Bästa låtarna som kom 2014?

Dags att sammanfatta musikåret 2014 med en lista. Den enda listan jag gör för 2014 - och i dessa spellistetider blir det en Spotifylista över bra låtar. Listan är en ögonblicksbild, låtar kommer byta plats och jag kommer upptäcka fler bra låtar som kommit ut 2014. De tio första står i bokstavsordning och delar förstaplats på listan. De nedanför slåss om andraplatsen, typ. Listan är inte på liv och död, faktum är att den jag ägnat mest energi åt att upptäcka i år är Emmylou Harris och med henne har det inte kommit något nytt 2014.

Tomas Andersson Wij - Nu dör en sjöman
Främst bland snyftarna på Tomas Andersson Wijs skilsmässoalbum Mörkrets hastighet - även ifall konkurrensen med förstasingeln "Santa Monica" är hård. Det mörka albumet avslutas trots allt hoppfullt, det är snart nytt år och ett skitår är slut.

Love Antell - En av oss kommer dö ung
Jenny var väldigt på om jag skulle lyssna på den här The Ark-covern, "du kommer verkligen gilla den", och visst gjorde jag det. The Ark har aldrig varit bättre.

Katja Castberg - Frösöns Backar
Jag imponerades stort av Katja Castberg på Göteborgs Visfestival när 2014 ännu var ungt. "Frösöns Backar" står sig fortfarande som en väldigt bra låt.

Rodney Crowell - The Long Journey Home
Revolvermannen ger sig ut på prärien i Montana. Solen går antingen upp eller ned, beroende på smak hos betraktaren. Och Rodney Crowell bjuder på precis sådan USA-romantik som jag är svag för. Hoppas verkligen han och Emmylou Harris spelar "The Long Journey Home" på Way Out West i sommar.

First Aid Kit - Master pretender
First Aid Kit följde upp succén The Lions Roar från 2012 med nästan lika bra Stay Gold. Vilken av låtarna som skulle komma med på den här listan var inte självklart, i morgon hade jag kanske valt "Waitress song", i övermorgon en tredje.

Per Granberg - Har aldrig trott
I år var året när Charta 77-sångaren Per Granberg äntligen släppte sitt soloalbum. De många åren som Kompledigtarrangör har satt sina spår i Granbergs sololåtar. Kalla det visa, kalla det singer-songwriter, kalla det gubbe med efternamn. Bäst var den här duetten med Hasslös finest Caj Karlsson.

Krig & fred - Väder & vind
Förre svågern Carl Magnus band lät sig friskt inspireras av en av Håkan Hellströms bästa och minst kända låtar och fick till den här poppärlan. Jag sörjer fortfarande att jag inte kom iväg på releasespelningen på Jazzhuset i höstas.

Per Persson - Tönnebro
Packet upplöstes och Per Persson aviserade en solokarriär. Den Perssonska stilen känns igen, jag saknar bara Limpans dragspel litegranne och ser fram emot att höra mer.

David Södergrens Hot Five - En lång hård väg
Joakim for till Örebro i somras och såg Perssons Pack - och när han kom hem pratade han om det lokala förbandet. Låten åkte in på min valrörelselista och jag kunde aldrig sluta lyssna på den.

Weeping Willows - (We're In) Different Places
Okej, låten kom ut på singel redan 2013. Men albumet kom i år och låten är skitbra, så klart den ska vara med. Nog så.

Lyssna på dessa tio låtar och tolv till här!

Frösöns backar - vilken låt!

Läs mer om Katja Castberg i gårdagens bloggning från Göteborgs Visfestival.

Talkin' Göteborg med Katja Castberg, Bells Gustafsson och Jan Hammarlund

Eder bloggare tittade förbi Göteborgs Visfestival på Musikens hus igår och såg två akter.

En snöig vinterkväll, en promenad genom gamla kvarter, in genom porten och ner i källaren där en stor publik satt och pimplade öl och vin, åt kakor och njöt av visor. I publiken fanns flera gamla bekantskaper. Måhända är jag lite skadad av den Dylanbok jag började läsa i julas och Pete Seegers bortgång i veckan, men jag fick vibbar av Greenwich Village anno tidigt 1960-tal. Talkin' Göteborg liksom.

Katja Castberg och Bells Gustafsson hade jag aldrig hört förut, men vilka låtar de hade! Refränger, ordvändningar och melodier som satte sej direkt. Till detta en utstrålning som hette duga. De växlade mellan akustisk gitarr, munspel, synth, fiol och tamburin. Bells sjöng en fin cover på Johan Johanssons "Lust". Katja Castberg har en färsk EP ute på Spotify och nu väntar jag bara på att Bells Gustafsson ska få ut sina låtar, särskilt den om delad vårdnad om ett rostigt munspel. De sjöng varannan låt spelningen igenom och gjorde till sist en strålande duett i Säkerts! "Dansa fastän".  

Sista året i gymnasiet, det är snart femton år sedan, tryckte bibliotekarien en nyutkommen bok i handen på mej. Jag tittade ned och såg en röd bok av Håkan Lahger som hette Proggen - musikrörelsens uppgång och fall. "Den här ska du läsa" sa hon. Sagt och gjort. Vid sidan om de långa kapitlen om Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Blå Tåget fanns bland annat ett kortare kapitel om Jan Hammarlund. Han var då ett helt okänt namn för mej och jag blev väldigt fascinerad av det jag läste om honom. Jag ville höra denna skönsjungande visartist, vilken Håkan Lahger skrev att det stod en doft av internationell folkmusik kring. Bibliotekarien fick allt lov att låna ut en bunte LP-skivor från den egna samlingen. Håkan Lahger hade skrivit om "Valarna som sjunger" och jag föll pladask. Det här var verkligen bland det finaste jag någonsin hört. Även andra gamla hits som "Jag vill leva i Europa" och "Skolsången" tilltalade mej. Några månader senare hittade jag två av hans LP-skivor från sjuttitalet, När bandet slutar spela och Innan tåget är på väg på Hold On Records i Borås.

En gång i mitten av 00-talet såg jag Jan Hammarlund göra en kortare spelning på Storan, så igår var bara andra gången jag såg honom. Någon "Valarna som sjunger" fick jag inte höra igår, inte heller några andra gamla hitlåtar. Men jag kan förstå att det för den i sommar 63-årige Jan Hammarlund inte känns jättelockande att sjunga låtar han skrev i tjuguårsåldern. Spelningen dominerades av låtar från hans 00-talsskivor och förra årets Löst folk där han spelat in gamla svenska folksånger, de flesta så gamla att de saknar känd upphovsman. Förstalåt var en mycket bra "Dem som vi behöver", från Röda linjen fick vi bra låtar som "Frasses ständiga otur" och "Täfteå", men tyvärr ingen "Jerusalem". Han spelade även en utmärkt tonsättning av Karin Boyes "Jag vill möta...". Mellansnacket innehöll bland annat en rolig Mikael Wiehe-historia och flera intressanta historier om folksångerna på Löst folk. På sätt och vis var det som om tiden stod stilla, Jan Hammarlund är den evige folksångaren, från medeltidens ballader till det som idag kallas singer-songwriters. Håkan Lahger hade rätt, det är något internationellt över honom.

I morgon blir det ett besök på Göteborgs Visfestival igen för att se bland annat Sanna Carlstedt och Johan Johansson.