lördag 10 maj 2014
torsdag 8 maj 2014
Pestens Tid - Inte tänka, inte höra: "Någon slags framtidstro och hopp"
Michael Porali gästar med en recension av Malmöbandet Pestens tids skiva som släpps i dagarna. På vinyl! Digitalt först nästa vecka. Stilfullt.
Nästan ett och ett halvt år efter den av mig och många andra hyllade debut-EP:n är malmösextetten Pestens Tid tillbaka med sin fullängdsdebut Inte tänka, inte höra. Tio poppärlor som både var för sig och som en stark enhet sticker ut på ett sätt som popmusik med göteborgsinfluenser inte gjort sedan Bobastian släppte sin Ny demokrati i början av förra året.
Plattan tar sitt avstamp i titelspåret, en bittersöt historia om ett välsorterat vackert hem, att aldrig våga vara ful, kort sagt om bilder människor gärna målar upp av sig själva inför andra, och där Linn Landén (sång, dragspel) lovar att man faktiskt duger helt okej ändå och att hon sopar upp spillrorna av den perfekta fasaden när den spricker. Redan på debuten fastnade jag för sättet som Pestens Tid, hur sommarpoppigt det än kan låta, alltid lyckas hitta just det där som drar ner, skaver och förstör, och sedan ändå få det att framstå som ungefär så bra det kan bli. Något som blir tydligt i nästa låt, "Dom som vinner", med refrängen "Vi är kungar, vi är kungar av en värld..." (så långt allt gott, eller hur?) "...där allt hopp försvann för längesen, regerar i en tid av tomhet och brustna drömmar".
För egen del känns det väldigt svårt att fokusera på det sorgsna som väl egentligen är vad albumet till hälften består av, snarare upplever jag någon slags framtidstro och hopp i merparten av låtarna på Inte tänka, inte höra, trots klara och tydliga bevis på motsatsen t ex "ensam är stark och så, men en värdelös person" (från "Ingenting") eller varför inte "allt är fint, jag ska bara bryta ner mig själv så jag passar in på den här gatan" (från "Den här gatan", som även stoltserar med ett fantastiskt arenarockintro!).
En vild gissning är att mycket av positiviteten faktiskt springer ur den luftigare dimension Malin Lindbergs ständigt närvarande klaviaturer ger åt kompositionerna, men inte inte alls lika vild gissning är nog helt enkelt att det är sådan jag är. Man ska veta sin plats och veta vad man mår bra av, som refrängen i den lite äldre livefavoriten "Makt" lyder.
Pestens Tid spelar tillsammans med vårens megahype Hurula på Babel i Malmö, så ni som har vägarna förbi där borde faktiskt släpa er dit. Det är även releasefest för "Inte tänka, inte höra" så passa på att haffa er ett exemplar på vinyl vet jag!
Michael Porali
Nästan ett och ett halvt år efter den av mig och många andra hyllade debut-EP:n är malmösextetten Pestens Tid tillbaka med sin fullängdsdebut Inte tänka, inte höra. Tio poppärlor som både var för sig och som en stark enhet sticker ut på ett sätt som popmusik med göteborgsinfluenser inte gjort sedan Bobastian släppte sin Ny demokrati i början av förra året.
Plattan tar sitt avstamp i titelspåret, en bittersöt historia om ett välsorterat vackert hem, att aldrig våga vara ful, kort sagt om bilder människor gärna målar upp av sig själva inför andra, och där Linn Landén (sång, dragspel) lovar att man faktiskt duger helt okej ändå och att hon sopar upp spillrorna av den perfekta fasaden när den spricker. Redan på debuten fastnade jag för sättet som Pestens Tid, hur sommarpoppigt det än kan låta, alltid lyckas hitta just det där som drar ner, skaver och förstör, och sedan ändå få det att framstå som ungefär så bra det kan bli. Något som blir tydligt i nästa låt, "Dom som vinner", med refrängen "Vi är kungar, vi är kungar av en värld..." (så långt allt gott, eller hur?) "...där allt hopp försvann för längesen, regerar i en tid av tomhet och brustna drömmar".
För egen del känns det väldigt svårt att fokusera på det sorgsna som väl egentligen är vad albumet till hälften består av, snarare upplever jag någon slags framtidstro och hopp i merparten av låtarna på Inte tänka, inte höra, trots klara och tydliga bevis på motsatsen t ex "ensam är stark och så, men en värdelös person" (från "Ingenting") eller varför inte "allt är fint, jag ska bara bryta ner mig själv så jag passar in på den här gatan" (från "Den här gatan", som även stoltserar med ett fantastiskt arenarockintro!).
En vild gissning är att mycket av positiviteten faktiskt springer ur den luftigare dimension Malin Lindbergs ständigt närvarande klaviaturer ger åt kompositionerna, men inte inte alls lika vild gissning är nog helt enkelt att det är sådan jag är. Man ska veta sin plats och veta vad man mår bra av, som refrängen i den lite äldre livefavoriten "Makt" lyder.
Pestens Tid spelar tillsammans med vårens megahype Hurula på Babel i Malmö, så ni som har vägarna förbi där borde faktiskt släpa er dit. Det är även releasefest för "Inte tänka, inte höra" så passa på att haffa er ett exemplar på vinyl vet jag!
Michael Porali
onsdag 7 maj 2014
Greendale är en högst njutbar skiva
Jag skrev om Neil Youngs Greendale häromveckan.
Och jag har insett att jag verkligen gillar Greendale. Med Greendale la Neil Young allt vad experimenterade med nya musikaliska uttryck eller att leverera hitlåtar som "Rockin in the free world" eller låtar som gitarrkillarna kan förpesta fester och festivaler med åt sidan. Trallvänliga melodier och catchy refränger? De finns, men är väl dolda. Han struntade i det populära fyrtiminutersformatet och gjorde en nästan åtti minuter lång temaskiva som musikaliskt rör sej på klassisk Neil Young & Crazy Horse-mark. Kryddad med en rätt långtgående civilisationskritik dold i berättelsen om staden Greendale och familjen Green.
För att enkelt sammanfatta historien råkar kusin Jed Geeen skjuta ihjäl en polis, mediadrev följer och grandpa Green dör när media är ute efter. Till sist far då Sun Green till Alaska och bjuder oss på en av skivans bästa refränger. Och inte att förglömma så blev folket i Greendale arga när familjegården en gång i tiden bytte namn från "Double L" till "Double E". Det får vi veta redan i andra låten.
Den avlidne polismannen Carmichael tillägnas en fin låt med samma namn, fin åtminstone om du inte är rädd för en tio minuter lång låt som ger intryck av att ha tillkommit samtidigt som Neil, Ralph och Billy blossade ivrigt på fredspipan. Carmichael hyllas av sina kollegor och i mer än än ett år parkerade ingen på hans parkeringsplats. Men likväl förstår vi att allt inte var perfekt mellan Carmichael och hans fru.
Tre av skivans låtar är mer än tio minuter långa och endast en är under fem minuter. Och förutom inledande "Falling From Above" och avslutande "Be The Rain" tycker jag det är svårt att plocka ut enskilda låtar ur helheten. Skivan lanserades som just en helhet. Greendale-turnén pågick under ett år och alla de cirka hundra konserterna inleddes med de tio låtarna i den ordning de fanns på skivan. Både på den akustiska Europasvängen och på de bandförstärkta turnéerna i USA och Canada. Det är en skiva med ett nedskalat och primitivt Crazy Horse som tagit till sej Neils något skruvade idé till fullo och sedan jammat loss.
Greendale är en skiva som bör tas somen helhet, men det är inte alltid som tiden eller orken finns för en åttiminutersskiva. Men när den finns är Greendale en högst njutbar skiva.
En underskattad skiva i den buttre kanadensarens diskografi är Greendale. Skivan som från början introducerades när hans akustiska soloturné hade premiär i Stockholm våren 2003. Publiken blev arg och recensenterna blev ännu argare, med argast av alla blev Tomas Ledin som ska ha stormat ut muttrandes om "publikförakt". Och då tror jag ändå varken recensenter eller Tomas Ledin betalt en tusenlapp för kalaset. Neil Young inledde den hett efterlängtade kvällen med att spela tio låtar ingen hört, tio låtar som först senare under året kom ut på skiva och då förstärkt med Crazy Horse rytmsektion Ralph Molina och Billy Talbot. Greendale är en temaskiva kring familjen Green och deras liv i den lilla gemytliga staden Greendale. Men idyllen rasar och i sista låten far dottern Sun Green i panik och vredesmod till Alaska för att protestera mot regeringens miljöpolitik.
Och jag har insett att jag verkligen gillar Greendale. Med Greendale la Neil Young allt vad experimenterade med nya musikaliska uttryck eller att leverera hitlåtar som "Rockin in the free world" eller låtar som gitarrkillarna kan förpesta fester och festivaler med åt sidan. Trallvänliga melodier och catchy refränger? De finns, men är väl dolda. Han struntade i det populära fyrtiminutersformatet och gjorde en nästan åtti minuter lång temaskiva som musikaliskt rör sej på klassisk Neil Young & Crazy Horse-mark. Kryddad med en rätt långtgående civilisationskritik dold i berättelsen om staden Greendale och familjen Green.
För att enkelt sammanfatta historien råkar kusin Jed Geeen skjuta ihjäl en polis, mediadrev följer och grandpa Green dör när media är ute efter. Till sist far då Sun Green till Alaska och bjuder oss på en av skivans bästa refränger. Och inte att förglömma så blev folket i Greendale arga när familjegården en gång i tiden bytte namn från "Double L" till "Double E". Det får vi veta redan i andra låten.
Den avlidne polismannen Carmichael tillägnas en fin låt med samma namn, fin åtminstone om du inte är rädd för en tio minuter lång låt som ger intryck av att ha tillkommit samtidigt som Neil, Ralph och Billy blossade ivrigt på fredspipan. Carmichael hyllas av sina kollegor och i mer än än ett år parkerade ingen på hans parkeringsplats. Men likväl förstår vi att allt inte var perfekt mellan Carmichael och hans fru.
Tre av skivans låtar är mer än tio minuter långa och endast en är under fem minuter. Och förutom inledande "Falling From Above" och avslutande "Be The Rain" tycker jag det är svårt att plocka ut enskilda låtar ur helheten. Skivan lanserades som just en helhet. Greendale-turnén pågick under ett år och alla de cirka hundra konserterna inleddes med de tio låtarna i den ordning de fanns på skivan. Både på den akustiska Europasvängen och på de bandförstärkta turnéerna i USA och Canada. Det är en skiva med ett nedskalat och primitivt Crazy Horse som tagit till sej Neils något skruvade idé till fullo och sedan jammat loss.
Greendale är en skiva som bör tas somen helhet, men det är inte alltid som tiden eller orken finns för en åttiminutersskiva. Men när den finns är Greendale en högst njutbar skiva.
tisdag 29 april 2014
Dagens i-landsproblem
Det blir inte lätt för en kalenderbitare som eder bloggare att i sommar se spelningar i slutet av både Neil Youngs och Bob Dylans turnéer. Att bli överraskad på plats är såklart roligast, men hur ska jag kunna hålla mej från att kolla åtminstone någon setlista under turnéernas gång? Nyfikenhet kommer vara stor på hur Neil Young & Crazy Horse lägger upp spelningarna efter ett års frånvaro från livescenen, kommer "Walk like a giant" finnas kvar? Hoppas! Och kommer Dylan behålla den i stort sett statiska lista som var med i Europa i höstas och funnits med i Japan under våren? Hoppas inte! Boblinks och Sugar Mountain får tänkas bort under några veckor vardera.
måndag 28 april 2014
"You were trying to break into another world"
Glädjen i att återupptäcka en gammal favoritlåt.
Bättre än någonsin.
lördag 26 april 2014
Fem skitbra men okända låtar med Neil Young
Du har säkert hört "Heart of gold", "Rockin in the free world" och "Like a hurricane". Kanske har du till och med rätt bra koll på Neil Youngs klassiska skivor, de i runda slängar dussinet högklassiga skivor han släppte mellan säg 1969-1979 och 1989-1992. Gott så!
Men den gode Neil Percival Young har ju varit sällsynt produktiv och sitter på en mängd utmärkta låtar som många gått miste om, vilket inte är så konstigt med hans digra diskografi. Alltså dags att börja ladda upp inför sommarens Sverigebesök med att lista fem skitbra men inte så kända Neil Young-låtar.
Jo, jag vet att Rolling Stone gjort något liknande (och till och med listat tjugu låtar väl?). Men det var länge sedan jag läste deras lista och jag minns bara en låt från den. Det var verkligen inte lätt att välja ut bara fem låtar. Kanske kommer det en uppföljande lista? Eller en lista med fem bortglömda låtar på kända album? Den som lever får se.
Senaste skivan, 2012 års Psychedelic Pill, fick så mycket uppmärksamhet när den kom så den bortser vi från.
