Neil Young & Crazy Horse på väg tillbaks?

Live Nation-bossen Thomas Johansson har sagt att de kan vara på gång och tydligen finns det spelningar bokade i Storbritannien och Tyskland i juli. Blir det måhända en ny chans att se Neil Young & Crazy Horse i sommar efter senaste sommarens Way Out West-debacle? Är Frank "Poncho" Sampedro bra i armen igen?

Jag hoppas verkligen det.

Fantastisk Håkan Hellström på Scandinavium

Eder bloggare såg en göteborgsk ikon i stil med regnet, varven och Volvo i lördags. Äntligen var det dags för Håkan Hellström live igen. 

En gång för många år sedan hade jag en bränd cd-skiva, omslaget bestod av artist, skivtitel och låtlista utskrivet. Skivan var skamlöst nedladdad och efter några lyssningar började jag långsamt förstå hur bra den var. Och att han den där Håkan Hellström kunde leverera även på skiva, att det var dags att släppa alla tvivel. Skivan var Ett kolikbarns bekännelser och jag utnämnde den senare till 2005 års bästa skiva. Det var den brända skivan, med det textade omslaget, jag kom att tänka på när Håkan Hellström smög igång lördagskvällens konsert på sin snygga vita elgitarr. Han gick ut en kväll, för att känna lukten av våren. Det gjorde även jag en gång i tiden. Och den där brända skivans omslag blev bara mer och mer tummat.

Sedan i somras hade jag knappt lyssnat på Håkan Hellström innan jag i fredags åter lyssnade igenom Det kommer aldrig va över för mig och det slog mej igen, skivan är inte lika bra som de tidigare. Den berör mej inte lika mycket. Det är som med ett par låtar på Försent för Edelweiss och 2 steg från Paradise, det går liksom inte ända fram. Hur skulle det bli att se honom igen? Denna artist som jag i lördags såg för femtonde gången.

Det var fantastiskt.

Första halvtimmen eller så var jag lite svårflirtad. Men sen släppte allt med "Gullbergs kaj paradis". De bortsprungna katterna ropade tillbaks och resten av konserten blev ett segertåg. Jag kom ihåg varför jag gillar Håkan Hellström så mycket. Jag njöt av "Jag har varit i alla städer", "Gårdakvarnar och skit" (med inte bara en utan två GAIS-halsdukar uppkastade på scen, nästan så man blir fotbollsintresserad!) , "Klubbland" (en av Håkan Hellströms bästa upptempolåtar?), "Tro och tvivel" (med Håkan Hellström & The E Street Band), "Känn ingen sorg för mig Göteborg", "Ramlar" och så vidare. Kvällens låt jag-hade-glömt-hur-bra-den-var blev "Uppsnärjd i det blå".

När jag stod och njöt som bäst drog Håkan Hellström ned på tempot, berättade hur han varit ute på stan och träffat på en av sina favoritartister från Götet, en artist som var med i hans Spotifylista, och frågat om inte denne inte ville gästa honom på Scandinavium. "Välkommen Dan!". In kommer Dan Berglund! Dan Berglund som trollband publiken på sin intima spelning på Folkteatern i vintras med sina berättelser om kvarteren kring Järntorget, fyllon, finska krigsveteraner och statare. Tillsammans sjunger de "Såna som vi..." och min lycka vet inga gränser. Att Håkan Hellström gillar Dan Berglund visste jag inte, men det är på sätt och vis alldeles logiskt. Även Håkan Hellström sjunger om vinddrivna existenser och Dan Berglunds historier passar bra in i Håkan Hellströms universum. Jag gissar att Dan fick några nya fans i lördags.

Resten av ordinarie set var en promenadseger med "En midsommarnattsdröm" (med Adam Lundgren på leadsång!) och "Det är så jag säger det".  

Jag har som sagt haft lite svårt att ta till mej senaste skivan och eftersom han turnerade så snålt i somras inte heller sett honom live sedan Lisebergsspelningen för lite mer än två år sedan. Allsången i "Pistol" och "Valborg" imponerade och förvånade därför något, de flesta har definitivt inte haft svårt att ta till sej Det kommer aldrig va över för mig. Kanske har jag trots allt haft fel om skivan? Men lite avigt blir det för mej ändå när många nya låtar sparas till extranumren (även ifall "När lyktorna tänds" är otroligt bra!). Men hade jag fått bestämma hade såna som "En vän med en bil", "Brännö serenad", "Långa vägar", "Zigenarliv dreamin" och "River en vacker dröm" varit självskrivna. Och när blev det okej att skippa "Nu kan du få mig så lätt"?! Jag minns en Lisebergsspelning sent 00-tal när den inte spelats, då sjöng istället publiken allsång på låtens refräng under promenaden ut från nöjesparken.   

Då jag hade inte hade sett Håkan Hellström live i år innebar det oxå att det var första gången jag såg den kör han nu utökat bandet med. En kör som innebar att jag första gången sett kvinnor på scen tillsammans med honom! Välkommet. Kören förstärkte de souliga inslag som alltid funnits i Håkan Hellströms musik, inte minst på scen. Och när det inte var soul jag tänkte var det E Street Band. Likheterna med Bruce Springsteen blir bara fler och fler för varje år och även Springsteen kan ju sin soul. Men jag saknade Hurricane Gilbert i bandet, den lite försagde gitarristen vid Håkans sida, han som föll i gråt under spelningarna. Fast i Hurricane Gilberts frånvaro träder Simon Ljungman fram alltmer och nye gitarristen Mattias Hellberg tillförde inte bara gitarr utan även munspelscills. Heja! Och bäst i bandet? Som alltid Finn Björnulfsson. Denna enmansarmé av slagverk, utstrålning, brett leende och snygga polisonger.

Att Håkan Hellström var bra på att mellansnacka visste jag sedan tidigare, det var ju trots allt femtonde gången jag såg honom i lördags, men att han var såhär bra och kunde få sådan publikkontakt, det hade jag nästan glömt. Visst, vid något tillfälle kunde jag fylla i hans meningar i förväg, men framförallt var mellansnacket varmt och magiskt. Lika magiskt som linnet med födelseåret 1974 på. I våras frågade jag när Håkan Hellström skulle peaka, i Göteborg lär han inte peaka på länge. Den officiella publiksiffran i Scandinavium igår var fantastiska 12115. Otroligt. Trots att detta var tredje spelningen i Götet på ett halvår. Själv blev jag påmind om varför jag gillar honom så mycket.   

Tack för i lördags Håkan. Du måste turnera nästa år oxå.

Håkan Hellström < 3 Dan Berglund

"Gå hem och sök efter honom på Spotify"

Ikväll gästade Dan Berglund Håkan Hellströms konsert på Scandinavium. Jag hoppas att några av de som följer Håkan Hellströms uppmaning förmår att titta förbi Dans propagandistiska sjuttital för att istället upptäcka "sentida" pärlor som Vildmarken (1988), Allt är idioternas fel (2011) och främst av alla Såna som vi... (2007).

Dan Berglund är så mycket bättre när han tonat ned politiken och istället plockat fram människoskildringarna och det mellanmänskliga. Till exempel mästerverket han, Håkan och Håkans E Street Band körde.

 

Eller för den delen några andra av de låtar jag skrev om efter konserten i vintras.

"Va fan det här kan vi ju släppa på singel med jultema"

Michael Porali intervjuar Attentat som är aktuella med både nya låtar och en gratisspelning i eftermiddag.

Eftersom att ett av min absoluta favoritband inom popgenren (ja, de spelar ju inte direkt punk längre, nej?) helt oannonserat bestämde sig för att släppa ifrån sig två julsinglar, varav åtminstone den ena tilltalade mig fruktansvärt mycket bestämde jag mig för att fråga ut dem om varför. Kanske är svaren mer provocerande än frågorna? Vi får se.

Jag: hur kom ni på idén att släppa julsinglar från början?
Crippa: Vi hade lite sköna låtar färdiga sedan senast, som egentligen hade kunnat passa på en ny platta, men eftersom det inte var aktuellt så kände vi att "va fan det här kan vi ju släppa på singel med jultema". Och såklart blev det så!

Jag: har du några favoritjullåtar själv att dela med dig av?
Crippa: Jag lyssnar alltid sönder ett ex av Elvis Presleys "Christmas songs" varje år. Måste verkligen ha den varje jul. Den är underbar.

Jag: hur firar ni själva jul i år?
Crippa: Alltså, du vet - jag har en så jävla stor familj med ungar och barnbarn så det är fullt upp med att träffas och äta och bara att ha det fint tillsammans. Nu är ju jag dessutom vegetarian så det här med skinkor och andra slaktprodukter skiter jag i - men att träffas och ta det lite lugnt är gott i juletid...

Jag: har du/ni någon julhälsning till läsarna?
Crippa: Köp inte ihjäl dig. Ät inte mer än du behöver. Gör nåt sjysst för dom som inget har. Var rädd om dina vänner. God Jul!

Och med detta önskar vi Crippa, Attentat och givetvis alla Minnenas Motell-läsare en riktigt god jul hur ni än väljer att fira den! För er som bor i Göteborg spelar Attentat en protest-julkonsert i Nordstan i dag lördag klockan 16, missa inte detta. Om ni inte är i närheten finns de på både skiva, kassett och internet!

Michael Porali

Pouppée Fabrikk på Spotify!

1996-1997 någon gång läste jag i fanzinet Hymen om hårdsynthbandet Pouppée Fabrikk, redaktören skrev entusiastiskt om det tuffa och brutala synthbandet från Karlskroga. Hur synthare och hårdrockare till sist kan finna varandra. Hymenartiklarna var inte helt färska och tog bland annat upp skivan Portent från 1991. Nyfiket beställde jag den som LP från Ginza, under andra halvan av nittitalet var LP-skivor inte särskilt dyra, den kan ha kostat en tjuga.

Med spänning la jag nålen på skivan och ut kom först ett väsande och fräsande intro, sedan tunga synthmattor och rytmer och till detta en tämligen brutal sång. Jag gillar vad jag hörde. Under några månader gick Portent och framförallt de tre första spåren "Destruktor", "T.O.T.D.N" och "Summon the spirits" varma. Nu ser jag att skivan hittat ut på Spotify, hurra! Redaktör för Hymen var f.ö Anders Jakobsson, trummis i det då lilla grindcorebandet Nasum.  

Därför är inte Live Nations Gärdesfest ett hot mot Sweden Rock

För några dagar sedan läste jag att Metallica skulle spela tillsammans med bland andra Slayer på en ambulerande stadsfestival, ett av stoppen skulle vara i Storbritannien. Det som var speciellt med Metallicas gig var att besökarna skulle få rösta fram setlisten. Jag messade Jonas och skrev "törs man hoppas på en Ullevikonsert enligt samma koncept?"

Dagen efter offentliggjorde Live Nation sin nya endagarsfestival på Gärdet i Stockholm, deras Gärdesfest headlinar med Metallica och Slayer och sammanlagt ska tio band spela. Allt går av stapeln 30 maj nästa år (när jag inte kan! mörgelgruff!), alltså en vecka före Sweden Rock Festival. Live Nation satsar således på en kraftmätning mot giganterna i Norje. Hur ska detta sluta?

Live Nations Gärdesfest kommer såklart bli en succé. Tiotalet hårdrocksnamn, med folkliga och breda Metallica i spetsen, centralt i Stockholm kan inte gå fel.

Men Gärdesfesten är inget hot mot Sweden Rock.

Nog för att Metallica är ett av världens största band och med en publik långt utanför den vanliga hårdrockssfären, men så himla exklusivt är inte ett Metallicabesök i Sverige 2014. De spelade på Sonisphere i Hultsfred 2009 och på Ullevi 2011. I somras headlinade de Roskildefestivalen och gjorde en fantastisk spelning. Metallicas fans har haft åtskilliga chanser att se dem de senaste åren.

"Metallicas fans har haft åtskilliga chanser att se dem de senaste åren".

Sweden Rock är festivalen som klarat sig riktigt bra trots festivaldöden. Även årets festival var slutsåld (trots att huvudnamnet Kiss även spelade på Friends Arena i Stockholm), satsningen på ett förutsägbart, tryggt och stjärnspäckat program har gått hem och de har dessutom en trogen och kapitalstark festivalpublik. Sedan flera år tillbaka arrangeras dessutom Metaltown i Göteborg ibland bara någon vecka efter Sweden Rock - utan att festivalen tappat besökare.

