Kungarna från Broadway på hemmaplan

Så hände det till sist. Eder bloggare tog Bus4You genom ljuva livet och for till Norrköping för att se sitt favoritband Eldkvarn på vad som brukar anses vara hemmaplan. En stående inbjudan från Daggis sedan några år tillbaka var till sist dags att tacka ja till. Joakim gjorde mej sällskap och tidigt i torsdags morse for vi österut.

Norrköping är på många vis en viktig stad inom den del av svenskt musikliv den här bloggen sätter så högt. Inte bara Eldkvarn, utan även Magnus Johansson och Ulf Lundell har skrivit om den gamla industristaden vid Motala Ström. Liksom 23till, Beat Butchers-bandet som inte var speciellt mycket punk men ändå alltid fanns med i de sammanhangen. Till sist förstod jag deras gamla Även vackra fåglar skiter-hit "Sista supen". Allt föll på plats när jag stod utanför Sista supen och Daggis berättade historien om galgbacken.

Det var åtta år sedan jag senast var i Norrköping och den gången fanns inte mycket tid för musikaliska vandringar. Det togs igen med råge den här gången. Med Daggis som värd förevisades först Magnus Johansson-land, Drottninggatan och Tyska Torget. Dock utan varesig spårvagnar som körde ikapp eller någon blåsorkester. En kan inte få allt.

Givetvis blev det även ett besök på Cafe Broadway och hörnet Tunnbindaregatan-Bråddgatan. Klassisk mark och känt långt utanför de allra mest nördiga Eldkvarnkretsarna, det räcker att ha varit på vilken Eldkvarnspelning som helst i några år och hört "Kungarna från Broadway" påas. Det var kul att äntligen få se den omtalade skylten och äta en Eldkvarnare på caféet.

Och så gick vi på Kungsgatan, St Persgatan och givetvis ner för Södra Promenaden. förbi Halvars kiosk (även ifall byggnaden väl är ny?), "plugget" och den nuförtiden inte fullt så nya bibblan.

Jag går på promenaden

Jag hade funderar mycket på hur det skulle vara att se Eldkvarn i just Norrköping. Att se ett band eller en artist på hemmaplan brukar alltid vara speciellt, sen går det verkligen att diskutera hur mycket hemmaplan Norrköping faktiskt är för Eldkvarn. Av de sex som stod på scen i torsdags är bara de tre i frontlinjen, bröderna Jonsson och Tony Thorén, från Norrköping. Även ifall Tony bodde sina första år i Kortedala. De andra tre är inte från Norrköping och det är mer än fyrti år sedan bandet drog till Stockholm. Likväl har Eldkvarn sjungit mycket om Norrköping och staden har svarat upp gentemot bandet. Så okej, Norrköping är hemmaplan. En text som den här är i högsta grad med och bygger historien om Norrköping och Eldkvarn.

Bandet inledde med fyra säkra kort, "Barn av sommarnatten", "Fulla för kärlekens skull", "Somliga går med trasiga skor" och "Pojkar, pojkar, pojkar". Det är nästan så man kan tro att de var aningen osäkra på publiken, eller snarare var det väl den vanliga setlistan för den här turnén. Och en inledning som känns igen ganska mycket från såväl Karlskrona i vintras som Göteborg förra året. Och "Pojkar, pojkar, pojkar" får väl till sist anses ha bytt plats i setlistan på riktigt. Från sin klassiska plats sist i ordinarie set till just låt nummer fyra.

Eldkvarn lockar folk i Norrköping, inget snack om den saken, spelstället var kanske inte det största jag sett men det var helt knökat och platsen framför scen kändes lite underdimensionerad i förhållande till hur många av besökarna som faktiskt var där för att se bandet. Det var större åldersspridning än vad det brukar vara på Eldkvarnkonsert, även ifall flera av de yngre besökarna definitivt var Pluras kök-grabbar (även kallat "sköna killar" TM) av den typen som lätt pratar sönder en lugn låt och skrålar sönder en upptempohit. Låt vara att setlistan nästan helt var fri från lugna låtar.

"Kungsholmskopplet" fanns kvar i setlistan från turnén förra hösten-vintern och var en av kvällens bästa låtar. Carla och Claes von Heijne gör låten till en härligt bakåtblickande rocknrollexplosion. Adrian Moddigård stod i vanlig ordning för några av kvällens bästa låtar, "Jag har gjort det igen" och "Ettt fall av kärlek", vilken röst och vilken utstrålning den killen har. En annan låt som funnits med ett tag nu och jag fick höra för tredje gången var Carlas gamla pärla "Runt solen". Till de mer obskyra låtvalen för väl även föras "Största skvallret i stan", en av de mindre kända låtarna från Kungarna från Broadway, men icke desto mindre en av de bästa på skivan.

 
Plura tillbringade våren på turné med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg spelandes covers på amerikanska artister och en av låtarna från den turnén fick följa med till Eldkvarns turné. Wiehes översättning av den klassiska "Always on my mind", "Jag tänkte jämnt på dig". En bra cover som gärna får finnas med nästa gång Eldkvarn spelar in nytt, när det nu blir.

"Jag tänkte jämnt på dig" var kvällens enda livepremiär för min del, vilket kanske inte är så konstigt när jag såg bandet för femtonde gången och de inte släppt en ny skiva på snart fyra år. Och jag hade gärna hört fler låtar om Norrköping, vart var "3:ans spårvagn genom ljuva livet", "Landsortsgrabb" och "27"?

Men livepremiärer eller ej, låturval hit och dit, likväl vill jag verkligen se Eldkvarn på varje turné. Jag behöver en dos Eldkvarn live minst en gång i halvåret. Jag vill höra sångerna om den stora landsvägen, barerna, sorgerna, kärleken och småstäderna.

1. Barn av sommarnatten
2. Fulla för kärlekens skull
3. Somliga går med trasiga skor
4. Pojkar, pojkar, pojkar
5. Jag tänkte jämnt på dig
6. Kungsholmskopplet
7. Största skvallret i stan
8. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
9. Alice
10. Runt solen
11. Vår lilla stad
12. Kärlekens tunga
13. En liten kyss av dig
14. Kungarna från Broadway


15. I skydd av mörkret
16. Ett fall av kärlek (sång: Adrian Modiggård)
17. Söders kors

Eldkvarn tände till sist Karlskronapublikens låga

Eder bloggare såg tillsammans med sin syster Johanna Eldkvarn på Karlskrona Konsthall i lördags. Samma ställe där eder bloggare såg Karlskrona för ganska så precis fyra år sedan. Johanna såg dem för första gången och hälsar att hon gärna ser dem igen.
 
Jag hade glömt hur bra Konsthallen var för en konsert av det här slaget. Med bar längst bak i lokalen (med riktiga ölflaskor, inga jävla plastglas!), stående publik och en ganska liten lokal uppstod en rockklubbskänsla som passade kvällens Eldkvarn utmärkt. Setlistan var nästan helt befriad från lugna låtar utan fokus låg på upptempolåtarna. Inledande "Hunger Hotell" var en välkommen comeback i livesetet och visade vilken nivå Eldkvarn ville sätta för kvällen. Fast nog gick den lite snabbare på skiva?

Det är tre år sedan Eldkvarn släppte någon ny skiva, men åtminstone frontfiguren Plura Jonsson har hållit sig aktuell genom folkkära teveprogram och kokböcker. Och bandet är ännu intressant nog för att locka 400 personer till en konsert i Karlskrona. När Plura intervjuades i Dalarnas Tidning för några veckor sedan inför ett av de första stoppen på turnén kändes det som en aningen turnéovillig och opeppad frontfigur, av det syntes ingenting på Konsthallens scen.

Publiken verkade glad men var samtidigt lite svårflirtad. Hits som "Fulla för kärlekens skull", "Pojkar, pojkar, pojkar" och "Alice" mottogs avvaktande. Först en bra bit in på konserten hade blygseln släppt, antagligen i takt med att fler ölflaskor tömts. Vid den från teve kända "Vår lilla stad" tände publiken till på allvar. Publikens låga hölls brinnande genom det avslutande hitsvepet "Kärlekens tunga", "En liten kyss av dig" och "Kungarna från Broadway" och minsann om det inte även brann till från publiken i refrängen på inledande extranumret och Corneliscovern "Somliga går med trasiga skor".

"Kungsholmskopplet" var en av kvällens höjdpunkter för egen del. Den svängde som tusan i samspelet mellan Carla Jonssons blanka (nåja) gitarr och maskinisten (hihi) Claes von Heijnes piano. Låten svängde som gick den på svart bensin (touche!). Som vanligt var även låtarna Adrian Modiggård valt ut att sjunga bland höjdpunkterna. Grymma versioner av de gamla Genom ljuva livet-klassikerna "Allt vad du vill ha" och "Jag har gjort det igen". Soulpunk brukar jag kalla Adrians insatser, så kändes även den här kvällen.

Foto: Johanna Hellström

 Visst är det fascinerande? Lördagskvällen var min fjortonde Eldkvarnkonsert. Men ännu kan jag få höra livedebuter för egen del, trots att de som sagt inte har släppt något nytt på flera år fick jag tre livedebuter. Dels redan nämnda "Kungsholmskopplet" och "Allt vad du vill ha", vilka jag faktiskt trodde jag hört någon enstaka gång men när jag skulle föra in dem i min statisik över Eldkvarnlåtar jag hört live såg jag att de var nya. Och dels avslutande "Söders kors", när jag såg att Tony Thorén gick av scen och Werner Modiggård klev bort från trummorna gissade jag på "Ikväll" och hann tänka att det var väl synd, att de inte inte ville göra något nytt, men så blev det en ny allsångslåt! Jag log och sjöng med för full hals.

I vår ska Plura ut och sjunga covers av Bob Dylan, Tom Waits och Leonard Cohen på svenska ihop med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg. Själv längtar till sommaren då den gamla kvarnen ger sig ut på vägarna igen. Eldkvarn är en grupp och gör sig bäst som grupp. Då finns det ingenting som slår dem.

1. Hunger Hotell
2. Fulla för kärlekens skull
3. Barn av sommarnatten
4. Pojkar, pojkar, pojkar
5. I skydd av mörkret
6. Kungsholmskopplet
7. Be-Bop-A-Lula-Land
8. Allt vad du vill ha (sång: Adrian Modiggård)
9. Alice
10. Runt solen
11. Vår lilla stad
12. Kärlekens tunga
13. En liten kyss av dig
14. Kungarna från Broadway
15. Somliga går med trasiga skor
16. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
17. Söders kors

Död stjärna är betydligt bättre än sitt eftermäle

Död stjärna hör inte till Eldkvarns mer kända alster, inklämd som den är mellan de hyllade Limbo och Atlantis. I den ambitiösa boxen Den goda skörden nämns skivan knappt och i bandets setlistor de senaste åren har den inte satt några djupare spår. Död stjärna framstår idag lätt som en av de där "halvdåliga skivorna" det ofta talas om.

 

För mej är Död stjärna ändå speciell, det var den första skivan jag köpte när jag tillbringat ett år i sällskap med Limbo och den utmärkta samlingen Eldkvarns bästa från 2000. Tidig höst 2002 hade skivan ett år på nacken, hade åkt ned till midprice på Ginza och fick komma med i en beställning. Jag bör ha resonerat som så att om jag skulle få chansen att se bandet live var det bäst att ha hört det nyaste materialet. 

Om Död stjärna är mer eller mindre bortglömd idag hur mottogs den då när den kom?

Visa oss, Google.

"Sammanfattningsvis gör Eldkvarn sitt jobb som vanligt. I början lyssnar jag och känner efter. Men när fem låtar gått tröttnar jag och önskar att plattan ska ta slut snart. Eldkvarn är ett av de där banden som gör sig bäst i korta stunder."
(Dagensskiva.com)

"Död stjärna har inte ett lika konstnärligt djup som Limbo, men ändå, åter en mycket bra skiva från Eldkvarn."
(SvD)

"Och efter ytterligare en skiva som kvalar in bland svenska klassiker inser man att ingenting stoppar kungarna från Broadway. Eldkvarn står upp än."
(Musiklandet) 

"Eldkvarn år 2001 är lika vitala som när de spelade Musik för miljonärer för tjugo år sedan."
(Nöjesguiden)

"Jag är fortfarande lite besviken på delar av "Död stjärna", den känns ibland aningen snabbskissad jämförd med den tunga, ambitiösa "Limbo". Men när Eldkvarn här flätar ihop materialet från de två albumen faller bitar på plats och flera låtar växer." 
(Aftonbladet, recenserar turnépremiären)

Inga sågningar, tvärtom en övervägande bra kritik även ifall skivan står i skuggan av Limbo. Men visst uppskattades Död stjärna när den kom. På försäljningslistan gick skivan in på plats 11 och den stannade kvar på listan fem veckor. På den här tiden såldes det gott om skivor och Eldkvarns publik hade definitivt inte tagit till sej mp3:orna. De vann måhända ingen ny publik på skivan men fansen köpte den.   

Jag minns hur jag satt och läste pressinfon om skivan och där stod att läsa om hur Plura Jonsson nu åter sjunger om Broadway, men den här gången är det inte barndomens Bråddgatan i Norrköping utan verkligheten Broadway i New York. Plura hade tillbringat mycket tid i den stora staden senaste åren (senare har vi kunnat läsa om detta i bloggen och boken Resan genom ensamheten). Någon vecka efter att skivan släppts inträffade terrorattentatet i New York. Kusligt. 

Hösten och vintern 2002 - när skivan alltså hade ett år på nacken - lyssnade jag igenom Död stjärna, både hemma vid stereon och genom att systematiskt plocka med låt efter låt på mina bussblandband. Jag minns att jag inte tycker skivan är lika bra som Limbo och hitsamlingen, men samtidigt var den ingalunda dålig. Nån gång kring nyår bör jag ha hunnit ge alla låtar en rejäl chans. Den långa "Kvicksilver" fanns med på bussblandbandet när jag for ut till Tranemo för julfirande.  

Häromveckan klickade jag mej fram till skivan på Spotify och började lyssna igen. Utöver "Runt solen" och "En farlig väg" har jag inte lyssnat speciellt mycket på skivan sedan nyåret 02-03. Vad skulle möta mej? Vad skulle jag tycka om skivan idag?

Död stjärna lider verkligen, precis som när den kom för mer än tolv år sedan, av jämförelserna med Limbo. På sätt och vis är det som att Eldkvarn försökte göra en Limbo 2,0, men utan att ha lika bra låtar eller en lika hård producent som Peter LeMarc. Hade skivan kommit efter en annan Eldkvarnskiva hade den nog klarat domen från kritiker, lyssnare och eftervärld bättre. 

Många av låtarna går alltså i samma stil som Limbo, men det finns även upptempolåtar såsom "Jag står upp än" (enda låten jag hört live från skivan, den fanns med på två spelningar 2011) och "En farlig väg". Annars präglas skivan av att låtarna går att dela upp i två högar, den nyförälskade högen och högen med låtar som handlar om att ha blivit ensam igen. Plura bearbetar både ett avslutat och ett påbörjat förhållande på Död stjärna. Det gör att en bitter och nästan hatisk låt som titellåten kan följas av den extatiskt nykära "Jag älskar dig". Skivans texter är minst sagt splittrade.

De två låtar jag genom åren fortsatt lyssna på från skivan, Carlas "Runt solen" och "En farlig väg", är fortsatt högklassiga. Varför inte plocka in någon av dem på setlistorna nu 2014?

Titellåten, "Jag älskar dig" och "Maria inför Gud" är bra låtar. Den 7 minuter och 39 sekunder långa "Kvicksilver" är en mycket bra låt när man lyssnar på den, inte minst Claes von Heijnes orgel bidrar till låtens magi. Men till skillnad från andra långa Eldkvarnepos som "Blues för Bodil Malmsten" och "27" stannar den inte kvar i medvetandet på samma sätt när låten klingat ut. Kanske behöver den ännu mer tid? Jag vill gilla den ännu mer än vad jag gör.  

En låttrio jag inte riktigt tänkt på tidigare men som verkligen framstod som några av skivans starkaste när jag åter plockade fram skivan är "Jag har inte tänkt på dig", "Låt kärleken stanna kvar" och "Mitt hjärta tillhör dig". Tre låtar som följer en tidslinje, dig-et byter identitet och Plura går vidare med en from förhoppning om evig kärlek. Är det några låtar jag plockar med mig från min återkomst till Död stjärna så är det dessa låtar. De håller mycket hög klass alla tre och hade tvivelsutan kvalat in på vilken av Eldkvarns mer kända skivor som helst.

Samtidigt är det alltför uppenbart att skivan är för lång och hade mått bra av hårdare redigering. Bara för att CD-formatet så tillåter måste man inte pressa in tolv låtar och nästan en timmas speltid. Med 9-10 låtar hade skivan direkt blivit så mycket bättre. En mer bestämd producent hade säkert uppmanat Plura att stryka låtar som "Svarta segel" och "Allting jag aldrig fick av dig", de är för smutsiga och funkade säkert som skön terapi när de skrevs, men de behöver inte ges ut. Titellåten och "Jag står upp än" räcker till.

Faktum är att skivan saknar en riktigt tydlig hit, nu är Eldkvarn i högsta grad ett albumband men likväl behöver en skiva en hitlåt. "Jag står upp än" släpptes som singel men den har inte samma nerv i sej som senare års hitsinglar. Bandet kände tydligen detsamma, för lagom till att låten plockades in på setlistorna 2011 spelades den in på nytt en kortare och mer snärtig version som också släpptes på Den goda skörden. "En farlig väg" hade kanske kunnat passa bättre att lansera?     

Men hitsingel eller ej och låt gå för några halvdana låtar - Död stjärna är betydligt bättre än sitt eftermäle. Alla Eldkvarnfans borde ge skivan en chans. Ni kommer gilla den. 
  
De många låtarna och de blandade känslorna gav tydligen Plura skrivkramp, för efter Död stjärna kom ingen skiva med nytt material på nästan fyra år. Ett så långt uppehåll har bandet aldrig haft. Framåt jul 2002 släppte de "coverskivan" Brott lönar sig alltid, där bandet gjorde egna versioner av låtar Plura skrivit till andra. Där har vi en Eldkvarnskiva jag faktiskt aldrig lyssnat på i sin helhet. Det får bli en annan ledighet det.

Kungarna från Broadway bjöd Göteborg på gitarrdueller och soulpunk

Eldkvarn, Trädgårdsföreningen, Göteborg, 18 december 
 

Vid en första anblick står han vid Plura Jonssons vänstra sida klart i skuggan av bröderna Jonsson. Men ibland så händer det och Tony Thorén, Eldkvarns basist sedan start och den enda som utöver Plura varit med precis hela tiden, blixtrar till i en rockpose som hade platsat i Hellacopters eller The Soundtrack Of Our Lives. Jag är inte kompetent nog att bedöma hans basspel, men jag vet att han är en av Eldkvarns viktigaste beståndsdelar. Ett av fundamenten. En av kungarna från Broadway.

Trots allt strålkastarljus som varit på Plura de senaste åren är Eldkvarn verkligen ett band, i teorin fem personer, men de senaste åren i praktiken sju personer med Adrian Modiggård och Marcus Olsson som stadiga gästmusiker. Alla är viktiga kuggar i det evighetsmaskineri som bildar Sveriges mest långlivade rockband, som dessutom befunnit sig ute på vägarna mer eller mindre konstant sedan sjuttitalet. Live blir samspelet och magin ännu tydligare. Claes von Heijnes minspel och Tony Thoréns blixtrande poser borde uppmärksammas i samma utsträckning som Pluras mage.

Igår var första gången jag såg Eldkvarn på ett år och även ifall det varit ett plågsamt långt uppehåll gjorde det också spänningen extra stor inför onsdagens konsert. Vilka låtar skulle finnas med på setlistan? Med tanke på att de dessutom inte har någon aktuell skiva att turnera på var det länge sedan jag var så nollställd inför en Eldkvarnkonsert.

De inledde med en av mina favoritlåtar, den alldeles för bortglömda "Nånting måste gå sönder", en ballad i samma klass som "Blues för Bodil Malmsten" och "27". Tyvärr pratades den sönder en del av några pratglada typer strax bakom mej som föredrog att prata på låtar de inte kände igen. Märkligt, jag tycker inte ens en ballad borde kunna bli sönderpratad när man står längst fram på ett uteställe. Och då tänker jag inte på publikens hyfs utan att ljudvolymen borde omöjliggöra det. Men inte då, såpass lågt var ljudet. Efter ett hyschande (ja, farbror har nu hyschat på en konsert) blev låten mer njutbar.

Kungarna från Broadway dominerade setlistan med hela sju låtar av sammanlagt nitton. För egen del fick jag fyra livepremiärer. Trots att bara en "ny" låt kommit under året, Pluras cover på Mauro Scoccos "Jag saknar oss" och vilken hit den blir i händerna på Eldkvarn! "Jag saknar oss", "Största skvallret i stan", "Å'hej Å'hå" och "Vill inte förlora igen" kan nu föras in på listan över Eldkvarnlåtar jag hört live. "Största skvallret i stan" bjöd på den elgitarrduell mellan Plura och Carla jag hoppades skulle komma någon gång och följdes av ett långt jazzigt solospel av Claes von Heijne, läckert!

Setlistan skulle kunna kallas något defensiv, bara en handfull låtar från denna sidan millenieskiftet och heller inget från Limbo. Så defensiva brukar inte Eldkvarn vara live, Plura menade att de nya låtarna var för svåra att spela, faen vet. Kanske passade de på att plocka fram mer gamla låtar nu när de inte spelar på en aktuell skiva? Och måhända har de spelat sej lite trötta på en del mer aktuella låtar.

Precis som förra året klev Adrin Modiggård fram och tog micken vid några tillfällen, han lyfte verkligen Genom ljuva livet-låtarna "Jag har gjort det igen" och "Ett fall av kärlek", soulpunk av den bästa sort. Han har dessutom vuxit till en scenperson av rang. 

En annan höjdpunkt var "Mina stjärnor har slocknat", den känns som en dussinlåt på skiva och inför konserterna brukar jag hoppas de pensionerat den där utslitna låten nu, men varje gång gång den dyker upp slås jag av hur fruktansvärt bra den funkar live. Carla är alltid en underbar gitarrist och på den här låten får han verkligen excellera.

Och på tal om höjdpunkter, kvartetten "I skydd av mörket" (med underbara körer av Carla, Tony och Adrian), "Nerför floden", "Kungarna från Broadway" och "Kärlekens tunga" funkar på varje Eldkvarnkonsert. Varje bandet eller publiken verka kunna tröttna på dem. Och varför skulle vi? 

Plura ursäktade sin egen brist på hopp och rörelse med att han var förbjuden att hoppa på grund av ryggont - och här är vi inne på något intressant. Jag gillade verkligen att se Eldkvarn live på en krog, stående vid ett kravallstaket sippandes på öl, det är skillnad det mot konserthusen. Men borde inte Eldkvarn nästa gång de spelar i konserthus ta det hela fullt ut och själva sätta sej ned? Plocka bort upptempolåtarna och lyfta fram balladerna och finliret än mer? Som en skön kontrast gentemot det Eldkvarn som spelades i veckan och jag hoppas få se ett par gånger i sommar. Det går inte att få nog av den sprittande spelglädjen och berättelserna från livet och den stora landsvägen.

Efter konserten i Göteborg for de till Norrköping för turnéavslutning på det som, trots att bandet bott i Stockholm i fyrtio år och de flesta på scen inte kommer därifrån, ändock kan kallas hemmaplan. Igår avslutade Eldkvarn ännu en av sina turnéer där de åkt från stad till stad och spelat sina låtar om små och stora städer, brustna hjärtan och ett glas till i baren. Till våren tar de hör och häpna turnéledigt men till sommaren är de tillbaks igen. Och fortsätter på vägen till paradiset...

1. Nånting måste gå sönder
2. Vill inte förlora igen
3. Ta min hand
4. De berömdas aveny
5. En liten kyss av dig
6. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
7. Fulla för kärlekens skull
8. Jag saknar oss
9. Vår lilla stad
10. Största skvallret i stan
11. Kärlekens tunga
12. Mina stjärnor har slocknat
13. Å'hej Å'hå
14. Kungarna från Broadway
15. Pojkar pojkar pojkar


16. Nerför floden
17. Ett fall av kärlek (sång: Adrian Modiggård)
18. I skydd av mörkret
19. Ikväll

Hjärtat fullt av sånger

Jag tog cykeln ut till Saltö. Efter att ha passerat båtklubben, där ett ivrigt vårfejande pågick, och kolerakyrkogården parkerade jag cykeln precis innan bron över till Dragsö. Traskade upp mot klipporna och ner till vattnet. Där ute, på Saltö Klippor, hade jag tänkt tillbringa förmiddagen innan det var dags för Record Store Day. Första Saltöbesöket sedan i höstas. Jag letade reda på ett soligt ställe som erbjöd ryggstöd, plockade fram termos, bullar, bok och slog på Eldkvarns Lyckliga tider på iphonen. Musiken ackompanjerades av sjöfåglarnas ljud och vattnets skvalp mot klipporna. Jag njöt.  

Lyckliga tider har alltid varit ett rätt anonymt Eldkvarnalbum för mej, ett av många halvdana mellan bandets toppar. Samtidigt som det faktiskt var med en Lyckliga tider-låt jag började mitt Eldkvarnlyssnande en sommar i början av 00-talet. Ett par av låtarna har jag lyssnat en hel del på, till exempel "Jag är bättre än dej" och "Nånting måste gå sönder", men några hörde jag för första gången när jag lyssnade igenom hela skivan igår förmiddag.

Fredrik Virtanen (där dök han upp igen) skrev i Eldkvarnboxen som kom häromåret att Lyckliga tider var ett minst lika bra album som Limbo. Lyckliga tider var dessutom första albumet med den nuvarande Eldkvarnsättningen, några år tidigare hade både Claes von Heijne och Werner Modiggård återvänt till bandet. Samtidigt så skrev Expressen i sin recension av skivan att Eldkvarn inte längre behövdes. Men efter att förra veckan åter ha snöat in på Carla Jonsson-kompositionerna "Lilla Paris" och "Mats ur skolan" kände jag att det nu var dags att ta sig ann skivan i sin helhet. En solig förmiddag på Saltö kändes som rätt tid och plats för det.

 
Lyckliga tider är en väldigt typisk Eldkvarnskiva, det är en halvakustiska låtar som andas kust, lantluft och småstäder. Omslagsbilden och att den liksom Utanför lagen är inspelad i Silencestudion i Värmlandsskogarna gör naturligtvis sitt till.

Att "Nånting måste gå sönder", "Jag är bättre än dej", "Mats ur skolan" och "Lilla Paris" är utsökta låtar visste jag sedan tidigare. Men igår upptäckte jag sådana som "Lördagkväll - söndagmorgon" och "Ingenting gör ont".

"Lördagkväll - söndagmorgon" är verkligen Eldkvarn och Plura Jonsson på sin mest klassiska mark. Smaka bara på låttiteln, vad säger den?

Vi är i en spökstad. "Solen har gått ner och det är långt till söndagmorgon" och vi är på ett nersläckt järnvägshotell dit ingen längre kommer och som tågen går förbi. Hjärtat är fullt av sånger. Refrängen är nästan allsångsvänlig. I bakgrunden ligger en underbar hammondorgel. "Lördagkväll - söndagmorgon" brukar inte nämnas när Eldkvarns bästa låtar listas, det borde den göra.

Men tyvärr är skivan lite för lång, den hade med fördel kunnat kortas med två-tre låtar och därmed tappa lite av den barlast som gör att skivan alltför lätt kan avfärdas som en halvdan mellanskiva. Inte blir det lättare av att skivan inleds med den förhållandevis anonyma "Om stjärnor faller". Men redan på andra låten är skivan igång med, just det "Lördagkväll - söndagmorgon". Den följs av "Ingenting gör ont", även det en låt med hitpotential.

"Nånting måste gå sönder" och "Jag är bättre än dej" är inga okända låtar för Eldkvarnpubliken, episka låtar, den ena sorgsen den andra aggressiv. De hör väl till de mer kända från Lyckliga tider, och det med all rätt.   

Lustigt nog förekommer frasen "på andra sidan regnet" i den countrydoftande "Ut i det blå", nästan femton år senare blev frasen en låttitel på De berömdas aveny.

En särskild kul detalj med skivan är den även bjuder på ett av mycket få (kanske det enda?) tillfällen då bröder Jonsson faktiskt sjunger duett. Lyssna på "Mats ur skolan". Samma låt är även en av få lite gladare låtar. Trots skivans titel är det ingen yster partiskiva eller någon som inger särskilt mycket hopp, tvärtom. Vemodet är ständigt närvarande, kanske förebådar det Limbo?    

Efter en timma var teet urdrucket och skivan genomlyssnad. Jag cyklade in mot stan igen. 

Eldkvarn & mej del tre: Skördetid

Dags för den tredje och avslutande delen i berättelsen om Eldkvarn & mej. Läs gärna första och andra delen.

Jag, Joakim och Emmali tog 4:ans spårvagn genom ljuva livet ned till Mölndals stadspark 5 juni 2007. Nästan på dagen sex år efter att jag köpte min första Eldkvarnskiva såg jag dem live för första gången. Hälften av låtarna var från Svart blogg och hälften var gamla hits.

Varför dröjde det ända till 2007 innan jag såg Eldkvarn live för första gången? Det finns ett par svar på frågan. Först och främst besökte de inte Borås på nästan hela 00-talet, mellan november 2000 och maj 2009 gjorde de inga spelningar i Borås. Dels var de inte hippa nog för Hultsfredsfestivalen, som jag ju besökte varje år. Dels var jag kanske trots allt inte tillräckligt intresserad för att åka och se dem i Göteborg under de första åren som Eldkvarnfan. Jag prioriterade namn som Ulf Lundell, Stefan Sundström, Kjell Höglund och Lars Winnerbäck istället. Storfavoriter än idag. Men idag står Eldkvarn tillsammans med dem istället för våningen under.

På något vis är det symptomatiskt att jag köpte mina första Eldkvarnskivor i Alingsås, Bollnäs och Tranemo och att jag såg bandet första gången i Mölndal. Trots att bandet i praktiken är ett Stockholmsband och har en av sina mest trogna publiker i huvudstaden är historien om Eldkvarn ändå historien om småstäder, slitna stadshotell och ändlösa resor kors och tvärs genom landet.

Resten av berättelsen om Eldkvarn & mej är en del av Eldkvarns moderna framgångssaga. Från att först ha sett dem på en gratisspelning i Mölndals stadspark inför en rätt blygsam publik ser jag dem nu på mer eller mindre utsålda konserthus och idrottshallar runtom i landet - eller för den delen bland en härlig blandning av stekare och semesterlediga Svenssons i Tylösand i somras. Även ifall vägen till publikframgångarna inte var självklar. Eldkvarn må ha hunnit släppa uppskattade skivor som Atlantis och Svart blogg, men sommaren 2008 hade de ändå inte blivit större än att de bara lockade några hundra personer till Nya Älvsborgs Fästning. Än hade inte Plura börjat laga mat eller tolka andras låtar i teve.

Inte brydde jag och Agnes oss om det. Vi fick en suverän konsert där vi både sänkte medelåldern rejält och för första gången fick höra "Nånting måste gå sönder".

På hösten 2008 klickade jag åter fram deras Myspacesida, nu för att lyssna på den nya låten "Hunger Hotell". Ekona av Pojkar, pojkar, pojkar, Musik för miljonärer och Genom ljuva livet tilltalade mej direkt och jag försökte självfallet sjunga med i refrängen - med tveksamt resultat. Nya skivan Hunger Hotell gav oss även sedermera flitigt livespelade låtar som "Vägen till Paradiset" och "Barn av sommarnatten".

