Årets låtar 2012

För några veckor sedan, inspirerad av de stora tidningarnas årsbästalistor, gjorde jag en lista över favoritlåtar som kommit i år. Visserligen aningen nonchalant att göra det redan 9 december, men kunde de på Svenskan och DN så kan väl jag?

Låtarna är inte nödvändigtvis de jag lyssnat på mest i år, men det är de bästa bland 2012 års låtar. Bara en låt per akt. Om listan är i ordning? Typ, men bara nästan. Inte på marginalen, men i stort sett.

Men vilken som faktiskt är den bästa låten i år kan variera från dag till dag. Det här är listan anno 9 december.

Några av låtarna är värda att kika lite extra på...

Neil Young & Crazy Horse - Walk like a giant
Ryktena började gå i den tidiga augustimånens sken. Om riktigt långa låtar på Neil Young & Crazy Horse turné, den första på många år. I mitten av augusti hittade jag en bootleg från en drygt veckogammal spelning och fick för första gången höra underverket. Nästan 25 minuter lång, med ett jävla gnisslande i slutet. Jag fascinerades och gillade den. Ännu bättre och betydligt kortare - bara 16 minuter - på skiva.

Tomas Andersson Wij - Sturm und drang
TAW har aldrig varit rädd för att uppfattas som pretentiös, och det ska vi vara väldigt tacksamma för. Den här låten har så mycket i sig jag är så svag för. Årtalsreferenser, uppväxtskildring, geografiska platser etcetera. Jag föll pladask. Och vilken titel!

Bob Dylan - Tempest
Det var med viss oro jag slog på Dylans nya skiva. På nätforum och i recensioner hade talats om att rösten slutligen gett upp. Det var naturligtvis strunt. Med några få undantag tycker jag inte den är speciellt mycket värre än den varit på de andra skivorna senaste decenniet eller så. Tvärtom passar den spruckna bluesrosliga gammelrösten alldeles utmärkt för rövarhistorier som den här. Och visst är det en ödets ironi att även Bob Dylan till sist gjort en låt om Titanic?

Patti Smith - Amerigo
Låten börjar lugnt, några spridda ord och sen rullar det på. Låten känns klassisk redan första gången man hör den. Man vill skicka det där brevet. Fast ifall det skulle bli "Amerigo" eller covern på "After the gold rush" som kom med på listan var ett svårt beslut, men nog vinner en egen låt framför en egen cover? Patti Smith bevisade 2012 att hon fortfarande är i högsta grad relevant. Grattis på 66-årsdagen i efterskott förresten!

De nya skivorna med sådana som Mikael Wiehe, Moneybrother, Graveyard, Little Marbles, bob hund, Peter LeMarc och Blue for two har jag inte lyssnat tillräckligt mycket på (eller alls) för att ha hittat favoritlåtar på än. Därför har jag enkelt och bekvämt kunnat dra gränsen vid tjugu låtar.

Vilka är era favoritlåtar från året som snart gått?

Konsertögonblick 2012

Vad minns jag mest från konserterna jag gick på under 2012? Här är tolv särskilt minnesvärda ögonblick eller tillfällen.

När Mikael Wiehe och hans två klaviaturspelare lät som ett helt storband på Konserthusteatern i Karlskrona.

Hagalidens cover på Hootenanny Singers "Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim" på ett knökfullt Röda Sten. Värmen som utstrålades från scenen fick oss glömma den fuktiga vårvintern utanför.

Eller som när Adrian Modiggård sjöng soulpunk med farsans band på de tre Eldkvarnkonserterna, först "Ett fall av kärlek" i våras och somras och nu senast "Jag har gjort det igen".

Plura och Carla Jonssons elgitarrduellerande i "Mina stjärnor har slocknat" på konserten Karlskrona och i "Inget bra för mig själv" för några veckor sedan i Kristianstad.

Jenny och Joakim tog med mej på Icona Pop på Roskildefestivalen och jag upptäckte "I Love It" som fick ackompanjera veckorna efter festivalen.

First Aid Kit var svåra att undvika i år, jag gillade vad jag hörde och på Roskildefestivalen fyllde de Odeon-tältet. Inom några år spelar de på Orange Scen, kom ihåg var ni läste det först.

När Bruce Springsteen & The E-Street Band fick tre timmar framför Orange Scen att kännas som tja, en halvtimma? Eller som Jenny sa, "jag går när det blir tråkigt". Hon gick aldrig. En riktigt bra konsert, förmodligen den bästa jag sett med Springsteen, även ifall jag saknade "Youngstown", men den spelade de ju på Ullevi tre veckor senare.

Den ännu outgivna "Vem som helst blues" imponerade även i sommarens gubbrockversion och Lars Winnerbäck avslutade Roskildespelningen med "Söndermarken" - vad mer kan man begära?

Jag hade längtat efter att se Billy Bragg i många år, inte minst sedan han ställde in Hultsfredsspelningen 2003. När han bokades till Way Out West köpte jag biljett direkt. Han inledde med "The World Turned Upside Down" och fortsatte rada upp dänga efter dänga. Dessutom drack han te på scen istället för öl eller vatten, och kastade ut en tepåse i publiken!

Med The Soundtrack Of Our Lives knöt jag ihop säcken på Malmöfestivalen.

Joakim och jag åkte på Kompledigtfestivalen i Köping. Vi såg Love Antell föra arvet från Billy Bragg vidare, Tomas Andersson Wij såg till så inget öga var torrt när han körde "So Long" och mot slutet kom Perssons Pack ut på scen. "Jag och Per Persson har något gemensamt, ett helt jävla landskap". Därefter "Hälsingland" och "Landet vi föddes i". Vi var inte ensamma om att känna denna längtan, och så fortsatte Packet direkt efteråt och tog oss till allsång i "Hanna", vemod i "Bröllopsdag", extas i "Packets paradmarsch" och mycker mer. En av de allra bästa spelningarna 2012. Efteråt blev vi tillfrågade av en publikgranne om vi var från Hälsingland, Ljusdalingen Joakim bara log.

Under nio dagar i november trodde jag det var 1982 istället för 2012. Såg Ulf Lundell två gånger, Tant Strul och Strindbergs. Jag hade gärna stannat kvar i 1982, så bra var det!