Packet tog över stan

Så var det dags för Perssons Pack att knyta ihop säcken.

För ungefär ett halvår sedan kom beskedet att Packet skulle lägga ner till hösten. Min gode vän Joakim, som entusiastiskt sett Packet i Bollnäs på annandagen, började kuska runt på spelningar och såg sig till sist nödgad att själva boka dem till Göteborg då ingen annan verkade vara intresserad av att göra det. Så spelade bandet på Pustervik dan före valet, jag var givetvis där, men kan inte prestera några vettiga rader om spelningen. Jag var för utmattad inför valet, men gillade såklart vad jag såg. Några veckor före han och Adam Wallman fick den vansinniga idén bokade jag och Joakim biljetter till den allra sista spelningen. Den som gick av stapeln på Nalen i lördags. Den som sålde slut redan i somras. Min fjärde Packetspelning och den sista någonsin.

Konserten inleddes med "Ikväll tar vi över stan" och givetvis tog Packet över stan. Gemenskap! Gemenskap är känslan jag tar med mej från den på sina håll löjligt trånga Nalen. När en lite väl förfriskad gubbrockpublik samlas på ett ganska liten yta händer det att vettet går ut där ölen går in. Här var det tvärtom. Folk var glada, sentimentala och fantastiskt glada över att dela upplevelsen. Inte minst under låtar som "Aldrig så ensam", "Hanna" och "Hemma" visste allsången och gemenskapen inga gränser. Under "Små små saker", som kom tidigt i setet, kokade publikhavet. Jag gladde mej särskilt åt "Brooklandsvägen", en gammal Packetfavorit.

Jag har en mängd starka minnen av de mest skiftande slag till många av låtarna som spelades. Minnen som i vissa fall inte har att göra på bloggen men som såklart sköljde över mig under konserten. Det var en ibland flera tusen dagar yngre Johan som tittade fram. Jag har trots allt lyssnat på Packet sedan seklet var ungt. Min dåvarande flickvän hade börjat förstå vad jag gillade för musik och tyckte jag skulle kolla upp ett band från hennes hemtrakter. Hon plockade ned ett gäng låtar från Napster och brände ut. "Små små saker" och "Tusen dagar härifrån" blev tidiga favoriter. Den hoprafsade samlingen Blod eller guld hittade jag billigt på Ginza nått år senare och det blev en viktig följeslagare till dess jag en regnig höstdag 2005 köpte dubbel-CDn Diamanter på Bengans.

Packet var nästan lika taggade som publiken. Niklas Frisk for runt på scen och posade med sin elgitarr likt en annan rockhjälte och Per Persson var lika cool som alltid, Magnus "Limpan" Lind log vid flera tillfällen. Magnus Adell och Norpan Eriksson höll sig bokstavligt talat i bakgrunden. Det jag saknade var gästartister eller något liknande, nog för att jag hört den hedervärda förklaringen till varför sådana uteblev ("kan de inte gästa oss i Malung kan det kvitta") men likväl kändes lite tomt. Men strunt i det!

Kvällen avslutades ståndsmässigt med en tårdrypande "Bröllopsdag". Love Antell kom ut och gav bandet rosor och allra sist kvar på scen var den väldige själv. Dragspelaren Magnus "Limpan" Lind. Han spelade några sista toner på sitt dragspel, kanske var i lördags kväll sista gången han uppträdde på scen?

1. Ikväll tar vi över stan
2. En sång om dej
3. Små, små saker
4. Kammahav
5. Nyårsafton i New York
6. Aldrig så ensam
7. Guldhuggarland
8. Fribacka väg
9. Det liv jag älskar
10. Bortom Månen och Mars
11. Hanna
12. Hemma
13. Vild som Jerry Lee
14. Brooklandsvägen
15. Tusen dagar härifrån


16. En uslings medicin
17. Packets paradmarsch
18. Gråmånen


19. Sista kvällen i april
20. Bröllopsdag

Vila i frid, Ronny

Jag läste på Facebook att Ronny Carlsson dött. Ronny Carlsson är den skånske countryartisten jag upptäckte genom en bloggning hos Längre Inåt Landet förra hösten. Egentligen är det väl bara "Vägarna jag fann" jag faktiskt lyssnat på, men den gillar jag massor. Vila i frid, Ronny.

Annika Norlin var bäst

Jag såg många favoritakter spela i somras. Bob Dylan, Neil Young, Ulf Lundell, Eldkvarn, Patti Smith, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, Håkan Hellström... för att nämna några. Alla dessa var bra, men ingen jag såg i somras var lika bra som Annika Norlin på Way Out Wests sista kväll. Trots att jag mest lyssnat på Säkert!-debuten och utöver några enstaka låtar knappt hade hört Hello Saferide så gick Annika Norlins spelning rakt in i hjärtat på mej.

Det hade regnat den dagen och publikens regnjackor och huvtröjor gjorde det trångt till och med så långt bak som Jenny, Joakim och jag stod. För större delen av publiken strömmade då och då ljud in från den hiphopakt som spelade på en av de större scenerna. Det var svårt att se artisten där framme på scenen. Förutsättningarna var inte de bästa, men allt sånt var som bortblåst när spelningen började.

Annika Norlin berättade hur hon länge drömt om att göra en spelning som den här. Med publik på scen, med texterna rullandes som backdrop och med ett stort band. Ett sånt koncept känns som det skulle kunna misslyckas, ändå stämde allt.

Visst, det blev ingen "Vi kommer att dö samtidigt" och ingen "Och jag grät mig till söms efter alla dar". Men vad gör det när "Allt som är ditt", "Sanningsdan" och "Är du fortfarande arg?" fick representera Säkert!-debuten? Och jag fick äntligen chansen att upptäcka ett mästerverk som Hello Saferide-låten "Anna". Överhuvudtaget så blev det och har fortsatt bli en del Hello Saferide efter att Annika Norlin frälste mej och så många andra på Way Out West.

Gåshuden från spelningen satt kvar i flera dagar. Jag vill verkligen se Annika Norlin spela igen under eget namn, det finns ingen anledning att välja mellan att sjunga på svenska eller engelska.

Milstolpen 111111

I eftermiddags nådde mitt scrobblande en milstolpe då låt nummer 111111 scrobblades. Denna triumf i ettor. Särskilt lämpligt med Docenterna då jag idag även köpte biljett till deras konsert på Nefertiti om några månader.

Vilka ska spela på Roskildefestivalen 2015?

Glöm inte önska akter till nästa års Roskildefestival. Tre namn vill de ha in och du är dessutom med och tävlar om biljetter till festivalen.

Själv önskade jag nedanstående akter

• Neil Young & Crazy Horse - inspirerad av "Ponchos" tankar i Rolling Stone 
• Emmylou Harris - eftersom hon i år seglat upp som en ny storfavorit
• Anne Linnet - jag kommer aldrig sluta hoppas på att få höra "Tusind Stykker" från Orange Scen en solig eftermiddag

The Partisans vinner utan attityd

Eder bloggare gick något oplanerat på Henriksberg igår för att se ett gammalt och ett nytt punkband.

Till att börja med väntade jag in Michael på mellanvåningen, eftersom det är godare att dricka öl ur riktiga glas än plastglas. Men musiken blev betydligt bättre när jag klev upp på övervåningen, där "Another girl, another planet", "Sound of the suburbs", "Eighties" och en rad andra klassiker stod för uppvärmningen.

Finnegan's Hell kämpade i motvind, till att börja med utan scenljus och med sången alldeles för lågt mixad för min smak. Jag hade inte hört talas om Finnegan's Hell förrän några timmar före spelningen och inte heller hunnit lyssna på bandet, så ibland trodde jag under låtarnas intron att det faktiskt var covers de spelade. Men enda cover jag verkligen kunde identifiera var en fartfylld "The Molly Maguires". Referenserna till Dropkick Murphys och Flogging Molly är annars så självklara att de egentligen inte behöver nämnas. Men eftersom jag en gång i tiden var stort fan av framförallt Flogging Molly så gillade jag vad jag hörde. Även ifall delar av bandets attityd kändes något tröttsam ju längre spelningen gick.

 
The Partisans var otvivelaktigt vad kvällens publik kommit för att se. Och det var härligt att se den blandade publiken glatt röja till bandets klassiker. Jonas och flera andra vänner har talat väl om The Partisans genom åren och här finns en oupptäckt skatt för mej. The Partisans gjorde en grymt bra spelning, här behövdes ingen påklistrad attityd. Som sista låt körde de "17 years of hell" ännu en gång, inte repat så mycket inför spelningen?

Who's gonna stand up and save the earth?

Som sistalåt på Stockholm Music & Arts i sommar spelade Neil Young & Crazy Horse den ännu outgivna röjiga dängan "Who's gonna stand up".

Nu har han släppt en akustisk version och en orkestrerad version. Bägge två givetvis fantastiska!

Och som inte det vore nog släpper Neil Young i höst det nya albumet Storytone - fullt ut inspelat med den 92 personer starka orkestern. Konceptet är inte helt nytt för den gode Neil, redan på Harvest fanns ett par låtar med orkester och på Harvest Moon finns en låt. Med tanke på hur pass bra "Who's gonna stand up" var med orkester ser jag med stor spänning fram emot hela Storytone.

Tjugu år sedan Krymplings på Rockborgen

Tröjan har jag kvar!

Ikväll är det tjugu år sedan jag var på mitt livs första konsert. Jag börjar bli gammal.

Superpunkgruppen Krymplings spelade på Rockborgen i Borås med Hans & Greta som förband. Av Hans & Greta minns jag inte mycket, men Krymplingskonserten fanns kvar som en av de främsta konsertupplevelserna ända till jag kring millennieskiftet började åka på festivaler. Rockborgen var slutsåld den kvällen. Trallpunken spirade det magiska året 1994.

I helgen återförenas Krymplings till Beat Butchers trettiårskalas. Jag var på tjugufemårskalaset men skippar den här bemärkelsedagen, Krymplings gjorde sig nog ändå bäst 1994.  

Redan när bloggen var nystartad skrev jag om konserten.   

"I publiken stod en själaglad 13-åring från Tranemo som var på sitt livs första konsert. De framförde hela skivan, en låt från vardera bandet och om jag minns rätt nån dansbandsdänga som sista extranummer. Till råga på allt sålde Coca Carolas trummis Mårten skivor och klagade inte det minsta när en klase 13-åringar hängde runt honom. Ett imponerande tålamod. På samma konsert köpte jag min första bandtröja och fick mitt livs första Birdnestkatalog. Sannerligen en viktig kväll." (Att minnas 1994)

Och här en annan kväll från samma turné.

 

Och sommaren fryser till is

Lars Winnerbäck har en lång rad mindre kända pärlor. Hans nittital med demokassetter och bortglömda låtar från de tidiga skivorna bjuder på massa bra material och det finns en och annan singelbaksida daterad senare än så.

En bortglömd pärla till låt är den lite mer än två minuter långa sorgesamma hösthymnen "Och sommaren fryser till is".

"Och sommaren fryser till is" finns i två versioner. Dels en elektrisk från Risajkling, den kassett med nya och gamla låtar som Lars Winnerbäck och Johan Johansson spelade in i den sistnämndes sommarstuga tidigt 1998 och som sedan såldes på spelningar. Och dels en tidigare akustisk inspelning från hans andra demokassett 3486 ord från Lars Winnerbäck utgiven några år tidigare.

Där den akustiska är en finstämd duett med norska Martine Biong är den elektriska betydligt kallare och utan duettpartner.

Jag tycker bägge versionerna av låten är fantastiska. Trots att LW åtskilliga gånger i senare låtar skrivit positivt om hösten syns här inte mycket av "skådespel i höstlövsdans", "jag gillar Stångån på hösten" eller "nu i september börjar en annan typ av vår". Den nittonårige Lars Winnerbäck gillade inte hösten, eller åtminstone inte just den hösten.

En av "Och sommaren fryser till is" har en vänlig själ lagt upp på Youtube och den andra finns på ett fildelningsnätverk nära dej.

Är det inte dags att förlika sig med den tidiga karriären och släppa alla tre kassetterna digitalt nu, Lasse?

Grattis på 65-årsdagen Bruce Springsteen

Idag fyller Bruce Frederick Joseph Springsteen 65 år. Grattis! Tänk att denne artist med sina eviga längtan efter att sätta sig i bilen och dra iväg nu fyller svensk pensionsålder. Pensionär eller ej, när han gör nästa Sverigebesök nästa eller nästnästa år eller vad du nu kan bli lär han åter fylla några arenor och tidningarna gå i spinn. Och jag lär köpa biljett.

Födelsedagsbarnet själv på Parken, Köpenhamn maj förra året

Jag har bloggat en del om Bruce Springsteen här på Minnenas Motell och gör det enkelt för mej en dag som idag.

"Vi satt i Joakims kök i somras. Två dagar tidigare hade vi sett Bruce Springsteen & The E-Street Band på Ullevi. Nu åt vi frukost och pratade om musik, politik, livet och det kopiösa regnovädret som drabbade Götet dagen innan." - från Streets of København (130113)

"Ett genomgående tema i boken är relationen mellan artisten och de andra i E Street Band. Jag hade nog inte fullt ut förstått E Street Bands betydelse innan jag läste boken. De och Bruce är mer av ett band än en artist med kompgrupp, och jag kommer inte på någon konstellation som ens i närheten av dem." - från "Bruce" av Peter Ames Carlin (130117)

"Är det spännande att se en artist för tredje gången på ett år? En artist där dessutom media slår krumbukter i meningslös rapportering. Kan det inte kännas lite uttjatat och gjort?" - från Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster (130516)