Tjugu år sedan Krymplings på Rockborgen

Tröjan har jag kvar!

Ikväll är det tjugu år sedan jag var på mitt livs första konsert. Jag börjar bli gammal.

Superpunkgruppen Krymplings spelade på Rockborgen i Borås med Hans & Greta som förband. Av Hans & Greta minns jag inte mycket, men Krymplingskonserten fanns kvar som en av de främsta konsertupplevelserna ända till jag kring millennieskiftet började åka på festivaler. Rockborgen var slutsåld den kvällen. Trallpunken spirade det magiska året 1994.

I helgen återförenas Krymplings till Beat Butchers trettiårskalas. Jag var på tjugufemårskalaset men skippar den här bemärkelsedagen, Krymplings gjorde sig nog ändå bäst 1994.  

Redan när bloggen var nystartad skrev jag om konserten.   

"I publiken stod en själaglad 13-åring från Tranemo som var på sitt livs första konsert. De framförde hela skivan, en låt från vardera bandet och om jag minns rätt nån dansbandsdänga som sista extranummer. Till råga på allt sålde Coca Carolas trummis Mårten skivor och klagade inte det minsta när en klase 13-åringar hängde runt honom. Ett imponerande tålamod. På samma konsert köpte jag min första bandtröja och fick mitt livs första Birdnestkatalog. Sannerligen en viktig kväll." (Att minnas 1994)

Och här en annan kväll från samma turné.

 

Och sommaren fryser till is

Lars Winnerbäck har en lång rad mindre kända pärlor. Hans nittital med demokassetter och bortglömda låtar från de tidiga skivorna bjuder på massa bra material och det finns en och annan singelbaksida daterad senare än så.

En bortglömd pärla till låt är den lite mer än två minuter långa sorgesamma hösthymnen "Och sommaren fryser till is".

"Och sommaren fryser till is" finns i två versioner. Dels en elektrisk från Risajkling, den kassett med nya och gamla låtar som Lars Winnerbäck och Johan Johansson spelade in i den sistnämndes sommarstuga tidigt 1998 och som sedan såldes på spelningar. Och dels en tidigare akustisk inspelning från hans andra demokassett 3486 ord från Lars Winnerbäck utgiven några år tidigare.

Där den akustiska är en finstämd duett med norska Martine Biong är den elektriska betydligt kallare och utan duettpartner.

Jag tycker bägge versionerna av låten är fantastiska. Trots att LW åtskilliga gånger i senare låtar skrivit positivt om hösten syns här inte mycket av "skådespel i höstlövsdans", "jag gillar Stångån på hösten" eller "nu i september börjar en annan typ av vår". Den nittonårige Lars Winnerbäck gillade inte hösten, eller åtminstone inte just den hösten.

En av "Och sommaren fryser till is" har en vänlig själ lagt upp på Youtube och den andra finns på ett fildelningsnätverk nära dej.

Är det inte dags att förlika sig med den tidiga karriären och släppa alla tre kassetterna digitalt nu, Lasse?

Grattis på 65-årsdagen Bruce Springsteen

Idag fyller Bruce Frederick Joseph Springsteen 65 år. Grattis! Tänk att denne artist med sina eviga längtan efter att sätta sig i bilen och dra iväg nu fyller svensk pensionsålder. Pensionär eller ej, när han gör nästa Sverigebesök nästa eller nästnästa år eller vad du nu kan bli lär han åter fylla några arenor och tidningarna gå i spinn. Och jag lär köpa biljett.

Födelsedagsbarnet själv på Parken, Köpenhamn maj förra året

Jag har bloggat en del om Bruce Springsteen här på Minnenas Motell och gör det enkelt för mej en dag som idag.

"Vi satt i Joakims kök i somras. Två dagar tidigare hade vi sett Bruce Springsteen & The E-Street Band på Ullevi. Nu åt vi frukost och pratade om musik, politik, livet och det kopiösa regnovädret som drabbade Götet dagen innan." - från Streets of København (130113)

"Ett genomgående tema i boken är relationen mellan artisten och de andra i E Street Band. Jag hade nog inte fullt ut förstått E Street Bands betydelse innan jag läste boken. De och Bruce är mer av ett band än en artist med kompgrupp, och jag kommer inte på någon konstellation som ens i närheten av dem." - från "Bruce" av Peter Ames Carlin (130117)

"Är det spännande att se en artist för tredje gången på ett år? En artist där dessutom media slår krumbukter i meningslös rapportering. Kan det inte kännas lite uttjatat och gjort?" - från Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster (130516)

Dagens nostalgitripp: Nirvana och Pearl Jam på Roskildefestivalen 1992

Redan i det första inlägget här på Minnenas Motell nämnde jag SVTs sändningar från Roskildefestivalen 1992 och hur jag satt och bandade dessa. Jag ville se och höra Nirvana och Megadeth, men fick även Sator, Buffy Sainte-Marie, Just D, Pearl Jam, Traste Lindéns Kvintett och fler därtill.

På SVTs Öppna Arkiv ligger nu första programmet uppe - med Pearl Jam och Nirvana. Se och njut av musiken och 1992-looken.

Det är nästan kusligt vilken låt som kommer först, om en betänker vad som hände åtta år senare.

När Sinn Fenn spelade... Shoreline!

Eder bloggare är i förra hemstaden Karlskrona och kommer att tänka på senaste besöket här.

Sinn Fenn spelade på Hasslöfestivalens torsdagstjuvstart i somras. En bra setlista, med såväl en oväntad cover i "Shoreline" som deras gamla hit "Fotboll, Dylan och meditation", som trots starka publikönskemål inte brukat spelas live särskilt ofta på bandets spelningar de senaste åren. Enda kruxet var väl att spelningen var för kort.

1. Nu närmar sig slutet
2. Angelica
3. Pappa är en flygkapten
4. Shoreline (!)
5. Balladen om Sven och hans ångestfyllda julimorgon
6. Fotboll, Dylan och meditation
7. Fyra årstiderna
8. Nu är det nog
9. Sven Axelssons liv leverne
10. ???
11. Klättrarna
12. Djävulens hus
13. Brännvinsbåt

"När jag blir gammal ska jag bli soulgubbe på heltid"

Det finns kvällar som inte borde få ta slut. Kvällar som skulle få bryta mot tidens ramar och fortsätta pågå så länge känslan finns kvar. En sådan kväll var på Roskildefestivalens sista dag i somras när Stevie Wonder spelade.

Söndagar på Roskilde är alltid speciella. Många drar hem, campingen börjar förvandlas från något slags hem till något som ser ut som dagen efter bomben och ett efter ett slår matstånden igen. Det stora vemodet rullar in. De senaste åren har vi i vårat camp sett till att råda bot på söndagsvemodet genom att festa till det som om festivalen inte alls höll på att ta slut och sen tillsammans gå och se en av de sista konserterna på Orange Scen. Förra året var det Kraftwerk. I år var det Stevie Wonder.

Jag har aldrig egentligen lyssnat på Stevie Wonder, ändå kände jag igen låt på låt. Medan solen gick ner över Orange Scen stod vi och gungade till hans svängiga soul. Som Joakim sa, "när jag blir gammal ska jag bli soulgubbe på heltid". Vi hade gått in tillsammans, vi som var kvar i campet, och under vår lampskärm stod vi strax bakom minneslunden och njöt av att in i det sista finnas kvar i Roskildefestivalen 2014. Detta till Stevie Wonders fantastiska show. Jag har inte varit sugen på att lyssna på honom efter festivalen, det räcker med minnet av kvällen som inte behövde ta slut.

Den natten drog jag och Joakim ut våra sovsäckar ur våra respektive tält och sov under partytältet.
  
Och Roskildefestivalen har nu tröttnat på söndagens vemod och hemdragande publik och har till nästa år tidigarelagt de fyra dagarna festivalområdet har öppet, så nästa år gäller onsdag till lördag. Men blir det lika magiskt framför Orange Scen på lördagskvällen?  

Robyn Hitchcock – The man upstairs

Det är dags att väcka bloggen ur sin sommar- och valrörelseslummer. I Facebookmejlen låg en recension Michael Porali mailade över för ett par veckor sedan, så vad finns det att tveka på nu när löven börjat byta färg och kvällarna blir mörka. Klart Minnenas Motell ska upp på banan igen och klart det ska ske med en recension signerad bloggens mest trogna gästbloggare. Hoppas det finns några läsare kvar.  

Det är väl ingen hemlighet att jag i stort sett ratar all musik gjort tidigare än 1980, samtidigt som jag ratar de flesta gubbar-med-gitarr-och-efternamn både före och efter den tiden. Dock är Robyn Hitchcock en av de få som faktiskt lyckats tilltala mig, och det till och med under en längre tid, även om det ska erkännas att jag inte direkt följer herrns förehavanden särskilt noggrant. Att han ens släpper ny skiva nu i höst (ja, det är höst!) kom som en överraskning när jag öppnade denna veckas nyhetsbrev från en av de stora musikdistributörerna, men har jag fått den att ladda ner så är det självklart att jag lyssnar! Vissa av titlarna kändes igen redan på förhand, men efter att ha läst det medföljande pressutskicket inser jag att det helt enkelt beror på att ungefär halva plattan består av covers. Dock ”gamla” covers, så att jag inte klarade av att placera låttitlar vars original är signerade till exempel the Doors eller Roxy Music är i ärlighetens namn inget jag ens tänker skämmas över.

"Sanningen är dock att det är en 61-årig man med akustisk gitarr"

Albumet i sig då? Jodå, det innehåller på ”gammaldags” manér tio låtar och har en speltid på sammanlagt trettioåtta minuter, vilket faktiskt känns helt lagom med tanke på att det vi har att göra med här inte direkt är i kaliber med I want to destroy you utan ett album fullkomligt befriat från både slagverk och distpedaler. Ackompanjerad av Jenny Adejayan (cello) och Charlie Francis (piano) tassar Robyn Hitchcock sig igenom de tio låtarna på ett sätt som vore han fjorton år gammal, på väg hem från sin första fylla (kanske med en date till och med?) och är livrädd för att väcka sina föräldrar med att få trappan upp till pojkrummet att knarra. Sanningen är dock att det är en 61-årig man med akustisk gitarr, och i ”Somebody to break your heart” går han ta mig tusan till och med loss på bluesmunspelet! Jag är faktiskt inte helt säker på varför jag inte avfärdade honom i samband med att jag avfärdade Bob Dylan, Rolling Stones och alla de andra gäspningarna när mitt mer aktiva musiklyssnande inleddes någon gång i högstadiet. Men i och med att The man upstairs, släpps den 27 augusti 2014, är jag än en gång glad att jag inte gjorde det.

Michael Porali

Luna Green, Slottsskogsteatern 2014-07-19

Lagom till att gårdagens gästbloggning publicerades damp det ned en gästbloggning från trogne gästbloggaren Michael Porali. Eder bloggare är så tacksam för gästbloggarna. 

Helgen 18-19 juli kan mycket väl ha visat sig vara en av årets sämsta, tråkigaste och mest meningslösa hittills. Faktum är att nivån av uttråkning och ensamhet manifesterade sig i att jag faktiskt orkade kolla igenom fredagens post redan på lördagen, när jag ändå låg i kalsonger och drack mitt "morgonkaffe" vid halvfemtiden på eftermiddagen. Göteborgs Fria Tidning, som jag prenumererar på, brukar sällan bli läst förrän en bra bit in i nästföljande vecka, men i brist på allt annat bläddrade jag igenom den och efter en faktiskt ganska intressant artikel om vilka rättigheter man har rätt att kräva som sommarjobbare fastnar ögonen på en liten notis som säger att Luna Green spelar, relativt nära mitt hem, två timmar senare. Det skulle ju faktiskt kunna vara en anledning att ta på sig byxor, och efter att ha lyssnat igenom Swedish strawberries, Luna Greens senaste album via mitt hatkärleksobjekt Spotify, är jag otroligt nog både nyduschad och har kläder på mig.

 

Slottsskogsteatern är en minimalt utrustad historia belägen just ovanför en av parkens två stora gräsmattor, lyckligtvis avskärmad så pass ordentligt att de konstant dunkande sambatrummorna nedifrån parken bara stör fram tills Luna Green, Göteborgs flitigast anlitade livebasist Petter Seander och resten av bandet (en gitarrist och en trummis vars namn är mig obekanta) intar scenen. Tyvärr glömde jag att stjäla med mig någon av låtlistorna från scenen, men både "Sussh" och "Swedish strawberries" från albumet med samma namn avhandlades intill perfektion, så väl som "Purposely unawarely" som fick den fantastiska presentationen "...handlar om.. ni vet.. WHEN I FUCKED IT ALL UP, som vi ju gör varannan minut ungefär". En sanning så god som någon.

Jag har lyckats missa Luna Green både på This is Hultsfred och på Liseberg någon vecka senare, så med tanke på att jag egentligen inte hade några förväntningar är det en förvånansvärt positivt överraskad skribent som sitter bakom tangenterna en timma senare. Trots pinsamt dålig uppslutning och i ärlighetens namn ett rätt skramligt liveljud (med allra största säkerhet Slottsskogsteaterns fel, snarare än bandets) lyckas kvartetten (med undantag för de redan nämnda sambatrummorna i periferin) för en dryg halvtimma stänga ute såväl den intill besvikelse värdelösa helg jag har, som de Bingo Rimér-minnnde (och dito skrävlande) medelålders fotograferna på främsta bänkraden som enligt vad jag uppfattade varit ute och fotat kvinnliga modeller hela dagen och nu såg en möjlighet att få fortsätta sina eskapader under en gratis livekonsert. Och visst, bandet är fotogeniskt som få andra, med de svartklädda musikerna i kontrast till Luna Greens kritvita topp och kjol, så de fick säkert valuta för sin investerade tid de med.

Själv nöjer jag mig med att ha fått tillbringa delar av min lördagkväll insvept i den suggestiva, nästan David Lynch-minnande musik som av okänd anledning hittat in på en scen vars arrangemang i övrigt mest består av visor, barnteater och tradjazz. Kanske trots allt en passande inramning, med tanke på att Luna avsutar med att tacka publiken med "ni.. LYSSNAR... och grejer. Det är ju ändå 2000-talet. Tack!".

Själv lyssnar jag redan en andra gång för dagen på Swedish strawberries. Det borde ni också göra.

Michael Porali

Pearl Jam på Friends Arena 28 juni: "Release" har funnits där hela tiden och den låter fantastisk än i dag.

Minnenas Motell har idag äran att välkomna en ny gästbloggare. Denna gång är det eder bloggares svåger Andreas Andersson som var i Stockholm för några veckor sedan. Det väckte minnen till liv och till sådant finns Minnenas Motell. Stort välkommen som gästbloggare, Andreas!

1992 hörde jag för första gången låten "Alive" med Pearl Jam från debutskivan Ten. Såg den på MTV och tyckte det var helt ok, det var ju lite som Nirvana fast mindre farligt kände jag. Debutskivan som låten kom ifrån hade förvisso släppts redan 1991 och var en stor snackis, men som 14-åring såg jag nog inte helheten i vad en musiksnackis var för något. Visst, jag fattade att Nirvana var helt sensationella i sin skräniga ljudbild och gick hem på MTV, och att i ”grungevågen” var där jag skulle hittade musiken jag skulle lyssna på ett tag framöver. Livet gick vidare trots att "Alive" var på väg att drabba rockälskare världen över likt en godartad pest.

"Eddie lät som ett hungrigt rovdjur och önskan att få uppleva det live var hemsk att leva med.

När jag samma år lystrade till den tidens varje kväll återkommande P3 live, just denna kvällen med Pearl Jam live från nåt ställe i London så ändrades allt. Jag var vid den här tiden inlyssnad på hela Ten –skivan som jag hade på kassett, men var inte omtumlad på det sättet jag skulle bli. Det var P3-livespelningen som chockade. Pearl Jam inleder den spelningen med en tassande till klimaxväxande ballad i låten "Release". Så kan man väl fan inte göra om man är ett rockband? Man börjar med nåt rivigt för att kicka igång publiken och sedan när publiken behöver vila kör man en ballad, punkt slut! Men Pearl Jam började med det lågmäldaste de hade och sedan stegrade allt till en rockkonsert av perfektion. Ett ungt band som står på tårna och gör allt för att påverka sin omgivning och bli sedda och lyckas beröra. En ung Eddie Vedder sjunger i mitt tycke bättre än vad jag hade hört någon annan göra i huvud taget. Han tog vartenda tillfälle han hade att fylla ut en textrad med ordet –Fuck och svära så fort han fick chansen. De brände av hela Ten-skivan och Neil Youngs "Rockin in the free world" under en timme för mig livsförändrande konsert. Eddie lät som ett hungrigt rovdjur och önskan att få uppleva det live var hemsk att leva med.

Jag fick chansen att se dem i Stockholm år 2000 (två dagar innan Roskilde-tragedin). Då kändes det inte lika fantastiskt längre. Ny musik och musikstilar hade passerat min lilla sfär och pockade på min uppmärksamhet. Pearl Jam och inte minst Eddie var det lite buttra svåra bandet på den tiden. De skulle ta strid mot allt och alla och deras personliga problem och egon satte käppar i hjulen för sig själva och de tog sig själva på ett fasansfullt stort allvar. Konserten var givetvis hur bra som helst men inte på det där omvälvande sättet som det varit om jag sett dem 1993-94. Pearl Jam och medlemmarna samt fansens syn på bandet skulle förändras för alltid på den där konserten i Roskilde två dagar senare.

Jag utgår ifrån att mycket händer i ett rockbands liv på tjugotvå år. Idag känns bandet uppsluppna över att stå på en scen framför sina fans. Eddie verkar genuint njuta av varje sekund han står på scenen, må så vara att han drar i sig två till tre flaskor rött under en konsert. Men ödmjukheten inför sina fans, att alltid verka vilja göra en kväll alla för alltid kommer att ha som ett gemensamt minne tillsammans är någonting som slår mig denna kväll. Samtliga medlemmar är idag 50 plus och har släppt tio studioalbum. Det är så tydligt denna kväll på Friends Arena att fansen är så hängivna. Det är allsång i princip alla låtar. Vare sig det är nya "Lightning bolt", största örhänget "Alive", låten "U" (som bara släpptes som singel bland fan club-medlemmar på 90-talet) eller en cover på Dead boys punkiga "Sonic Reducer". Publiken är med på allt och Eddie rycks med och växer ju längre spelningen går och rödvinsflaskorna sinar. Under de nästan tre timmar de spelar så ryms nio låtar från debutalbumet och det tillhör inte vanligheterna men ryktet säger att de lade in dessa låtar för att försäkra sig om att publiken kan hitta hem i det dåliga ljudet som brukar vara på Friends arena men som denna kväll faktiskt är helt ok.

"Jag står och börjar gråta okontrollerat. Min vän Swonken som är med gjorde det också. Men vi grät inte tillsammans. Vi grät för oss själva."

Men det är ju det där med låten "Release", som knockade mig på P3 live på 90-talet. Bandet öppnar med den på konserten. Jag står och börjar gråta okontrollerat. Min vän Swonken som är med gjorde det också. Men vi grät inte tillsammans. Vi grät för oss själva. Vi har pratat om detta efteråt Swonken och jag. Vad var det som hände? Jag nämnde innan att mycket hinner ändras i ett bands tillvaro och liv på 22 år. Än vi fansen då? Det som sköljde igenom mig när release tassade igång och stegrar till klimaxet var MINA 22 år sedan jag hörde den låten för första gången. Fasen, en hel karaktär och personlighet har byggts upp under de åren. Jag har slutat skolan, min hund som fanns med 1992 har dött för länge sedan, jag har blivit av med oskulden, haft långa relationer som byggts upp och malts ned och tagit slut, jag har pluggat färdig, börjat jobba, pluggat igen, fått bra jobb, fått sparken, pluggat igen, påbörjat nya relationer, varit olyckligt kär, levt dekadent, rest, varit ett svin, blivit behandlad som skit, människor omkring mig har dött, gamla vänner har försvunnit, nya vänner har kommit till, jag har skaffat mig nya värderingar i livet. Men den där låten "Release" har funnits där hela tiden och den låter fantastisk än i dag och med den kraft som känslostormarna slog till mig med när jag till slut fick uppleva den live var omöjlig att värja sig emot. Jag ville inte stå emot den. Det var en sån härlig och sann känsla. Ett fulländat bevis på att jag fortfarande lever och att jag lever som fan. Musik när det är som bäst och viktigast för människan.

