytt är ett sådant exempel. Hon spelade på Hultsfredsfestivalen 2003, en eftermiddagstid, direkt efter någon tidig Pampasspelning spelade hon på Stora Dans. Jag var nyfiken på Kajsa Grytt och drog med mej kompisarna dit. Men vi tycker det var introvert och rätt trist, efter bara en låt eller så drog vi ut till bilen för att fylla på ölförrådet. Några månader senare upptäcker jag det aktuella albumet Är vi på väg hem? Jag inte bara upptäckte skivan, det åt sej in i mej, jag lyssnade massor på den, berördes av låtarnas svärta... Det är en alltigenom fantastisk skiva. Och hade jag behagat lyssna på den innan Hultsfredsfestivalen hade jag kunnat få se en gissningsvis lika fantastisk spelning. 

Sedan dess har jag haft ett vänligt öga till Kajsa Grytt, kollat upp när hon släppt nytt och köpt en del av det. Även ifall det inte nått upp i samma klass som är Är vi på väg hem? har låtar som "Ett kvinnofängelse", Thåströmduetten "Bara vi står ut", "Allt faller" och "Min pojke och Manhattan" varit förstklassiga. Självbiografin Boken om mig själv läste jag snabbt när den kom 2011 och fick såklart inspiration till mer lyssnande på både sololåtar och Tant Strul. De sistnämnda fick chansen att se förra hösten, en bra spelning men jag gillar faktiskt Kajsa Grytt solo mer än jag gillar Tant Strul.  

I våras kom nya sololåten "Ensam", jag lyssnade på den ett par gånger men den ville inte riktigt sätta sej. Härom månaden kom så albumet Jag ler, jag dör och i helgen hade Kajsa Grytt och hennes band turnepremiär i Götet, själv var jag inte hemma. Kommer jag nånsin få se henne live?   

Medelålders artister med efternamn ger ofta ut skivor om längtan, ensamhet, trånad och kåthet. Vad som är udda med den här skivan är att det inte är en manlig artist. Kajsa Grytt gör det som manliga artister alltid gjort - och hon gör det bättre än de flesta.

Svärtan från min gamla favoritskiva känns igen, men där Är vi på väg hem? ofta är nedtonad och ganska blygsamt instrumenterad är Jag ler, jag dör försedd med mer fullbandsarrangemang, svängiga trummor och många gitarrslingor. En känslig lyssnare skulle kanske kunna säga något om "pretentiöst" och "teatraliskt", själv är jag inte känslig för sånt utan hör snarare en ambitiös och egensinnigt producerad skiva. Jari Happalainen har ännu en gång varit Kajsa Grytts producent och bevisar med Jag ler, jag gör återigen vilket producentgeni han är.    

Inledande "Du ler, du dör" sätter verkligen nivån, en låt med en sådan catchy melodi kan gå långt. Trummorna, jag säger bara trummorna! Singelsläppet "Ensam" låter bättre nu än den gjorde i våras, kanske är det i skivans helhet låten passar in? Den blott tre minuter långa "Kometer" har en skön refräng, ett bra driv och känns just nu som skivans bästa låt. Men sådant kan fort ändras och jag hittar inget svagt spår på hela skivan.

Det är lite för enkelt kanske, men den bästa musikaliska referensen jag kan komma på för de nio låtarna är faktiskt Jari Happalainens egna Bear Quartet, de kan också spela såhär avigt och fulsnyggt och få det att bli så bra. Men med Kajsa Grytts röst, låtar och karisma blir resultatet unikt.

Det var bättre förr! Eller?

"Bob Dylan förstör sina låtar live nuförtiden".

Likt Sokrates som redan på sin tid klagade på ungdomens förfall klagade gissningsvis åtminstone några av konsertbesökarna redan 1964 på Dylans skrikande och vildsinta munspelande i den på skivan ett år tidigare så finstämda "Don't think twice, it's alright".

Dialog

Walk on the wild side

Foto: Lisa Karlsson

Lou Reed är död. Det är nu man kanske borde skriva om hur mycket Lou Reed betytt för mej, hur hans skivor och låtar följt med och tröstat genom åren, hur jag såg Lou Reed på Roskildefestivalen 2000 och Hultsfredsfestivalen 2006 och så vidare. Kruxet är bara att det inte skulle vara sant.

Jag har aldrig varit något större fan av Lou Reed, har koll på kanske ett halvdussin sololåtar och såg honom inte på någon av de nämnda festivalspelningarna. Men det innebär inte att jag på något vis ogillar honom. "Sunday morning" och "Venus in furs" är underbara låtar. Å ena sidan vackra som klassiska konstverk, å andra sidan skitiga av storstadsnätter, stimulantia och rännstenen. Velvet Undergrounds vackra och skitiga debut har jag lyssnat på många gånger.

Lou Reeds och Velvet Undergrounds betydelse för rockmusiken går nog inte att underskatta. Velvet Underground & Nico är en egen storfavorit, framförallt första halvan av den, där hittar man min relation med Lou Reed. Även ifall jag minns en perfekt sommardag för något år sedan som jag spenderade med massa sololåtar av den gode Lou Reed och verkligen gillade det jag hörde. Men det var få jag fortsatte lyssna på veckan efter.

"You wear it so well" är väl det närmsta jag kommer en riktig favoritlåt med Lou Reed solo, den upptäckte jag när Plura Jonsson skrev om den i sin självbiografi (hur han tvingat en bartender i Grekland att spela den gång på gång) och senast förra veckan plockade jag med den på en spellista jag gav bort.

Men utöver detta har väl inte riktigt tiden eller intresset funnits för att lyssna in mej på allvar och nu är han död. Samma väg som de andra fyrtiotalistartisterna lär vandra inom en inte alltför avlägsen framtid. Det blir många nekrologer att skriva. 

Om jag inte har helt fel är Velvet Undergrounds debut en av de skivorna man brukar beskriva som att nästan ingen köpte när de kom men de få som köpte den startade egna band och blev framgångsrika. Deras betydelse är enorm och Lou Reed fortsatte vara betydelsefull som soloartist, i sanning en bedrift.   

Kanske är det nu ikväll Lou Reed tar sin walk on the wild side på riktigt?

Spårvagn till himlen

En av de bästa låtarna som skrivits om att åka spårvagn här i Göteborg. Långt, långt från Attentats barndom och "Ge fan i mej", men ack så bra.

Har någon sett Sabina?

På Spotify huserar den spännande användaren Hemtrevlige Herr Garbo - mer känd som Stefan Sundström. Det är intressant att följa Herr Garbos många spellistor, listan med egna höstlåtar kanske kan ge en hint om vad vi kan få höra på Stora Teatern om en månad? Vi får även se vilken musik det peppas med innan han ska gå på scen, vilken musik det varvas ned med efteråt och inte minst har han dragit ihop den definitiva Sabina-listan.

Ulf Lundells nya kan vara jättebra - eller ett magplask

På sin 64-årsdag 20 november släpper Ulf Lundell det nya albumet Trunk. Är det bara jag som direkt tänker på låten "10%"? Där det inte alltför vanliga ordet "trunk" förekommer ("sen var hon försvunnen med sin trunk i tisdagslunchens vimmel").

Ända sedan CD-formatet skopade ut vinylen har Ulf Lundell oftast fyllt sina album till bredden. Klassiska album som Vargmåne och Kär och galen framstår som riktigt blygsamma i längd och omfång i jämförelse med de, ofta dubbla, skivorna som kommit ut de senaste tjugu åren. Dubblar och omfångsrika skivor släppte Lundell ibland visserligen redan på åttitalet, men nu tycks det blivit standard. 

Ibland har det blivit utmärkt, som med Måne över Haväng, På andra sidan drömmarna, Högtryck och Club Zebra. Ibland har det blivit för mycket, för spretig och för ojämnt, som med Ok baby ok, Lazarus, Omaha och Rent förbannat. Skivor där hälften hade räckt, men den halvan som blivit kvar hade varit högklassig.

Trunk innehåller tolv låtar, så vi kan redan konstatera att han skonat oss från ännu en dubbel denna gång. Bra så, frågan är ifall de tolv låtarna valts ut med den kirurgiska precision som gjorde Måne över Haväng och Högtryck till utmärkta fullmatade tolvlåtarsskivor, eller har urvalet varit alltför brett och fett? Ulf Lundell är en artist som oftast blir som bäst när han tvingas till begränsning.

Samtidigt som Ulf Lundells skivutgivning blivit mer ojämn levererar han fortfarande på scen. De tre konserter jag sett senaste året har alla imponerat. På konserten i Borgholms slottsruin spelades den nya låten "Vi är inte arbetslösa", som med ett snyggt körarrangemang och även i övrigt ett klassisk Lundell-anslag (upptempo, dubbla klaviaturer etcetera) helt klart imponerade. "Vi är inte arbetslösa" ska inleda nya skivan och om hela skivan följer den mallen, med i vanlig ordning har ett par ballader insprängda, så kan det här säkert bli bra.

Men låt oss hoppas Lundell haft en någorlunda bestämd producent bredvid sej i studion. Annars kan Trunk tyvärr bli lite av ett magplask också.

Och förresten - varför är inte Lundells officiella hemsida uppdaterad om nya skivsläppet?

Höstens konsertschema

31/10 Vånna Inget, Jazzhuset Göteborg
1/11 Lars Winnerbäck, Scandinavium Göteborg
8/11 Billy Bragg, Pustervik Göteborg
16/11 Eldkvarn, Östraboteatern Uddevalla
27/11 Stefan Sundström, Stora Teatern Göteborg
7/12 Håkan Hellström, Scandinavium Göteborg
11/12 Depeche Mode, Scandinavium Göteborg
18/12 Eldkvarn, Trägårn Göteborg

Den lyckade blandningen Big Fish

Oroliga läsare har hört av sej och frågat om bloggen ska byta namn till Bob Dylans Motell. Jag lovar att så inte är fallet, ni kan sluta oroa er och återgå till vardagen. Här kommer ett Dylanfritt inlägg. När jag den senaste veckan inte lyssnat på den vresige från Duluth har det ofta varit på ett gammalt band från Uppsala.

I mitten av nittalet dök det något oväntat upp ett nytt favoritband hos oss som ivrigt följde vad som hände hos Birdnest och Beat Butchers. Efter att Per Granberg och David Giese hade träffats på Roskildefestivalen - ett möte som bland vissa tycks ha fått mytiska proportioner - kom Big Fish över till det växande Birdnestimperiet från lilla Strontium Records.

Plötsligt fick landets alla trallpunkare sätta tänderna i något som var väldigt långt från punk, en del blev så förvirrade att de började kalla Big Fish punk, det kan faktiskt ske än idag.

Själva kallade de sin stil för "medeltidsmaskinsmetal", och kanske är det vad man får om ett band som börjat i åttitalets synth- och industrianda sedan låter sej inspireras av folkmusik och hårdrock och gå över till att helt sjunga på svenska? Bra blev resultatet i alla fall. Big Fish var på sätt och vis en gren på samma träd som till exempel Garmarna och Hedningarna. Där folkmusik blandades med modern elektronik. Att de adopterades så rejält av trallpunkscenen och fick en given plats på Definitivt 50 spänn-skivorna är egentligen rätt fascinerande.

De tre albumen Vargavinter (1992), Sånger ur sten (1994) och Andar i halsen (1996) håller mycket bra än idag, framförallt de två första. Även minialbumet Dans mot tiden (1993) är bra, men det hörde jag aldrig i sin helhet när det begav sig. 

Jag minns hur fascinerade vi blev av deras sound, eller... fascinerad är jag fortfarande. Magin i låtar som "Vargavinter", "Hycklerivisa", "Skapelse" och "Blues för Paranoia". De feta gitarriffen som möter ständiga samplingar och skrotslagverk och ibland blås och dragspel. Till detta texterna och David Gieses röst. En lyckad blandning!
 
Idag verkar Big Fish vara bortglömda annat än bland en och annan övervintrad trallpunkare. De är värda ett bättre öde.