Genom att Gärdesfesten och Sweden Rock inte heller krockar möjliggörs för särskilt hugade hårdrockare att faktiskt åka på bägge arrangemangen. Visst, det lär inte vara billigt. Men för den med jobb och stort intresse är det gissningsvis en lätt utgift att ta. Som sagt - hårdrockspubliken är både trogen och kapitalstark. Och stockholmare som vill se Metallica men inte är lockade av camping, Blekinge och festivaldamm hade ändå inte åkt till Sweden Rock.

Jag tror Sverige är stort nog för tre hårdrocksfestivaler under ett par tre veckor.

Metallica på Roskildefestivalen i somras

Ulf Lundell - Trunk: Hälften av låtarna håller hög klass

Äntligen har eder bloggare haft tid att lyssna ordentligt på Ulf Lundells nya. 

Tjuguåtta.

Så många studioalbum har Ulf Lundell släppt sedan debuten för snart fyrti år sedan. 
Mängden är imponerande, till skivorna ska dessutom läggas 16 romaner/diktsamlingar och ett otal turnéer. För fem år sedan sa Lundell att han var ute på avskedsturné, men det blev visst inget avsked, och det kan vi vara glada för. Singelsläppet Jag vill ha fest / En fyr i natten gav vid handen att artisten var i god form. Till rätt stor del lever Trunk upp till de förhoppningar singelsläppet gav.  

Inledande "Vi är inte arbetslösa" och "När vi var kungar" och den redan omskrivande avslutande "Jag vill ha fest" är Lundell i traditionellt Springsteenland. Inget nyskapande, men väldigt bra. Balladerna "Som en fyr i natten", "63 i november" och "Kom hem igen" visar den andra klassiska sidan av Lundell, de högklassiska balladerna. Detta halvdussin låtar är en bra insats för att komma från någon som gör sitt tjuguåttonde studioalbum.

"Vi är inte arbetslösa" är ännu bättre än jag mindes den från sommarens konsert på Borgholms slottsruin och "När vi var kungar" är en självklar låt från någon som var nostalgisk redan i tjugufemårsåldern. Vi snackar de dubbla klaviaturerna och saxofonsolon i bästa Big Man-stil. "63 i november" och "Kom hem igen" är vemodiga ballader, den förstnämnda storslaget och vackert arrangerad och den sistnämnda mer trevande och ostyrig. Bägge två lär leva längre än de flesta låtar på skivan. 

I övrigt är problemet att det saknas sovring och en producent som styr upp den gode Lundell. Det hade räckt med en bluesboogierocklåt som "Det går som smort", "Gå på tvärs" eller "Fritt fall", ett gitarriff från den ena, en textrad från den andra, en titel från den tredje och lite driv från alla tre, men tre sådana låtar är att ta i.

"Poker i Karibien" och "L-bows & Kash" är kul låttitlar och måhända roliga experiment de första gångerna man lyssnar på dem, men blir det tydligt hur Lundell inte befinner sej på hemmaplan. På hemmaplan befinner han sej definitivt inte heller i den dansvänliga latinorytmen "El Perro" som helt saknar sång av Lundell själv, men på något vis ror han hem låten ändå. "El Perro" är riktigt rolig, inte Ulf Lundell någonstans, men låten är bra. 

Jag har tidigare spekulerat om att Trunk skulle kunna vara både jättebra och ett magplask. Med ett par tre färre låtar hade den varit om inte jättebra, så nästan jättebra, nu blir den lite för lång och ofokuserad. Bara för att det går att göra ett entimmesalbum så måste han inte göra det. Men hälften av låtarna håller hög klass! Trunk är långt ifrån ett magplask och det räcker väldigt långt. Nu väntar jag bara på en turné till våren. 

De fem bästa tåglåtarna - vart är vi på väg?

Tåg, järnvägar, räls och perronger. Är det rocknroll? Måhända har populärmusiken genom tiderna handlat mer om bilar och vägar än tåg och järnvägar, men icke desto mindre är det många som besjungit även den spårburna trafiken. Så många att det är svårt att få med alla låtar, därför omfattar den här femitopplistan endast svenskspråkiga låtar och spårvagnslåtarna får vänta till en annan gång. Vart är vi på väg?   

