Hjärtat fullt av sånger

Jag tog cykeln ut till Saltö. Efter att ha passerat båtklubben, där ett ivrigt vårfejande pågick, och kolerakyrkogården parkerade jag cykeln precis innan bron över till Dragsö. Traskade upp mot klipporna och ner till vattnet. Där ute, på Saltö Klippor, hade jag tänkt tillbringa förmiddagen innan det var dags för Record Store Day. Första Saltöbesöket sedan i höstas. Jag letade reda på ett soligt ställe som erbjöd ryggstöd, plockade fram termos, bullar, bok och slog på Eldkvarns Lyckliga tider på iphonen. Musiken ackompanjerades av sjöfåglarnas ljud och vattnets skvalp mot klipporna. Jag njöt.  

Lyckliga tider har alltid varit ett rätt anonymt Eldkvarnalbum för mej, ett av många halvdana mellan bandets toppar. Samtidigt som det faktiskt var med en Lyckliga tider-låt jag började mitt Eldkvarnlyssnande en sommar i början av 00-talet. Ett par av låtarna har jag lyssnat en hel del på, till exempel "Jag är bättre än dej" och "Nånting måste gå sönder", men några hörde jag för första gången när jag lyssnade igenom hela skivan igår förmiddag.

Fredrik Virtanen (där dök han upp igen) skrev i Eldkvarnboxen som kom häromåret att Lyckliga tider var ett minst lika bra album som Limbo. Lyckliga tider var dessutom första albumet med den nuvarande Eldkvarnsättningen, några år tidigare hade både Claes von Heijne och Werner Modiggård återvänt till bandet. Samtidigt så skrev Expressen i sin recension av skivan att Eldkvarn inte längre behövdes. Men efter att förra veckan åter ha snöat in på Carla Jonsson-kompositionerna "Lilla Paris" och "Mats ur skolan" kände jag att det nu var dags att ta sig ann skivan i sin helhet. En solig förmiddag på Saltö kändes som rätt tid och plats för det.

 
Lyckliga tider är en väldigt typisk Eldkvarnskiva, det är en halvakustiska låtar som andas kust, lantluft och småstäder. Omslagsbilden och att den liksom Utanför lagen är inspelad i Silencestudion i Värmlandsskogarna gör naturligtvis sitt till.

Att "Nånting måste gå sönder", "Jag är bättre än dej", "Mats ur skolan" och "Lilla Paris" är utsökta låtar visste jag sedan tidigare. Men igår upptäckte jag sådana som "Lördagkväll - söndagmorgon" och "Ingenting gör ont".

"Lördagkväll - söndagmorgon" är verkligen Eldkvarn och Plura Jonsson på sin mest klassiska mark. Smaka bara på låttiteln, vad säger den?

Vi är i en spökstad. "Solen har gått ner och det är långt till söndagmorgon" och vi är på ett nersläckt järnvägshotell dit ingen längre kommer och som tågen går förbi. Hjärtat är fullt av sånger. Refrängen är nästan allsångsvänlig. I bakgrunden ligger en underbar hammondorgel. "Lördagkväll - söndagmorgon" brukar inte nämnas när Eldkvarns bästa låtar listas, det borde den göra.

Men tyvärr är skivan lite för lång, den hade med fördel kunnat kortas med två-tre låtar och därmed tappa lite av den barlast som gör att skivan alltför lätt kan avfärdas som en halvdan mellanskiva. Inte blir det lättare av att skivan inleds med den förhållandevis anonyma "Om stjärnor faller". Men redan på andra låten är skivan igång med, just det "Lördagkväll - söndagmorgon". Den följs av "Ingenting gör ont", även det en låt med hitpotential.

"Nånting måste gå sönder" och "Jag är bättre än dej" är inga okända låtar för Eldkvarnpubliken, episka låtar, den ena sorgsen den andra aggressiv. De hör väl till de mer kända från Lyckliga tider, och det med all rätt.   

Lustigt nog förekommer frasen "på andra sidan regnet" i den countrydoftande "Ut i det blå", nästan femton år senare blev frasen en låttitel på De berömdas aveny.

En särskild kul detalj med skivan är den även bjuder på ett av mycket få (kanske det enda?) tillfällen då bröder Jonsson faktiskt sjunger duett. Lyssna på "Mats ur skolan". Samma låt är även en av få lite gladare låtar. Trots skivans titel är det ingen yster partiskiva eller någon som inger särskilt mycket hopp, tvärtom. Vemodet är ständigt närvarande, kanske förebådar det Limbo?    

Efter en timma var teet urdrucket och skivan genomlyssnad. Jag cyklade in mot stan igen.