Jag minns inte riktigt när det slog mej att Eldkvarn blivit riktigt inne igen och börjat locka även en ny yngre publik. Men helst plötsligt var det gott om folk i min egen och även betydligt yngre ålder på konserterna. Plötsligt fanns ett större intresse för Eldkvarn. Fler började nicka igenkännande när jag slog på Eldkvarnlåtar. Plura hade börjat laga mat och tolka andras låtar i teve.

De populära teveprogrammen har jag fortfarande inte sett, däremot har jag fått möjlighet att se bandet live fler gånger än tidigare. Förra året blev det tre konserter, det är det Eldkvarnflitigaste konsertåret hittills då två konserter om året helt enkelt inte räckte längre. Hoppas på lika många i år.

När jag för ett år sedan köpte Den goda skörden fortsatte mitt grävande i den Eldkvarnska myllan och jag gick ännu djupare än tidigare. Där fanns Piska mig hårt och debutskivan Elisabet från 1974. Jag gillade verkligen den flummiga Velvet Underground- och The Doors-doftande proggen. Undras tro om inte Elisabet kan vara en av de mest underskattade svenska sjuttitalsskivorna?

Under 2012 framstod "En liten kyss av dig" från föregående års De berömdas aveny alltmer som en ny livehit, när jag såg bandet i Kristianstad förra månaden fick låten ihop med "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull" mest publikstöd.

För Plura, Carla, Tony, Claes och Werner har de senaste åren varit en välförtjänt skördetid. Det är nu de skördar vad de sådde under de magra nittitalsåren och när de var hänvisade till ställen som Kinna stadshotell (där de spelade i början av 2005). Det finns ingen anledning att tro att bandet inte skulle klara även 10-talet och kunna fira 50 år 2021. Även ifall det är klart att den nuvarande hypen kommer klinga av, men så har det alltid varit.

Historien om Eldkvarn fascinerar mej. Det här är min berättelse.

Småstadskväll

Är det egentligen spännande att se samma band för tredje gången på ett år? Det kan ju vara dötrist, långtråkigt eller alldeles, alldeles underbart.

I lördags var det dags för Eldkvarn på Konserthuset i Kristianstad, vilket innebar konsertdebut i Kristianstad för egen del. Sällskap var kollega Mattias som var på sin första Eldkvarnkonsert. För att vara lördagskväll får jag säga att publiken var snäll och städad. Inte som den gången i Borås när några grabbar tyckte att introt på "Fulla för kärlekens skull" bäst kompletterades av brunstvrål.

Sen jag såg Eldkvarn i somras har de varit inne i replokalen och setlisten var till stor del annorlunda. Senaste skivan De berömdas aveny hade tonats ned, låtar som "Mina stjärnor har slockat" och "Jag är det hjärta" till sist fått ledigt och istället spelades sådana som "Man över bord" och "Vår lilla stad". Den sistnämnda har trots att den är känd från teve inte funnits med i setlistorna under de snart sex år jag sett bandet live. Men jag tycker nog allt att bandet kunde passat på att spela någon lång ballad när det ändå var konserthus och stillasittande publik, dessutom förstår jag inte varför "Huvudet högt" inte är självskriven som avslut på varje konsert? Men bortsett från detta var det en mycket bra och vital setlista.

Plura Jonsson var på utmärkt humör och bjöd på åtskilliga mellansnack, en del har man hört ett par gånger vid det här laget och några var nya. Måhända påverkades mängden mellansnack av Werner Modiggårds 40-gradiga feber och önskemål om lite längre pauser.

Som alltid var Tony Thorén och Claes von Heijne störtcoola, Adrian Modiggård bidrog med stämsång och fick som vanligt nuförtiden sjunga en låt solo oxå.

Jag noterade att "En liten kyss" av dig håller på att bli en riktig livefavorit, den fick tillsammans med "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull" kvällens största publikstöd. Kvällens höjdpunkt för mig var "Inget bra för mig själv", åter i setlistan för första gången på några år, med ett mycket bra intro av Plura och Carla Jonsson i elgitarrduell.

Men kanske är det allra bästa omdöme konserten kan få att jag bara någon dag efteråt började kika efter nästa chans att se bandet?

Till sist, kvällens setlist.

1. Nerför floden
2. Vår lilla stad
3. Barn av sommarnatten
4. Tårar från en clown
5. På andra sidan regnet
6. Alice
7. Lilla Sofie
8. Jag har gjort det igen (med Adrian Modiggård på sång)
9. Fulla för kärlekens skull
10. Man över bord
11. Kärlekens tunga
12. En liten kyss av dej
13. Inget bra för mig själv
14. Kungarna från Broadway
15. Pojkar, pojkar, pojkar
16. Vägen till Paradiset
17. Ikväll