1. Journey through the past (Time Fades Away, 1973)
När Neil Young hade slagit igenom på bred front med Harvest 1972 gav han sej ut på en lång turné tidigt året efter - och spelade fler outgivna låtar än låtar från Harvest! Många av de outgivna låtarna gavs ut på liveskivan Time Fades Away. Främst bland dessa var "Journey through the past", en mycket vacker och sorgsen pianoballad med Neil sittandes på sin nyinköpta ranch i Kalifornien men med tankarna hemma i Kanada. "Journey through the past" hade redan spelats live och en inspelning från Massey Hall 1971 finns på Spotify. Fast själv föredrar jag versionen från Time Fades Away. Det är ett av få album Neil Young fortfarande vägrar ge ut igen, därför är "Journey through the past" given att lista trots att den kommer från hans hyllade sjuttital.
2. Goin home (Are you passionate?, 2002)
På en skiva ofta ansedd som ett halvmisslyckat försök att göra soulrock finns den här Crazy Horse-dängan gömd. En av de bästa låtarna Neil Young & Crazy Horse nånsin jammat ur sej! "Goin' home" var en hörnsten setlistan på den långa sommarturnén i Europa 2001 och hyllades redan då av publik och recensenter. Texten rör sej på klassisk Neil Youngsk mark och utgår från indianmördaren Custers sista slag vid Little Big Horn.Tyvärr har den inte hittat sin plats i livesetet sedan Are you passionate? kom ut och har faktiskt bara framförts en gång efter 2002. Tänk om Neil, den är väl värd sin plats live.
3. Peaceful Valley Boulevard (Le Noise, 2010)
Och från General Custer till nybyggares och guldgrävares kolonisering av den jättelika Nordamerikanska kontinenten. Somliga teman försvinner aldrig. Neil står åter med sin rutiga skjorta och Stetsonhatt med blicken och tankarna långt bort i ett fjärran 1800-tal. Här i en sju minuter lång introvert akustisk låt. Hela Le Noise är förresten väl värd att lyssna på med flera pärlor bland låtarna. De flesta med Neil manglandes på sin elgitarr med gott om dist och feedback, allt mästerligt producerat av den legendariske Daniel Lanois.
4. Be The Rain (Greendale, 2003)
En underskattad skiva i den buttre kanadensarens diskografi är Greendale. Skivan som från början introducerades när hans akustiska soloturné hade premiär i Stockholm våren 2003. Publiken blev arg och recensenterna blev ännu argare, med argast av alla blev Tomas Ledin som ska ha stormat ut muttrandes om "publikförakt". Och då tror jag ändå varken recensenter eller Tomas Ledin betalt en tusenlapp för kalaset. Neil Young inledde den hett efterlängtade kvällen med att spela tio låtar ingen hört, tio låtar som först senare under året kom ut på skiva och då förstärkt med Crazy Horse rytmsektion Ralph Molina och Billy Talbot. Greendale är en temaskiva kring familjen Green och deras liv i den lilla gemytliga staden Greendale. Men idyllen rasar och i sista låten far dottern Sun Green i panik och vredesmod till Alaska för att protestera mot regeringens miljöpolitik. Och häpp, en utmärkt tiominuterslåt. "Save the planet for another day, don't care what the government say".
.jpg)
5. A dream that can last (Sleeps with angels, 1994)
Spikpiano! Det finns för lite spikpiano utanför delar av countryn och dess undergenre honky tonk. Sleeps with angels är på tok för lång och oredigerad, men även det är en del av Neil Youngs särskilda charm. "A dream that can last" upptäckte jag när jag hösten 2012 hade en månadslång Neil-psykos och gick igenom nästan hela hans diskografi, trots att jag då redan ägt albumet i tio år hade "A dream that can last" hamnat i skymundan bakom låtar som "Change your mind", "Western hero" och "Piece of crap", visserligen utsökta låtar även de tre.
Men den gode Neil Percival Young har ju varit sällsynt produktiv och sitter på en mängd utmärkta låtar som många gått miste om, vilket inte är så konstigt med hans digra diskografi. Alltså dags att börja ladda upp inför sommarens Sverigebesök med att lista fem skitbra men inte så kända Neil Young-låtar.
