Jag såg många favoritakter spela i somras. Bob Dylan, Neil Young, Ulf Lundell, Eldkvarn, Patti Smith, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, Håkan Hellström... för att nämna några. Alla dessa var bra, men ingen jag såg i somras var lika bra som Annika Norlin på Way Out Wests sista kväll. Trots att jag mest lyssnat på Säkert!-debuten och utöver några enstaka låtar knappt hade hört Hello Saferide så gick Annika Norlins spelning rakt in i hjärtat på mej.
Det hade regnat den dagen och publikens regnjackor och huvtröjor gjorde det trångt till och med så långt bak som Jenny, Joakim och jag stod. För större delen av publiken strömmade då och då ljud in från den hiphopakt som spelade på en av de större scenerna. Det var svårt att se artisten där framme på scenen. Förutsättningarna var inte de bästa, men allt sånt var som bortblåst när spelningen började.
Annika Norlin berättade hur hon länge drömt om att göra en spelning som den här. Med publik på scen, med texterna rullandes som backdrop och med ett stort band. Ett sånt koncept känns som det skulle kunna misslyckas, ändå stämde allt.
Visst, det blev ingen "Vi kommer att dö samtidigt" och ingen "Och jag grät mig till söms efter alla dar". Men vad gör det när "Allt som är ditt", "Sanningsdan" och "Är du fortfarande arg?" fick representera Säkert!-debuten? Och jag fick äntligen chansen att upptäcka ett mästerverk som Hello Saferide-låten "Anna". Överhuvudtaget så blev det och har fortsatt bli en del Hello Saferide efter att Annika Norlin frälste mej och så många andra på Way Out West.
Gåshuden från spelningen satt kvar i flera dagar. Jag vill verkligen se Annika Norlin spela igen under eget namn, det finns ingen anledning att välja mellan att sjunga på svenska eller engelska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar