Lydia Loveless på Pustervik

Allt började med en Facebookkonversation.

Torsdag 12:20
Jenny: I morgon ska jag och Andreas se Lydia Loveless, tror du skulle gilla.

Torsdag 12:25
Jag: Hon verkade ju intressant, jag köar in en låt.

Torsdag 12:27
Jenny: Köa in två.

Torsdag 12:45
Jag: Fasen. Det här är bra.

Torsdag 14:33
Jenny: Visste du skulle gilla. 

På fredagsförmiddagen hade jag lyssnat igenom alla hennes tre album och köpte biljett.

Så kom det sig att eder bloggare infann sig på Pusterviks övervåning igår kväll tillsammans med systern och svågern för att ihop med andra besökare i olika varianter av jeans, ansiktsbehåring, rutiga skjortor eller generellt mörka kläder se 24-åriga alt-countryartisten Lydia Loveless från Ohio. Hon och hennes fyrahövdade band har uppenbarligen publik nog för att ganska tidigt på kvällen nästan fylla övervåningen och många i publiken verkade ha lyssnat på Lydia Loveless betydligt längre än vad jag hunnit med. 

Foto: Andreas Andersson

Det blev en ganska röjig mix av punk och powerpop, kryddat med underbara countryslingor från steel guitarspelaren på ena sidan av scen. Jag tänkte mer än en gång på Emmylou Harris utsökta album Hard Bargain eller Sheryl Crows snygga cover på Bob Dylans "Mississippi". Ibland saknade jag en akustisk gitarr i ljudbilden, men vem kan klandra den som vill röja på live?

Något som fascinerade mej var vilken gammal publik Lydia Loveless hunnit spela till sig på bara några år. Kanske är det låttitlar som "Always lose", "Back on the bootle", "Bad way to go" och "Everything's gone" som gör att en något ålderstigen publik med förkärlek för country och gubbar med efternamn lockas? Väldigt befriande med en ung tjej som gör den här typen av musik.

Vid några tillfällen kliver bandet av och lämnar Lydia ensam på scen med sin elgitarr och vid de tillfällena bränner det till som mest, då kom hennes tuffa röst till sin fulla rätt. 

Nästa gång Lydia Loveless kommer till stan spelar hon på en större scen.

Foto: Andreas Andersson