Eder bloggare tog tåget till Hässleholms kulturhus efter jobbet igår för att se och höra Stefan Sundström med band spela "skogsjazz". Jag hade glömt hur kul det är se Stefan Sundström. Hur glad man blir över att se den egensinnige proggaren i sina tretornstövlar och Ebba Grön-tröja som improviserar, brötar, dansar och hittar på vad som faller honom in. Man blir glad trots de ofta ganska dystra låtarna.
Från 1999 till mitten av 00-talet såg honom, solo eller tillsammans med andra artister, 1-2 gånger om året. Sedan dess har det bara blivit tre gånger, gårdagens konsert inräknad. Jag har saknat honom, märkte jag efter bara någon låt.
Igår var det fredagskväll, några i publiken hade tagit sej ett stort glas vin innan konserten och tyckte det var helt okej att prata under en låt som inte roade dem och glatt ropa ut när det var något som roade dem. Nu är ju den gamle trubaduren och socialarbetaren Sundström inte helt ovan vid sådant och hanterade det bra. Före Stefan Sundström spelade Lina Högström under namnet Skator. Och inåtvända norrländska visor var kanske inte riktigt var de i raden bakom mej hade hoppats på, själv vart jag mycket glad när hon körde "(Inte) hem" som jag lyssnat på under eftermiddagen. Missa inte den låten! Ett mycket bra val av för"band", där har ju Sundström ett gott väderkorn sedan tidigare.
Sedan blev det "skogsjazz" med Sundström och hans band. Nya skivan dominerade förstås setlistan. När jag lyssnade på Under radarn de första gångerna kom jag att tänka på gamla låtar som "Under isen (ligger himlen)" och "Häst utan tyglar", en likhet även Sundström verkar tänkt på eftersom de fanns med i setlistan. Mot slutet av konserten blev det lite publikfriande nittitalshits med "Amors pilar" och "Babyland" i fantastiska versioner. "När tåget går" med endast Sundström och Lina Högström på fiol var mycket fin. Avslutande låt var den riktigt obskyra "Aprilflingor" från Renjägarens visor. 
Från bandet på Under radarn medverkade gitarristen Ola Nyström, kontrabasisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Anders Hernestam. Dessa kompletterades av Niko Röhlcke på keyboards och pedal steel och på några låtar Lina Högström på fiol, eller som på sista låten trummor. Alltså fullt av gamla Sundströmbekantingar och sammanlagt halva Weeping Willows. Ola Nyström spelade gitarr med Sundström de tio första åren av dennes karriär, och det syntes att de var samspelta och gillade att spela ihop. När jag såg dem spela ihop märktes det hur mycket Ola Nyströms gitarrspel präglat de tidiga Sundström-skivorna. Med ett och annat politiskt brandtal, gummistövlar, låtar som avslutas med improviserade covers på Peps Persson och Staffan Hellstrand, lite småröriga mellansnack och jazzig progg på svenska är Stefan Sundström är långt från vad som kan anses hippt. Kanske är det därför han känns helt rätt?
Som vanligt antecknade jag setlistan.
- Vår i Dalarna
- Den ende
- Häst utan tyglar
- Fåglar
- Hej hej hej Lou
- Bye bye Trondheim
- Faller en faller alla
- Blonde
- Alla ska i jorden
- Sentimentalsjukhuset (cover på Charlie Engstrand)
- Huset av glas
- Under isen (ligger himlen)
- Onkel Alf
- Amors pilar
- När tåget går
- Babyland
- Hur Sabina gör en konst utav att gå
- Aprilflingor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar