Dagens låt

Eftersom Perssons Packs "Sista kvällen i april" inte finns på Spotify...

"Pollenchock och stjärnfall" handlar faktiskt om en valborgsmässoafton. Själv har jag lite hjälpligt kunnat spela den på bas en gång i tiden, för väldigt många år sedan.

Det var länge sedan

Har just mailat mp3:or. Retro.

På Marinmuseum

I helgen var jag på Marinmuseum här i Karlskrona. Där finns en utställning om den allmänna värnplikten. Självklart med punken närvarande.

Grattis Kim Gordon!

En av rockhistoriens tuffaste fyller år idag. Grattis Kim Gordon från Sonic Youth på sextiårsdagen!

På Hultsfredsfestivalen 2002 spelade Sonic Youth. Jag var egentligen inte så inlyssnad på bandet, jag hade egentligen bara hört Dirty, och så kör de tidigt i setet "Drunken butterfly" med Kim Gordon på sång och jag kan inte annat än smälta!

Det var förövrigt en rätt tuff spelning. De slog med trumpinnar på sina gitarrer, soundet kändes lite som ett punkigt Träd, gräs och stenar, det var varmt och ganska dammigt och publiken framför Hawaiiscenen krympte stadigt. Det legendariska bandet lockade nog mer än soundet.

Tuffast i hela bandet var Kim Gordon, vilket inte vill säga lite i ett band som även innehöll Lee Ranaldo och Thurston Moore. Återigen, grattis!

Man blir glad av Stefan Sundström

Eder bloggare tog tåget till Hässleholms kulturhus efter jobbet igår för att se och höra Stefan Sundström med band spela "skogsjazz". 

Jag hade glömt hur kul det är se Stefan Sundström. Hur glad man blir över att se den egensinnige proggaren i sina tretornstövlar och Ebba Grön-tröja  som improviserar, brötar, dansar och hittar på vad som faller honom in. Man blir glad trots de ofta ganska dystra låtarna.

Från 1999 till mitten av 00-talet såg honom, solo eller tillsammans med andra artister, 1-2 gånger om året. Sedan dess har det bara blivit tre gånger, gårdagens konsert inräknad. Jag har saknat honom, märkte jag efter bara någon låt.

Igår var det fredagskväll, några i publiken hade tagit sej ett stort glas vin innan konserten och tyckte det var helt okej att prata under en låt som inte roade dem och glatt ropa ut när det var något som roade dem. Nu är ju den gamle trubaduren och socialarbetaren Sundström inte helt ovan vid sådant och hanterade det bra.  

Före Stefan Sundström spelade Lina Högström under namnet Skator. Och inåtvända norrländska visor var kanske inte riktigt var de i raden bakom mej hade hoppats på, själv vart jag mycket glad när hon körde "(Inte) hem" som jag lyssnat på under eftermiddagen. Missa inte den låten! Ett mycket bra val av för"band", där har ju Sundström ett gott väderkorn sedan tidigare.   

Sedan blev det "skogsjazz" med Sundström och hans band. Nya skivan dominerade förstås setlistan. När jag lyssnade på Under radarn de första gångerna kom jag att tänka på gamla låtar som "Under isen (ligger himlen)" och "Häst utan tyglar", en likhet även Sundström verkar tänkt på eftersom de fanns med i setlistan. Mot slutet av konserten blev det lite publikfriande nittitalshits med "Amors pilar" och "Babyland" i fantastiska versioner. "När tåget går" med endast Sundström och Lina Högström på fiol var mycket fin. Avslutande låt var den riktigt obskyra "Aprilflingor" från Renjägarens visor. 

Från bandet på Under radarn medverkade gitarristen Ola Nyström, kontrabasisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Anders Hernestam. Dessa kompletterades av Niko Röhlcke på keyboards och pedal steel och på några låtar Lina Högström på fiol, eller som på sista låten trummor. Alltså fullt av gamla Sundströmbekantingar och sammanlagt halva Weeping Willows. Ola Nyström spelade gitarr med Sundström de tio första åren av dennes karriär, och det syntes att de var samspelta och gillade att spela ihop. När jag såg dem spela ihop märktes det hur mycket Ola Nyströms gitarrspel präglat de tidiga Sundström-skivorna. 

Med ett och annat politiskt brandtal, gummistövlar, låtar som avslutas med improviserade covers på Peps Persson och Staffan Hellstrand, lite småröriga mellansnack och jazzig progg på svenska är Stefan Sundström är långt från vad som kan anses hippt. Kanske är det därför han känns helt rätt?

Som vanligt antecknade jag setlistan.

1. Vår i Dalarna
2. Den ende
3. Häst utan tyglar
4. Fåglar
5. Hej hej hej Lou
6. Bye bye Trondheim
7. Faller en faller alla 
8. Blonde
9. Alla ska i jorden
10. Sentimentalsjukhuset (cover på Charlie Engstrand)
11. Huset av glas
12. Under isen (ligger himlen)
13. Onkel Alf
14. Amors pilar


15. När tåget går
16. Babyland


17. Hur Sabina gör en konst utav att gå
18. Aprilflingor 

En festival i Hultsfreds Folkets park kan omöjligt ha med Hultsfredsfestivalen att göra

Det kan väl inte ha undgått någon som råkat följa dem på Facebook. Det är en ny festival på gång i Hultsfred i sommar. This is Hultsfred, arrangerad av lokala krafter. DN uppmärksammar den idag och har såklart även slagit en signal till de som tog med sej namnet till Stockholm.

FKP Scorpios vd Folkert Koopmans är inte bekymrad över konkurrensen.

– Som vi ser det har This is Hultsfred ingenting med Hultsfredsfestivalen att göra. Vi önskar dom all lycka med sitt evenemang.

Nej, en festival i Hultsfreds Folkets park kan omöjligt ha med Hultsfredsfestivalen att göra. Det fattar väl alla.

Tecken & Spår på Spotify

Och till sist kom Roger Karlssons Tecken & spår upp på Spotify.

Skivan är entusiastiskt recenserad av mej för några veckor sedan.

Tecken & spår är inspelad under tio dagar i höstas i byn Norrfjolsta, och det är som om träden, lantluften och dimman från sjön Vikarn lagt sig runt låtarna. Det är samma känsla som när man lyssnar på Eldkvarns Utanför lagen, även det en skiva inspelad på landet om hösten. Det är det där förbannade vemodet, det där vemodet som gett upphov till så mycket bra musik.

Peter Sjöholm på Spotify

Med en telefon som jag hela tiden kommit ihåg som rosa, ett mjölkpaket, en synth, ett fint skägg och massa ärlighet stod Peter Sjöholm på Storans scen i Göteborg som förband till POST när jag och Michael gick för att se dem många år sedan.

Hitsen "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders" och Smithscovern "Flickvän i en koma" spelade in sig i mitt hjärta.

Nu finns Peter Sjöholm även på Spotify! Varför har ingen sagt något?

När peakar Håkan Hellström?

Parkbänken är aldrig långt borta
"Tro och tvivel"

När alla vill se dig dala nu 
som Håkan Hellström
"River en vacker dröm"

Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen
"Det kommer aldrig va över för mig"

Alla framgångsrika artister och grupper når en punkt i karriären när den peakar. När den inte längre fortsätter spikrakt uppåt skiva efter skiva. Det innebär inte nödvändigtvis att den börjar gå nedåt, men artisten/gruppen lockar inte längre så många nya fans och blir alltmer en angelägenhet för de redan frälsta. Detta kan naturligtvis sedan vända uppåt och sen ned igen och upp igen, flera gånger om. Titta bara på Eldkvarns karriär.    

På de tre senaste skivorna har Håkan Hellström hela tiden fört fram sina tvivel, sin osäkerhet och känslan av att allt plötsligt kan försvinna. Samtidigt går karriären just spikrakt uppåt. Håkan "har gjort det igen", släppt en riktigt bra skiva och stöter med rätta på idel lovord. I ett par veckor har nästan hela Sverige sjudit av Håkan Hellström-entusiasm.   

Men han tycks fortfarande känna sig som den kille han var som tjugunånting som hankade sig fram på studiemedel, lite Broder Daniel-royalties och ett och annat gig.

"Åren mellan fyrtio och femtio verkar vara de mest kritiska för en artist. Man står på livets middagshöjd och har det ganska bra och välordnat, man har berättat sin historia på ett tiotal plattor, man har levt ut och härjat och tycker kanske att man vet hur en slipsten ska dras. Det är många som går bort sig just där."
Tomas Andersson Wij skriver i Eldkvarnboxen Den goda skörden.  

Håkan Hellström fyller 40 nästa år och hade 2011 en årsinkomst motsvarande en månadslön på närmare 350 000 kronor.  

Trots detta klarar han fortfarande av att beröra såväl tonåringar som de trettiplussare som gillat honom i mer än ett decennium nu. Han vet fortfarande vad han ska skriva och sjunga om, han verkar känna det i sig. Han vet var han kommer ifrån. Men hur länge kommer han ihåg det?   

Den framgångsrika formeln från tidigare skivor känns igen även på Det kommer aldrig va över för mig. Håkan Hellström, Björn Olsson och de andra kastar in massa musik de gillar, lägger till en del eget, kör runt allt i en centrifug och ut kommer välproducerade låtar som känns både nyskapande och bekanta på samma gång. Jag gillar särskilt Hisingshymnen "När lyktorna tänds", stråkarna som dyker upp lite här och där, den nya allsångsklassikern "Valborg" och det maffiga Big Man-solot i "Fri till slut".

Roskildefestivalen verkar helt sakna fingertoppskänsla för vad som händer i sitt östra grannland och hade inte med honom i sitt stora släpp som var bara dagen efter skivan kom ut, så det lär bli ett besök på Siesta!-festivalens avslutningsdag. Och vem vet, kanske danskarna tar förnuftet till fånga? Jag har sett Håkan Hellström ett par tre gånger per skivsläpp sedan Ett kolikbarns bekännelser och tänkte inte sluta med det nu.

Jag tror inte Håkan lär peaka än på ett par år.

Stoppa pressarna!

Aftonbladet har ett scoop.

AmericanaramA

Man kan riktigt tänka sig den skivbolagsnisse eller bokningsagent som knäckte idén.

"Vi skickar ut Dylan, som ju vill göra kortare och kortare konserter, ihop med några yngre creddiga band, och så kan vi kasta in lite allt möjligt längs vägen."

Dylan, Wilco och My Morning Jacket kommer turnera en månad i USA i sommar under namnet AmericanaramA, ytterligare ett par namn tillkommer på delar av turnén.

Klart det började vattnas i munnen på mej när jag läste om turnén igår, inte minst när det visade sej att Richard Thompson var ett av de namnen. Jag hade hoppats Roskilde eller Way Out West skulle tycka den gamle Richard Thompson var ett kul namn nu när han är albumaktuell och allt, men han tycks bli kvar i USA över sommaren. Surt nog är det bara i USA de turnerar, men man kan ju alltid hoppas det tas över Atlanten oxå.

För Dylan är ju det här egentligen inget nytt, tänk bara på Rolling Thunder Revue 1975-1976.

Vilka My Morning Jacket var visste jag inte för ett dygn sedan, men gillar det jag kollat upp idag. Inte helt olikt just Wilco.

Hjärtat fullt av sånger

Jag tog cykeln ut till Saltö. Efter att ha passerat båtklubben, där ett ivrigt vårfejande pågick, och kolerakyrkogården parkerade jag cykeln precis innan bron över till Dragsö. Traskade upp mot klipporna och ner till vattnet. Där ute, på Saltö Klippor, hade jag tänkt tillbringa förmiddagen innan det var dags för Record Store Day. Första Saltöbesöket sedan i höstas. Jag letade reda på ett soligt ställe som erbjöd ryggstöd, plockade fram termos, bullar, bok och slog på Eldkvarns Lyckliga tider på iphonen. Musiken ackompanjerades av sjöfåglarnas ljud och vattnets skvalp mot klipporna. Jag njöt.  

Lyckliga tider har alltid varit ett rätt anonymt Eldkvarnalbum för mej, ett av många halvdana mellan bandets toppar. Samtidigt som det faktiskt var med en Lyckliga tider-låt jag började mitt Eldkvarnlyssnande en sommar i början av 00-talet. Ett par av låtarna har jag lyssnat en hel del på, till exempel "Jag är bättre än dej" och "Nånting måste gå sönder", men några hörde jag för första gången när jag lyssnade igenom hela skivan igår förmiddag.

Fredrik Virtanen (där dök han upp igen) skrev i Eldkvarnboxen som kom häromåret att Lyckliga tider var ett minst lika bra album som Limbo. Lyckliga tider var dessutom första albumet med den nuvarande Eldkvarnsättningen, några år tidigare hade både Claes von Heijne och Werner Modiggård återvänt till bandet. Samtidigt så skrev Expressen i sin recension av skivan att Eldkvarn inte längre behövdes. Men efter att förra veckan åter ha snöat in på Carla Jonsson-kompositionerna "Lilla Paris" och "Mats ur skolan" kände jag att det nu var dags att ta sig ann skivan i sin helhet. En solig förmiddag på Saltö kändes som rätt tid och plats för det.

 
Lyckliga tider är en väldigt typisk Eldkvarnskiva, det är en halvakustiska låtar som andas kust, lantluft och småstäder. Omslagsbilden och att den liksom Utanför lagen är inspelad i Silencestudion i Värmlandsskogarna gör naturligtvis sitt till.

Att "Nånting måste gå sönder", "Jag är bättre än dej", "Mats ur skolan" och "Lilla Paris" är utsökta låtar visste jag sedan tidigare. Men igår upptäckte jag sådana som "Lördagkväll - söndagmorgon" och "Ingenting gör ont".

"Lördagkväll - söndagmorgon" är verkligen Eldkvarn och Plura Jonsson på sin mest klassiska mark. Smaka bara på låttiteln, vad säger den?

Vi är i en spökstad. "Solen har gått ner och det är långt till söndagmorgon" och vi är på ett nersläckt järnvägshotell dit ingen längre kommer och som tågen går förbi. Hjärtat är fullt av sånger. Refrängen är nästan allsångsvänlig. I bakgrunden ligger en underbar hammondorgel. "Lördagkväll - söndagmorgon" brukar inte nämnas när Eldkvarns bästa låtar listas, det borde den göra.

Men tyvärr är skivan lite för lång, den hade med fördel kunnat kortas med två-tre låtar och därmed tappa lite av den barlast som gör att skivan alltför lätt kan avfärdas som en halvdan mellanskiva. Inte blir det lättare av att skivan inleds med den förhållandevis anonyma "Om stjärnor faller". Men redan på andra låten är skivan igång med, just det "Lördagkväll - söndagmorgon". Den följs av "Ingenting gör ont", även det en låt med hitpotential.

"Nånting måste gå sönder" och "Jag är bättre än dej" är inga okända låtar för Eldkvarnpubliken, episka låtar, den ena sorgsen den andra aggressiv. De hör väl till de mer kända från Lyckliga tider, och det med all rätt.   

Lustigt nog förekommer frasen "på andra sidan regnet" i den countrydoftande "Ut i det blå", nästan femton år senare blev frasen en låttitel på De berömdas aveny.

En särskild kul detalj med skivan är den även bjuder på ett av mycket få (kanske det enda?) tillfällen då bröder Jonsson faktiskt sjunger duett. Lyssna på "Mats ur skolan". Samma låt är även en av få lite gladare låtar. Trots skivans titel är det ingen yster partiskiva eller någon som inger särskilt mycket hopp, tvärtom. Vemodet är ständigt närvarande, kanske förebådar det Limbo?    

Efter en timma var teet urdrucket och skivan genomlyssnad. Jag cyklade in mot stan igen. 

Record Store Day 2013

Klart man besökte sin lokala skivhandlare på Pedda Record & Games. Det är inte illa att vi har en riktig skivaffär här i Karlskrona. Butiken är ett givet ställe att ta med vänner som hälsar på en här i staun till och man går aldrig därifrån tomhänt. Mina fynd för dagen hittar ni längst ned.

- Jag startade butiken i september 2010, jag tror det var helt rätt tid, säger Pedda, då hade intresset för vinyler kommit igång igen.

I butiken säljs både vinyl, tevespel och cd, och under skivhyllorna finns det en massa skivspelare, även de till försäljning.

- Om jag ska gissa står vinylen för 60%, retrotevespelen 30% och cdn för 10%. Och så blir det väl en skivspelare i veckan.

Nej, vi var inte "i stort sett" hänvisade till två tv-kanaler och tre radiokanaler på nittitalet

Fredrik Virtanen är läsvärd, rolig och oftast ganska vettig. Dessutom har han bra musiksmak. Men här spelade nog minnet den gode Virtanen ett spratt.

Å ena sidan är det utmärkt att vi inte är hänvisade till bara två tv-kanaler och tre radiokanaler, som vi i stort sett var ännu på 90-talet.

Jag minns hur jag såg en grynig TV4 nån gång redan hösten 1991 och bara något halvår senare började kanalen marksändas på riktigt. In i vardagsrummen kom succéer som Fångarna på fortet och Bingolotto, kul nog med den gamle Diestinctmedlemmen och John Lenin-producenten Jan Zackrisson som nöjeschef på TV4 och en av arkitekterna bakom kanalens framgångar. Dagen före julafton 1995 tittade sanslösa 3,1 miljoner människor på Bingolotto.

Flera kompisar under första halvan av nittitalet hade paraboler och där gick TV3 varmt. 1994 köpte min familj parabol. I hyreskasernerna var kabelteve oftast en självklarhet. MTV och ZTV var inget obskyrt andra halvan av nittitalet, tvärtom.

Och i mitten av nittitalet kom NRJ som den första kommersiella radiokanalen och följdes naturligtvis av ännu fler.

Om detta var vad som gällde i Tranemo så kan jag lova att utbudet knappast var sämre i det Stockholm östgöten Virtanen flyttade till ungefär samtidigt :)

Rockstars i vit rock

"Dom är ju typ sjukvårdens rockstars, och de beter sej som det oxå, kanske inte som Rolling Stones, men som ett hypat indiepopband som drar tusen pers till en spelning i Göteborg, ja, du förstår."

Anonym hälso- och sjukvårdspolitiker om thoraxkirurger

Minnen från Hultsfred del fem: Blandbanden

Jag fortsätter att minnas Hultsfredsfestivalen. Läs gärna andra bloggningar om min gamla favoritfestival.

Till varje Hultsfredsfestival gjorde jag ett blandband. Första året försvann det redan första natten när någon stal bandaren och vart andra årets band tog vägen vet jag inte riktigt, men resterande fem band finns faktiskt kvar i en låda någonstans.

Enligt anteckningarna på datorn så bestod 2005 års blandband av nedanstående, just det här blandbandet har jag till och med nämnt på bloggen tidigare.

Stoned- och Final Exit-låtarna var med varje år och som synes plockade jag gärna med låtar från akter som skulle spela aktuellt år. Här till exempel Håkan Hellström, Turbonegro, Rodney Crowell, Flogging Molly och faktiskt även Sator, fast deras spelning var oannonserad som en del av festivalens tjuguårsjubileum (20.05 varje kväll spelade ett hemligt band på Pampas).

A-sidan
Ebba Grön - Tyst för fan
MC5 - Tonight
Turbonegro - City of Satan
Håkan Hellström - Brännö serenad
Loke Nyberg - Sommarkatt
Hans och Greta - Sibylla
Rodney Crowell - Still learning how to fly
Flogging Molly - Tobacco island
Eldkvarn - Konfettiregn
Iguana Party - Vacker när du lever
Caesars Palace - Jerk it out
Traste & Superstararna - Pengar
Bad Religion - The empire strikes first
Mikael Wiehe - Flickan och kråkan

B-sidan
Motörhead - R.A.M.O.N.E.S
Roffe Wikström - Allt är gjort av plåt
Stooges - Loose
Stoned - Pizza pete
Final Exit - The beginning
Turbonegro - Get it on
Bob Dylan - Tombstone blues
Neil Young - Like a hurricane
Skumdum - Svek
the Iskariots - We will be free
Sator - Pigvalley beach
Rolling Stones - Dead flowers
Imperiet - Fat city

Danzig till Roskildefestivalen?

Är Evil Elvis på ingång till Roskildefestivalen?

Danzig är i vilket fall som helst bokad till Metaltown i Göteborg och för en konsert i Oslo samma veckoslut som Roskilde, och det finns inget danskt datum bland hans konserter. Så det skulle inte förvåna mej om han finns med bland de cirka 100 namn som Roskildefestivalen släpper på torsdag kväll.

Danzig är just nu ute på en 25-årsjubileumsturné med gamle Misfits-kollegan Doyle. Konserterna består av både solomaterial och Misfitsmaterial.

Om jag minns rätt hade jag en Misfits-tröja på skolfotot i ettan på gymnasiet, kanske dags att se Danzig och Doyle till sommaren då?

Ser med spänning fram emot Roskildes jättesläpp på torsdag kväll!

Bästa med Charta 77 på femton år

För trettio år sedan hette Sveriges statsminister Olof Palme, kronprinsessan Victoria hade inte börjat lågstadiet, Facebookgrundaren Mark Zuckerberg ännu inte fötts och Tage Danielsson levde fortfarande. Det var ett tag sedan.

För trettio år sedan bildades också Charta 77 av tonåringarna Per Granberg och Johnny Smedberg. Lagom till trettioårsjubileet släppte Charta 77 den nya singeln .... stolt att vara svensk?, bandets första skiva på nästan tio år och med Teijo Granberg (tidigare Pulkkinen) åter bakom trummorna. De tre låtarna är av klassiskt Chartasnitt, man skulle kunna säga att de låter ungefär som vanligt och bättre omdöme går inte att få!

Titellåten "... stolt att vara svensk?" sätter sej snabbt, inte minst tack vare sin catchy refräng som jag gått och nynnat på gång på gång under dagen. "TRE minuter" är en skramlig låt om bandets historia, även ifall det tog några gånger innan jag fattade det. "Saker jag vill..." är lite mer anonym än de två andra, men man känner igen det patenterade Chartasoundet och funderar på vilken gammal Chartaskiva som råkat åka på.

Tillsammans med Köttgrottorna är Charta Sveriges sannolikt mest långlivade punkband. Låt vara att aktiviteten varit något blygsam sedan mitten av 00-talet, men de har fortsatt göra några spelningar om året och själv har jag sett dem tre gånger de senaste 5-6 åren. Per Granbergs hjärnblödning sent 2009 gjorde att det arbete bandet påbörjat med nya låtar fick skjutas upp. Men mindre än ett och ett halvt år efter det såg jag bandet live på Jazzhuset i Göteborg och Granberg var i god form.

.... stolt att vara svensk? kommer kanske inte vinna några nya fans till bandet, men väl glädja oss som gillar dom sedan tidigare. Det är fantastiskt kul att ett gammalt favoritband är tillbaks och det med sitt helt klart bästa släpp sedan 1998 års eminenta Svart på vitt. Nu är det väl dags för serien med Charta 77-inlägg som utlovades när jag intervjuade Granberg i vintras. Som jag skrev då är det ju inte varje år ett favoritband fyller jämnt.

Nu väntar jag bara på att Charta 77s punköl ska gå att beställa även för oss som inte bor i Västmanlands län (självfallet blir det recension här på bloggen) och hoppas det ska gå att pricka in någon av spelningarna bandet gör under året.

Läser om bråket mellan The Hives och The Cardigans

Blir sugen på att lyssna på Cardigans.

Inte för att jag egentligen är så mycket för något av banden, de är sådana där som alltid spelade på Hultsfredsfestivalen men som jag prioriterade bort. Men "You're the storm" är en riktigt fin låt och "Hate to say I told you so" funkar alltid, när man är på det humöret.

Vilken Eldkvarnlåt gillar Chris O’Neill bäst?

"Jag råkade höra att de talade om Räserbajs och att vi var på plats 14 på någon försäljningslista."

Förra månaden skrev jag om Definitivt 50 spänn 3 och på Facebook blev det lite diskussion om trallpunken från mitten av nittitalet. En fråga uppkom om vad det blev av Räserbajs. Jag tänkte att det här fick man gräva vidare i och tog kontakt med Erik Hjortstam, sångare och basist i Räserbajs när det begav sig.

Vad gör du idag och vet du något om vad de andra gamla medlemmarna i Räserbajs gör?
Med "gör" menar du? Jag gillar att klia mig i navelluddet och att spela Half-Life 1 :) Själv jobbar jag numera med att stötta musiker och andra kulturutövare, Rickard Stark är arkitekt och Martin Gustavsson är modedesigner tror jag. Och om vi tar trummisarna. Tobias Wiik arbetar numera som musikansvarig på Studiefrämjandet och lirar en del musik, Jocke Levin driver Pustervik i Göteborg och Joel Nadolski är vice VD för McDonalds på Gibraltar.

Ni la ner efter bara en fullängdsskiva, varför?
De första åren hade vi inga planer på någon fullängdare. Planerna var att släppa en massa 4-låtars vinyl-EPs men då äntrade skitformatet CD. Tog väl oss 6-7 år innan vi gjorde ett album om jag inte minns fel. Nästan 10 års total lycka och dröm efter dröm blev överträffad. Från att aldrig tagit i en bas till försäljningslistor, turnéer och slutligen Hultsfredsfestivalen inför fler människor än invånare i det lilla samhället där man en gång föddes. Där någonstans började vi bli ganska sugna på att göra annat och vi bestämde oss för att lägga ner Räserbajs. Vi spred ut oss runt om i världen och tappade kontakten.

Vilka är dina bästa minnen från Räserbajs-tiden?
Människorna, festerna, spelningarna, brudarna, fanzines, kassettdemo-bytande, brevväxlande... Det finns så mycket. Minns en tågresa från Stockholm till Alingsås på väg hem från någon resa i Europa. Jag hade varit borta någon månad och på den tiden surfade man inte runt på nätet, hade instant kontakt och update på allt och alla. I vilket fall så satt det ett gäng "Svenssons" framför mitt säte (mitt tankesätt på den tiden inför det hela). Jag råkade höra att de talade om Räserbajs och att vi var på plats 14 på någon försäljningslista. De talade varmt om låten "Fina flickor" som jag skrivit och som vi släppt precis innan jag åkt. Vi var rätt okända innan den 4 låtars-EPn. När jag kommit hem slog jag upp Alingsåsblaskan och där ser jag rubriken: "Rivstart för Räserbajs - före Ace of Base på försäljningslistorna!". Detta var starten på 90-talsvågen av trallpunken och också det tydligaste minnet. Många är dom, anekdoterna.

Jag tycker ert material håller bra än idag, vad tycker du själv?
Tidlös musik är lika aktuellt då som nu. Om inte än mer nu när vi har dessa pajaser som bestämmer över våra liv.

Ni fick mycket uppmärksamhet för ert bandnamn, hände det att ni ångrade namnet?
Aldrig.

Blir du ofta påmind om eller igenkänd från Räserbajstiden idag?
Det händer, särskilt i arbetet jag har. 

Hur ser du på trallpunkvågen i mitten av nittitalet såhär snart tjugu år senare?
Samma som den stundande och de som var före vår. Bra saker kommer alltid tillbaka även de dåliga.

Spelar du själv i band idag eller vet du om någon av de andra gör det?
Vissa av oss leker fortfarande musik. Själv kommer jag skriva låtar tills jag sprids i aska...

Vad lyssnar du på för musik idag?
Lyssnar på musik som väcker känslor, men mer ambient än punk helt klart. That Man.

Tack för svaren, Erik!

Råttorna - ett av Borås bästa punkband

Ett av Borås bästa punkband genom tiderna är Råttorna. De var aktiva 1981-1988. Själv kom jag i kontakt med bandet när Rockborgen firade 30-årsjubileum ett år försent 2004 och Råttorna gjorde sin första officiella återförening. Såg dem även spela förband till Dia Psalma på samma ställe fyra-fem år senare.

Jag tycker det är särskilt intressant hur före sin tid Råttorna var. De släppte ett par sjutumssinglar under några år i början och mitten av åttitalet, och visst ekar en del av låtarna trallpunk? Men ett decennium före! Om det är fiolen eller de någorlunda trallvänliga tonerna som gör det är inte lätt att säga, men det är fantastiskt bra.

Läs mer om Råttorna hos Punktjafs.

Ett par av medlemmarna spelade många år senare i Iguana Party. Sångaren och gitarristen är numer lärare i filosofi och samhällskunskap och frilansar för Borås Tidnings kultursidor.

Pilsner, punk och poesi skulle man kunna säga, fast det var det ju ett annat band som sa.

Landsvägen längs kusten

Är det skärgårds- och kusttema för Eldkvarn på sommarturnén i år?

Koster, Högmarsö, Sandhamn, Fårö, Öregrund...

Nu har bandet i och för sej låtar nog för en hel spelning med bara låtar på det temat.

Så vad sägs om att utöka turnéplanen med Aspö?

Håkans "Dom där jag kommer ifrån" dechiffrerad

En av de saker jag gillar mest med Håkan Hellström är hans ständiga referenser till den musik han växte upp med - i det fallet följer han i samma tradition som Bob Dylan och många före honom.

Så nu ska här dechiffreras en av de mest referensrika Håkan-texterna, så man slipper höra "va?" när man pratar med Håkan-fans om Liket Lever.

Det är naturligtvis "Dom där jag kommer ifrån" det handlar om.

Första gången jag såg Freddie var på valvetscenen
"Vi ska ha ett band som fan låter exakt som Liket Lever"
Jag gick ut på 1a lång och slängde ett mynt i luften
Blir det krona kommer jag härifrån och blir det klave ligger jag
Snart under jorden, levande begraven

Valvet var en rockklubb i Göteborg som låg på Första Långgatan och var verksam fram till 1992. Det bör ha varit Blue for Two Håkan såg där sent åttital eller tidigt nittital. Blue for Two var ett av de största banden på den dåvarande göteborgska musikscenen som i mångt och mycket kretsade kring Radium 226.05 i Haga. Freddies röst och Henryk Lipps synthar skapade något som varken var synth eller rockmusik.

Liket Lever var ett av de tidiga punkbanden i Göteborg, bandet emanerade ur Straitjacket. Freddie Wadling var självklar bandledare och frontman.

Jag var bara halvvägs ner mot botten
När jag trodde jag hade nått den
Nere på C von, Tottas klubb, jag var sjutton
Och jag jobba mig med veteranen, Totta svara över axeln
du vet inget om bluesen förrän du har ätit'sten
Totta nu vet jag vad du menade

Totta är naturligtvis Totta Näslund. Tottas Bluesband spelade på hans klubb C von varje måndag i många år.

När jag går förbi Tynnereds white trash-familjer
vrider jag inte på huvet för jag har det i mig
När jag ser på mig idag har jag inte rört mig en meter
Jag står fortfarande fastkilad framför Carbide i kravallstaketet
Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd

Att Håkan stod fastkilad fram Union Carbide Productions hade jag anat långt innan han sjöng det, kanske kastade han långa blickar efter den skygge gitarristen som senare skulle betyda så mycket för hans karriär?

När de släppte Financially Dissatisfied, Philosophically Trying var Håkan blott femton år och klart han föll pladask.

Tough Alliance vad är det jag hört om koka kola vener
Ta det lugnt pojkar ni e bara halvvägs ner

Och vilka Tough Alliance var vet ni säkert redan. De hör ju faktiskt till 00-talet, till skillnad från de andra referenserna.

Jag har säkert missat nån referens, fyll gärna i!

Att se nyhetsflödet genom låtar

Tänk om Spotify ville publicera statistik över hur mycket mer den här och ett par andra låtar spelats idag i jämförelse med igår?

En gammal man i god form

Kvällens konsert med Mikael Wiehe på Karlskrona Konserthusteater började redan klockan 18, men med tanke på att de flesta som var där hade kunnat se Hoola Bandoola Band i Wämöparken tidigt 1970-tal tror jag inte så många klagade. Inte jag heller, är det söndagskväll så är det. 

I början var det lite ringrostigt med några bortglömda textrader, men den gamle mannen levererade som alltid en proffsig föreställning. Jag har haft lite svårt att ta till mej senaste skivan men låtarna funkade bra live.

Två kompetenta (och "unga" påpekade Wiehe) medmusiker fanns på scen. Den för mej nye Andreas Pettersson förgyllde låtarna med elgitarr, akustisk gitarr, pedal steel och banjo och Wieheveteranen Christer Karlsson fick som alltid sina klaviaturer att låta så "mycket".

"Lindansaren" var en kul överraskning, "Flickan och kråkan" spelades i en underbar version med pedal steel och "En sång till modet" var som alltid mycket bra. Wiehes oförställda glädje över att få röja loss i "Ni som tjänar på krig" går inte heller att missa, den smittar.

Mikael Wiehe hör till de jag sett live flest gånger, nio gånger solo, två gånger med Hoola Bandoola Band och tre gånger när han spelat tillsammans med andra artister. Och jag får säga att även 2013 års Mikael Wiehe håller formen mycket väl, inte minst tack vare Andreas Petterssons insatser.

Jag måste verkligen höra årets version av "Flickan och kråkan" igen, när släpps sommarens datum?

Till sist kvällens setlista.

1. Jag vill bara va en gammal man
2. Med mej blir du aldrig av
3. Den jag kunde va
4. Lindansaren
5. Hur tänker du då?
6. Jag vill tacka dej
7. Ni som tjänar på krig
8. Flickan och kråkan
9. Valet
10. En sång till modet
11. Det här är ditt land
12. Victor Jara


13. Stjärnorna som föll
14. Mitt hjärtas fågel  

The circus is in town

Igår hade Bob Dylan turnépremiär för året i Buffalo, New York.

Ett par saker är värda att notera. Nästan bara låtar från de tjugufem senaste åren, låtarna från Tempest har fått ta mer plats än tidigare och "All along the watchtower" och "Like a rolling stone" fanns inte med, när hände det senast?

Nu ska man visserligen inte haka upp sig på hur en Dylansetlista ser ut på pappret, då ett låtval som verkar spännande kan falla helt platt och vice versa. Dylan live kan vara allt från tungrott kraxande av låtar helt omöjliga att känna igen till fullständigt glimrande vital bluesrock, detta mycket väl under samma spelning.

1. Things Have Changed
2. Love Sick
3. High Water (for Charley Patton)
4. Soon After Midnight
5. Early Roman Kings
6. Tangled Up In Blue
7. Pay In Blood
8. Visions Of Johanna
9. Spirit On The Water
10. Blind Willie McTell
11. Beyond Here Lies Nothin'
12. What Good Am I?
13. Thunder On The Mountain
14. Scarlet Town
15. Highway 61 Revisited
16. Ballad Of A Thin Man

Följ Bob Dylans turnéer och setlistor på den underbart nittitalsnostalgiska Bob Links.

Nitton år sedan Kurt Cobian sköt sig

En hel tonårsgeneration blev chockad. De flesta av oss minns nog ungefär var och när vi fick reda på det. Idag var det nitton år sedan han sköt sig. Kurt Cobain.

När jag bandade SVTs sändningar från Roskildefestivalen 1992 var Nirvana ett av de band jag var mest intresserad av. Jag minns än idag hur fascinerad jag var över en låt som "Lithium". En av mina första riktiga favoritlåtar.

Att Kurt Cobian tog livet av sig var skakande.

Hans död blev ju känd först ett par dagar senare. Jag fick veta det på fyrans 22-nyheter och ville direkt ringa Jonas, men mamma tyckte det var försent. Det här var långt före mobilerna och jag hade inte ens fyllt tretton, så mamma bestämde. Jag ringde dagen efter istället.

"- Men Johan, det är bara en gång du skulle kunna ringa mej och säga att Kurt Kobain tagit livet av sej!".

Fem år senare höll Courtney Love på att ta livet av mej, men det är en annan historia.

Kan inte sluta lyssna på Roger Karlssons vemod

17 april släpper Roger Karlsson och Beat Butchers en skiva du inte får missa.

Tecken & spår är inspelad under tio dagar i höstas i byn Norrfjolsta, och det är som om träden, lantluften och dimman från sjön Vikarn lagt sig runt låtarna. Det är samma känsla som när man lyssnar på Eldkvarns Utanför lagen, även det en skiva inspelad på landet om hösten. Det är det där förbannade vemodet, det där vemodet som gett upphov till så mycket bra musik.

Forne Tuk Tuk Rally-sångaren Roger Karlsson släppte 1995 sin första soloskiva Veckans babe, sen dröjde det ett helt decennium till nästa skiva Indiansommar. Men sedan dess har han varit flitig med både skivsläpp och spelningar.

Gillar du Hästpojken och Håkan Hellström? Tycker du samtidigt att män och kvinnor med efternamn och i regel en akustisk gitarr på magen brukar ha något att säga om ditt liv? Jamen då bör du lyssna på även Roger Karlsson.

Roger står med ena foten i popsvängen och den andra i den genre som här på bloggen ofta kallas "gubbar med efternamn". En del kallar det vispop, och ja, varför inte?

Tillsammans med producenten Johan Dereborn och bandet har Roger Karlsson arbetat fram en helgjuten skiva. Bandet repade inte innan de gick i studion, utan de hörde låtarna första gången där, för att det skulle bli "mer spontant och förutsättningslöst" som Roger uttryckte det när jag intervjuade honom förra månaden.

Vid de första genomlyssningarna bärs skivan bärs upp av balladerna, där den episka snyftaren "Alby 1981" står som den främste bland jämlikar. Låten är verkligen helt otrolig! Men så har jag alltid varit svag för referenser till årtal och platser. Jag undrar hur det gick för Keijo, Lorena och de andra? Även sådana som "Motljus och stråkar", "Nitton långa år" och "Sista tåget går" är värda att nämna i kategorin ballader.

Men det finns mer än balladerna. Det inledande crescendot "Försoning förlåt" bär ekon av Neil Young och singelsläppet "Folket under broarna" känns som en avlägsen släkting till den bredbente från New Jersey. "I det blå" och "Hellre jag än du" är snabba popstänkare. Den sistnämndas körer och handklapp är en vitamininjektion i stil med vårljuset, trots skivans vemod och hösttema i övrigt. 
 
Ovanpå allt detta har vi Rogers karaktäristiska röst, som inte påminner om någon av de andra giganter jag hittills radat upp. Det går helt enkelt inte att sluta lyssna på skivan.

Minnen från Hultsfred del fyra: Ännu fler konserter

Jag fortsätter att minnas Hultsfredsfestivalen. Läs gärna andra bloggningar om min gamla favoritfestival.

Mikael Wiehe, Pampas 2000
Efter att tidigare ha missat hans solomaterial hade jag under våren hade lyssnat flitigt på såväl samlingen 30 sånger 1971-1992 som de två senaste albumen Sevilla och En sång till modet och såg väldigt mycket fram emot Hultsfredsspelningen. Det blev en mysig och trevlig förmiddagsspelning på festivalens sista dag. Nästan hela publiken satt ner och verkade trivas förträffligt med att höra den då 54-årige Wiehe spela låtar om mod, Guillermo Marques Jara och Björn Afzelius. De här åren i början av 00-talet hade han dessutom ett förträffligt rockband bakom sig som doftade The Band och Neil Young i dennes mer rockiga stunder. Hultsfredsspelningen 2000 ska även vara en av mycket få gånger Wiehe uppträtt i solglasögon.

Union Carbide Productions, Pampas 2003
Mot slutet av konserten tittade jag på klockan. Hade det verkligen gått nästan en timma och trekvart?! De hade ju nyss börjat. Får verkligen festivalspelningar pågå så länge? Union Carbide återförenades för just den här spelningen på Hultsfredsfestivalen. Det säger väl något om Hultsfreds status för tio år sedan. Visst, Björn Olsson var inte med och det märktes att flera av medlemmarna inte stått på scen på tio år, men det var så sjukt bra.

The Killers med gäster, Teaterladan 2004
Ja, The Killers. På den tiden hade de ännu inte fått byta namn, nu heter de Club Killers. Jag satt och läste om bandet i programbladet och det lät ju intressant! Jag vet inte om det var Stefan Sundström och Magnus Carlson som väckte min nyfikenhet, men det känns inte omöjligt.

Fast var det här egentligen något för mej? Vad tusan var Rocksteady liksom? Men på en festival ska man ju passa på att se okända namn. De spelade som synes som ett av de sista banden på lördagskvällen. Jag gick dit själv och det tog inte lång tid innan jag försökte dansa! För första gången nånsin försökte jag röra mej rytmiskt till musik. Det måste sett förjäkla kul ut. Men testa själv att stå till när Club Killers spelar, det går inte!

Håkan Hellström, Hawaii 2005
Två års väntan var över. Efter Kalasturnén 2003 ville jag se Håkan Hellström igen och när han släppte sin bästa skiva någonsin den våren så fanns det ju inget att tveka på. "Jag har varit i alla städer", "Brännö serenad", "En midsommarnattsdröm", "Dom kommer kliva på dig", "Hurricane Gilbert"... Jag såg Håkan Hellström tre gånger den sommaren men inget var så bra som Hultsfredsspelningen!

Allram Eests jubileumskavalkad, Hawaii 2005
Har ni varit med om att en eftermiddag sitta i gassande sol, bakfull, med alldeles för mycket solbränna och därmed svart munkjacka på sig, samtidigt som ni tittar på en populär barnprogramsfigur? Inte? Tjugo05 firade Hultsfredsfestivalen tjugu år (och passade på att för första gången slå 30000 besökare-vallen). Naturligtvis skulle tjuguårsfirandet uppmärksammas. Tillsammans med Thåströms kompband från turnéerna kring millenieskiftet höll Allram Eest, känd från teve, i en jubileumskavalkad. Artister turades om att gästa samtidigt som Allram var värd med den äran. Visste ni att det var Allram som en gång startat Hultsfredsfestivalen, sen visade det sig att han faktiskt även var född på Hultsfredsfestivlen ute i ett tält på campingen och till kvällen skulle Howlin Allram spela med sitt band The Hives (bild på The Hives med Howlin Pelles ansikte utbytt mot Allrams). Det var precis så bra och kul som det låter.

Minnen från Hultsfred del tre: Aprilskämtet

Hultsfredsfestivalen är död och nu minns eder bloggare den tid som en gång var. Läs gärna de tidigare minnena. 

För exakt tio år sedan drog dagensskiva.com ett roligt aprilskämt om Hultsfredsfestivalen. 

"Australiensiska rockhjältarna AC/DC kommer att avsluta årets Hultsfredsfestival med en smäll. Tidigare har Rockpartys Fredrik Blom hävdat att festivalen på sin höjd skulle ha råd med den ena av bandets patenterade kanoner, men efter backning från Svenskt Näringsliv kommer festivaldrömmen bli verklighet.
– Det känns som årets pangbokning, säger en exalterad Fredrik Blom"

Jag kan fortfarande le åt det här skämtet lite då och då. Och något AC/DC lovade man ju aldrig... Inte ens på första april. Idag lyssnar vi på Patti Smith, eller hur?

Mina fem mest lyssnade låtar första kvartalet 2013

Sinn Fenn i Karlskrona 15 mars

* Sinn Fenn - Fyra årstiderna
* Dan Berglund - Wellamo
* Mattias Alkberg - Skända flaggan
* Sinn Fenn - I Danmark stod folket och lyfte på hatten
* Bruce Springsteen - The promise

Last.fm gör livet som musikgourmet, musikgourmand och statistiknörd lite roligare.

Det flitiga lyssnandet på Sinn Fenn och Dan Berglund kan spåras till konserter i februari och mars och i Sinn Fenns fall även att de dök upp på Spotify, Bruce Springsteen till en bok och Alkerg? Ja, han är helt enkelt Alkberg.