Inte sällan kallas skivans ljudbild daterad, och visst, ekon, gatade reverb och ett och annat synthljud känns inte direkt 2010-tal. Men låtmaterialet är fantastiskt, det var långt ifrån självklart vilka fem låtar som skulle listas.
Titeln är lånad från Somerset Maughams 40-talsroman The Razor's Edge vilken på svenska fick titeln Den vassa eggen. Lundell fyller sin vassa egg med ångest, ensamhet, oro och en lång rad utmärkta låtar.
Skivan har kallats Ulf Lundells "skilsmässoskiva", men kan även ses som en skiva om en man långt nedgången i missbruk. Mycket riktigt höll hela skivan på att gå till spillo på grund av just detta. Men på något sätt fick producenterna och musikerna ihop det ändå. Det kan eftervärlden vara tacksam för.
1. Chans
Chans var en av de allra första Lundell-låtarna jag lyssnade på när jag blev nyfiken på honom. Den sätter sej direkt med sina dundrande åttitalstrummor som snabbt kompletteras med en stark pianoslinga. Låten bärs minst sagt upp av Werner Modiggårds och Niklas Strömstedts insatser. Här är det Ulf Lundell & The E Street Band. Föga överraskande har låten varit flitigt livespelad. Texten rör sej inom klassisk Lundellmark, där både hundar och fåglar dyker upp. Jag är mycket svag för låten och så länge en pratar upptempolåtar är det Lundells bästa i min bok.
2. Den vassa eggen
Titellåten representerade när den kom något nytt i Lundells sound. Det finns en helt annan tyngd i den här låten än i något han dittills släppt ifrån sej. Texten är nattsvart och vi får inblick i ett minst sagt sårigt förhållande. Låten har kallats en dödsdans.
3. Aldrig så ensam
Det är andra gången "Aldrig så ensam" kommer med på en fem-i-topp-lista, förra gången var det för sina höstliga kvalitéer. Men låten har mer än höstkänslor. "Heartbreak Hotel har stängt för säsongen, men jag blir din nattportier om du vill" är en rad som både är patetisk och underbar på samma gång. Den akustiska sologitarren sätter en vacker prägel på den nästan nio minuter långa låten.
4. Lit De Parade
Pelle Anderssons pukor är hjärtslagen i den sorgliga hymnen om låtens jag-person, djupt nere i missbruk och ensamhet. På den direktsända nyårskonserten 1985 presenterad av Lundell som en vän, ingen kan ha trott på honom. Länge hette låten "Mannen som dog", och finns en tidig studioversion under det namnet på Under Vulkanen-boxen. Genom åren har jag ibland snöat in på den här låten, pukorna är hypnotiska, sen kan jag glömma bort låten till nästa gång. "Lit de parade" liknar inget annat musikaliskt i Lundells långa karriär.
5. Främmande stad
Precis som "Lit de parade" är "Främmande stad" ingen särskilt representativ Lundell-låt. Här är det långt från den raka E-Street-Band-rocken i "Chans" eller tyngden i "Den vassa eggen", i "Främmande stad" sätts banjo, slagverk, marimba och säckpipa samman till en mycket udda låt. Det är djärvt att plocka med låten på skiva, försöket med medeltidsmusik i "Herrarna" på Kär och galen några år tidigare blev inte särskilt lyckad. Men här funkar allt, texten är magisk och den udda instrumenteringen passar utmärkt in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar