Pugh Rogefeldt har mer att berätta

Förra månaden släppte Nordstedts Pugh Rogefeldts självbiografi.

När jag såg Pugh Rogefeldt i Borås för snart fyra år sedan tog han det säkra före det osäkra och inledde med "Mitt bästa för dej" - i Hässleholm i våras fick "Jag har en guldgruva" med artisten själv solo på munspel inleda.  

Så mycket bättre (som jag ännu aldrig sett) har verkligen lockat ut en och annan veteran på banan och gett dem både en stor publik och stärkt självförtroende.

Även den nyutkomna självbiografin 73 - Från Stora gatan 51 till Hog Farm kan ses som en Så mycket bättre-effekt. Fast samtidigt är jämförelsen aningen orättvis, också på 00-talet var intresset för Pugh Rogefeldt stort, det visar om inte annat samlingsboxen Pugh som kom 2004. Överhuvudtaget brukar denne rockpionjär, först med rock på svenska som man brukar säga, nämnas med respekt av de flesta.  

73 är ingen vanlig självbiografi över ett långt artistliv. Det är en kortfattad uppväxtskildring, en hyllning till sextitalets musik och med översiktliga minnen från Pughs fem första skivor och tiden kring dem. Boken är generöst kryddad med teckningar och bilder. Sammantaget är det en rätt tunn bok som går snabbt att plöja igenom. Men den är medryckande berättad i samma lite flummiga stil som Pugh Rogefeldts mellansnack brukar vara. Pughs röst hörs genom den tryckta texten. 

Boken har förstås lockat till flitigt genomlyssning av de flesta skivor som berörs. Särskilt intressant framträder andraskivan Pughish och då framförallt låten "Aindto" som jag tidigare råkat missa. En lång psykedelisk och mestadels instrumental låt, den sång som trots allt förekommer är på ett påhittat språk. "Aindto" är långt från svensktopps-Pugh och en fantastiskt upptäckt för min del. Men som Pugh själv konstaterade var sådana låtar knappast vägen till framgång. "Hog Farm" är lite mer hitig om vi säger så.   

Pugh Rogefeldt med trio i Hässleholm i våras

Vid flera tillfällen är han inne och nosar på intressanta saker utan att riktigt utveckla dem, jag tänker till exempel på hans förhållande till vänstern och musikrörelsen. Jag ser Pughs tidiga skivor som progg i högsta grad, låt vara att han låg ett kommersiellt skivbolag, marknadsfördes med singelsläpp och länge bara använde studiomusiker. Men med handen på hjärtat, nog hade de flesta tidiga Pughskivorna passat lika bra på Silence som Metronome? I 73 skriver han att Aftonbladet och Hoola Bandoola Band inte gillade honom, men utvecklar det inte. 

Så jag undrar varför inte boken är längre? I slutkapitlet skriver Pugh själv om allt som finns kvar att berätta, vid något tillfälle nämner att han det finns fler skivinspelningar som han har mycket detaljerade minnen från. Jag hoppas på en fortsättning. Om de märkliga turer hans karriär tog med både Melodifestival och nordisk mytologi, om comebacken med Grymlings, duetten med Thåström 1999 och de senaste årens turnerande i det vitala trioformatet.

Pugh har mer att berätta.