fredag 28 februari 2014

Vem kan man lita på?

Lars Winnerbäcks officiella hemsida.



Ticnet.se


Att Winnerbäck kommer spela i sommar kan en väl i och för sej räkna ut med bakdelen och datumen lär väl komma vilken vecka som helst. Men som vanligt är en artists officiella hemsida ingalunda det mest uppdaterade stället. 

torsdag 27 februari 2014

Punkdrömmar om Berlin och anarkin

Några bilder från Punkdrömmars debut på On Stage Bar. Tummen upp för Michael och Fredrik! Ser fram emot kommande onsdagar. Kan särskilt rekommendera 26 mars då eder bloggare kommer vara med och DJ:a när det vankas Turbonegro-tema. Give me deathpunk baby, and I like it!

Kolla gårdagens låtar på Punkdrömmars Facebooksida

 

 


onsdag 26 februari 2014

Demonen - årets postpunkpastisch

Går du runt och tänker att det görs för lite postpunk idag? Att det var bättre för tretti år sedan? Då det fanns mollbestänkta band som blandade gitarrer, synthar och svart estetik.

Skivdebuterande Demonen är just allt detta. Namnet ger vibbar till ett urgammalt nätnick jag valde av en slump en gång och som aldrig kom utanför det legendariska Rockpartyforumet. Om bandet vet jag inte mer än att det är Peter Sjöholm som ger ut dem, och hans väderkorn är det inget fel på. Jag hör gärna mer av Demonen.

Bästa låten: "Det lilla robotspöket".

tisdag 25 februari 2014

Premiär för Punkdrömmar i morgon

I morgon återvänder punken till Andra Långgatan. Jag tog mej ett snack med en av arrangörerna bakom nystartade klubben Punkdrömmar, den här på bloggen återkommande gästbloggaren Michael Porali, som tillsammans med Fredrik Trensare står bakom klubben. Vi ses på Andra Långg i morgon kväll!

  
Klubbarrangörerna (foto: Andreas Samuelsson)
Varför startar ni Punkdrömmar? Berätta om klubben!
Främst för att det, åtminstone när jag själv och många med mig började ha åldern inne för att härja ute på krogen fanns en stort punkfäste på just Andra Långgatan, där vi valt att arrangera Punkdrömmar. Detta har successivt minskats under åren och vi tyckte helt enkelt att det var dags att bredda klientelet på gatan igen.

Vad är On Stage Bar för ställe?
Att det äger rum på just On Stage Bar beror dels på att det är ett ganska nyöppnat och trevligt ställe jag tyckte det var värt att ta kontakt med, och särskilt eftersom de redan har en metalklubb på torsdagar slog vi fast en bra deal om att köra punken på onsdagar.

Vad kan besökarna vänta sej av första kvällen?
Helt enkelt ett (förhoppningsvis) efterlängtat punkhäng, med bra musik & billig öl! On Stage har även ett väl utvalt sortiment av finöldrycker för hipsterpunxen. I övrigt är jag själv lite osäker på vad man kan förvänta sig, eftersom killen som driver stället ringde mig igår och nämnde att han redan har ungefär hundra bokade matgäster under kvällen. Vi får väl se!

Temat för första kvällen är Göteborg, vad har ni för fler teman på gång?

Eftersom vi håller klubben i Göteborg tyckte vi att första kvällen skulle gå i det temat, vilket innebär att vi spelar extra mycket musik från just Göteborgstrakten. Inför nästa tillfälle kör vi temat "Vi tar det från början", och i planeringsstadiet ligger bland annat "Finland" och "Turbonegro" som kommande teman.

Heja Finland. Terveet Kädet och Kaaos för saatana! Till sist, bästa punkbandet och bästa punklåten genom tiderna?

Jag är inte så mycket för det här med att ha enskilda favoritband, tänk vad mycket annat bra man missar när man snöar in på saker! Men precis som att Niklas Kvarforth (Shining) tycker att Kents "Utan dina andetag" är den bästa black metal-låten får jag rent spontant säga att den bästa punklåten genom tiderna är Broder Daniels "Work". Annars lyssnar jag för tillfället en hel del på Tear them downs nya och samlingskassetten Hardcore på Svenska där Liv, Slakt & Maskin, Dick Tracy, Låt dom hata oss och KNÆGT delar på utrymmet.

Precis som att Niklas Kvarforth (Shining) tycker att Kents "utan dina andetag" är den bästa black metal-låten får jag rent spontant säga att den bästa punklåten genom tiderna är Broder Daniels "Work". 

söndag 23 februari 2014

Så går ett festivalarmband från min handled och kommer aldrig åter


Igår gick ett festivalarmband sönder. Det var Sonisphere 2009 som till sist lämnade in. Ett armband som länge varit ett av de mer anonyma, då det haft en förmåga att hamna under flera andra band. Jag har tidigare skrivit om Sonisphere, när jag jublade av lycka över att Metallica bokats till förra årets Roskilde.
I Hultsfred, när Sonisphere drog in veckan efter den döende festivalen 2009, fick jag äntligen se dem. Jag och Jonas stod bredvid varandra och 17 års drömmar gick i uppfyllelse. Det var precis så bra som vi hoppats.   
Jag och Jonas for med festivalbussen till Sonisphere för Metallicas skull. Vi hade med mitt silvergrå kupoltält, som tjänstgjorde på en lång rad festivaler 2008-2010. Vi slog upp tältet nära Hulingens strand, långt bort från där vi bodde på ängen och åkern under de klassiska Hultsfredsåren. Till Sonisphere kom vi på fredagen, men om jag minns rätt spelade inga band då. Vi badade och pratade Metallica och Hultsfred oavbrutet.

På lördagen såg jag, utöver Metallica, The Cult, The Hives (faktiskt enda gången jag sett dem) och Bullet, heavymetalbandet jag upptäckt på Arvikafestivalen två veckor tidigare.

Metallica var fantastiska. Det var verkligen 17 års drömmar som blev verklighet. Sonisphere 2009 var en trevlig festival. 

lördag 22 februari 2014

Per Granberg spelar solo

Charta 77-sångaren Per Granberg har till sist solodebuterat. Singeln Min son släpptes i veckan och följs senare i vår av ett album.

"Min son" och en rad andra sololåtar hörde jag för första gången när Per Granberg spelade under eget namn på Kompledigtfestivalen 2012. "Min son" befinner sej långt från Charta 77 och betydligt närmre de visartister som nu i ganska många år spelat på Granbergs krog, inte minst tycker jag låten påminner mycket om Caj Karlssons soloalster. Sämre influenser finns det!

Jag ser fram emot albumet, som jag hoppas har med en särskilt låt jag minns från Kompledigtspelningen, kan den ha hetat "Cirkus i mitt huvud"?

Hoppas på en chans att se Granberg solo i vår eller sommar, spelandes sololåtar kryddade med en och annan Chartapärla som skulle kunna passa i soloformatet. Jag tänker på låtar som "Snälla förklara", "Jag" och "Bankrånaren".  

onsdag 19 februari 2014

Bob Dylan kommer tillbaks

Bob Dylan återvänder till Europa i sommar, de intima konserterna han gjorde i höstas fick bra kritik, och den här gången är det dags att spela utomhus. I Norge blir det två festivalspelningar och i Sverige blir det lite av en repris på 2001, då han åter kommer spela på Sofiero i Helsingborg och Trädgårdsföreningen i Göteborg. Men intressant nog saknas det ännu danska datum! Är det måhända dags att återvända till Roskildefestivalen för första gången på åtta år eller kommer det andra danska datum alldeles snart?

tisdag 18 februari 2014

måndag 17 februari 2014

lördag 15 februari 2014

Håkan, det här ska du spela på Ullevi

"Ibland är en dröm det finaste man har."
Det här vill jag höra, vad vill du höra?   

1. Känn ingen sorg för mig Göteborg
"Skriv det här i tidningen, för jag var nere men uppe på fem. Ahahah". Det var med den här allting startade, och det är för mej självklart att Håkan Hellström ska inleda sin största konsert någonsin med den här låten. Det handlar om att sätta nivån.

2. Mitt Gullbergs kaj paradis
Efter en sådan makalös upptempoinledning finns det inget annat val än att skruva upp tempot ytterligare, Finn Björnulfsson och blåset regerar. Håkan pekar snett bakåt, åt Gullbergs kaj. 

3. När lyktorna tänds
Och när vi redan tagit oss till Gullbergs kaj är inte steget långt till Hisingen. Kvällen den sjunde juni kommer inte kärleken skona någon.

4. Himmel blå, himmel blå
Kvällens första stora överraskning, den här obskyra gamla b-sidan (som inte ens finns på Spotify!). Konnässörerna förstår att det kommer bli en väldigt speciell kväll.

5. För en lång lång tid
Ett säkert kort.

6. Dom där jag kommer från
Håkan tar med oss tillbaka till Göteborg i skiftet mellan åttital och nittital. Samma tid som bröderna Birro är så förtjusta i att minnas. Håkan tar med oss till Valvet, Union Carbide-konserter och Totta Näslunds klassiska bluesklubb. Finn släpper lös sitt slagverk och hela publiken dansar.

7. Levande begravd
Låten nämndes redan i förra låten. Då återstår bara att rulla in kvällens första gäst Freddie Wadling på scen. Håkans storband förvandlas till ett rasande punkband från tidernas begynnelse när Håkan och Freddie gör en fantastisk duett i Liket Levers gamla örhänge. En del av publiken fattar ingenting och tycker mest det är konstigt att Håkan sjunger duett med en gubbe i rullstol, vi andra hoppar extatiskt upp och ner och sjunger med i låten. Punkarna som sitter och super utanför Ullevi spiller ut folkölen i pur upphetsning och inser att kvällens lycka är gjord. 

8. Långa vägar
Och när eder bloggare redan är i extas kommer denna grymt underskattade låt från de bakre regionerna av Försent för Edelweiss, i mitt tycke en av Håkans allra bästa låtar. Texten är fantastisk, och även ifall jag några veckor efter konserten kommer fylla fylla trettitre på Roskildefestivalen istället för Högsbo fängelse sjunger jag som alltid med lite extra högt i den raden.

9. Pistol
Dags att lugna ned tempot och bjuda in publiken till allsång.

10. För sent för Edelweiss
Balladerna fortsätter och glatt skrålar vi alla att vi vill bränna ned Stockholm...

11. Jag har varit i alla städer
... eftersom far man till Stockholm blir man aldrig mer densamma och behöver inte komma tillbaka. Här stegrar tempot igen och det känns som sommaren 2005, då jag såg honom tre gånger.

12. Brännö serenad
13. En midsommarnattsdröm
14. Dom kommer kliva på dig igen

I efterhand kunde jag aldrig att på ett vettigt sätt beskriva känslan när Håkan körde över oss med en kvartett låtar från hans bästa skiva någonsin. Med Ett kolikbarns bekännelser gjorde Håkan en skiva som bör nämnas i samma andetag som Blonde on blonde, Rust never sleeps och The River. Ett episkt mästerverk. Och när jag bestämmer setlisten får fyra låtar därifrån komma på raken. Så är det med den saken.

15. Man måste dö några gånger innan man kan leva
Min kära syster Jenny kommer däremot hävda att det var under den här låten konserten peakade. 

16. Går vidare
Håkan bjuder på ännu en mindre känd och uppskattad pärla. När raderna om gårdakvarnar kommer sliter Joakim upp skjortbröstet och ropar högre än alla andra.

17. Min Huckleberry vän
Kvällens andra B-sida. Jag blir stormförtjust. En av dessa Håkanlåtar som fler borde känna till och i huvudet börjar jag planera hur det går att följa upp den här med en skärmdump från last.fm.

18. Saknade te havs
I min bok är det här fortfarande en ganska ny låt. För resten av publiken är den en stor hit. Mattias Hellberg hänger på sej en rickenbacker 12:a och kvällens Byrdsblinkning är ett faktum. 

19. Zigenarliv dreamin
Vårkänslor, jag får alltid vårkänslor av den här låten. Sjunde juni står försommaren i full blom. Klart Nationalteatern ska hyllas från stadens stora scen. 

20. Born in the 60s
Dags för kvällens andra gäst, sommaren 2013 sjöng Ebbot Lundberg den gamla Union Carbide Productions-hiten "Golden age" med Håkan i Varberg, till i år tyckte han de skulle ösa på lite mer.

21. Magasinsgatan
Från Ullevis scen pekar Håkan ut studentrummet han bodde i och berättar om alla nätterna på Åvägen. Sedan kickar denna pärla loss.

22. Det är så jag säger det
Det börjar bli dags att knyta ihop säcken, då kommer den här alltid lika populära livelåten fram.

23. Fri till slut
Snyggt, storslaget och väldigt väldigt bra. Publiken andas ut och extranummerskådespelet börjar. 

---

24. Ramlar
Konserten går in i sin andra andning, då vet vi alla vad som gäller. "Vart du vill, så fort du kan, vart du vill". Publikkaos längst fram. 

25. Klubbland
Som alltid grym live. Synthgitarren som var med på vårturnén 2009 har återvänt och låten känns härligt åttital. En och annan turist i publiken börjar längta till Avenyns klubbar och tycker kvällen kan vara slut snart.

26. Kom igen Lena!
Andra längtar till kvarteren runt Järntorget.  

27. Valborg
Håkan får inte sjunga många rader när den här låten gör sin andra sommar som självklar publik- och allsångsfavorit. I publikens röster hörs samtidigt en oro, är detta kvällens sista låt?

---

28. Hurricane Gilbert
Lamporna släcks, kvar finns ljuset av mer än 60000 mobiltelefoner. Några plockande gitarrer hörs och på scen står Håkan och kvällens tredje gäst, Daniel Gilbert. Tillsammans kör de en av Håkans bästa låtar, inget öga är torrt och mot slutet ansluter bandet.

29. Tro och tvivel
Daniel Gilbert stannar såklart kvar på scen, han har en uppgift kvar att fylla, en andrastämma kvar att lägga. I övrigt är låten en orgie i ohämmat E Street Band-hyllande. Låten och kvällen håller på att aldrig ta slut.

30. Nu kan du få mig så lätt

Håkan har tagit förnuftet till fånga och återgått till att avsluta med den självklara sistahymnen, alla vi som någon gång varit på väg hem och i sms felciterat den här låten förstår varför. Åter är inget öga är torrt.  

fredag 14 februari 2014

Nu kan du få mig så lätt

Du kommer till Ullevi, Håkan.

Jag har anat att det var på gång.

Och visst är det dags? Stadens stora son ska naturligtvis bestiga stadens stora scen. Du skriver in dej i svensk musikhistoria, du gör det ingen annan svensk artist och bara ett band lyckats med. Jag ser fram emot att se och höra dej peka ut studentrummet du bott i och Åvägen. Jag ser fram emot att se dej bli ännu mer E Street Band-ig än du nånsin varit tidigare, det är nog vad som krävs för att fylla upp scenen. Men det klarar du.

Det har gått en lång lång tid sedan jag såg dej på Kashmir i Borås en vecka före jul 2000. Det blir sextonde gången jag ser dig.

Nu kan du få mig så lätt.

onsdag 12 februari 2014

"But I was so much older then. I’m younger than that now"

På Youtube får den aldrig ligga kvar, men The Guardian har lagt upp den klassiska versionen av "My Back Pages" från trettiårsfirandet av Bob Dylans skivkarriär. Dylan sjunger tillsammans med Neil Young, George Harrison, Tom Petty, Eric Clapton och Roger McGuinn under komp av Booker T and the MGs. En fantastisk video.

tisdag 11 februari 2014

Tänk om Thåströms comeback hade floppat

Rågsved Vesterbro (foto: Michael Porali)
Förra sommaren var vi några vänner som såg Thåström-coverbandet Rågsved Vesterbro på Restaurang Sjörök i Karlskrona. När vi någon dag innan ringde för att se om det fortfarande gick att boka bord för att äta innan konserten var beskedet att borden varit fullbokade sedan länge. Äta fick vi göra på annat ställe.

Rågsved Vesterbro var bra, de körde lagom trogna covers på Ebba Grön, Imperiet och solomaterialet. Peace, Love & Pitbulls bortsåg de från.

Stället var välbesökt. Den semesterlediga mätta publiken, där medelåldern inte var alltför låg, gillade verkligen att höra ett piggt band spela gamla och nya favoritlåtar. Någon gång efter konserten slog det mej, tänk om Thåströms comeback på svenska 1999 floppat. Tänk om Det e ni som e dom konstiga det e jag som e normal inte hade gått hem hos folk.

Då hade Sven Joakim Thåström kanske fått försörja sej på just sådana spelningar. Sommarledig publik som kombinerar middag med nostalgi. Spännande eller nyskapande? Inte särskilt. Nu blev det tvärtom. Thåström på svenska blev en succé. I mitten av 00-talet kunde han dessutom ta sin solokarriär ännu ett steg med Skebokvarnsvägen 209 och den nya Thåström var född.

måndag 10 februari 2014

De fem bästa låtarna på Ulf Lundells Den vassa eggen

Den vassa eggen, Ulf Lundells klassiska dubbel-LP från 1985, väcker engagemang än i våra dagar. Håkan Lahger gav för fem-sex år sedan ut en läsvärd bok om Lundells karriär i allmänhet och Den vassa eggen i synnerhet. När Sonic Magazine bortsåg från skivan när de i somras listade de hundra bästa skivorna någonsin ilsknade Fredrik Virtanen till rejält. 

Inte sällan kallas skivans ljudbild daterad, och visst, ekon, gatade reverb och ett och annat synthljud känns inte direkt 2010-tal. Men låtmaterialet är fantastiskt, det var långt ifrån självklart vilka fem låtar som skulle listas. 

Titeln är lånad från Somerset Maughams 40-talsroman The Razor's Edge vilken på svenska fick titeln Den vassa eggen. Lundell fyller sin vassa egg med ångest, ensamhet, oro och en lång rad utmärkta låtar.  

Skivan har kallats Ulf Lundells "skilsmässoskiva", men kan även ses som en skiva om en man långt nedgången i missbruk. Mycket riktigt höll hela skivan på att gå till spillo på grund av just detta. Men på något sätt fick producenterna och musikerna ihop det ändå. Det kan eftervärlden vara tacksam för.


  
1. Chans
Chans var en av de allra första Lundell-låtarna jag lyssnade på när jag blev nyfiken på honom. Den sätter sej direkt med sina dundrande åttitalstrummor som snabbt kompletteras med en stark pianoslinga. Låten bärs minst sagt upp av Werner Modiggårds och Niklas Strömstedts insatser. Här är det Ulf Lundell & The E Street Band. Föga överraskande har låten varit flitigt livespelad. Texten rör sej inom klassisk Lundellmark, där både hundar och fåglar dyker upp. Jag är mycket svag för låten och så länge en pratar upptempolåtar är det Lundells bästa i min bok.

2. Den vassa eggen
Titellåten representerade när den kom något nytt i Lundells sound. Det finns en helt annan tyngd i den här låten än i något han dittills släppt ifrån sej. Texten är nattsvart och vi får inblick i ett minst sagt sårigt förhållande. Låten har kallats en dödsdans. 

3. Aldrig så ensam
Det är andra gången "Aldrig så ensam" kommer med på en fem-i-topp-lista, förra gången var det för sina höstliga kvalitéer. Men låten har mer än höstkänslor. "Heartbreak Hotel har stängt för säsongen, men jag blir din nattportier om du vill" är en rad som både är patetisk och underbar på samma gång. Den akustiska sologitarren sätter en vacker prägel på den nästan nio minuter långa låten.   

4. Lit De Parade
Pelle Anderssons pukor är hjärtslagen i den sorgliga hymnen om låtens jag-person, djupt nere i missbruk och ensamhet. På den direktsända nyårskonserten 1985 presenterad av Lundell som en vän, ingen kan ha trott på honom. Länge hette låten "Mannen som dog", och finns en tidig studioversion under det namnet på Under Vulkanen-boxen. Genom åren har jag ibland snöat in på den här låten, pukorna är hypnotiska, sen kan jag glömma bort låten till nästa gång. "Lit de parade" liknar inget annat musikaliskt i Lundells långa karriär. 

5. Främmande stad
Precis som "Lit de parade" är "Främmande stad" ingen särskilt representativ Lundell-låt. Här är det långt från den raka E-Street-Band-rocken i "Chans" eller tyngden i "Den vassa eggen", i "Främmande stad" sätts banjo, slagverk, marimba och säckpipa samman till en mycket udda låt. Det är djärvt att plocka med låten på skiva, försöket med medeltidsmusik i "Herrarna" på Kär och galen några år tidigare blev inte särskilt lyckad. Men här funkar allt, texten är magisk och den udda instrumenteringen passar utmärkt in.

söndag 9 februari 2014

Nu blir det skamlös reklam


KLUBBPREMIÄR på On Stage Bar, 26 februari!

Alldeles lagom tills att era konton fyllts på och onsdagen övergått från arbetsdag till så kallad lill-lördag tar Klubb PUNKDRÖMMAR klivet in på Andra Långgatan! I förhoppning om att gatan saknat punken lika mkt som punken saknats på gatan under de senaste åren passar vi på att bjuda in till galej på ett av gatans allra mest nyöppnade vattenhål. Det kommer som sig bör att bjudas på en alldeles ypperlig blandning av punk och dess subgenrer över de dryga trettiofem åren punken existerat, och just denna premiärkväll passar vi dessutom på att hylla den stad som alltjämt föder och skämmer bort oss med sitt digra musikliv. Premiärkvällen bjuder alltså på Göteborgstema!

PUNKDRÖMMAR drivs och tonsätts av Michael Porali (Slavestate Magazine, stiff.gbg, ihana) och Fredrik Trensare (stiff.gbg) som också är klubbens residents.

On Stage Bar, Andra Långgatan 34
Onsdag 26 februari, 19-01
Fri entré, öl från 35:- (välsorterat utbud av finare maltbrygder finnes)

torsdag 6 februari 2014

Citatet

"Folk frågar mig ibland när jag ska ta steget och skriva poesi eller en roman istället, det är lite nedlåtande tycker jag. Att skriva sångtexter och sånger är inte så jävla lätt"
Peter LeMarc, Skriva nr 5 sep/okt 2013

måndag 3 februari 2014

Medryckande läsning i Revolten Rörelsen Refused


Alfabeta Förlag har släppt Revolten Rörelsen Refused om bandet och hardcorescenen som under några år på nittitalet stod i medias blickfång, men sällan för sin musik. Författare är Patrik Wirén, journalist och med bakgrund i banden Midas Touch och Misery Loves Co. 

Märkligt nog såg jag aldrig Refused live när det begav sej. Trots att de under några år ständigt befann sej på turné. De tackade inte nej till några spelningar utan kunde åka en hel dag för att spela på en fritidsgård eller i någons vardagsrum. Att jag lyckades missa att se Refused live på nittitalet och inte såg dem förrän 2012 på Roskildefestivalen och Way Out West-festivalen är något som får sättas på mitt personliga minuskonto. Kanske hade jag fullt ut tagit till mej bandet ifall jag sett dem live? 

Att läsa Revolten Rörelsen Refused är som att kastas tillbaka till mitten av nittitalet. Militanta veganer, en ungdomskultur som hyllade nykterhet och detta ackompanjerat av aggressiv hardcorepunk. Inte undra på att Refused och deras gelikar väckte sådana känslor. 

Patrik Wiréns ambition var från början att skilda hardcorescenen och nittitalets ungdomskultur i Umeå men det hela utvecklades till en mer traditionell biografi över ett band. Likväl är framförallt Abhinanda, men även band som Final Exit och Doughnouts liksom ungdomsgården Galaxen, återkommande genom boken. Jag hade gärna läst mer om mina gamla favoriter Final Exit och deras drift med hela sXe-prylen.   

Patrik Wirén hade arbetat med boken i flera år och så dök Refuseds återförening upp och när den var till ända belönades Refused med regeringens exportpris. Refused fanns åter i medias blickfång från tidigt 2012 till tidigt 2013. Det är inte utan att jag tycker lite synd om författare och förlag som inte fick ut boken redan förra våren. Revolten Rörelsen Refused är nämligen en mycket läsvärd bok, dels för den som intresserar sej för det legendariska bandet och dels för den hyser det minsta intresse för ungdomskultur. 

Till en början irriterar bokens lite amatörmässiga formgivning mej, innan jag inser vilken hyllning den är till fanzineestetiken. Raden med X längst opp vid varje nytt kapitel är så fanzine att jag inte kan göra annat än att kapitulera.   

Själv följde jag ju då Refused på avstånd på nittitalet. Jag såg dem som sagt aldrig live och tyckte ofta de lät stela och tråkiga på skiva. Om Rather be dead-EPn skrev jag att det jag gillade bäst var anarkist-A:t på skivan, fast det var nog inte riktigt sagt. "Rather be dead" liksom Prodigycovern "Voodoo people" var bra låtar, det tyckte jag redan då. Och "Pump the breaks" hade jag gillat sedan en klasskompis spelade upp den på någon lektion. Så ett par favoritlåtar hade jag. Folk gillade Refused även i Tranemo, fast jag kan inte minnas att bandets fans hemmavid var straight edge eller särskilt politiskt drivna. Men det fanns en energi i musiken som uppenbarligen tilltalade. När jag såg Refused sommaren 2012 gillade jag vad jag såg, men det satte inga djupare avtryck i mej. Jag hade ju peppat inför spelningarna med mina gamla favoritlåtar, The Shape Of Punk To Come hade jag mer eller mindre missat.  

Way Out West-festivalen 2012
Jag minns gott om artiklar och intervjuer med bandet. En ung Dennis Lyxzén som intervjuades i Kakafoni i samband med Adrenaline-turnén 1994 där han förklarar att han ska rösta på "KPQLRFK eller vad de nu heter, så långt till vänster som möjligt i alla fall". Några år senare var det anarkosyndikalismen som lockade och samme Dennis dök upp som krönikör i syndikalistiska ungdomsförbundets tidning. Jag minns ett otal artiklar i Close Up Magazine liksom ett reportage om Umeå i ETC ("välkommen till en stad där ungdomarna varken äter kött, super eller knarkar").  

Refused satte ett otroligt avtryck i sin samtid - allt långt innan The Shape Of Punk To Come.

Patrik Wirén har intervjuat Dennis Lyxzén, David Sandström, Jon Brännström, Kristofer Steen, David Sandströms föräldrar Inger och Björn, Jose Saxlund och en rad andra nyckelpersoner runt Refused och Umeås hardcorescen. Långsamt väver han samman bandets historia med medlemmarnas egen utveckling och hardcorescenen i Sverige under nittitalet. Hur medlemmarnas grund i hårdrock och punk växer samman med radikal politisk övertygelse och straight edge till en enhet i Refused. Vi får sedan följa hur denna enhet med tiden krackelerar och hur Refused under arbetet med avslutande The Shape Of Punk To Come är ett dysfunktionellt och minst sagt splittrat band. Patrik Wirén gräver djupt i de splittringar som fanns i bandet i allt från hur det skulle låta till hur mycket man skulle turnera till hur politiska man skulle vara. Ibland blir det nästan parodiskt hur oense de tydligen var. 


 Vad jag helt hade missat tidigare är hur stora Refused var på hemmaplan redan innan de skivdebuterat. När bandet bara hade släppt några demokassetter lockade de ändå hundratals ungdomar till sina spelningar i Umeå.

Musikaliskt får vi följa utvecklingen från det hårdrockinfluerade tidiga Refused (metal-riffen på "Pump the breaks"!) till det experimentella avslut som kom att bli bandets slutgiltiga genombrott - efter att de lade av. Det hade varit kul om boken kompletterades med en Spotifylista eller låtlista med författarens egen blandning av Refusedlåtar, bandets influenser och andra tidstypiska låtar.

Revolten Rörelsen Refused är en medryckande bok som både lockar fram gamla minnen och inspirerar till att lyssna på såväl Refused som andra Umeå- och US-hardcoreband. Nu har jag äntligen hittat fram till Refused.