söndag 24 april 2016

Fluru live: "Det här borde verkligen fler få chansen att uppleva"

Michael Porali fortsätter hålla liv i bloggen och missionera för sina nya favoriter Fluru. Låna gärna ett öra till dem.
 
Fluru
East West, Örebro, 2016-04-16

För någon månad sedan besökte den stockholmsbaserade indie/folk-kvintetten Fluru Göteborg och imponerade stort på ett fullsatt Holy Moly. En månad senare, med bara ett par speldatum kvar av releaseturnén för den hyllade debut-EP:n The tallest tree, råkar jag få chansen att uppleva dem ännu en gång. Denna gång inför en orimligt tyst och välstädad publik, med både lite snofsigare kläder och betydligt högre medelålder än sist. East West är tydligen ett populärt spelställe, och tydligen var det även där Fluru livedebuterade två år tidigare. Efter ett uppenbart uppskattat Meadows, intar de fem scenen och det dröjer faktiskt inte särskilt länge innan det börjar bli lite blött i ögonen.



Med sin sättning bestående av trummor, bas och två akustiska gitarrer, toppat av Malin Edblads känslofyllda stämma ger bandet sig iväg på en lång resa genom både gammalt (nåja) och nytt, och vare sig det är låtar från skivan som jag mer eller mindre lyssnat sönder redan, eller låtar jag bara hört en gång live för en månad sedan, är det ingen tvekan om att det är ett gäng proffs vi har att göra med. Inget lämnas åt slumpen och det nästan timslånga livesetet spricker inte i sömmarna en enda gång, och de båda gitarristerna Claes Hässlemark och Nicklas Poress sjunger stämsång värdig en kyrkokör. Inte ens när de lämnar scenen inför extranumret släpper magin riktigt taget, och det är med hjärtat fullt vi beger oss vidare ut i Örebronatten denna lördag. Jag hoppas verkligen att det vankas en del festivalspelningar i sommar, för det här borde verkligen fler få chansen att uppleva. Och jag vill uppleva det igen!

Michael Porali


söndag 20 mars 2016

Slowgold kan inta vilken scen som helst

Eder bloggare såg sin fjärde Slowgoldspelning igår. För fotona svarar min Slowgolddebuterande flickvän Hanna Jansson, vars omdöme om Amanda Werne var "geni". 

Som 15-16-åring slukade jag Sagan om ringen-böckerna och letade givetvis även reda på Bo Hanssons fantastiska musikaliska tolkningar av Tolkiens värld som Silence gav ut på sjuttitalet. Några andra som definitivt lyssnat på Bo Hansson är duon Trummor & Orgel som spelade före Slowgold. Kanske spelade de lite för lite för länge, åtminstone kände jag så som satt och längtade efter Slowgold. Men det var en spännande upplevelse med helt instrumental musik live och inte en enda gång saknade jag sång eller gitarr. Trummor och orgel räckte gott och väl.


Mycket Slowgold har det blivit för mej sedan Michael gästade med en skivrecension i slutet av 2014, men så har oxå Slowgold klivit fram som den kanske mest spännande unga akten i Göteborgs rika musikliv. Slowgold har spelat kors och tvärs genom stan och Västsverige (och trots att jag lyckats missa de flesta spelningar har det blivit ett par för egen del) och gett ut skivor i en rasande takt.

Jag ser alltid Slowgold på minst sagt olika lokaler. Från Pusterviks stora scen via Bengans café via en svartklubb i Kungssten till Storans anrika scen från mitten av 1800-talet. Amanda Werne och hennes musiker har visat sig kunnat inta vilken scen som helst och göra utmärkta spelningar. På Storan igår fick det mer flummiga och introverta materialet mer utrymme framför rocklåtarna, vilket är raka motsatsen till hur det var på releasespelningen i Kungssten. Slowgold får ut det bästa av den scen de spelar på.


Den vanliga trion Amanda, Johannes Mattsson och Erik Berntsson var igår utökade med en pianist på några låtar. Jag har inte tidigare sett Slowgold live med piano och som det höjde låtarna! Låtarna fick en ny dimension samtidigt som det var fantastiskt snyggt med en flygel på scen. Och det gav möjligen att spela en utsökt vacker låt som "Mitt hjärta", med enbart pianisten och Amanda på sång och munspel. Andra höjdpunkter var "Öppna sår", "Glömska", "Korta sommar", "Havet", "Hundarna" för att bara nämna några.

Kanske börjar det bli lite tröttsamt att referera till Neil Young i samma andetag som det talas eller skrivs om Slowgold, men när "Brinna långsamt" igår framfördes med akustisk gitarr, piano, bas och trummor saknades det bara en Ben Keith i hatt bakom pedal steelguitaren för att Harvest-vibbarna skulle bli fullständiga. Och det menar jag som största beröm. Samtidigt är det så uppenbart att Slowgold står på egna ben och ger oss något nytt, om än stadigt förankrat i ett sexti- och sjuttitalsskimmer. Slowgold känns avsevärt mycket mer relevant 2016 än Neil Young 2016.

söndag 28 februari 2016

Fluru - The tallest tree


Eder bloggare har fullt upp med annat, men det hindrar inte Michael Porali att ge bloggen lite liv.


För ett par veckor sedan släppte Fluru, en kvintett med rötter i Jämtland och Stockholm, sin debut The tallest tree. Jag hade hört en låt från den i förväg, och tänkte direkt att EP:n behöver skrivas något om. Nu gjorde jag dock misstaget att vänta lite för länge, och för några dagar sedan läste jag en recension av den som tog upp ungefär samma saker som jag tänkt ta upp. Typiskt dumt. Icke desto mindre är The tallest tree något av det bästa som landat i min inkorg hittills i år, och istället för att dra den faktiskt ganska klyschiga jämförelsen med First Aid Kit som jag tänkt från början (men alltså nu hunnit läsa någon annanstans) dristar jag mig till att dra paralleller mellan två betydligt större favoriter hos mig, Umeås Slow Fox och likaledes Jämtlandsbördiga Ellen Sundberg.

Det rör sig alltså om någon slags svävande, drömsk folk-americana med tydlig nordisk touch, med akustiska gitarrer och Malin Edblads vemodiga stämma i förgrunden. Andraspåret "Run" påminner dessutom en hel del om Emmylou Harris, och mer än jag redan sagt behöver väl knappast sägas för att ge en bild av vilka stigar Fluru trampar omkring på. Personligen lyssnar jag faktiskt inte särskilt mycket på just den här typen av musik, så egentligen kanske Johan Hellström själv varit bättre lämpad att klämma ur sig ett par rader om just The tallest tree, men istället är det jag som är glad och nöjd över att ha hittat ett band i genren, utöver nämnda Slow Fox och Ellen Sundberg, som jag verkligen gillar. Fluru ger sig ut på Sverigeturné i vår, och jag ämnar närvara vid minst tre, kanske fyra av tillfällena. Ni andra kan fånga dem här:

16/3: Bar Kom, Göteborg
17/3: Holy Moly, Göteborg
18/3: Kajskjulet, Halmstad
7/4: CC-Puben Gävle, Gävle
8/4: q.bar Sundsvall, Sundsvall
9/4: Jazzköket, Östersund
10/4: Hotell Hammarstrand, Hammarstrand
15/4: Wasabryggeriet Borlänge, Borlänge
16/4: East West - Sushi, Grill, Lounge, Örebro
17/4: Svalbo Café, Nora
21/4: Bistro Hijazz, Uppsala
23/4: Restaurang Landet, Stockholm

Michael Porali

söndag 17 januari 2016

Tore Berger, en brumbjörn i slutet av februari

Göteborgs Visfestival har i år dessvärre ett i mitt tycke betydligt svagare startfält än de två tidigare åren. Det blir nog ingen helkväll på Musikens hus i år, däremot är bokningen av den gamle Blå Tåget-sångaren Tore Berger till Göteborgs Stadsbibliotek onsdagen 24 februari något som väcker bloggens intresse. Tore Berger är min absoluta favoritsångare i Blå Tåget och har fortsatt ge ut intressanta skivor. I huset långt på landet från 2009 hade flera bra låtar och redan många år tidigare kom den fina visan "Till Skagen". Jag tror Tore Bergers varma brummande baryton är ett perfekt sällskap en onsdagskväll i slutet av februari. Och så blev det lite visfestival även den här vårvintern.

lördag 16 januari 2016

Låtar som betytt särskilt mycket för mej (1/7)

Jag blev utmanad på Facebook för någon vecka sedan att lägga ut sju låtar som betytt särskilt mycket för mej. Och även ifall jag är seg i starten är det klart jag vill haka på. Det kommer inte bli sju sådana här bloggningar på rad, det kanske tar ett par tre veckor att komma igen de sju låtarna. Kommer försöka gräva fram låtarna kronologiskt.

Vi börjar kring sommaren 1993. Rättegången mot Lasermannen började, Ulf Lundell gjorde en fantastisk comeback på livescenen med en turné som av många anses som en av hans bästa och Conway Twitty och GG Allin dog. Själv fyllde jag tolv år och lyssnade mycket på Metallicas "Nothing else matters".

Metallica hade varit stora för mej något år och visst gillade jag sådana låtar som "Jump in the fire", "Battery" och "Blackened" skarpt, men det var något speciellt med "Nothing else matters". Jag kände inte till begreppet powerballad, men kanske var det precis vad jag sökte efter. En låt som både var hård och mjuk på samma sätt. Jag satt och stavade mej igenom texten i bookleten till den svarta skivan och försökte sjunga med. I vuxen ålder har jag fått höra låten live flera gånger, älskar den fortfarande och magin från när jag var tolv år finns kvar.

torsdag 14 januari 2016

Du har väl inte missat Jan Gradvalls podcast?

Egentligen borde radio vara det självklara mediet för den som vill ha högkvalitativ musikjournalistik. Jag menar, musik handlar om att lyssna på saker. Då finns det väl inget bättre än radio? Samtidigt har det blivit väldigt påtagligt för mej hur svårt det varit att hitta bra musikjournalistisk på radio. Jag har letat efter en motsvarighet till Sonic och Close Up eller för den delen de bra delarna av dags- och kvällstidningarnas musikbevakning.

Ibland har jag hittat gap och skrik i P3 och känt mej hopplöst gammal, ibland har jag hittat mest en massa låtar staplade på varandra och då tycker jag Spotify funkar bättre och ibland har jag hittat en del okej intervjuer i lokala P4-stationer. Jag vill ha samtalen, analyserna, tyckandet och det allmänna nördandet kring musik.

I höstas blev jag bönhörd när journalistlegendaren Jan Gradvall började göra pod för Sveriges Radio. Här finns det. Det ambitiösa reportaget i talad form. Saker och ting får ta tid och han sätter sin egen prägel på materialet. Han har till viss del frångått det traditionella podformatet med två personer som sitter och pratar utan ofta gjort just reportage.


I ett avsnitt drevs tesen att Kiss i allmänhet och skivan It's alive i synnerhet är de som påverkat den moderna musiken mest och i ett annat diskuterades det kring låtar med titeln "I wan't you". I andra ett annat avsnitt, som jag inte lyssnat på, görs en ordentlig genomgång av hur Beyoncé påverkat den moderna musiken på ett motsvarande hur sådana som Eric Clapton och Bob Dylan påverkade på sextitalet. Och så vidare. Högkvalitativt, seriöst och påläst. Måtte en vårsäsong börja snart.

onsdag 13 januari 2016

Jag ser så mycket fram emot Marit Bergmans nya skiva!

För några månader sedan släppte Marit Bergman nya singeln Dra åt helvete, utöver en hedervärd låt för SOS-barnbyar är det hennes första släpp på många år. I vår kommer nya albumet och nu lanseras hon med intervjuer i Värvet, DN, Aftonbladet och så vidare. Och jag blir så glad. Det är verkligen hur kul som helst att Marit Bergman är tillbaks och det på svenska.

Liv-Marit Bergman klev in på den svenska musikscenen för mer än tjugu år sedan med fantastiska Candysuck, i en ibland tämligen grabbig och minst sagt ojämställd punkscen kom de, var feminister och gav ut låtar som "Kill your boyfriend" och "Molotov cocktail party". Uppfriskande och välbehövligt, dessutom var de väldigt bra. Och det fanns en bandmedlem som märktes lite extra. När kompisarna hade sett Candysuck på Kamikazepunken sa de "ena gitarristen sjöng ju nästan lika mycket som sångerskan". Den ena gitarristen var Marit Bergman det.

Tidigt tvåtusental gjorde Marit Bergman den klassiska karriärresan på Hultsfredsfestivalens scener. Från demoscenen 2001 till Stora Dans 2002 till Pampas 2003 till Hawaii 2004. Från minsta till största på tre år och två skivor. Hennes två första soloskivor 3 a.m serenades och Baby dry your eye imponerade stort på samtiden, inklusive mej. Spelningen på Pampas 2003 är fortfarande en av de Hultsfredsspelningar jag sätter högst, alla jag sett där inräknade. Från att ha varit en undergroundartist blev Marit Bergman på bara något år en av landets största artister, och det i en tid när det inte alls fanns lika många framgångsrika kvinnliga artister som idag.

Nästa skiva, I think it's a rainbow, gick något under min radar. Men de senaste åren har jag upptäckt en del låtar från den skivan, utmärkta låtar som vemodiga "Alone together" och peppiga "Today will be the day when mourming ends". 2009 gav hon ut The Tear Collector, med låtar hon tidigare gett ut via sin hemsida, där bland annat pärlor som "Snow on the 10th of may" och "Tony" finns med. Sen blev det tyst på skivfronten. Mycket tyst. Hon fortsatte spela live då och då, ofta själv med sitt piano. Det talades om nya låtar och ibland dök de upp när hon spelade live, fast något nytt material kom inte ut förrän sent förra året. Men vilken comeback sedan! Vilken låt.   

"Pånyttfödd som artist, med nytt språk och nytt uttryckssätt."
"Dra åt helvete" låter inte som något annat Marit Bergman gett ut, hon sjunger på ett helt annat sätt och dessutom på nytt språk. Hon är tillbaka och låter hur spännande som helst. Pånyttfödd som artist, med nytt språk och nytt uttryckssätt. Snart kommer nästa singel från det kommande albumet. Låten hon spelat live då och då under 00-talet, "Ibland gråter jag bara för att tiden går", ska äntligen ges ut. Med den titeln kan inget gå fel. 

Jag ser så mycket fram emot Marit Bergmans nya skiva! Välkommen tillbaka.

måndag 11 januari 2016

Två låtar av David Bowie

David Bowie 1947-2016

"All the madmen" och "After all".

Det är de två David Bowie-låtarna som ligger mej särskilt varmt om hjärtat. Allt började veckorna innan Hultsfredsfestivalen 1999, det har jag redan skrivit om. Visst, "Ziggy stardust", "Space oddity", "Starman" och inte minst "The man who sold the world" är alla utmärkta låtar. Men framförallt är det till "All the madmen" och "After all" jag hela tiden återvänt. Dessa två sällan nämnda guldkorn som finns på The man who sold the worlds A-sida. De är inte David Bowies mest kända låtar, om än långt ifrån det mest obskyra han spelat in. Att jag upptäckte dem berodde nog mest på att jag råkade få dem och några månader senare köpte hela LPn.

"All the madmen" och "After all" gör inte så mycket väsen av sig. Det är två ganska anspråkslösa låtar. Långt från "Ziggy stardust", "Rebel rebel" och "Heroes". Även ifall kanske framförallt "All the madmen" byggs upp till något liknande en mer klassisk Bowiesk sprudlande teatralisk poppärla och en underbar textrad som "Gimme some good ol' lobotomy!". "After all" stannar kvar i sitt smygande nästan blygsamma tillstånd. Tills den stillsamt klingar ut. Och då vill jag ofta lyssna på de bägge låtarna igen, pust och stånk och flytta nål om det är LPn jag lyssnar på eller några klick om jag har Spotify framme. Jag kör låtarna en gång till, klart jag gör det. Från "All the madmens" inledning om vännerna som dag efter dag sänds iväg till "After all" klingat ut.

"All the madmen" och "After all" - två väldigt bra låtar av en artist som betytt så fantastiskt mycket för populärmusiken i nästan femti år.       

söndag 10 januari 2016

Jason Isbell fyllde Pustervik

Häromåret var jag med om det igen.

Veckan efter Roskildefestivalen 2014 läste jag Markus Larssons hyllning av samma festival och några av raderna brände sig in i mej.
"På Bråvalla hade countryrockartisten Jason Isbell fått upp­träda för tre grässtrån och en tomburk. Här fyller han ett stort tält på eftermiddagen. Han gör en smått knäckande konsert, dessutom. Jag kan nästan tänka mig att göra en världsomsegling under havet för att få höra ”Cover me up” igen. Benen viker sig när Isbell sjunger den gränslöst vackra melodin."
Och det här var jag dum nog att missa? Ännu ett exempel på inte-läst-programbladet ordentligt! Fan, jag borde ha lärt mej. En annan som förbannade det här var min kära syster och campcamrat Jenny, vi gnisslade tänder, letade reda på "Cover me up" på Spotify och gick vidare.

Det var nu inte det sista någon av oss hörde om Jason Isbell. Sonic gillade honom. Massor. De gav honom omslaget på numret som kom i somras och i samma vända släpptes nya singel 24 frames. Jag började inse att det nog skulle bli en chans att se honom och när spelningen som gick av stapeln på Pustervik i fredags släppte köpte jag och Jenny biljetter tidigt.

Jason Isbell är en i raden av stora amerikanska berättare. De finns i musiken (till exempel Bruce Springsteen & Patti Smith), litteraturen (Stephen King) och givetvis inom film och konst (men där räcker inte mina kunskaper till för att rabbla namn). Jason Isbell berättar om vindrivna existenser långt bort från Manhattans neonljus, han skriver om sina föräldrar och hämtar historier från sina många år som turnerande musiker, först som bandmedlem i Drive-By Truckers och senare som soloartist. Resultatet blir förtjusande. Han skriver in sig i den långa raden av stora berättare.

Det var nu inte bara jag och Jenny som hunnit bli intresserade av Jason Isbell. Pustervik var knökfullt av en entusiastisk publik på vad som måste vara ett av Woody West mest välbesökta evenemang på länge. Jason och hans fyra medlemmar starka band gick på scen punktligt vid 21 och hade publiken med sig från första början.

Hitlåtar som "24 frames" och "Cover me up" var självklara höjdpunkter, så även de lite mer taggtrådsgitarrspäckade "Decoration day" och "Outfit" från hans tid i Drive-By Truckers, för att inte tala om vackra ballader som "Traveling Alone" och "Children by children".  

Jason talade en bred sydstatsdialekt mellan låtarna och jag ska villigt erkänna att jag inte förstod varje ord, men dialekten bidrog onekligen till autenciteten och känslan av att befinna sig någon annanstans än i ett för ovanlighetens skull snöigt Göteborg.

Något som blev väldigt tydligt under konserten var Jasons bakgrund som gitarrist, det var inte tal om bandets gitarrist skulle fram och spela varenda solo. När Jason hade sin elgitarr på sig spelade han de flesta solon. Men så värvades han som just gitarrist redan vid 21-års ålder till Drive-By Truckers.

Under konserten avslöjade artisten att han kommer tillbaks till stan i augusti. Way Out West har bokat honom. Bra tajmat, konserten på Pustervik var slutsåld sedan ett tag och Jason Isbells popularitet lär fortsätta växa. Ska vi gissa på att han spelar som en av de första på nån av de två stora scenerna i Slottsskogen när klockan börjar gå mot kväll och det ännu finns några timmars dagsljus kvar på torsdagskvällen 11 augusti?

Foto: Jenny Hellström

torsdag 7 januari 2016

2015 års häftigaste scenupplevelse

Vi hade väntat ganska länge. De hade problem med ljudet och ingen kan påstå att festivalen utnyttjade skärmar och app för att få ut någon information heller. Folk började gå. Så till sist, efter trekvart eller om det var en timma, dras draperiet bort och en scen pyntad med allehanda skrot framträder. Det var på Roskildefestivalen och vi hade väntat på Einstürzende Neubauten. När den förkortade konserten var slut stod jag och Joakim helt lyriska. Det här var så otroligt bra. Veckan efter bokade vi biljetter till deras konsert i Köpenhamn till hösten.

Så i slutet av september satt vi där i Københavns Koncerthus. Vi var nyfikna på vad vi skulle få se, eftersom höstens konsert till skillnad från sommarens inte var en greatest hits-turné utan deras föreställning Lament om första världskriget. Våra biljetter placerade oss på första raden, men bakom scenen! Konserthuset var en spännande byggnad med många våningar, prång och vinklar. Vi fick perfekt utsikt över scenen. Bakifrån. Men Blixa Bargeld, Alexander Hacke och de andra försökte göra sitt bästa för att inkludera även oss där bak.

Och vilken show. Jag gillar gitarrock, det är ingen hemlighet. Kanske är det därför det är en sådan enorm upplevelse att få se ett rakt motsatt band som Einstürzende Neubauaten där gitarristen inte direkt har det tyngsta jobbet. Där skrot, hemmabyggda instrument och basen spelar betydligt viktigare roller. Jag älskar det.

Jag är väldigt fascinerad av det legendariska bandet. De för samman musik, teater, oljud, stadens puls och den fruktansvärda Europeiska historien. Och när bandet dessutom har sådana karaktärer som Blixa Bargeld och Alexander Hacke i bandet. Alexander Hacke, som även visuellt går sin egen väg med sin överåriga bikerstil. Bargeld och Hacke uppträder dessutom barfota. Sällsynt djärvt med tanke på bandets alla instrument.

Neubauten dramatiserade första världskriget på en och en halv timma och ibland kändes det som vi satt mitt i en krigszon. Oväsen, plåt, dunk, ljud, gnissel och över allt detta Blixa Bargeld med sin fantastiska utstrålning. Än idag, några månader senare, har jag svårt att riktigt smälta upplevelsen. Och då har jag ändå kollat en hel del på den Lament-konsert från Prag som någon vänlig själ lagt upp. Det var 2015 års häftigaste scenupplevelse.