Göteborgsvarvet till ära - fem asbra låtar om att springa!

Bruce Springsteen - Born to run
Bassolot. Jag säger bara bassolot. 2:38 in i låten får vi världshistoriens sannolikt bästa bassolo. Så dags är det väl givet att alla löpare lägger in en extra växel och springer ikapp med Garry Tallent? Och då har jag inte ens nämnt allt annat som gör låten till en av de bästa någonsin.

Iron Maiden - Run to the hills
Run to the Älvsborgsbron. Run to the Göta Älvbron. Utan Iron Maiden hade inte hjältemetalen varit densamma. Nu springer inte jag frivilligt, men hade jag gjort det hade "Run to the hills" varit självskriven i lurarna.

The Velvet Underground - Run run run
Kanske mer New Yorks bakgator sent sextital än Avenyn i mitten av tiotalet. Det är tveksamt om Teenage Mary, Uncle Dave, Gypsy Death, Marguerita Passion och de andra skulle springa Göteborgsvarvet. Men det febriga ruset i "Run run run" kan få igång vilka ben som helst, kanske för att komma i mål på Slottsskogsvallen eller kanske för att köpa veckans fix?

Neil Young - Long may you run
Och efter att ha sprungit passar det att varva ner med den här pärlan från Neil Youngs album ihop med Stephen Stills. De två hade alltid haft en komplicerat relation och ändå samarbetat så många gånger. I Buffalo Springfield, i Crosby, Stills, Nash & Young, på den här skivan. Men tydligen avbröts den gemensamma turnén när Neil Young sa åt sin chaufför att ta av på en annan väg, jag vet inte om Stephen Stills spelade själv den kvällen?

Rush - Marathon
Okej, den här låten är inte jättebra och passar definitivt inte att springa till. Men vill en ha med fem låtar om att springa så får en skarva lite på slutet. Samtidigt, jag gillar verkligen Rush och sedan jag förra veckan åter snöat in på Cliff Burton är inte steget långt till Rush. Cliff Burton brukade trots allt uppträda i ett par utsvängda jeans med ett Rushmärke på ena knät och ett Black Sabbathmärke på andra knät. Kul nog är "Marathon" inte en speciell långt låt med Rushmått mätt. Sen är ju Rush bästa låt egentligen "Red barchetta", men det här är ingen lista med billåtar. Det kanske kommer till Svenska Rallyt?

Jag sjunger gärna artisternas lovsång

Sjung ingen lovsång, håll inga tal

Så sjöng Björn Afzelius några år innan sin död, men den gode Björn hade fel. Vi älskar att sjunga lovsång när våra favoritartister har dött.

Visst lyssnade du också på Lou Reed och Velvet Underground för några veckor sedan?

Bland oss som bokför vårt lyssnade på last.fm var det rätt många fler som lyssnade på Lou Reed och Velvet Underground för några veckor sedan jämfört med vad det brukat vara.

Lou Reed

Velvet Underground

Walk on the wild side

Foto: Lisa Karlsson

Lou Reed är död. Det är nu man kanske borde skriva om hur mycket Lou Reed betytt för mej, hur hans skivor och låtar följt med och tröstat genom åren, hur jag såg Lou Reed på Roskildefestivalen 2000 och Hultsfredsfestivalen 2006 och så vidare. Kruxet är bara att det inte skulle vara sant.

Jag har aldrig varit något större fan av Lou Reed, har koll på kanske ett halvdussin sololåtar och såg honom inte på någon av de nämnda festivalspelningarna. Men det innebär inte att jag på något vis ogillar honom. "Sunday morning" och "Venus in furs" är underbara låtar. Å ena sidan vackra som klassiska konstverk, å andra sidan skitiga av storstadsnätter, stimulantia och rännstenen. Velvet Undergrounds vackra och skitiga debut har jag lyssnat på många gånger.

Lou Reeds och Velvet Undergrounds betydelse för rockmusiken går nog inte att underskatta. Velvet Underground & Nico är en egen storfavorit, framförallt första halvan av den, där hittar man min relation med Lou Reed. Även ifall jag minns en perfekt sommardag för något år sedan som jag spenderade med massa sololåtar av den gode Lou Reed och verkligen gillade det jag hörde. Men det var få jag fortsatte lyssna på veckan efter.

"You wear it so well" är väl det närmsta jag kommer en riktig favoritlåt med Lou Reed solo, den upptäckte jag när Plura Jonsson skrev om den i sin självbiografi (hur han tvingat en bartender i Grekland att spela den gång på gång) och senast förra veckan plockade jag med den på en spellista jag gav bort.

Men utöver detta har väl inte riktigt tiden eller intresset funnits för att lyssna in mej på allvar och nu är han död. Samma väg som de andra fyrtiotalistartisterna lär vandra inom en inte alltför avlägsen framtid. Det blir många nekrologer att skriva. 

Om jag inte har helt fel är Velvet Undergrounds debut en av de skivorna man brukar beskriva som att nästan ingen köpte när de kom men de få som köpte den startade egna band och blev framgångsrika. Deras betydelse är enorm och Lou Reed fortsatte vara betydelsefull som soloartist, i sanning en bedrift.   

Kanske är det nu ikväll Lou Reed tar sin walk on the wild side på riktigt?

En gång när jag tappade tron på ungdomen

2009 var jag och Joakim en dag på Putte i Parken. Veckan före hade vi sett att det spelade massa bra grejer på den då rätt färska festivalens första dag, att biljetten inte var så dyr och att resan gick att få till ett överkomligt pris. Vi åkte dit, såg en väldigt massa band, vakade in bussen, Joakim for direkt till Emmaboda och själv for jag hem.

Men under festivalen tappade jag även tron på det unga släktets musiksmak och koll på rockhistorien. Jag hade min Velvet Underground & Nico-tröja på mej, men ett gäng unga grabbar började istället sjunga "Svennebanan" när de såg den. Velvet Underground eller Andy Warhol visste de inget om.

Ur led var tiden.