Inga billiga lösningar till varje pris

Mina tio första bob hund-spelningar följde ungefär samma mall. Utomhus, festival, sommar, rasande energi, rundgång och en Thomas Öberg som var överallt på scen samtidig. Klättrande på förstärkare, svingande sin mick och ständigt med konen, ibland vit, ibland röd och vit, som sin följeslagare. bob hund levererade alltid och jag gick aldrig därifrån besviken.

Min elfte bob hund-spelning, gårdagens föreställning på konserthuset tillsammans med Göteborgssymfonikerna, var helt annorlunda. Något annat kom fram i bob hunds musik. Det vackra, det smärtsamma, det storslagna... Sådant som ofta skymtat igenom på skivorna men inte kommit fram på festivalscenerna. Till och med Thomas Öberg var en delvis ny scengestalt. Han var visserligen den enda på scenen som rörde sig, men till och med hans rörelsemönster var delvis nytt. Det klättrandes inte på några förstärkare om vi säger så - men givetvis var konen med.

bob hunds furiösa synthsmyckade punkrock gick utmärkt att framföra tillsammans med de eminenta Göteborgssymfonikerna. "Helgen v48", "Min trampolin", "Tinnitus i hjärtat" och de nya låtarna "Hollywood nästa" och "Rocka billigt" hörde till kvällens höjdpunkter. När bandet och symfonikerna dessutom kompletterades med körer, på några låtar Popkollokören och på några Göteborgssymfonikernas egen kör, var det inga billiga lösningar till varje pris utan bob hund med extra allt.      

Jag kan inte tänka mej ett bättre sätt att fira helgen vecka 48.

Som snart har tagit slut.

Roskildefestivalen 2015

Ni har fått vänta några dagar, men till sist så.
 

Torsdag och min åttonde Roskildefestival börjar långsamt blekna bort. Post-festival-depressionen har varit något lindrigare än vanligt, men likväl finns tomheten där. Saknaden efter den parallella verklighet jag i år levde i i närmare nio dagar. Vi bor i Camp Bestefar och vi har vår lampskärm. Allt började med att jag och Joakim åkte till Roskilde själva för fem år och sex festivaler sedan. Det kändes som en evighet sedan. Sedan dess har vi fått med oss mer folk. vuxit ihop med andra camp, fått med oss mer folk, tappat folk och fått nya, tagit över flyktingar från camp som inte längre finns och skapat vår egen Orange Feeling. Den här texten kommer mest handla om de band jag såg, men ni som själva varit på Roskilde vet att det egentligen är så mycket mer än musik. Det är hela upplevelsen. Magin.

Då kör vi. 

I år hade Pavillion Junior-scenen ersatts av den tuffa pyramidformade scenen Rising som placerats vid City Center West. På söndagskvällen såg jag isländska trion The Vintage Caravan spela sin kompetenta nostalgiskt tillbakablickande  sjuttitalshårdrock. Bandet imponerade och särskilt fint satt såklart "Babylon" som jag lyssnat på en del innan festivalen. På måndagskvälle var det dags för nästa Risingband. Danska De Underjordiske. Jag hade  sett fram emot bandet eftersom jag verkligen gillade vad jag hört på Spotify. Tyvärr var bandet trist live, det tände aldrig till. Synd på så bra låtar.

En annan förändring i år var att festivalen tidigarelagts en dag, i år öppnade festivalområdet på onsdagen och lördagen var sista dagen. Det kändes hyfsat förvirrande för en vanemänniska som mej, mer än en gång trodde jag torsdagen var fredag och så vidare. Men faktiskt, det var något färre människor som drog hem på lördagen än vad det brukat vara på söndagen. Lite färre bleka fyrkanter där det nyss stått tält en vecka.

Inga ölburar på Roskilde. Ta med din öl var du vill. Gärna i kanna.

Onsdagen bjöd på tre band. Först de gamla vännerna i bob hund. Jag såg bandet för tionde gången på femton år. bob hund levererar alltid och gör aldrig en dålig spelning. Avalontältet var röjigt och jag blev ett kort tag sugen på att göra något jag aldrig vågat och som av lätt insedda själ är förbjudet på Roskilde - crowdsurfa. Men den känslan gick över. Trion "Nu är det väl revolution på gång", "Ett fall och en lösning" och "Tralala lilla molntuss" satt som ett smäck.

Efter bob hund var det dags för Honningbarna. Norrmännen var ett perfekt sätt att följa upp bob hund, om bob hund var den röjiga punkrockens framtidshopp sent nittital är Honningbarna dagens framtid för punkrocken. Roskilde hade varnat för "high energy concert" och där framme röjde den huvudsakligen norska publiken sig nog halvt fördärvade. Själv stod jag långt bak och var lika imponerad som på Pustervik i våras.

Onsdagskvällen avslutades med The War on Drugs. Jag tillhör nog de få som helt missat The War on Drugs och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mej. Campet möttes upp och jag tog hand om vår lampskärm och undrade vad det här skulle vara. Så var det som en Bruce Springsteen i 2015-tappning med inslag av elektronik och Bob Dylan. Jag blev så imponerad. Och lite lätt blödig. Här stod jag och tittade på ett asbra band jag aldrig hört tidigare med fina vänner från campet och höll i vår flagga. På Roskildefestivalen. Jag levde min dröm. Och här ska lyssnas in på The War on Drugs inför Way Out West-festivalen.

På torsdagen hade min syster Jenny, som varit med de fyra senaste åren men i år skulle stå över, aviserat att hon skulle komma förbi på ett endagarsstopp. Som överraskning plockade hon även med sig syster Johanna, så torsdagen gick i syskonen Hellströms tecken. Vi och nästan alla i campet gick och såg Veronica Maggio. Hon lockade en publik långt större än det redan stora Arenatältet. Jag är så glad att jag lyssnat mycket på Maggio innan konserten, för det här var riktigt bra. Hennes låtar handlar om om hjärtesorg och ångest, men i slutändan med ett hopp. Dessutom utsökt framförda.

Eftermiddagen tillbringande vi i gröngräset en bit från Orange där vi sippade öl i solskenet. Ryan Adams spelade. iförd fåniga solglasögon och en tuff Black Flag-tröja, bland annat guldkorn som "Let it ride", "New York, New York" och "Come pick me up". Det passade alldeles perfekt. Så utmärkt tid och placering av Ryan Adams från festivalens sida.

Fredag och dags för The Tallest Man on Earth. Precis som många andra av årets svenska bokningar spelade han på Arena och lockade rätt så stor publik, men den långe hade passat bättre på Orange och med en sittande publik. Jag tyckte det var bäst i upptempolåtarna, medan de lugna låtarna hade svårt att få fäste. Eller vad vet jag? Kanske var jag inte på humör? Förresten är det lite lustigt med en engelsksjungande artist på Roskilde som pratar svenska i mellansnacket.

Något jag alltid försöker göra är att kolla noga i programbladet efter akter som verkar bra. En sådan var Dolomite Minor. Det nämndes influenser från Nirvana och Led Zeppelin och jag gick till ett kanske halvfullt Pavilliontält för att se vad detta nu var. Två unga, trummisen såg knappt ut att vara könsmogen, killar som knappast har ambitionen att bryta ny musikalisk mark men däremot kunde rocka rejält och föra vidare gitarrocken. Bra! Kul att jag gick och såg dem.

Efter Dolomite Minor var det sentomsider dags för Einstürzende Neubauten. På grund av tekniska problem blev bandets konsert rejält försenad och fick kortas. Vilket var synd eftersom Einstürzende bjöd på en av årets bästa spelningar. Jag har varit nyfiken på bandet i hur många år som helst men aldrig kollat upp dem. Deras show, med de många hemmagjorda instrumenten, en svängig Alexander Hacke på ena sidan och en ascool Blixa Bargeld i mitten av helt enkelt asbra. Det har blivit en hel del Einstürzende i veckan och jag är rejält sugen på att åka ner och se dem i Köpenhamn i höst igen. Då förhoppningsvis med en lång show utan tekniska missöden. 

Hypade Goat fick avsluta fredagen för min del och vilken konsert de bjöd på. Hade jag inte vetat att de var från Hisingen hade någon lätt kunnat smälla i mej att det var ett gäng apacheindianer från gränstrakterna mellan USA och Mexico eller varför inte ett legendariskt band från nånstans i västra Afrika. Sångerskorna och dansarna, de två hårda congasspelarna och resten av bandet skapar en otrolig magi och energi. Goat är värda varje hype de får. Och tur jag för några veckor sedan lärde mej att Goat och Ghost inte var samma band.

Lördagskvällen innebar tre konserter för mej. Två legender och ett av nutidens riktigt stora. Thåström inledde min kväll. Och trots att det var bara några månader sedan jag såg honom undrar jag om han inte gjorde festivalens bästa spelning? Precis som i våras var de senaste tio årens skivor grunden i spelningen, men de två Imperietlåtarna var utbytta mot två nya, jag fick en livepremiär på den gamla singeln "Höghussång" och "Vacker död stad" hade dammats av. Och jag har nu hört "Jag är en idiot" på Roskilde, sen blir det aldrig bättre än så. Eller jo, det blir det nog, men likväl, eftersom allt alltid börjar ännu tidigare och det är en av världens bästa böcker är det inte mycket som slår att få höra Thåström spela "Jag är en idiot" i ett tält som under just de minutrarna bannemej fortfarande var grönt. Thåström var årets bästa spelning, överlägset bästa. Fast Pimme, varför bjöd du inte upp nån av danskarna som själva sjungit in "Sönder Boulevard" att sjunga duett med dej?   

Efter Thåström spelade First Aid Kit på samma scen. Jag såg dem för femte gången och de blir nog bara bara bättre och bättre för varje gång. Nu hade de dessutom utökat med ännu en musiker, en slagverksvirtious, och var fem personer på scen. Andra halvan av spelningen speedade de upp och bjöd på ett härligt dansant låturval. "Heaven knows" är en djävulskt svängig låt. En mycket bra festivalspelning av ett band som kommer finnas kvar länge, åtminstone om publiken får bestämma.

Och sist då Paul McCartney. Jag har väl inte alls koll på hans solomaterial och även ifall "Live and let die" är en väldigt bra låt har jag nog knappt hört mer Wings-låtar än så. Men jag hade sett att han brukar spela såväl sagda Wings-låt som sådana som "Hey Jude", "Helter Skelter" och "Let it be". Alltså kunde det här inte gå fel, tänkte jag. För en som ju då är något av en turist i McCartney-land så tog det sin tid, även ifall resten av publikhavet verkade väldigt nöjda och det med allt rätt. Han är proffsig och det märks att han stått på de stora scenenerna i femti år och de goda recensionerna Macca får för sin pågående turné är välförtjänta. Men själv stod jag likväl och tänkte att det inte var någon show i stil med Prince, Kraftwerk eller Stevie Wonder, för att nämna andra legender som fått spela som sista stora namn på Orange de senaste åren. Det fick jag äta upp. Ingen show? Håll käften, Johan. Fyrverkeri! Eld! Entusiasmen från en publik på långt mer än femtitusen! Flaggorna i vinden och minneslunden till vänster. Låtarna "Ob-La-Di, Ob-La-Da", "Band on the run", "Back in the U.S.S.R", "Let it be", "Live and let die" och "Hey Jude" på raken. Och efter det sju låtar till, med en frustande "Helter Skelter" som höjdpunkt. Jag glömde allt jag tänkte första timman eller en och en halv timman. I salute you, Sir Paul.

Vi ses i lampskärmens skugga igen nästa år, campvänner och alla andra.        

Snart har helgen v. 48 tagit slut

Minnenas Motell uppmärksammar naturligtvis helgen v. 48. Gästbloggaren Nils Valdemar Möller var på plats i Borås i helgen.   

Hur firar man bäst helgen v. 48?

Jo, genom att gå på konsert med bob hund förstås! Det är med denna tanke i huvudet som jag sätter mig på bussen till Borås för att återigen se bandet som har varit en trogen vän till mig sedan tidigt 00-tal (det är inte för inte som jag har den piprökande hunden tatuerad på bröstkorgen).

För er som inte har hängt med i svängarna kommer här först en kort resumé av vad som har hänt de senaste åren: I texthäftet till samlingsskivan 10 år bakåt & 100 år framåt skriver managern Marcus Törncrantz att Conny Nimmersjö en gång berättade att ”det mycket väl kunde göras hela skivor med bara fisljud för – som han lovade – 'bob hund är oberäkneliga'.” Och det är lite i den andan som de har verkat de senaste åren. Inte så att de verkligen har spelat in skivor med fisljud (det hade inte varit så kul), men de har gjort väldigt oberäkneliga saker.

"Listan inkluderade allt ifrån samtliga instrument och en stråkorkester till en replokal och en oöm stol."

Sommaren 2013 sa de upp replokalen och sålde alla sina instrument på en bob hund-festival i Helsingborgs hamn. Den här hösten har de bland annat intagit Malmös operascen och gjort musik till stumfilmen A Man With A Movie Camera. När de nu spelar på Borås stadsbibliotek så har de innan konserten skickat ut en lista på allt de behöver låna för att kunna genomföra spelningen. Listan inkluderade allt ifrån samtliga instrument och en stråkorkester till en replokal och en oöm stol. Dagen innan konserten har de också haft ett öppet rep tillsammans med delar av Borås musikliv där det även ska ha skrivit en ny låt tillsammans med gästerna.

Man kan tänka att allt det här bara är billiga pr-knep. Men jag tycker att det är alldeles lysande. Alternativet hade ju varit att fortsätta kuska land och rike runt och spela samma låtar på exakt samma sätt som tidigare (ungefär som Rolling Stones, U2 eller annat valfritt rockband som har hållit på i några decennier). Att istället låna instrument på de ställen de spelar på blir ett sätt att förnya sig och att våga utsätta sig för någonting osäkert.

"Thomas Öberg uppmanar i nästan varje låt ljudteknikern att höja volymen."

Jag hade mina farhågor innan konserten att det kanske inte skulle bli så röjigt och stökigt som det brukar vara på en bob hund-konsert. De spelar ändå mitt inne i ett bibliotek och att det inte finns någon alkohol till försäljning borgar också för en ganska lugn tillställning. Men trots att ljudvolymen är lägre än på vanliga rockkonserter (Thomas Öberg uppmanar i nästan varje låt ljudteknikern att höja volymen) och publiken är lugn och städad så blir det ändå en formidabel konsert. Mycket handlar ju förstås om Thomas Öbergs scenpersonlighet. Till exempel bestämmer han sig vid ett tillfälle för att placera en stol mitt i publiken. Sedan ställer han sig på stolen och börjar vicka på den så att det förflyttas framåt genom publiken, alltmedan han fortsätter sjunga. Jag undrar vilken annan artist som skulle göra något dylikt?

Mellansnacket är som vanligt lysande (”Vi har alltid höga förväntningar på vår publik så nu förväntar vi oss att vår första kvinnliga statsminister så här!”, ”bob hund har publiken med de renaste händerna och de smutsigaste hjärtan – eller om det var tvärtom” etc.) och vi får en hitkavalkad som inkluderar låtar som ”Helgen v. 48” (förstås!), ”Nu är det väl revolution på gång?!”, ”Ska du hänga med? Nä!” och ”Tralala lilla molntuss”. I den sistnämnda låten händer för övrigt något oväntat. Bandet har till att börja med svårt att komma på hur den börjar och när de väl har kommit igång så går Connys förstärkare sönder vilket gör att resten av bandet får spela versen ett antal gånger innan han kan komma in i låten igen. Men faktum är att det inte gör någonting. Thomas underhåller publiken under tiden och att jag tänker att just det här är en del av poängen till att de har valt att låna instrument och så vidare. Allt måste inte vara kliniskt perfekt, det kan få bli lite fel ibland.

"Allt måste inte vara kliniskt perfekt, det kan få bli lite fel ibland."

En viktig anledning till att det låter så bra är också de gästande insatserna från Borås musikliv. En kille på saxofon gör ett grymt inhopp i ”Blommor på brinnande fartyg” och det lokala bandet Tramp Stamp tar över instrumenten i ”Billiga lösningar till varje pris” och fortsätter att spela låten medan bob hund själva kliver av scenen. Därefter spelar de en egen punkig låt som handlar om att inte kunna prata spanska. Det är energiskt och faktiskt riktigt bra, kanske låter det till och med lite som bob hund själva gjorde på sina tidiga spelningar. Efter detta kliver bob hund på igen och tillsammans med en stor kör som står på en trappa bakom scenen framför de låten ”Åh döds”. De avslutar med ”Allt på ett kort”, ”Festen är över” och till slut ”Jag rear ut min själ”. Där och då inser jag återigen varför det här bandet har betytt och kanske fortfarande betyder mer än något annat band för mig. Och alldeles snart har helgen v. 48 tagit slut.

Snart har helgen vecka 48 tagit slut

Om någon vecka kan vi kolla hur den nu femton år gamla bob hund-klassikern skjutit i höjden i scrobblingsstatistiken. På Kellys spelades förstås låten igår och Facebookvän efter Facebookvän har refererat till låten helgen med det magiska numret. Jag har sprungit över ett torg och tänkt att jag borde gått över det.

För två år sedan var vi några som hade helgen-vecka-48-fest, "Helgen v 48" spelades 48 gånger under kvällen. En udda men trevlig tillställning.  

Varifrån bob hund fick idén till en låt om just helgen vecka 48 och vad den helgen kan tänkas innehålla får vi kanske aldrig reda på, men visst piggar det upp att ha en helg att fira såhär om hösten?

Nu kör vi!

Minnen från Hultsfred del ett: Konserter

Häromdagen dog Hultsfredsfestivalen och det är hög tid för lite Hultsfredsnostalgi.
Först ett par konserter.

Bland skurkar, helgon och vanligt folk, Hawaii 1999
Jag insåg inte riktigt där och då hur betydelsefull den halva konserten jag såg med artistkollektivet Bland skurkar, helgon och vanligt folk skulle bli för mej. Först blev jag självaglad över att ha fått höra Johan Johansson sjunga KSMB-klassikern "Polsk zchlager" och gensvaret Lars Winnerbäcks "Med solen i ögonen" fick från den stora publiken fick mej att inse att det nog var dags att kolla upp mer än "Balladen om konsekvenser" och "Låg" med den där Winnerbäck. Hemkommen vill jag minnas att jag lånade Johan Johanssons Flum från Fredrik och och beställde min första skiva med Stefan Sundström. Och han Kjell Höglund verkade ju intressant? Jag upptäckte en lång rad av mina blivande favoritartister där en varm lördagsförmiddag på min första Hultfredsfestival.

bob hund, Hawaii 2000
Från början skulle jag inte ens ha varit där. Jag hade tänkt gå till Teaterladan och se The Hives och The (International) Noice Conspiracy, men av okänd anledning (det kan ha varit en del sprit inblandat) så hamnade jag framför Hawaiiscenen strax efter midnatt på torsdagskvällen. Först är det nästan helt mörkt på scen, sen drar en instrumentallåt igång och ut kom Thomas Öberg och de andra. Bandet trollband mej och hela Hawaiipubliken. Marken skakade, gruset rök och jag förstod att bob hund var mer än en mediahype. Jag kände inte till en enda låt men älskade det jag hörde.

Ulf Stureson, E1 2000
Vem Ulf Stureson var och hur han lät visste jag väl egentligen inte riktigt, men han hade ju varit med i Traste Lindéns Kvintett och gästat Skurkarna på deras turné någon månad före Hultsfred 2000. Jag blev nyfiken och traskade ned till E1. Det visade sig vara singersongwriterpop. Tyvärr lockade inte Ulf mer än 15-20 personer om jag minns rätt, synd för de som missade honom eftersom det var riktigt bra. Mitt i konserten gick hela bandet utom Ulf och den andre gitarristen av scen, tillsammans körde de "Sommarbarn", och det var kärlek direkt. Vilken låt!

Marit Bergman, Pampas 2003
Pampasscenen var underbart inramat av björkarna och en vacker sommarkväll. Så klev Marit på. På ett år hade hon vandrat från minsta (eller näst minsta scen egentligen, på demoscenen spelade hon ju redan 2001) till näst största scen. Alla vi som börjat uppskatta henne under året fick äntligen vår chans. Jonas pratar fortfarande om den spelningen ibland. Jag tror det var där och då Marit tog steget ut till en större och bredare publik. Vitklädd, med blommor i håret och ett superbra band. Under konserten spelades flera av scenerna till videon på den nya låten "From now on" in. Youtube har spärrat videon men den finns hos MTV. Se den och få något av känslan från den magiska junikvällen till livs. (Utdrag från när jag bloggade om Marit Bergman 121222).

Turbonegro, Pampas 2003
Det började redan i kön in till festivalområdet, spontan allsång till "I got erection" i den månghövdade kön. Vi var många som ville se Turbonegro, som gett ut sin första skiva på fem år och hittat fram till många nya fans sedan de återförenats för ett par spelningar sommaren innan. Ja, jag missade Hultsfredsspelningen 2002, någon gång borde man kanske göra en lista över alla festivalspelningar man missat eftersom man ännu inte upptäckt akten ifråga... Nåväl, jag tog igen det med råge 2003. Det var deathpunk och homodenim en timma framför Pampasscenen med "kejsaren av europeisk rocknroll" och hans mannar.

Vilka konserter minns du bäst från Hultsfred?