Sedan kan jag skriva vidare om konserten, vilka låtar de körde, vilket mellansnack Eddie utförde eller att han drack vin ur ett fans converse-sko under showen, men det har alla andra redan skrivit om. Jag har ingenting att tillägga där. Jag har sedan 1992 haft en relation till Pearl jam. En relation som gått upp och ned. Gått olånga stunder jag inte lyssnat eller tänkt på dem i huvud taget för att i en annan period lyssnat på dem mer eller mindre varje dag. Jag har alltid köpt alla skivor med dem, studioalbum som livealbum till samlingar och soundtrack där någon av medlemmarna bidragit med sång eller kanske handklapp. Men en skiva äger jag inte. Debuten Ten finns inte i min ägo. På Ten låter inte "Release" som den ska göra i min värld. Den versionen som jag vill ha i min värld fanns på ett kassettband länge, men inte längre. Men i mitt huvud så vet jag exakt hur den ska låta. Precis som på P3 live spelningen från London 1992. Och jag tror att den lät exakt så på Friends Arena i Stockholm den 28/6 2014.

/Andreas Andersson

Ensamhörigheten - Majorna / Då stannar vi kvar

16 juli och hög tid att komma igång med bloggandet igen. Först ut i detta försök till comeback för Minnenas Motell är den trogne gästbloggaren Michael Porali med en skivrecension. En singel som även eder bloggare tycker låter bra.  

Med ett namn lika kryptiskt som lättrelaterat gjorde Ensamhörigheten sig ett namn för två år sedan med sin EP "Glöm aldrig". Sex finstämda, men ändå skeva spår av den nya generationens göteborgspop, och sedan blev det relativt tyst om bandet tills våren 2014 när de dels annonserade sin nedläggning och sin nya singel ungefär samtidigt.

Foto: Elias Hansson

 Majorna / Då stannar vi kvar fortsätter på den inslagna vägen, och här har vi två finstämt sommarsöta popsånger som står minst lika bra var för sig som som den enhet de släppts som. "På nätta ben vinglar vi fram, längst gatorna som saknar namn" är det första textraden frontmannen David Dackman yttrar, mot en fond av gitarrer, trumpeter och klaviaturer och i sin återhållna storslagenhet växer "Majorna" fram som en kärleksförklaring till såväl sena nätter i västra Göteborg som till den enskilda person man antingen tillbringat eller skulle vilja tillbringa dem med. Utan att överdriva kan jag ju avslöja att jag är smärtsamt bekant med båda situationerna.

Det är ju förvånansvärt lätt att dra till med en Håkan Hellström-referens här och var, både på grund av de många instrumenten, de lokala referenserna och till viss del David Dackmans frasering i vissa textrader, men faktum är att det vid närmare lyssning inte alls är varken särskilt rättvist eller relevant. Både "Majorna" och "Då stannar vi kvar", singelns andraspår (eller B-sida, om man vill vara analog) skulle absolut med lite innötning i valfri bekantskapskrets kunna växa till allsångshits som "För en lång lång tid" eller "Det kommer aldrig va över för mig", men av alla göteborgsband jag kan komma på att referera till är det nog snarare Hagaliden eller till viss del malmöorkestern Pestens Tid som ligger närmast till hands. "Då stannar vi kvar" är även den en lika delar deppig som pop-peppig historia uppbyggd på bombastiska marschtrummor och med en text som jag utan att veta säkert vågar mig på att gissa har beröringspunkter med bandets splittring - eller något helt annat.

Hur som helst har kvintetten, vars rötter för övrigt befinner sig närmare trettio mil från Göteborg, lyckats halka in bland mina mest spelade låtar sedan singeln släpptes i slutet av maj, och jag ser ingen anledning till att både "Majorna" och "Då stannar vi kvar" inte kommer växa och gro sig ännu mer fast under de resterande sommarmånaderna. Trots att jag inte riktigt har någon att dela de där vingliga stegen i Majornanätterna med. Men det är faktiskt rätt okej att möta soluppgången ensam efter en flaska vin eller två också!

"Ingen skulle vara den som sade 'jag vill stanna kvar'. Jag vill stanna kvar".
Michael Porali