1. Eldkvarn - Långsamt tåg
Tåglåtarnas tåglåt. "Långsamt tåg" handlar om tydligen om dåvarande rälsbussen mellan Linköping och Västervik, vilket var en etapp på resan ut till den skärgårdsö där många av Eldkvarnhitsen från andra halvan av åttitalet skrevs. Bob Dylan fick släppa till med låttiteln, men det bjuder han säkert på. När jag några gånger bytt tåg på Linköpings station och sett Kustpilen mot Västervik sänder jag en tanke till Plura Jonsson och "Långsamt tåg".  

2. Magnus Johansson - Magdalena tog morgontåget till Katmandu
Hela Långa Titeln, ordet "morgontåg" i en låt och Magdalenas packning ("en väska med en tamburin och en bok med bara tomma sidor i") - det finns mycket att älska med den här låten. Magdalenas flykt med morgontåget till Katmandu är helt logisk, Woody Guthrie och hans gelikar sägs ha luffat fram genom depressionens USA genom att lifta med godsfinkor. Låten är från Magnus Johanssons utmärkta självbetitlade debut, en skiva som kunde blivit lika viktig för EMI-gubbgenrén med efternamn som Håkan Hellströms debut blev för 00-talets indiepop, men Magnus Johansson ville inte slå som soloartist. Han nöjde sej med att släppa några spännande album, det sägs att han aldrig uppträtt live som soloartist. 
  
3. Sällskapet - Spår överallt
"Spår överallt" har inte bara en tågreferens i titeln, den handlar verkligen om tåg, järnvägsräls och det alldeles för få ägnar sej åt, tågresor till fjärran destinationer. Och Thåström kan naturligtvis inte motstå chansen att börja rabbla städer, jag gillar't.  

4. Moneybrother - Downtown train (Tåget som går in till stan)
Moneybrothers svenskspråkiga skiva Pengabrorsan är det överlägset bästa han gett ut, i kategorin hatt-och-blås-rock eller svenskar-som-försöker-göra-en-Springsteen är skivan en av de starkaste. De svenskspråkiga coverversionerna av anglosaxiska förebilder är verkligen bra från början till slut, och på sladden kommer en egenskriven jullåt och ett gömt spår. En av skivans bästa låtar är den här tåglåten, som från början är skriven av Tom Waits. Nästan alltid när jag åker pendeltåg in mot Göteborg lyssnar jag på "Downtown train (Tåget som går in till stan)", men ännu har jag inte delat ståplats med tonårsgänget.

5. Kjell Höglund - Bland helgon, skurkar och vanligt folk
"Jag älskar att dricka vin i restaurangvagnen på tåg. En rullande krog är så nära paradiset en usling som jag kan komma." - Kjell Höglund juni 2000. Det är andra gången "Bland helgon, skurkar och vanligt folk" får komma med i en femitopplista här på Minnenas Motell, men det är ingen slump, låten är förtjusande. Titanicmomentet i låten, där det framrusande tåget ("som inte stannar vid en enda station") beräknas störta utför stupet snart medan järnvägsbolaget bjuder på en gratisbuffé, är obetalbart.

Och förlåt, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, Traste Lindéns Kvintett, Maja Heurling, Köttgrottorna, Thåström, Jakob Hellman, Freddie Wadling och alla ni andra, men era låtar fick inte plats.

Melissa Horn, Göteborgs Konserthus 2013-11-30

Minnenas Motells meste gästbloggare - Michael Porali, den enträgne kulturarbetaren från Högsbohöjd - är tillbaks med en rapport från Göteborgs Konserthus i lördags kväll.  