Jo, jag vet att Rolling Stone gjort något liknande (och till och med listat tjugu låtar väl?). Men det var länge sedan jag läste deras lista och jag minns bara en låt från den. Det var verkligen inte lätt att välja ut bara fem låtar. Kanske kommer det en uppföljande lista? Eller en lista med fem bortglömda låtar på kända album? Den som lever får se.
Senaste skivan, 2012 års Psychedelic Pill, fick så mycket uppmärksamhet när den kom så den bortser vi från.
När Neil Young hade slagit igenom på bred front med Harvest 1972 gav han sej ut på en lång turné tidigt året efter - och spelade fler outgivna låtar än låtar från Harvest! Många av de outgivna låtarna gavs ut på liveskivan Time Fades Away. Främst bland dessa var "Journey through the past", en mycket vacker och sorgsen pianoballad med Neil sittandes på sin nyinköpta ranch i Kalifornien men med tankarna hemma i Kanada. "Journey through the past" hade redan spelats live och en inspelning från Massey Hall 1971 finns på Spotify. Fast själv föredrar jag versionen från Time Fades Away. Det är ett av få album Neil Young fortfarande vägrar ge ut igen, därför är "Journey through the past" given att lista trots att den kommer från hans hyllade sjuttital.
På en skiva ofta ansedd som ett halvmisslyckat försök att göra soulrock finns den här Crazy Horse-dängan gömd. En av de bästa låtarna Neil Young & Crazy Horse nånsin jammat ur sej! "Goin' home" var en hörnsten setlistan på den långa sommarturnén i Europa 2001 och hyllades redan då av publik och recensenter. Texten rör sej på klassisk Neil Youngsk mark och utgår från indianmördaren Custers sista slag vid Little Big Horn.Tyvärr har den inte hittat sin plats i livesetet sedan Are you passionate? kom ut och har faktiskt bara framförts en gång efter 2002. Tänk om Neil, den är väl värd sin plats live.
Och från General Custer till nybyggares och guldgrävares kolonisering av den jättelika Nordamerikanska kontinenten. Somliga teman försvinner aldrig. Neil står åter med sin rutiga skjorta och Stetsonhatt med blicken och tankarna långt bort i ett fjärran 1800-tal. Här i en sju minuter lång introvert akustisk låt. Hela Le Noise är förresten väl värd att lyssna på med flera pärlor bland låtarna. De flesta med Neil manglandes på sin elgitarr med gott om dist och feedback, allt mästerligt producerat av den legendariske Daniel Lanois.
En underskattad skiva i den buttre kanadensarens diskografi är Greendale. Skivan som från början introducerades när hans akustiska soloturné hade premiär i Stockholm våren 2003. Publiken blev arg och recensenterna blev ännu argare, med argast av alla blev Tomas Ledin som ska ha stormat ut muttrandes om "publikförakt". Och då tror jag ändå varken recensenter eller Tomas Ledin betalt en tusenlapp för kalaset. Neil Young inledde den hett efterlängtade kvällen med att spela tio låtar ingen hört, tio låtar som först senare under året kom ut på skiva och då förstärkt med Crazy Horse rytmsektion Ralph Molina och Billy Talbot. Greendale är en temaskiva kring familjen Green och deras liv i den lilla gemytliga staden Greendale. Men idyllen rasar och i sista låten far dottern Sun Green i panik och vredesmod till Alaska för att protestera mot regeringens miljöpolitik. Och häpp, en utmärkt tiominuterslåt. "Save the planet for another day, don't care what the government say".
Spikpiano! Det finns för lite spikpiano utanför delar av countryn och dess undergenre honky tonk. Sleeps with angels är på tok för lång och oredigerad, men även det är en del av Neil Youngs särskilda charm. "A dream that can last" upptäckte jag när jag hösten 2012 hade en månadslång Neil-psykos och gick igenom nästan hela hans diskografi, trots att jag då redan ägt albumet i tio år hade "A dream that can last" hamnat i skymundan bakom låtar som "Change your mind", "Western hero" och "Piece of crap", visserligen utsökta låtar även de tre.
fredag 25 april 2014
Vi gör det igen, vi börjar om
 |
| Spelschema, Arvikafestivalen 2010 |
Vi gör det igen. Vi börjar om.
När FKP Scorpions flyttade den Hultsfredsfestival de köpt till Stockholm återstartades en ny Hultsfredsfestival i betydligt mindre skala på Hulingens stränder. I sommar återstartar de förra året hädangångna Siesta! och Peace and Love, även de i mindre skala. Och igår kom ett besked som nog sänder chockvågor av glädje genom såväl glada värmländska raggares jeansbeklädda ryggar som hårdföra EBM-synthares läderbeklädda dito.
Arvikafestivalen återvänder nästa år.
Hultsfred och Arvika var en gång i tiden flaggskeppen i den svenska festivalscenen. Jag tror och hoppas att bägge två har tillräckligt många trogna besökare som åter vill besöka för dem helig mark.
Vi gör det igen. Vi börjar om.
Jag gillar't.
torsdag 24 april 2014
F!: "Försöker skapa en dansvänlig revolution"
Minnenas Motells återkommande gästbloggare Michael Porali skrev och frågade om han fick recensera F!s valskiva, eller om det var känsligt, eder bloggare är ju aktiv i ett annat parti. Men Minnenas Motell är inte en politisk blogg och en valskiva är givetvis alltid intressant att läsa om.
Det är i ärlighetens namn inte lätt att veta var man ska lägga sin röst om ett par månader, när jag för tredje gången ska rösta i ett riksdagsval. När det parti jag förlitat mig mest på under åren drar mer och mer åt de fyra partier som redan är helt uteslutna att ens fundera över, och det största oppositionspartiet kräver jobbigare mornar åt arbetarklassen eftersom "framtiden inte byggs av snoozare" medan det enda någorlunda vettiga alternativet härjar om att återinföra den allmänna värnplikten. Sedan finns det ju det där åttonde ganska stora partiet som ingen vill ha med att göra, men de utgår jag från att vi inte ens behöver nämna. Det sköter Facebookfeeden så bra av sig självt. Vid sidan av allt detta (känns det som, iallafall) står då Feministiskt Initiativ, som samtidigt som de faktiskt erbjuder ett tänkbart alternativ inför september också är det, mig veterligen, enda partiet som satt ihop en samlingsskiva. Utifrån den gamla slitna frasen "if I can't dance to it, it's not my revolution" tar jag mig därför an detta maffiga trippelalbum.
Vid en första anblick står det klart att devisen "något för alla" verkar ha gått som en röd tråd genom musikläggandet, för skivorna besitter inte någon slags röd tråd vad gäller vare sig genre eller exklusivitet, helt nya, aldrig tidigare släppta spår och remixar samsas huller om buller med slentrianplock som Marit Bergmans "Adios amigos!" och [ingenting]:s, förvisso helt fantastiska, "Dina händer är fulla av blommor". Att inkludera singelhits från mitten av 2000-talet på en samlingsplatta 2014 ter sig ungefär lika märkligt som när Skitliv släppte en punksamling för ett par år sedan och slängde med ett gäng kängklassiker som till exempel åttiotalsdängan "Victims of a bombraid" för att fylla ut.
Men hur som helst. Blandningen av gammalt och nytt, högt och lågt, elektroniskt och organiskt, verkar sammantaget syfta till just det här med att skapa en dansvänlig revolution, och bara det att hela treenigheten öppnas med Linda Piras "Knäpper mina fingrar" säger väl det mesta om den saken. En rätt usel historia som i mina öron i princip bara handlar om hur häftig man är när man står på gästlista och får gå före i baren, men med tanke på det genomslag den fått, och det främst i den här samlingsskivans tilltänkta målgrupp, är det ändå att sätta ribban ganska högt. Betydligt mer välkomna hos mig är då melodifestivalbekanta (och Heleneholms Systerskapskör-medlemmen) Ellen Benediktsons "When the sun comes up" och Linnéa Henrikssons "Dum i huvet" och framför allt det faktum att Alina Devecerski (som ju tidigare tokhyllats här på bloggen) bidrar med en åtminstone för mig helt okänd låt, "Mina vänner med vapen".
Bland övriga favoriter kan till exempel nämnas att de gamla ikonerna Pink Champagne bidrar med "Vildkatt", "Bonjour tristesse" med de just nu av flera anledningar aktuella Killers Walk Among Us, göteborgs finest Midaircondo och deras "The very eye of night" eller varför inte Kajsa Grytts "Pang bom krasch", som trots sin titel inte alls är en cover?
Ofrånkomligen, när sextiofem låtar av lika många artister ska samsat på ett gemensamt utrymma bestående av cirka fyra och en halv timma blir nivån väldigt... varierad, för att uttrycka sig snällt, och personligen hade jag kunnat nöja mig med att få plocka ut "russinen ur kakan" som det heter, men i det syfte skivan är framställd är det antagligen snarare till dess fördel. Ju fler som hittar något av intresse och vill köpa mastodontverket, desto mer stöd till partiet och i förlängningen förhoppningsvis en hel del lyssnare som får upp ögonen för nya favoriter. Jag menar, bara för att det tog mig åtta låtar att komma fram till den första jag faktiskt uppskattade, det betyder ju inte att nästa person som lägger tassarna på de här tre plattorna känner likadant.
Själva initiativet att ge ut en samlingsplatta lär varken generera en strid ström av nytillkomna väljare, eller skrämma bort de av partiets anhängare som mot förmodan inte skulle hitta något av värde bland de musikaliska bidragen. Jag menar, Nej Till EU släppte ju en massiv samlingsskiva inför den folkomröstningen, och se hur det gick med det. Dock är det ett ypperligt tillfälle för redan F!-frälsta att stödja sitt parti och få sig en helkväll med populärkulturunderhållning på köpet. Därför undrar jag faktiskt varför den gjorts tillgänglig på gratistjänsten Spotify, då merparten av lyssnarna lär nöja sig med att streama den där och således snuva partiet på den lilla supporten vinsten av ett sålt fysiskt exemplar genererar.
Spotifylänk bifogas dock, i första hand för att det är låtlistan kan överskådas, men egentligen tycker jag nog att ni ska leta upp ett inhandlingsbart exemplar och stödja ett av få partier som faktiskt har åtminstone något vettigt att säga!
Michael Porali
Det är i ärlighetens namn inte lätt att veta var man ska lägga sin röst om ett par månader, när jag för tredje gången ska rösta i ett riksdagsval. När det parti jag förlitat mig mest på under åren drar mer och mer åt de fyra partier som redan är helt uteslutna att ens fundera över, och det största oppositionspartiet kräver jobbigare mornar åt arbetarklassen eftersom "framtiden inte byggs av snoozare" medan det enda någorlunda vettiga alternativet härjar om att återinföra den allmänna värnplikten. Sedan finns det ju det där åttonde ganska stora partiet som ingen vill ha med att göra, men de utgår jag från att vi inte ens behöver nämna. Det sköter Facebookfeeden så bra av sig självt. Vid sidan av allt detta (känns det som, iallafall) står då Feministiskt Initiativ, som samtidigt som de faktiskt erbjuder ett tänkbart alternativ inför september också är det, mig veterligen, enda partiet som satt ihop en samlingsskiva. Utifrån den gamla slitna frasen "if I can't dance to it, it's not my revolution" tar jag mig därför an detta maffiga trippelalbum.
 |
| Marit Bergman, Liseberg 2010 |
Men hur som helst. Blandningen av gammalt och nytt, högt och lågt, elektroniskt och organiskt, verkar sammantaget syfta till just det här med att skapa en dansvänlig revolution, och bara det att hela treenigheten öppnas med Linda Piras "Knäpper mina fingrar" säger väl det mesta om den saken. En rätt usel historia som i mina öron i princip bara handlar om hur häftig man är när man står på gästlista och får gå före i baren, men med tanke på det genomslag den fått, och det främst i den här samlingsskivans tilltänkta målgrupp, är det ändå att sätta ribban ganska högt. Betydligt mer välkomna hos mig är då melodifestivalbekanta (och Heleneholms Systerskapskör-medlemmen) Ellen Benediktsons "When the sun comes up" och Linnéa Henrikssons "Dum i huvet" och framför allt det faktum att Alina Devecerski (som ju tidigare tokhyllats här på bloggen) bidrar med en åtminstone för mig helt okänd låt, "Mina vänner med vapen".
Bland övriga favoriter kan till exempel nämnas att de gamla ikonerna Pink Champagne bidrar med "Vildkatt", "Bonjour tristesse" med de just nu av flera anledningar aktuella Killers Walk Among Us, göteborgs finest Midaircondo och deras "The very eye of night" eller varför inte Kajsa Grytts "Pang bom krasch", som trots sin titel inte alls är en cover?
Ofrånkomligen, när sextiofem låtar av lika många artister ska samsat på ett gemensamt utrymma bestående av cirka fyra och en halv timma blir nivån väldigt... varierad, för att uttrycka sig snällt, och personligen hade jag kunnat nöja mig med att få plocka ut "russinen ur kakan" som det heter, men i det syfte skivan är framställd är det antagligen snarare till dess fördel. Ju fler som hittar något av intresse och vill köpa mastodontverket, desto mer stöd till partiet och i förlängningen förhoppningsvis en hel del lyssnare som får upp ögonen för nya favoriter. Jag menar, bara för att det tog mig åtta låtar att komma fram till den första jag faktiskt uppskattade, det betyder ju inte att nästa person som lägger tassarna på de här tre plattorna känner likadant.
Spotifylänk bifogas dock, i första hand för att det är låtlistan kan överskådas, men egentligen tycker jag nog att ni ska leta upp ett inhandlingsbart exemplar och stödja ett av få partier som faktiskt har åtminstone något vettigt att säga!
Michael Porali
onsdag 23 april 2014
Neil Young och Richard Thompson till Sverige!
Så får vi åter en chans att se Neil Young & Crazy Horse i Sverige. Precis som jag gissat var det Stockholm Music & Arts som fick honom. Och som om inte Neil med häst vore nog spelar Richard Thompson samma dag! Denna nyligen 65 år fyllda britt som med flinkt gitarrspel och en trollbindande mörk röst hållit på ända sedan han som 18-åring debuterade med Fairport Convention.
Jag upptäckte Richard Thompson häromåret och har under våren åter lyssnat flitigt på honom. Han har knappast skämt bort Sverige med besök genom åren, är lite av en doldis och har mycket riktigt knappt nämnts när det skrivits om festivalens ambitiösa släpp idag.
Två grymma bokningar som spelar på samma dag alltså, bra jobbat Luger. Och sen har vi ju Peter LeMarc på lördagen, kanske är det värt att försöka få biljett dit oxå? Har någon dag på mej att fundera.
Det är en vacker tanke att två låtar som "Thasher" och "1952 Vincent Black Lightning" kan komma att spelas från samma scen, samma dag. Vackert och alldeles underbart.
Och "Poncho" får allt se till att hålla armen frisk!
fredag 18 april 2014
Kajsa Grytt till Så mycket bättre
Veckans kanske bästa musiknyhet är i mitt tycke Kajsa Grytts medverkan i Så mycket bättre. Det finns en rad utmärkta svenska artister som är sorgligt okända för den breda publiken, en av dessa är Kajsa Grytt. Kanske blir det ändring på det nu?
Ända sedan slutet av sjuttitalet med först Tant Strul och sedan när åttitalet peakat duon Kajsa & Malena har hon levererat en lång räcka förstklassiga låtar. 2003 gjorde hon comeback som soloartist med den suveräna Är vi på väg hem? som har följts av ett par skivor. Den senaste Jag ler, jag dör kom i höstas.
Jag skrev om både Är vi på väg hem? och nya skivan i höstas.
Det finns många bra låtar för de andra Så mycket bättre-artisterna att tolka. Som en service för Orup, Carola och kanske dej som läsare satte jag ihop en lista med tjugu Kajsa Grytt-favoriter. Mitt förslag är att Carola testar att ge sej på "Slicka mej ren".
Ända sedan slutet av sjuttitalet med först Tant Strul och sedan när åttitalet peakat duon Kajsa & Malena har hon levererat en lång räcka förstklassiga låtar. 2003 gjorde hon comeback som soloartist med den suveräna Är vi på väg hem? som har följts av ett par skivor. Den senaste Jag ler, jag dör kom i höstas.
 |
| Kajsa Grytt och Liten Falkenholm, Tant Strul, Göteborg november 2012 |
Medelålders artister med efternamn ger ofta ut skivor om längtan, ensamhet, trånad och kåthet. Vad som är udda med den här skivan är att det inte är en manlig artist. Kajsa Grytt gör det som manliga artister alltid gjort - och hon gör det bättre än de flesta.Jag räknar med att det blir som det brukar, någon av hennes låtar blir en hit i en coverversion och programmet följs av en välbesökt turné. Då kanske jag äntligen får chansen att se Kajsa Grytt live solo?
Det finns många bra låtar för de andra Så mycket bättre-artisterna att tolka. Som en service för Orup, Carola och kanske dej som läsare satte jag ihop en lista med tjugu Kajsa Grytt-favoriter. Mitt förslag är att Carola testar att ge sej på "Slicka mej ren".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)