När jag under pågående fylleslag i fredags kväll råkade höra av en vän att han just varit och jobbat med att bygga upp scenen inför Melissa Horns två Göteborgsspelningar klämde jag ur mig, möjligen lite för snabbt och lite för entusiastiskt, att jag hemskt gärna hade velat gå på det. Min vän försvann iväg och återvände två minuter senare med tre gästbiljetter. För att vara extra tydlig förresten, så var ordvalet "hemskt gärna" väldigt nära sanningen, och knappt ett dygn senare sitter jag (onödigt obekvämt för att vara en plats för kulturell njutning, ska påpekas) för andra gången någonsin i Göteborgs Konserthus. Båda gångerna har även åtföljts av utomordentligt sällskap, inte minst då förra gången ackompanjerades av vår kära blogginnehavare här. Efter ett lite väl fånigt inspelat (!) meddelande om att mobiler ska hållas avstängda och att det inte blir någon paus mellan öppningsakten och huvudakten stegar en försynt norrman ut på scen och presenterar sig som Jonas Alaska. Honom behöver vi inte uppehålla oss vid särskilt länge då hans framförande var i bästa fall fullkomligt ointressant, och för att vara lite bitskare, faktiskt helt undermåligt. Som väl är avhandlades bara ett halvt tiotal sånger på akustisk gitarr innan det behagligt efterlängtade mörkret sänker sig.

"Jag gissar helt vilt att jag besökte konserten i helt fel tillstånd, det vill säga varken nydumpad eller olyckligt trånande." 

En ensam pianist bygger upp (eller river ner) stämningen med ett förlängt intro till "Natten på hotellet", den första i en lång rad sorgesånger kvällen har att erbjuda. För det ska ni veta, att i dessa sånger erbjuds varken hopp, ljusning eller försoning. Genom just "Natten på hotellet", "Om du vill vara med mig", "Drömmen om Alice" och en rad andra kompositioner från höstens färska album "Om du vill vara med mig" lotsar kvällens huvudperson oss genom uppbrott och besvikelser i långt större antal än någon varken skulle hinna eller vilja uppleva, och alla bäst blir det givetvis mot konsertens senare del när undertecknads personliga gråtfavoriter "Lät du henne komma närmre", Jag saknar dig mindre och mindre" samt "Jag kan inte skilja på" när det villigt ska erkännas att det blev en aning fuktigt runt ögonen. Och med tanke på Melissa Horns nattsvarta textförfattande i kombination med det alldeles speciella röstläge som känns i hela kroppen (tänk Vånna Ingets Karolina Engdahl och Göteborgs egna Alice B, så vet ni ungefär hur jag menar hoppas jag) är det inte det minsta överraskande. Snarare är överraskningen den att jag inte bröt ihop mer, som de två gånger jag inte ens orkat stanna kvar hela konserterna under förra sommaren. Jag gissar helt vilt att jag besökte konserten i helt fel tillstånd, det vill säga varken nydumpad eller olyckligt trånande. Men det kanske det kan vara värt, att på bekostnad av att gråta till musik gilla någon som faktiskt gillar en tillbaka. Eller så är det helt enkelt så att det någonstans i förberedelserna till den här turnén gått väldigt snett, och att någon ansvarig borde ryckt in och sagt ifrån på skarpen att man helt enkelt inte kan föra samman den sköra poeten med ett gäng studiomusiker som alla vill ha med sina solon i alla låtar. Gärna flera stycken.


"Nästa gång önskar jag mig dock Melissa ensam vid ett piano."

Dock har ju den här arbetsmaskinen i princip inte en enda låt (i sitt grundutförande) som riskerar att rasera helheten, och såväl ovan nämnda gitarr- och piano-onanerande som det faktum att ungefär vartannat trumslag överröstar exakt allt annat i arrangemangen, går alldeles utmärkt att bortse ifrån och helt enkelt rikta öronen mot huvudpersonen själv. Nästa gång önskar jag mig dock Melissa ensam vid ett piano, och att "Du är nog den" inte glöms bort. Annars var det en perfekt lördagkväll!

Michael Porali

Snart har helgen vecka 48 tagit slut

Om någon vecka kan vi kolla hur den nu femton år gamla bob hund-klassikern skjutit i höjden i scrobblingsstatistiken. På Kellys spelades förstås låten igår och Facebookvän efter Facebookvän har refererat till låten helgen med det magiska numret. Jag har sprungit över ett torg och tänkt att jag borde gått över det.

För två år sedan var vi några som hade helgen-vecka-48-fest, "Helgen v 48" spelades 48 gånger under kvällen. En udda men trevlig tillställning.  

Varifrån bob hund fick idén till en låt om just helgen vecka 48 och vad den helgen kan tänkas innehålla får vi kanske aldrig reda på, men visst piggar det upp att ha en helg att fira såhär om hösten?