onsdag 31 december 2014

Bästa låtarna som kom 2014?

Dags att sammanfatta musikåret 2014 med en lista. Den enda listan jag gör för 2014 - och i dessa spellistetider blir det en Spotifylista över bra låtar. Listan är en ögonblicksbild, låtar kommer byta plats och jag kommer upptäcka fler bra låtar som kommit ut 2014. De tio första står i bokstavsordning och delar förstaplats på listan. De nedanför slåss om andraplatsen, typ. Listan är inte på liv och död, faktum är att den jag ägnat mest energi åt att upptäcka i år är Emmylou Harris och med henne har det inte kommit något nytt 2014.

Tomas Andersson Wij - Nu dör en sjöman
Främst bland snyftarna på Tomas Andersson Wijs skilsmässoalbum Mörkrets hastighet - även ifall konkurrensen med förstasingeln "Santa Monica" är hård. Det mörka albumet avslutas trots allt hoppfullt, det är snart nytt år och ett skitår är slut.

Love Antell - En av oss kommer dö ung
Jenny var väldigt på om jag skulle lyssna på den här The Ark-covern, "du kommer verkligen gilla den", och visst gjorde jag det. The Ark har aldrig varit bättre.

Katja Castberg - Frösöns Backar
Jag imponerades stort av Katja Castberg på Göteborgs Visfestival när 2014 ännu var ungt. "Frösöns Backar" står sig fortfarande som en väldigt bra låt.

Rodney Crowell - The Long Journey Home
Revolvermannen ger sig ut på prärien i Montana. Solen går antingen upp eller ned, beroende på smak hos betraktaren. Och Rodney Crowell bjuder på precis sådan USA-romantik som jag är svag för. Hoppas verkligen han och Emmylou Harris spelar "The Long Journey Home" på Way Out West i sommar.

First Aid Kit - Master pretender
First Aid Kit följde upp succén The Lions Roar från 2012 med nästan lika bra Stay Gold. Vilken av låtarna som skulle komma med på den här listan var inte självklart, i morgon hade jag kanske valt "Waitress song", i övermorgon en tredje.

Per Granberg - Har aldrig trott
I år var året när Charta 77-sångaren Per Granberg äntligen släppte sitt soloalbum. De många åren som Kompledigtarrangör har satt sina spår i Granbergs sololåtar. Kalla det visa, kalla det singer-songwriter, kalla det gubbe med efternamn. Bäst var den här duetten med Hasslös finest Caj Karlsson.

Krig & fred - Väder & vind
Förre svågern Carl Magnus band lät sig friskt inspireras av en av Håkan Hellströms bästa och minst kända låtar och fick till den här poppärlan. Jag sörjer fortfarande att jag inte kom iväg på releasespelningen på Jazzhuset i höstas.

Per Persson - Tönnebro
Packet upplöstes och Per Persson aviserade en solokarriär. Den Perssonska stilen känns igen, jag saknar bara Limpans dragspel litegranne och ser fram emot att höra mer.

David Södergrens Hot Five - En lång hård väg
Joakim for till Örebro i somras och såg Perssons Pack - och när han kom hem pratade han om det lokala förbandet. Låten åkte in på min valrörelselista och jag kunde aldrig sluta lyssna på den.

Weeping Willows - (We're In) Different Places
Okej, låten kom ut på singel redan 2013. Men albumet kom i år och låten är skitbra, så klart den ska vara med. Nog så.

Lyssna på dessa tio låtar och tolv till här!

tisdag 30 december 2014

Man skriver inte en serie om ett rockband om man inte tänker hålla ett jävligt högt tempo

Vad är väl nostalgi? Det kan ju tråkigt och dötrist och tråkigt och alldeles, alldeles... underbart.

I tre kvällar har vi bjudits på göteborgsk 1991-nostalgi i Peter Birros version. Allt från Siewert Öholm till Fågel Blå-affischer har virvlat förbi i en rasande takt. Viva Hate!  

Mycket känns igen i serien från annat som både Peter och Marcus Birro gjort tidigare. Det finns tydliga likheter med yngre broderns fullträff till bok Att leva och dö som Joe Strummer från 2010, till och med namnen Daniel och Morgan förekommer på karaktärer där. Men som alltid börjar det ännu tidigare, namnet Daniel finns även på huvudpersonen i åtminstone av Peter Birros nittitalsböcker. Episoden när Daniel spelar Nationalteatern för förortskidsen känns igen från texten Peter Birro skrev till tributeskivan Nationalsånger från 2002.

Likväl faller jag för serien. Jag är ju allmänt svag för nostalgi. Jag gillar verkligen att följa två högljudda tonåringars maktkamp om ett band och ett helt liv. Jag gillar verkligen alla göteborgsvyer (so what att gator och torg inte alltid överinstämmer med verkligheten?). Jag gillar alla referenser till en tid så fjärran från vår, men ändå inte alltför lång bort. 

Men serien är för kort! Allt Birro velat pressa in på tre timmar gör tempot ibland löjligt högt, referenserna och tidsmarkörerna staplas på varandra och ges inte det utrymmet de förtjänar. De tre avsnitten hade väl åtminstone kunnat vara en och en halv timma långa? Jag hade velat se mer av Färjenäs och andra klassiska spelställen, mer av Viva Hates tysta medlemmar Juan och Fabian, mer av Fanny och mer av Daniels och Tommys fantastiska mamma . Fast jag hade kunnat klara mej med färre vyer och scener från Älvsborgsbron. 

Visst känns det som Peter Birro inte kunnat bestämma sig för om han skulle berätta en historia om musik och kärlek eller en historia om vilken sida av lagen en ska befinna sig? Jag hade föredragit mer kärlek och musik och mindre actionkomedi. Samtidigt går det inte att komma ifrån hur fantastiskt roliga scenerna med den misslyckade gangstern Sören är. 

Men den där castingen av han som ska föreställa Björn Afzelius vill jag reklamera! Och det går såklart att ifrågasätta att Daniel, en snart 19-årig slacker uppvuxen i Götet, i serien har körkort. Den går jag inte på. 

Fast nu sitter jag i soffan med en känsla av tomhet och funderar på om jag ska se om serien. Jag gillade verkligen Viva Hate.

måndag 29 december 2014

Thåström hade fel

Vi skriver tidigt 2006. Eller möjligen sent, sent 2005. Jag har laddat ner Thåströms färska Skebokvarnsv 209 och peppar inför spelningen i mitten av februari. Surfar in på thastrom.se då och då, i brist på skivomslag att hålla i.

Thåström listar på hemsidan under några års tid sånt han just då gillar mycket. Kanske var det bara låtar, jag minns inte. Kanske skivor, konserter, skådespelare, platser...

Den där gången sent 2005 eller tidigt 2006 finns låtarna "Miss you much" med Lucinda Williams och "Parliament square" med Stina Nordenstam med på listan. Jag laddar ner dem också.

I en helgondagbok upplagd natten mellan 8 och 9 januari 2006 skriver jag:
nattmusik
lucinda williams & stina nordenstam
datorn i knät

Jag gillar bägge låtarna massor och lyssnar flitigt på dem medan vintern och mörkret fortfarande håller lägenheten mitt i Borås och min älskade Annelundspark i sitt grepp.

Förvåningen när jag först i år inser att Lucinda Williams låt inte alls hette "Miss You Much", utan "Jackson". Thåström hade fel. Den gången. Alla har fel.

Men låtarna är fortfarande bra.

söndag 28 december 2014

Livets skafferi

För tjugu år sedan var jag på mitt livs andra spelning. 28 december 1994 ordnade kommunen en spelning,. Jag har skrivit om spelningen tidigare, till exempel för ett år sedan.

"För nitton år sedan spelade Mögel och Vacuum i Limmared. Jajamen, så stor var punken 1994 att kommunen ordnade spelning för de unga punkarna. I Limmared."    

Vi var inte så himla mycket folk där, men entusiasmen bland besökarna var stor. Jag tror Boråsbanden Mögel och Vacuum var något överraskande över röjet och publikstödet ute i bushen. En viss besvikelse uppstod dock när Mögels nya sångare inte kunde "Reagan sniffar". Mögels nya batiktröja blev den givna merchandisen att köpa. Jag minns när jag stagedivade och skickades bakåt i publikhopen till dess ingen mer publik fanns och jag föll ner på golvet och slog i några fingrar rätt hårt. Det var fantastiskt.

Idag lyssnar jag på Ditt ljug och Pillerparty.

fredag 26 december 2014

"Jag ber om ursäkt. Nu vet jag bättre"

Foto: Ellika Henrikson
Michael Porali gästar med en skivrecension denna annandag jul. Här får ni SLOWGOLD - EP.

Slowgold är ett namn som hängt med länge på Göteborgs livescener, men som alltid legat lite i periferin hos mig själv, trots att jag ändå uppskattat det jag sett och hört. Antagligen är det helt enkelt bara ett klassiskt utslag av "man kan inte ha koll på allt" som legat till grund för detta, och trots att bandets självbetitlade debutalbum funnit ute i två år har jag ändå bara lyssnat på det ett fåtal gånger. När 2014 nu lider mot sitt slut och uppföljaren, enkelt kallad EP görs tillgänglig för allmänheten, bestämde jag mig helt enkelt för att anstränga mig lite mer.

Fyra låtar på tretton minuter avverkas, och redan från de första tonerna i inledande "Det osynliga" står det klart att jag uppenbarligen borde gjort det här för länge sedan. Psykedeliska gitarrslingor blandas med Amanda Wernes rader om att bygga något osynligt med mjuka händer och trots låtens relativt lågmälda arrangemang är det en känsla av något storslaget som smyger sig på. Amanda, som i allt väsentligt är Slowgold, rör sig röstmässigt någonstans i gränslandet mellan storstadsdekadensens Hope Sandoval (Mazzy Star) och Vera Vinters kyliga ensamhet, och musikaliskt låter det både så västkustskt som det de facto är, och som ett amerikanskt 1970-tal på samma gång.

"Våren" bjuder på bluesiga munspelsslingor och sprött filmiska toner av en roadtrip till Dalsland, medan "Öppna sår" framstår som betydligt skitigare och refrängens "Hur kan ni säga sådant om mig? Jag vet vilka ni är!" skaver precis sådär lagom mycket till igenkänning. Avslutande "Finland" är en betydligt lugnare, ledsammare historia om "löjliga tankar som vem man ska vara idag", framförd endast med akustisk gitarr. Refrängens "Var inte rädd för mörka dalar" knyter ihop EP-säcken som en varm och trygg famn, och härmed ber jag om ursäkt att jag hittills inte ägnat Slowgold den uppmärksamhet hon uppenbarligen förtjänat hela tiden. Nu vet jag bättre.

Michael Porali


torsdag 25 december 2014

Han skriker God Jul, GOD JUL!

Jag inser att ni undrat, var är Joakim Larssons gästbloggning om julmusik? Har Minnenas Motell lämnat missionen att sprida julmusik? Nej, ni kan vara lugna. Här ges inte upp. Men gårdagen var helt enkelt så hektisk att eder bloggare inte hann lägga upp den. Men julhelgen är lång och här kommer så den traditionella julgästbloggningen av Joakim Larsson.

Idag är det kallt i Ljusdal. Runt tio minus och en vind som tar sig in förbi alla kläder, allt kött och kryper in och bosätter sig i benmärgen.

Utanför Domus sitter en man och tigger. Han har virrat in sig i allt han äger för att hålla kylan på stången.

Från den här scenen breder sig misären ut över land och rike. Människor firar jul ensamma. Människor ångrar saker. Människor fryser. Människor har ångest. Människor lider av krig. Människor dör. Människor från Ljusdal till Saigon.

Det är dags för de tre sorgligaste jullåtarna jag vet!

3. Marvin Gaye – I Want To Come Home For Christmas (1972)

Jag får erkänna att jag ägnat det mesta av den tid jag lagt på musik sedan senaste julbloggningen åt mitt långsiktiga projekt om att bli soulgubbe på heltid. Så jag fortsätter på Motowntemat från senast. Den här låten skrevs för att vara med på A Motown Christmas som jag skrev om förra året. Men den tog av olika skäl sig inte riktigt in på skivan, men släpptes som en singel. Singeln hade en ganska moderat försäljning och fick egentligen inte så stor uppmärksamhet förrän långt senare.

1990, sex år efter Gayes död, kom den med på The Marvin Gaye Collection. 1992 släpptes A Motown Christmas som CD-utgåva med den här låten som extra spår. Så låten blev ett soundtrack till det första Irakkriget istället för Vietnamkriget.

För låten handlar om att vara krigsfånge på jul. Muntrare blir det inte.

2. Johnny Cash – Ringing the bells for Jim (1963)

Ganska typiskt Cash att släppa en skiva som heter The Christmas Spirit och inkludera det här slaget i hjärtat. En sång som handlar om Jims lillasyster som ertappas av prästen när hon klättrat upp i kyrktornet för att slå i kyrkklockorna för hans skull. Doktorn säger att det snart är slut och Cash säger mellan raderna att det inte räcker med det man hör i sången. Man kan ge sig fan på att lillasyrran kommer lämnas ensam i någon Dickens-berättelse när väl Jim har checkat ut också.

1. Tom Waits – Christmas Card From a Hooker in Minneapolis (1978)

En bittersöt pärla. En livsfarlig låt. Jag brukar argumentera för att Tom Waits borde förbjudas, för han kan på ett obehagligt sätt borra sig in i den lyckligaste själ och sprida ett mörker som fastnar som knäck mot gommen.

Historien om en prostituerad kvinna som skriver till Charlie och berättar om att hon är gravid. Har börjat få ordning på sitt liv. Ska snart gifta sig med en bra man som lovat att ta hand om barnet. Hon tror att hon är lycklig. Så i sista stroferna så vänder allt. Allt det där var en lögn, hon sitter i fängelse och får nog komma ut vid alla hjärtans dag… Kan jag få låna lite pengar för den delen?

Och för att ni ska veta att jag vet att det finns en annan sida av julen också så presenterar jag den i form av denna dänga:

måndag 22 december 2014

Håkans triumf

Det är imponerande hur mycket det går att krama ut ur tre timmar.

En bok.

En film som i numer klassisk Håkan Hellström-stil görs ganska svårtillgänglig i ett tidigt skede. Nu ska Aftonbladet visa den och jag är säker på att det lär det bli en DVD i sinom tid.

Och ett otal referenser i sociala medier och i tidningar.

De tre timmarna kommer pratas om länge. Och fortsätta fylla på Håkans bankkonto. Håkan, eller kanske snarare hans management, är väl värda något slags pris för årets affärsidé.

När jag spekulerade för snart ett och ett halvt år sedan kring ifall Håkan Hellström laddade upp Ullevi trodde jag kanske inte riktigt på det själv. Kanske handlade en del av bloggningen om en viss surhet över att jag missade Håkan sommaren 2013 och såg ut att missa hans då ännu korta vinterturné. Sen släpptes det både fler biljetter till Scandinaviumspelningen och fler datum.

Strax före jul började så GP kampanja för att Slottsskogsspelningen sommaren 2014 skulle flyttas till Ullevi. Och jag vågade mej på en spaning om det inför 2014.

Hur kan då artisten gå vidare?

Han har sagt att han ska skriva nya låtar. Då kan en rimligen förvänta sig en ny skiva till hösten 2015 eller våren 2016. Följs den av endast ett fåtal väl valda inomhusspelningar tämligen direkt på skivsläppet lär sommarturnerandet kunna bestå av endast en andra Ullevispelning. Det vore tufft.

Eller så lägger Håkan ner allt vad traditionellt turnerande heter och börjar istället spela på typ Jazzhuset en kväll i veckan varje vår- och hösttermin. 40 spelningar per år. Olika teman för spelningarna. Gäster. Covers. Lite av typen offentliga rep. Tänk er! Första året skulle kön sträcka sig från Jazzis till Gamlestan, sen skulle det lägga sig och den verkliga charmen infinna sig. Håkan skulle ha gångavstånd hem och kunna äta frukost med familjen varje morgon.

måndag 1 december 2014

Eldkvarn tände till sist Karlskronapublikens låga

Eder bloggare såg tillsammans med sin syster Johanna Eldkvarn på Karlskrona Konsthall i lördags. Samma ställe där eder bloggare såg Karlskrona för ganska så precis fyra år sedan. Johanna såg dem för första gången och hälsar att hon gärna ser dem igen.
 
Jag hade glömt hur bra Konsthallen var för en konsert av det här slaget. Med bar längst bak i lokalen (med riktiga ölflaskor, inga jävla plastglas!), stående publik och en ganska liten lokal uppstod en rockklubbskänsla som passade kvällens Eldkvarn utmärkt. Setlistan var nästan helt befriad från lugna låtar utan fokus låg på upptempolåtarna. Inledande "Hunger Hotell" var en välkommen comeback i livesetet och visade vilken nivå Eldkvarn ville sätta för kvällen. Fast nog gick den lite snabbare på skiva?

Det är tre år sedan Eldkvarn släppte någon ny skiva, men åtminstone frontfiguren Plura Jonsson har hållit sig aktuell genom folkkära teveprogram och kokböcker. Och bandet är ännu intressant nog för att locka 400 personer till en konsert i Karlskrona. När Plura intervjuades i Dalarnas Tidning för några veckor sedan inför ett av de första stoppen på turnén kändes det som en aningen turnéovillig och opeppad frontfigur, av det syntes ingenting på Konsthallens scen.

Publiken verkade glad men var samtidigt lite svårflirtad. Hits som "Fulla för kärlekens skull", "Pojkar, pojkar, pojkar" och "Alice" mottogs avvaktande. Först en bra bit in på konserten hade blygseln släppt, antagligen i takt med att fler ölflaskor tömts. Vid den från teve kända "Vår lilla stad" tände publiken till på allvar. Publikens låga hölls brinnande genom det avslutande hitsvepet "Kärlekens tunga", "En liten kyss av dig" och "Kungarna från Broadway" och minsann om det inte även brann till från publiken i refrängen på inledande extranumret och Corneliscovern "Somliga går med trasiga skor".

"Kungsholmskopplet" var en av kvällens höjdpunkter för egen del. Den svängde som tusan i samspelet mellan Carla Jonssons blanka (nåja) gitarr och maskinisten (hihi) Claes von Heijnes piano. Låten svängde som gick den på svart bensin (touche!). Som vanligt var även låtarna Adrian Modiggård valt ut att sjunga bland höjdpunkterna. Grymma versioner av de gamla Genom ljuva livet-klassikerna "Allt vad du vill ha" och "Jag har gjort det igen". Soulpunk brukar jag kalla Adrians insatser, så kändes även den här kvällen.

Foto: Johanna Hellström
 Visst är det fascinerande? Lördagskvällen var min fjortonde Eldkvarnkonsert. Men ännu kan jag få höra livedebuter för egen del, trots att de som sagt inte har släppt något nytt på flera år fick jag tre livedebuter. Dels redan nämnda "Kungsholmskopplet" och "Allt vad du vill ha", vilka jag faktiskt trodde jag hört någon enstaka gång men när jag skulle föra in dem i min statisik över Eldkvarnlåtar jag hört live såg jag att de var nya. Och dels avslutande "Söders kors", när jag såg att Tony Thorén gick av scen och Werner Modiggård klev bort från trummorna gissade jag på "Ikväll" och hann tänka att det var väl synd, att de inte inte ville göra något nytt, men så blev det en ny allsångslåt! Jag log och sjöng med för full hals.

I vår ska Plura ut och sjunga covers av Bob Dylan, Tom Waits och Leonard Cohen på svenska ihop med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg. Själv längtar till sommaren då den gamla kvarnen ger sig ut på vägarna igen. Eldkvarn är en grupp och gör sig bäst som grupp. Då finns det ingenting som slår dem.


  1. Hunger Hotell
  2. Fulla för kärlekens skull
  3. Barn av sommarnatten
  4. Pojkar, pojkar, pojkar
  5. I skydd av mörkret
  6. Kungsholmskopplet
  7. Be-Bop-A-Lula-Land
  8. Allt vad du vill ha (sång: Adrian Modiggård)
  9. Alice
  10. Runt solen
  11. Vår lilla stad
  12. Kärlekens tunga
  13. En liten kyss av dig
  14. Kungarna från Broadway
  15. Somliga går med trasiga skor
  16. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
  17. Söders kors

söndag 30 november 2014

Snart har helgen v. 48 tagit slut

Minnenas Motell uppmärksammar naturligtvis helgen v. 48. Gästbloggaren Nils Valdemar Möller var på plats i Borås i helgen.   

Hur firar man bäst helgen v. 48?

Jo, genom att gå på konsert med bob hund förstås! Det är med denna tanke i huvudet som jag sätter mig på bussen till Borås för att återigen se bandet som har varit en trogen vän till mig sedan tidigt 00-tal (det är inte för inte som jag har den piprökande hunden tatuerad på bröstkorgen).

För er som inte har hängt med i svängarna kommer här först en kort resumé av vad som har hänt de senaste åren: I texthäftet till samlingsskivan 10 år bakåt & 100 år framåt skriver managern Marcus Törncrantz att Conny Nimmersjö en gång berättade att ”det mycket väl kunde göras hela skivor med bara fisljud för – som han lovade – 'bob hund är oberäkneliga'.” Och det är lite i den andan som de har verkat de senaste åren. Inte så att de verkligen har spelat in skivor med fisljud (det hade inte varit så kul), men de har gjort väldigt oberäkneliga saker.

"Listan inkluderade allt ifrån samtliga instrument och en stråkorkester till en replokal och en oöm stol."
Sommaren 2013 sa de upp replokalen och sålde alla sina instrument på en bob hund-festival i Helsingborgs hamn. Den här hösten har de bland annat intagit Malmös operascen och gjort musik till stumfilmen A Man With A Movie Camera. När de nu spelar på Borås stadsbibliotek så har de innan konserten skickat ut en lista på allt de behöver låna för att kunna genomföra spelningen. Listan inkluderade allt ifrån samtliga instrument och en stråkorkester till en replokal och en oöm stol. Dagen innan konserten har de också haft ett öppet rep tillsammans med delar av Borås musikliv där det även ska ha skrivit en ny låt tillsammans med gästerna.

Man kan tänka att allt det här bara är billiga pr-knep. Men jag tycker att det är alldeles lysande. Alternativet hade ju varit att fortsätta kuska land och rike runt och spela samma låtar på exakt samma sätt som tidigare (ungefär som Rolling Stones, U2 eller annat valfritt rockband som har hållit på i några decennier). Att istället låna instrument på de ställen de spelar på blir ett sätt att förnya sig och att våga utsätta sig för någonting osäkert.

"Thomas Öberg uppmanar i nästan varje låt ljudteknikern att höja volymen."
Jag hade mina farhågor innan konserten att det kanske inte skulle bli så röjigt och stökigt som det brukar vara på en bob hund-konsert. De spelar ändå mitt inne i ett bibliotek och att det inte finns någon alkohol till försäljning borgar också för en ganska lugn tillställning. Men trots att ljudvolymen är lägre än på vanliga rockkonserter (Thomas Öberg uppmanar i nästan varje låt ljudteknikern att höja volymen) och publiken är lugn och städad så blir det ändå en formidabel konsert. Mycket handlar ju förstås om Thomas Öbergs scenpersonlighet. Till exempel bestämmer han sig vid ett tillfälle för att placera en stol mitt i publiken. Sedan ställer han sig på stolen och börjar vicka på den så att det förflyttas framåt genom publiken, alltmedan han fortsätter sjunga. Jag undrar vilken annan artist som skulle göra något dylikt?

Mellansnacket är som vanligt lysande (”Vi har alltid höga förväntningar på vår publik så nu förväntar vi oss att vår första kvinnliga statsminister så här!”, ”bob hund har publiken med de renaste händerna och de smutsigaste hjärtan – eller om det var tvärtom” etc.) och vi får en hitkavalkad som inkluderar låtar som ”Helgen v. 48” (förstås!), ”Nu är det väl revolution på gång?!”, ”Ska du hänga med? Nä!” och ”Tralala lilla molntuss”. I den sistnämnda låten händer för övrigt något oväntat. Bandet har till att börja med svårt att komma på hur den börjar och när de väl har kommit igång så går Connys förstärkare sönder vilket gör att resten av bandet får spela versen ett antal gånger innan han kan komma in i låten igen. Men faktum är att det inte gör någonting. Thomas underhåller publiken under tiden och att jag tänker att just det här är en del av poängen till att de har valt att låna instrument och så vidare. Allt måste inte vara kliniskt perfekt, det kan få bli lite fel ibland.

"Allt måste inte vara kliniskt perfekt, det kan få bli lite fel ibland."
En viktig anledning till att det låter så bra är också de gästande insatserna från Borås musikliv. En kille på saxofon gör ett grymt inhopp i ”Blommor på brinnande fartyg” och det lokala bandet Tramp Stamp tar över instrumenten i ”Billiga lösningar till varje pris” och fortsätter att spela låten medan bob hund själva kliver av scenen. Därefter spelar de en egen punkig låt som handlar om att inte kunna prata spanska. Det är energiskt och faktiskt riktigt bra, kanske låter det till och med lite som bob hund själva gjorde på sina tidiga spelningar. Efter detta kliver bob hund på igen och tillsammans med en stor kör som står på en trappa bakom scenen framför de låten ”Åh döds”. De avslutar med ”Allt på ett kort”, ”Festen är över” och till slut ”Jag rear ut min själ”. Där och då inser jag återigen varför det här bandet har betytt och kanske fortfarande betyder mer än något annat band för mig. Och alldeles snart har helgen v. 48 tagit slut.

lördag 29 november 2014

Tomas Andersson Wij gick rakt fram och över husen

Så fick jag äntligen se Tomas Andersson Wij spela med fullt band. Sologitarristen Peter Morén, keyboardisten Gustaf Spetz, basisten Jerker Odelholm och trummisen Per Eklund som tillsammans med TAW själv spelade i nästan två timmar i Storans vackra sal i torsdags.

Tyngdpunkten låg på nya skivan I mörkrets hastighet, men de tunga skilsmässolåtarna låg utspridda i setet och blandades ut med en lång rad kända låtar från de tidigare skivorna. De mest obskyra låturvalen var väl dels "Jag fick aldrig dig" från självbetitlade skivan (en låt som passar utmärkt live och går i linje med temat på nya skivan) och "Små hål i din röst" från debuten.

Jag har haft mina TAW-perioder i år. Några veckor i somras och framförallt tidigare i höst när nya skivan släpptes och jag passade på att också lyssna igenom TAWs hela diskografi. Kanske borde konserten legat för en månad sedan? Den var fantastiskt bra, men hade jag sett den när den senaste TAW-perioden led mot sitt slut hade jag inte tvekat att utnämna den till en av årets bästa. Nu blir omdömet istället att den var just fantastiskt bra.

Den stora behållningen från konserten var fullbandsversionerna av såna som "Jag är på väg till dig", "So long", "Hälsingland", "Landet vi föddes i", "Gör nånting vackert", "Blues från Sverige" och avslutande "Ett slag för dig" - och givetvis, den blivande klassikern från I mörkrets hastighet, pianoballaden "Nu dör en sjöman". Framförallt "Gör nånting vackert" framfördes i en utsökt version med en supertaggad Peter Morén som dessutom sjöng en av verserna. Överhuvudtaget smyckades låtarna med perfekta stämmor och körinsatser från de flesta i bandet. En annan låt som funkade utmärkt var nya "Gå rakt fram över husen". En blivande livehit månntro?

TAW visade som vanligt sina talanger vad gäller mellansnack, hos honom har många av hans kollegor en hel del att lära. Vi fick både ett roligt och lättsamt mellansnack innan "Santa Monica" och ett politiskt brandtal innan "Landet vi föddes i".

Det var inga många låtar jag saknade, annat än "Då kör vi då", att inte spela den låten när han dessutom turnerar med band är närmast tjänstfel. Annars tyckte jag TAW gjorde rätt i att vid sidan av balladerna från nya skivan prioriterade typiska "bandlåtar" från de tidigare skivorna.

När en skriver om TAW är det lätt att dra fram sakrala jämförelser. Hans frikyrkouppväxt gör sig påmind ibland, det var en predikant vi såg på scenen. Men en fantastiskt ödmjuk och förnuftig predikant som jag gärna lyssnar på. Jag hoppas TAW kommer tillbaka till Göteborg i vår, han får gärna ha med sig bandet, men jag tänker gå i vilket fall som helst.

TAW gick rakt fram och över husen till oss i torsdags. Det vill jag uppleva igen.

  1. En gång till ska gatorna
  2. Födelsedag
  3. Jag är på väg till dig
  4. Tommy och hans mamma
  5. Ljuset här i rummet
  6. Santa Monica
  7. Gå rakt fram och över husen
  8. Stumr und drang
  9. Ikväll har du en vän i Malmö
  10. Mitt barnsliga leende
  11. Romantiken
  12. So long
  13. Hälsingland
  14. Landet vi föddes i
  15. Värmlands indianer
  16. Gör nånting vackert
  17. Jag fick aldrig dig
  18. Blues från Sverige

  19. Små hål i din röst
  20. Oroshjärta
  21. Orden i vinden
  22. Nu dör en sjöman

  23. Ett slag för dig

torsdag 27 november 2014

Hasta la vista, baby

Dessa låtar spelade jag och Jonatan på gårdagens quiz på Kvilles Pastahouse. Temat för kvällen var Terminator II. Låtarna med Bad Religion, The Clash och Elliot Smith formade den röda tråden - någon som kan ta tråden? 

Public Enemy - Fight the power
Bob Marley - Iron Lion Zion
Wye Oak - Strangers
Love Antell - En av oss kommer dö ung
Kajsa Grytt & Thåström - Bara vi står ut
Doktor Kosmos - Doktor Kosmos gör en låt 
Bad Boo Band - Knulla i Bangkok
Kitok - Sista utposten
Sharon van Etten - Every time the sun comes up
Buddy Holly - Rave on
Morrissey - Speedway
De Lyckliga Kompisarna - Tänk om jag vore
Patti Smith - Banga
Bad Religion - Los Angeles is burning
The Clash - White Riot
Elliot Smith - L.A
Frida Hyvönen - Terribly dark
Samantha Fox - Touch me
Docenterna - Vi ser rätt bra ut tillsammans
bob hund - Helgen v 48

tisdag 25 november 2014

Chicago-Jazzen!

Uje Brandelius a.k.a Doktor Kosmos går loss pianot. En gammal favorit.

måndag 24 november 2014

Åter dags för quiz på onsdag!

På onsdag är det dags för eder bloggare att åter hålla quiz ihop med Jonatan på Kvilles Pastahouse. Välkomna! Klockan 19:00 går spektaklet av stapeln.

29:e augusti 1997 skulle ett kärnvapenkrig bryta ut sedan Skynet blev medvetet om sin egen existens.

Men så blev det inte.


26 november 2014 väcks historien till liv när Kvilles Pastahouse bjuder in till quiz på temat Terminator II. sno en motorcykel, såga av ett fräsigt hagelgevär, öva in din bästa Arnold-imitation eller skrik nånting med Edward Furlongsk målbrottsröst. eller ge dig iväg på en biljakt med tuffa hollywoodefekter. Ladda upp på det sätt du finner lämpligt.
 

Om du inte kommer? Hasta la vista, baby.

Kvällens quizvärdar är Johan Hellström och Jonatan Westlin.

fredag 21 november 2014

Kjell Höglunds bästa skiva

En gång listade jag Kjell Höglunds fem bästa låtar - tre av låtarna var från 1984 års Tidens tecken. Men Kjells bästa skiva är faktiskt inte Tidens tecken, allra bäst är i mina öron Inkognito från 1995.

Inkognito är en välproducerad skiva där en powertrio med studiomusikerrävarna Staffan Astner, Sven Lindvall och Per Lindvall tillsammans med producenten Tommy Lydell och dennes synthar och programmeringar gör Kjells låtar rättvisa.



Att experimentera med synthar och programmeringar hade Kjell gjort i mer än tio år. Tidens tecken var det första exemplet och det fortsatte på Hemlig kärlek, Ormens år och Höglund Forever. Vissa låtar från dessa skivor blev riktigt bra, men någon riktig helhet blev det inte förrän Tommy Lydell satte sig i producentstolen.

På skivan blandas taggiga elgitarrer med Tommy Lydells synthar och resultatet är strålande. Dessutom skrev Kjell Höglund till Inkognito en sällsynt bra samling låtar. Skivan är varierad utan att känna splittrad. En finstämd ballad som "Miramar" blandas med technodängan "Sokrates". Rocklåten "Liv & död" möter en modern variant av talkin blues i "N.Y 1970". Och över alla andra låtar tronar "De fördömdas ö" och när jag är på det humöret "Maggi har en Macintosh".
  
Inkognito var det första Höglundalbumet jag hörde i sin helhet. Några månader efter att jag sett artistkollektivet Bland skurkar, helgon och vanligt folk på min första Hultsfredsfestival var det dags att ta tag i Kjell Höglund. Denne märklige och legendariske artist som så många talade med vördnad om, men det fanns så lite att läsa om då hösten 1999.

Jag beställde samlingen Lokomotiv och kort därefter den andra samlingen Glöd. Min vana trogen så tipsade jag vännerna om hur bra mitt nya fynd var. Michael lånade det då senast utkomna Höglundalbumet på biblioteket och sedan var det dags att åter skicka ett kassettband mellan Torkelsgatan i Skene och Saxofonvägen i Tranemo. På ena sidan fanns Inkognito och på andra sidan delar av Tom Waits Mule Variations. En bra blandning!

Skivan kom ut samma år som Kjell fyllde 50 år. Jag har hört hur han talat om sin tanke att de flesta konstnärer, oavsett om det är musiker, författare, bildkonstnärer eller vad som helst, når sin höjdpunkt innan de fyller 50. Och att det är anledningen till varför han höll ett så högt tempo i sin skivutgivning under 70-, 80- och tidiga 90-talet. Kanske hade Kjell i sitt eget fall rätt? Jag har sedan jag fick kassettbandet och lite senare köpte skivan själv hela tiden återvänt till Inkognito. Många av Kjells skivor är mer eller mindre ojämna - här finns ingen ojämnhet. Bara en väldigt bra skiva.

torsdag 20 november 2014

En grej som hände för elva år sedan

Så Doktor Kosmos repar igen?

När Gaffa frågar bekräftar Doktor Kosmos själv, Uje Brandelius, och och säger att en ny platta inte är otroligt.

Se där.

Jag som trodde bandet somnat in förevigt när Uje tagit trygg anställning som mellanchef hos Vänsterpartiet och Stålispojken Martin Aagård kommit att bli en av Aftonbladets mer profilerade kulturskribenter.

Tydligen är det dessa två ihop med de andra två klassiska medlemmarna Miss Universum (Catti Brandelius) och Twiggy Pop (Lina Selleby) som repar igen. Då uppstår frågan, vem spelar trummor? Varken Handsome Hank eller Den Nye?

Ett återförening med Doktor Kosmos sätter igång minnen.

De var under första halvan av 00-talet ett av mina absoluta favoritband. Det började med att Michael spelade in några låtar på kassett - kanske rentutav en hel kassettsida? - våren 2000. Jag minns hur jag direkt föll för "Utbildningen". Likväl såg jag inte mycket av deras Hultsfredsspelning det året eftersom vi kom iväg försent från campet.

Men sen blev det mycket Doktor Kosmos. Jag tog till mej hela Evas story, jag och J såg dem live flera gånger om, de släppte Reportage! och den inköptes direkt, vi köpte Stjärn-Jerry, jag såg dem på Hultsfredsfestivalen 2002...

Fast säg det som varar för evigt? 2005 kom dubbelalbumet Ett enkelt svar.

"Årets skiva som dessvärre blev något av en besvikelse: Doktor Kosmos - Ett enkelt svar (för lång, för spretig, för många halvdana låtar)" (2005)  

Och där nånstans tog det slut mellan mej och Doktor Kosmos. Deras spelning på Hultsfredsfestivalen 2005 var ganska trist, och trots suveräna låtar som "Lesbian Wannabe" och "Känsloklubben" var Ett enkelt svar ändå betydligt sämre än de tidigare skivorna. 

Några år senare kom Hallå? Jag såg bandet på Siestafestivalen! men var inte speciellt imponerad. Florence Valentin var den stora upptäckten på den festivalen, den nya grejen. Fast nog kunde Doktor Kosmos fortfarande leverera i sällsynta ögonblick, "Doktor Kosmos gör en låt" är bandet i sin absoluta högform. Men likväl. Det var slut. Mitt intresse lågt och bandet somnade kort efter Hallå? in.

Skulle då en ny Doktor Kosmos-skiva vara intressant 2015? Tveksamt.

Skulle jag gå och se bandet live igen om chansen gavs? Självklart.

fredag 14 november 2014

När jag tog förnuftet till fånga

Förmiddagen efter Morrisseykonserten låg jag bakfull på hotellrummet, för seg för att gå upp och för seg för att kunna somna om.

Jag klickade fram Eldkvarns 40-årskonsert på Cirkus för snart tre år sedan, en konsertfilm jag märkligt nog aldrig sett. Eller märkligt och märkligt, jag är inte mycket för att titta på Youtubeklipp och DVD:er. Ser hellre på musiken live eller nöjer mej med att lyssna på den. Hursomhaver, där jag låg hade jag inte mycket att göra och jag tänkte att någon låt kunde jag ju alltid kolla på. Det blev desto mer.

Faktum är att konsertfilmen med Eldkvarns 40-årskonsert var alldeles utmärkt. Visst kändes den lite hoppig ibland, det var om jag läst rätt två och en halv timmas konsert nerklipp till en och en halv timma inklusive en hel del klipp från bakom scenen. Men vilka versioner av låtarna Eldkvarn får till ihop med de många gästerna. Vilken kavalkad av hitlåtar och gäster. Och vad rörande att se Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och Anders Wendin sitta backstage och repa Eldkvarnlåtar tillsammans. Bäst av gästspelen tyckte jag var dels sagde Håkans i "Konfettiregn" och dels Mauro Scoccos i "Det regn som faller". Två låtar som förresten borde vara självskrivna på varje Eldkvarnkonsert. Kanske har bandet tagit förnuftet till fånga och plockat in dem på setlistan nu ikväll på premiären av årets höstturné?

Att se filmen var en ren njutning, och visst blev jag lite piggare av det? Om två veckor är det dags att se bandet live igen.

torsdag 13 november 2014

"Jag blir lite varm i hjärtat av "Betlehems stjärna" om den framförs på rätt sätt"

Julen har kommit till Minnenas Motell. Michael Porali skriver om julmusik i allmänhet och Mark Kozeleks nyutkomna Mark Kozelek sings Christmas carols i synnerhet.


Jag har, trots att jag varken vuxit upp i en stor familj eller någonsin ägt någon vidare gudstro, på något vis ändå alltid uppskattat julen. Eller kanske inte så mycket julen i sig, som allt som leder fram till den. Jag erkänner till och med att jag är en sådan där jobbig jävel som sätter upp min adventsstjärna redan tidigt i november, att jag alltid uppskattade mellan- och högstadiets skolavslutningar i kyrkan och att jag blir lite varm i hjärtat av "Betlehems stjärna" om den framförs på rätt sätt. Trots min vuxna ålder brukar jag alltid försöka följa Sveriges Radios julkalender, och får jag inte se minst ett luciatåg under dagarna kring den trettonde december känns det ärligt talat som om något fattas mig. Dock har julmusik, alltså den mer kommersiella sorten, alltid dragit ner mig i en allvarlig populärkulturell ångest, och åtskilliga är de gånger jag suckat högt åt ännu en vinter med "Tänd ett ljus", "Let it snow" eller den mest förhatliga av de alla, "Feliz Navidad" snurrandes i offentliga miljöer vart man är hamnar i staden. Dock har jag faktiskt hittat ett par riktiga julpärlor här och där de senaste åren, till exempel när Crocodiles och Dum Dum Girls samarbetade på den helt underbara "Merry Christmas baby (please don't die)" för ett par år sedan, och Electric Fantastic Sounds electro-samlingar med nyskriven synth- och elektronisk julmusik av svenska artister. "Det syns ingen snö" av New Modern Angels kan mycket väl vara bland det mest finstämda som gjorts på jultemat någonsin.



En annan sak jag alltid uppskattat, eller åtminstone sedan jag kom i kontakt med honom någon gång i gymnasiet, är Mark Kozelek. Med en diger katalog i ryggen, både under eget namn så väl som i egenskap av frontfigur Red House Painters och Sun Kil Moon är det i det närmaste legendstatus på honom efter tjugofem aktiva år som musiker, hur sur och tvär - och ibland även barnslig - han må vara utanför scenen. Jag gillade till och med hans helt onödiga utspel häromsistens, eller åtminstone låten det mynnade ut i (för ärligt talat, att släppa en låt som heter "War on Drugs - suck my cock" bara för att deras spelning överröstat hans egen under en festival, ÄR faktiskt ganska fånigt).

Desto mjukare och trevligare framtoning bjuds dock på endast någon månad senare, i form av fjorton finstända julsånger i klassisk Kozelek-förpackning. Och det är till allra största del traditionella hymner det handlar om, och ingen är mer nöjd än jag om "Jingle bells" och "Santa Claus is coming to town" får stryka på foten till förmån för exempelvis "Silent night" eller "O come all ye faithful" när det ska tolkas julsånger.

"Det är till allra största del traditionella hymner det handlar om" 
Redan från inledningen i "Christmas time is here" står det dock klart att lika mycket som det här är en julskiva, är det helt och fullt också en Mark Kozelek-skiva. Hans karaktäristiska gitarrspel står i fokus, och avsaknaden av körer, bjällror och liknande utsmyckningar gör Mark Kozelek sings Christmas carols till precis lika mycket en singer/songwriterskiva endast de som av princip "måste" tycka illa om julen skulle ha svårt att uppskatta. Även det faktum att Mark Kozelek har en ovanlig talang att verkligen göra andras musik till sin egen vet vi ju redan från hans coverutflykter på "What's next to the moon", ett album helt bestående av nedstrippade AC/DC-covers så väl som på Sun Kil Moons "Tiny cities", i sin tur helt bestående av covers på indiedoldisarna Modest Mouse. Så vad finns det egentligen mer att säga? Årets julskiva är här!

Michael Porali

onsdag 12 november 2014

Jag har förlåtit Morrissey

Några dagar för sent kommer här några rader om Stephen Patrick Morrisseys spelning på Falconer Salen i Köpenhamn i söndags. För setlista kolla setlist.fm.  


Morrissey är förbannad.

Morrissey anno 2014 går all in i sin djurrättsaktivism. För säkerhets skull spelade han "The Bullfighter Dies" två gånger om, dels under filmvisningen som värmde upp publiken och dels på själva konserten. Låten ackompanjerades av en film som visar hur tjurfäktare får på flabben.

Men inte nog med det. Ett av de mer omtalade inslagen från turnén är den utdragna "Meat is murder" sent i konserten, till vilken det visas en film som nog får en och annan allätare i publiken att känna äckel, antingen över Moz eller sina egna matvanor.

Och på vägen ut stod en dansk djurrättsorganisation och delar ut specialdesignade flygblad komplett med Moz-citat och allt.

Morrissey är förbannad. Och politisk.

Eller som han sjunger i "I'm not a man" från nya skivan World Peace Is None Of Your Business.

"I'm not a man
I'd never kill or eat an animal
And I never would destroy this planet I'm on
Well, what do you think I am?
A man?"

 
Samtidigt är ju den låten riktigt bra och till och med filmvalen känns helt okej i jämförelse med den rad av mindre trevliga uttalanden som kommit från Morrisseys mun inte minst på senare år. Jag är annars något tveksam till mixen Morrissey och politik.

Nog om det.

"Morrissey! Morrissey! Morrissey!"
World Peace Is None Of Your Business är inte den bästa Morrisseyskivan jag hört. Men den håller likväl hög klass - även ifall någon borde våga säga till Moz att mer inte alltid är bättre - och det gör inget att den dominerar setlistan. En låt som "Neal Cassady Drops Dead" gav ett bra tillfälle för toa- och ölinköpspaus, samtidigt som det bara var att stå och njuta av titellåten, "Istanbul", "Scandinavia", "The Bullfighter Dies" och sagda "I'm not a man".

Fast konsertens verkliga höjdpunkter var snarare den fantastiska inledningen med "The Queen is Dead" och min gamla favorit "Speedway" och "Everyday is like Sunday" som ett av extranumren. Och! "Suedehead", den höll jag nästan på att glömma, men det gör jag å andra sidan nästan alltid. Av mina fem önskelåtar blev det bara redan nämnda "The Bullfighter dies", den var å andra sidan nästan lika bra som de gamla låtarna.

Morrissey är numer 55+ och sorgligt nog cancersjuk, men av några krämpor syntes ingenting på Falconer Salens scen i söndags. Det var en pigg och fräsch artist, en av indiepopens urfäder, som åter stod framför mej och alla de andra i publiken. Hoppas det här inte är hans sista turné. Nu kan jag och Moz slutligen lägga den inställda konserten sommaren 2011 bakom oss. Det tog några år innan jag kunde börja lyssna ordentligt på honom och The Smiths igen. Men nu har vi hittat tillbaks till varandra. 

Jag har förlåtit Morrissey. 

söndag 9 november 2014

Vilka fem låtar ska Morrissey helst spela ikväll?

Egentligen gillar jag inte att hoppas på särskilda låtar inför en konsert. Förhoppningarna slår ju så sällan in, såvida det inte är en låt akten ifråga brukar spela live. Alltför ofta har jag ju dessutom kollat upp setlistor, men det har jag lyckats hålla mig ifrån den här gången. Och jag har ju inte sett Morrissey på mer än fem år. Klart jag ska göra en fem-i-topp på låtar jag helst vill höra. Kanske inte den mest genomtänkta fem-i-toppen jag gjort, jag vet ju att han kommer spela mer än fem låtar. Såvida inte någon fått för sig att släpa in ett gatukök i Falconer Salen. Nu drar jag till Köpenhamn.

1. Reader meet author
Min första favoritlåt med Moz och fortfarande en av de bästa. Jag kan inte förklara vad som är så bra med den låten, jag har försökt, när Borås Tidning ville porträttera några Boråsiska Moz-fan inför giget på Åhaga 2009. Uppenbarligen gick det inte så bra eftersom jag inte plockades med i reportaget. Lika bra var det.

2. I have forgiven Jesus
En av Morrisseys bästa låttitlar, och han har många. Tillråga på allt en fantastisk ballad.

3. Come back to Camden
Som om det inte vore nog med "I have forgiven Jesus" bjöd comebackskivan You are the quarry på två fantastiska ballader. Jag älskar vemodet i "Come back to Camden" nästan lika som högmodet i "I have forgiven Jesus".

4. The Bullfighter Dies
Moz <3 djurrättsalliansen. Egentligen en bagatell till låt. Men jag gillar den som tusan. Men ta med dragspelet ut på scen för guds skull, annars kan det kvitta.

5. The teachers are afraid of the pupils
För Jan Björklunds skull. Och för att det vore så kul att få höra Moz spela en elva minuter lång låt live. Å andra sidan brukar han ju göra ganska korta spelningar, så då skulle ju en betydande del av setlistan tas upp av en låt. Men inte för inte citerade jag "The teachers are afraid of the pupils" i min kandidatuppsats. Jag skulle gärna höra den live och är säker på att Janne B vore glad om han spelade den.

lördag 8 november 2014

Storytone som bäst med symfoniorkestern

Följer upp måndagens bloggning om Neil Youngs nya skiva.

Så har då även deluxeutgåvan av Storytone lyssnats på tillräckligt för att avge ett omdöme.

Ut med symfoniorkestern, ut med bluesrockbandet och glöm bort storbandsjazzen. Här är det Neil själv med akustisk gitarr, piano och lite munspel. Klassisk Neil Young.

På vissa låtar funkar det utmärkt. "Plastic flowers" är som bäst i pianoversion, "Who's gonna stand up?" funkar lika bra solo som med symfoniorkester och "Glimmer" är lika vacker som på den vanliga Storytone-utgåvan.

Fast, låtmaterialet på Storytone är i sin helhet inte i klass med sådana mästerverk som Harvest och Harvest Moon. Det blir alltför tydligt när låtarna framförs i sina nakna soloversioner. Jag saknar inte bluesrocken och storbandsjazzen, men orkestern lyfte verkligen flera av låtarna. Visst är det aningen orättvist att jämföra Storytone med tidigare skivor, men samtidigt är det ofrånkomligt. Storytone Deluxe känns snarast som en Silver & Gold. Inte en oförglömlig skiva, men med flera riktigt bra låtar. Och vad mer kan en begära?

Det väl bara att tacka Neil Young för att han ger oss extra allt.

fredag 7 november 2014

Dagens återkomst

En skiva som inte fick plats när jag listade tio skitbra skivor som saknas på Spotify var Marts Helt enkelt. Soloalbumet som den gamle De Lyckliga Kompisarna-sångaren gav ut året efter att DLK la ner. Samtidigt som skivan inte fick plats på listan är jag iicke desto mindre glad över att den sedan i morse åter finns på Spotify. Skivan i sin helhet når inte upp till de höjder som mycket annat Mart varit inblandad i gör (Total Egon, Krymplings, DLK...). Men likväl finns där två av Marts bästa låtar nånsin: "Liv bakom väggen" och "Rock'n'rollormen bet mig i benet". Att dessa två mästerverk till låtar åter finns tillgängliga på Spotify är en kulturgärning bara det. Återigen är det lätt att ta del av historien om hur det faktiskt går till i tesurplande hippiekollektiv och drapan om rock'n'rollormar och gummistövlar.

måndag 3 november 2014

Neil Young i musikalskepnad

Idag har eder bloggare umgåtts med Neil Youngs nya skiva.

Det har talats om Storytone i någon månad nu. Albumet Neil Young skulle ha spelat in med en 92 personer stark symfoniorkester, men Storytone har visat sig vara mer mångfacetterat än så. På skivan är sju av tio låtar med orkestern, två med något slags bluesrockande band och en låt är klassisk storbandsjazz. Splittrat? Jadå, och lägg då till att skivan även är släppt i en deluxeutgåva där även akustiska soloversioner av alla låtar finns inkluderade.

Neil med extra allt.

Kontrasten mot den i våras släppta coverskivan A Letter Home kunde inte vara större. En primitiv nästan olyssningsbar coverskiva inspelad solo följs nu en välproducerad skiva med tio nya låtar där det inte räcker att koppla in mina större högtalare för att kunna göra skivan rättvisa.

Jag har ännu inte lyssnat på deluxe-Storytone, utan tänkte följa upp dagens bloggning om några dagar. Alltså har det idag varit en Neil i någon slags musikal- eller gammaldags filmmusikdrapering, uppblandad med en del bluesrock i den stil som män födda på fyrtiotalet tycks vara så förtjusta i och så då lite storbandsjazz.

De orkestrerade låtarna är överlag riktigt njutbara samtidigt som de andra låtarna framförallt är sämre och även förstör helhetsintrycket - men det känns å andra sidan väldigt mycket Neil Young att göra precis så.

"Who's gonna stand up" fanns med på sommarens turné med Crazy Horse och släpptes tidigare i höst i såväl orkesterversion som soloversion. Jag gillade den storslagna orkesterversionen vid första lyssningen och den står sig fortfarande som ett av skivans bästa spår. En annan pärla är den betydligt mer finstämda "Glimmer", en låt jag la märke till redan vid den första genomlyssningen av Storytone i förmiddags.

Skivan har två teman, Neils miljöengagemang och årets skilsmässa från Pegi. Två teman det uppenbarligen gått att skriva ett antal bra låtar kring. Skilsmässoalbum är inget nytt, men att kombinera det med miljöengagemang känns som något nytt.

Jag gillar känslan av just musikal och gammaldags filmmusik, det passar Neils låtar. Det har vi i och för sig vetat ända sedan Harvest, där två låtar hade orkesterarrangemang signerade Jack Nietszhe. Synd Neil var tvungen att i vanlig ordning gå sin egen väg och inte fullt ut gjorde en skiva i orkesterskrud.

Nu ser jag fram emot att ta tag i soloversionerna. Det är tur nya skivor finns bara något klick bort idag.

söndag 2 november 2014

Tio skitbra skivor som saknas på Spotify

Insåg att jag skrivit flera gånger på sistone om bra låtar som inte funnits på Spotify. Det har varit singelbaksidor och liknande. Kände så att det var dags för ett helhetsgrepp om saken och kolla vilka album det är jag saknar mest på Spotify och där mina mp3:or fortfarande är livsviktiga. När jag inte spisar en och annan av dem på vinyl såklart. Varning för viss gnällighet nedan.

Peggy Lejonhjärta - Viskningar och rop
Denna poppärla vann popsjälars hjärtan över hela landet och sedan lämnade dessa hjärtan i djup sorg när den inte följdes upp av någon ny skiva och bandet somnade in. Bandets och skivans kultstatus har såklart bara ökat av detta. Eller vadå popsjälar? Viskningar och rop tycks gå lika bra hem hos oss vars musiksmak snarare drar åt det gubbrockiga hållet. Gitarristen Johan Persson ("snygg-Johan") spelar fortfarande med Lars Winnerbäck och trummisen Torbjörn Nilsson är sedan ett par år tillbaka en av Sveriges bästa och mest profilerade politiska journalister som kung av Tidskriften Fokus långa reportage. Och okej, bandet ligger på hyllan, men varför finns inte skivan på Spotify?

Karin Renberg - Farväl tristess
En sorgligt bortglömd skiva. Jag skrev häromåret om att Farväl Tristess är väl värd att kolla upp, sedan dess har jag själv grävt mej ner i skivan djupare än jag nånsin gjort tidigare. Låtar som "Kärleken vi skickade" och "Värm honom ljus" har jag lyssnat på massor i år och hade gärna delat med mej av dem.

Neil Young - Time Fades Away
Om Time Fades Away skrev jag i våras när "Fem skitbra men okända låtar med med Neil Young" listades. Skivan ligger visserligen i sin helhet på Youtube, men Neil vägrar fortfarande ge ut den igen och därför lyser den fortfarande med sin frånvaro.

Beatles - Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band
Min absoluta Beatlesfavorit sedan många år. Att Spotify saknar Beatlesmaterial överhuvudtaget måste ju bero på att det är otroligt dyrt med gravplats, eller vadå?

Blomgren - Kom sol, kom regn
Troublemakerssångarens soloalbum från 1995 har visserligen en och annan textrad som inte håller för tidens tand, samtidigt går det inte att komma ifrån att hans visrock är förbaskat njutbar för den som gillar Göteborg, Stefan Sundström eller The Pogues.

Traveling Wilburys - Traveling Wilburys, Volume 1
Om den här fantastiska skivan har jag skrivit ganska nyss. Visst, för egen del är det såklart en del av magin varit att jag bara haft den på LP, men det hade ju varit trevligt att lättare ha med låtarna på spellistor eller att kunna skicka sådana som "Handle with care", "Last night" och "Tweeter and the Monkey man" till andra.

Blue for Two - Blue for two eller Songs from a pale and bitter moon
Jag har ingen koll på hur bra annat Radium 226.05-material är representerat på Spotify, men att inget med Blue for Two utom den senaste skivan finns där är ju en smärre skandal.

Cosa Nostra - Eldar
Rankad som det 11:e bästa trallpunkalbumet av mej för snart ett och ett halvt år sedan och redan då frågade jag om det inte var dags för Rosa Honung att få upp den här på Spotify - kanske läser de inte Minnenas Motell?

Perssons Pack - Kärlek och dynamit
Packets tidiga skivor finns av någon anledning inte på Spotify. Tur en har samlingen Diamanter, trist för den som inte har det, och så trist ska ingen behöva ha det.

POST - Allt är bra nu
Några stekheta julidagar 2005 besökte jag Per Kj i Linköping. På Crazy Records hittade jag den här skivan för en femtilapp, när jag såg den kom att tänka på vad Michael skrivit i sina liner notes till en blandskiva jag fick ett halvår tidigare. "Kolla gärna upp POST, bandet där Loke är/varit basist". Sagt och gjort. Jag köpte skivan och den depraverade schlagergaragen visade sig vara väldigt väldigt bra. Eldkvarns "Konfettiregn" och Kents "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" fick konkurrens av låtar som "Så många andra människor" och "Du kan säga det till mig". 2012 klämde POST till sist ut sig en ny skiva som finns på Spotify. De hade jobbat på skivan länge, några av låtarna laddade jag ner i demoversioner redan 2005. En variant av himlen är väl värd att lyssna på den med, men Allt är bra nu är bäst och den finns såklart inte på... just det!

lördag 1 november 2014

November är en mur av våt betong

En av Kents bästa låtar - och så finns den inte på Spotify. Vilket jävla sätt.

fredag 31 oktober 2014

Sju sorters låtar

Här kommer så låtlistan från mitt och svågern Andreas quiz på Kville Pastahouse i onsdags.

Vi hade fått temat sju sorters kakor vilket vi kastade oss in i med liv och lust.

"Eye of the tiger", "Sell out" och "First we take Manhattan" formade kvällens röda tråd. Låtarna från "Bullet with buttefly wings" till "Animal Nitrade" var introtävling.

Franska Trion - Kakor
Van Halen - Poundcake
R Kelly - Cookie
Staffan Hellstrand feat Dogge - Var kommer du ifrån
Kakmonstrets sång
Knutna Nävar - Strejken på Arendal
Carola - Tell me this night is over
Napoleon - Den viktiga skillnaden
Caj Karlsson - Ett brev
bob hund - Åh döds
Maja Heurling - Berlin
Hurula - Betongbarn
Strebers - Betongbarn
Survivor - Eye of the tiger
Tiger Lou - Sell out
Cookies n Beans - First we take Manhattan
Docenterna - Underbar värld
Smashing Pumpkins - Bullet with butterfly wings
Blind melon - No Rain
Culture Club – Karma Chameleon
Patti Smith - Rock n roll nigger
Nanne Grönvall - Håll om mig
Bröderna Djup - Vi bor på landet
Räserbajs - Fina flickor
Taylor Swift - Shake it off
Imperiet - Sura Baya Johnny
Suede - Animal Nitrate
Kitok - Paradise Jokkmokk
David Steward & Dandy Cuffer - Lily was here
Staffan Hellstrand - Jag i underlandet
Eldkvarn - Vägen till paradiset
Sanna Carlstedt - Ett glas vin
Hello Saferide - Anna

onsdag 29 oktober 2014

Jakten på Eldkvarn

Eldkvarn gör ofta tre turnéer per år, en på vårvintern, en på sommaren och en på hösten-vintern. 2012 lyckades jag äntligen pricka in en spelning per turné. 2013 bommade jag både vår- och sommarsvängarna och fick inte se stans bästa band förrän veckan före jul. Eftersom det tar tid att tågluffa och göra teveprogram och Eldkvarn gissningsvis tjänat rätt bra på sina turnéer de senaste åren kunde de i våras ta ett halvårs paus. På livescenen återvände de först i somras och jag såg en av de första spelningarna på turnén.

Under hösten har det stötvis presenterats datum för bandets kommande turné i november-december och precis som inför turnéerna jag bommade förra året har jag suttit och med stor spänning följt datumen allt eftersom de ramlat in på Facebook, hos bokningsbolaget eller bandets egen hemsida. Ett Göteborgsdatum släpptes ganska tidigt, men krockade med jobbet. Några andra västsvenska datum verkade inte komma. För några veckor släpptes ett datum i Gislaved av alla städer och jag blev jättesugen. Klart jag skulle Eldkvarn i Gislaved, jag som hävdat den givna kopplingen mellan bandet och svenska småstäder, men även det datumet krockade med jobbet. Puh!

Skulle jag bomma ännu en turné?

In i det sista höll jag hoppet vid liv. Jag såg att de hade en spelning i Malmö sista fredagen i november och skulle spela någonstans dagen efter. Jag gissade att spelningen därmed borde ligga någonstans mellan Malmö och Stockholm, minus Östergötland där de redan hade två spelningar. Alltså började jag fundera på trakterna där jag hängde så mycket för bara något år sedan, nordöstra Skåne och Blekinge. Kunde det måhända bli en spelning där?

I helgen var jag så i Karlskrona och just då släppte bandet den fullständiga turnéplanen på Facebook. Karlskrona konsthall 29 november. Wohoo! Men det hade ju inte skadat ifall datumet dök upp på de andra ställena heller.

"Jag jagar ditt hjärta" sjöng bandet för några år sedan. Själv jagar jag Eldkvarn.

tisdag 28 oktober 2014

Looking through Gary Engmans eyes!

För många år sedan följde jag sporadiskt en blogg av en man från Linköping som då var i 35-årsåldern, arbetslös med journalistambitioner och musikintresserad med en musiksmak inte helt olik min egen.

En sommardag bjöd han på en fantastisk rövarhistoria.

Han hade träffat Helge i en park i Stockholm. Vem är denna Helge? Jo, en av de kompisar Ebba Grön skickade för att hämta sin Rockbjörn en gång i tiden. Kompisarna var packade och gjorde skandal. Nu framlevde han sina dagar som hemlös.

Att döma av texten så var det verkligen Helge de träffade.

"Om mannen ljög för mig, så var han världens bästa lögnare och hade en otrolig förmåga att plugga in detaljer. Men jag tror att det verkligen var den legendariske Helge jag träffade. Han som tagit emot Ebba Gröns rockbjörn. Jag måste säga att det kändes mer hedrande att få skaka den mannens hand, än om jag träffat Fredrik Reinfeldt, Horace Engdahl, eller Lasse Berghagen. Jag hade en levande legend framför mig."

måndag 27 oktober 2014

Minnenas Motell goes quiz

Eder bloggare håller tillsammans med svågern i veckans quiz på Kvilles Pastahouse. Såhär beskriver vi spektaklet.

På onsdag bjuder två glada sockerbagare in till veckans quiz på Kvilles Pastahouse.

Det är Johan Hellström (Minnenas Motell) och Egon Ramberget (Hisingen Calling) som ställer frågor på temat Sju sorters kakor.

Så öva på ditt bästa kakrecept, gå på kafferep hos en gammal faster, boka in surdegen på ett hotell, ladda upp med kakor från Amsterdam eller gör vad du vill. Bara vi ses vid kaksmeten på onsdag!

Klockan 19 är tiden, hoppas vi ses där.

onsdag 22 oktober 2014

Fyra år på last.fm

En dagbok i musikform, ett modernt substitut för skivsamlingen, ett tidsfördriv eller ett bokstavsliknande beroende? Oavsett vad det är har last.fm och scrobblingen har nu i fyra år förgyllt och förslavat mitt musiklyssnande.

22 oktober 2010 var en fredag och på kvällen klickade jag mej in på last.fm för att kolla hur det gick till att skaffa konto, sedan dess har jag varit fast.

Och hur firas fyra år som scrobblare på ett bättre sätt än genom lite härlig egotrippad statistik?

Först mina fem mest spelade akter.

Sedan jag började scrobbla:
1. Eldkvarn
2. Bob Dylan
3. Neil Young
4. Ulf Lundell
5. Lars Winnerbäck

Senaste året:
1. Neil Young
2. Eldkvarn
3. Tomas Andersson Wij
4. Emmylou Harris
5. Lars Winnerbäck

Och sen mina fem mest spelade låtar.

Sedan jag började scrobbla:
1. Patti Smith – Rock n Roll Nigger
2. Eldkvarn – Konfettiregn
3. Kjell Höglund – Gennesarets sjö
4. Johan Johansson – Lite längre fram
5. Winter Took His Life – Lucky star och Eldkvarn – Fulla för kärlekens skull

Senaste året:
1. Magnus Ekelund & Stålet – Du Och Jag Mot Världen
2. Karin Renberg – Kärleken Vi Skickade
3. Emmylou Harris – Leaving Louisiana In The Broad Daylight
4. Roger Karlsson – Magisk kväll i karavan
5. Oskar Linnros – Annie Hall

Slutligen mina fem mest spelade album

Sedan jag började scrobbla:
1. Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
2. Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down
3. Perssons Pack – Diamanter
4. Karin Renberg – Farväl Tristess
5. Tomas Andersson Wij – Ett slag för dig

Senaste året:
1. Karin Renberg – Farväl Tristess
2. Emmylou Harris – Wrecking Ball
3. Weeping Willows – Broken Promise Land
4. Emmylou Harris – Hard Bargain
5. Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down och Magnus Ekelund & Stålet – Dödskult

tisdag 21 oktober 2014

Det enda du behöver

Thåström har några hyfsat okända pärlor till låtar, låtar som inte finns på Spotify, ofta singelbaksidor. En sådan låt är "Det enda du behöver", b-sida på Hjärter dam.

Varför Youtubeklåparen valt att illustrera sololåten från sent 1990-tal med en Ebba Grön-bild går visserligen att fråga sig. Men strunt i det, lyssna och njut.

Och Thåström, varför inte plocka fram den här eller någon annan mindre känd pärla till vårturnén? 


måndag 20 oktober 2014

Eldkvarn Trädgårdsföreningen 140627

Bjuder på setlistan från Eldkvarns spelning på Trädgårdsföreningen här i Göteborg i somras.

Några intressanta saker kan noteras. Såsom att "Pojkar, pojkar, pojkar" har fått flytta från sin traditionella plats som sista låt innan extranumren. Eller att Adrian Modiggård nu bytt vilka låtar han sjunger från Eldkvarns soulpunkera sent sjuttital och tidigt åttital. Eller sällsynta låtval som "Gatan fram" och "Runt solen".

Om jag minns rätt kändes spelningen som en blandning mellan vanlig dag på jobbet för bandet och nytändning med delvis ny setlista efter ett halvårs paus. Dessvärre hade de den något otacksamma rollen att spela "förband" åt Nationalteatern på hemmaplan.    
  1. Män som mej
  2. Fulla för kärlekens skull
  3. Barn av sommarnatten
  4. Pojkar, pojkar, pojkar
  5. Vägen till paradiset
  6. Gatan fram
  7. Din lilla hund (sång: Adrian Modiggård)
  8. Nere på klubben (sång: Adrian Modiggård)
  9. 3:ans spårvagn genom ljuva livet
  10. Runt solen
  11. Vår lilla stad
  12. Kärlekens tunga
  13. Inget bra för mig själv
  14. En liten kyss av dig
  15. Kungarna från Broadway
  16. Nerför floden

söndag 19 oktober 2014

De tio mest betydelsefulla skivorna


Efter att flera gånger ha blivit utmanad på Facebook att lista de tio mest betydelsefulla skivorna för mej var det dags att göra ett blogginlägg av det hele. Listan saknar rangordning. Intressant nog är alla de tio skivorna utom en från 1900-talet och bara två av skivorna har jag upptäckt de tio senaste åren, Håkan Hellström-skivan som kom 2005 och Traveling Wilburys som jag köpte för några år sedan. Kanske ska jag följa upp den här listan med en lista över de tio mest betydelsefulla skivorna som kommit ut på denna sidan millennieskiftet?    

Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
Skivan som fick mej att slutligen släppa mina tvivel på min namne Håkan. En halvakustisk Dylaninspirerad skiva och en ny vår var vad som behövdes.

Neil Young – Rust Never Sleeps
"Jag gick ut på Lunarstorm och frågade runt lite här och där efter vilken skiva man borde börja med. Flest nämnde Rust never sleeps. Antagligen beställde jag den från Ginza redan samma kväll. En sommarkväll någon vecka senare sitter jag framför stereon och lyssnar med stor spänning. Redan på andra låten "Thrasher" är jag fast. Munspelet som tjuter till, det vackra gitarrspelet och de inledande verserna är allt som behövs. Jag sitter med gåshud." (Hur Aftonbladet skrev in sej i min livshistoria - 130212)

Bob Dylan – Desire
Desire är inte Bob Dylans bästa skiva, men det är nog den som varit mest betydelsefull för mej. Jag har tidigare skrivit om hur den ackompanjerade min 19-årsdag.  

Ebba Grön – 1978-1982
Skivan som (och det här låter äckligt pretentiöst) förändrade mitt liv. Samlingen 1978-1982 förde mej som tolv och ett halvt-åring in på punken, jag har flera gånger försökt blogga om skivans betydelse för mej men aldrig lyckats.

Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
Jag hade läst om supergruppen Traveling Wilburys när jag läste mina första Dylanbiografier när seklet var ungt. I början av 2012 hittade jag så deras debut för en tjuga hos Pedda i Karlskrona och den spelades sedan flitigt under några goda år.

Imperiet – Blå himlen blues
Eller Synd, de är ju typ lika bra. Och så upptäckte jag Imperiet samma sommar som jag fyllde 15, klart skivorna blev betydelsefulla. 

Johan Johansson – Flum
KSMB är bra, Strindbergs bäst och John Lenin helt okej. Men allra bäst är Johan Johansson som soloartist. Det tog mej några år att upptäcka mer än "Va?!", men flera år efter att jag började tokgilla den glada poplåten som fanns med på Definitivt 50 spänn igen! (eller som Lasse sa "Vafan Johan, den är ju inte punk?!") lånade jag Flum av Fredrik och beställde raskt skivan från Ginza. Den här behövde jag ju ha själv. 

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik

Jag har märkt att jag ofta har ett särskilt varmt förhållande till den skivan som får mej att upptäcka en artist eller en grupp. Rusningstrafik var min första Winnerbäckskiva, den jag beställde efter att ha sett artistkollektivet Bland, skurkar, helgon och vanligt folk på Hultsfredsfestivalen 1999.  

De Lyckliga Kompisarna – Le som en fotomodell
Le som en fotomodell innehåller en fantastisk räcka låtar. De håller högsta klass rakt igenom. Skivan var ihop med Ebba Grön-samlingen och Dia Psalmas Gryningstid de viktigaste när jag upptäckte punken. Köpte skivan för ganska så precis tjugu år sedan efter att ha letat efter den hela sommaren. Av mej rankad som den bästa svenska trallpunkskivan.

Eldkvarn – Limbo
Egentligen kanske samlingen Eldkvarns bästa utgiven tidigt 2000-tal borde varit med, det var ju efter att jag inom mindre än en vecka köpt dessa två skivor jag började upptäcka Eldkvarn. Men en samling på den här listan får räcka. 

Och här saknas såklart ett gäng väldigt betydelsefulla plattor. Såsom någon Charta 77-platta (även ifall jag tycker Grisfesten är deras överlägset bästa är det inte givet att det är den mest betydelsefulla), The Doors debut, Bathorys Hammerheart, Karin Renbergs Farväl tristess, Emmylou Harris Wrecking ball eller Hard Bargain, Dia Psalmas Gryningstid, nån av Metallicas fem första, Nirvanas Nevermind, Tomas Andersson Wijs Ett slag för dig, nån Lundellplatta, nån Springsteenplatta (antagligen The River), Cortex Spinal Injuries, Winter Took His Lifes självbetitlade album, nån med Stefan Sundström, nån med Kjell Höglund, samlingsskivor som Definitivt 50 spänn tre och På ont & gott... - alltså, det är ju egentligen helt omöjligt! Puh!

lördag 18 oktober 2014

Kungar och knektar

För tjugu år sedan gitarrhjälte i legendariska Räserbajs - idag arkitekt och en av många samhällsbyggnadsdebattörer i GP.

Rickard Stark!

fredag 17 oktober 2014

Mer intressant än Pluras femtielfte kokbok

Vid en första anblick står han vid Plura Jonssons vänstra sida klart i skuggan av bröderna Jonsson. Men ibland så händer det och Tony Thorén, Eldkvarns basist sedan start och den enda som utöver Plura varit med precis hela tiden, blixtrar till i en rockpose som hade platsat i Hellacopters eller The Soundtrack Of Our Lives. Jag är inte kompetent nog att bedöma hans basspel, men jag vet att han är en av Eldkvarns viktigaste beståndsdelar. Ett av fundamenten. En av kungarna från Broadway.
Bild från Eldscript Förlag
skrev jag om Tony Thorén efter Eldkvarnspelningen på Trädgårdsföreningen här i Götet någon vecka före jul förra året.

För ett år sedan släppte också Tony Thorén sin självbiografi Vafaan är det frågan om? - där hans livsberättelse, om livet som basist i Eldkvarn sedan starten och producent med hitlåtar som "Die Mauer" och "Little Willie John" bakom sig, blandades med mer filosofiska funderingar kring livet och universum.

Nu har uppföljaren Basism - 101 svängiga utsagor kommit. Eller uppföljare och uppföljare, det är ingen ny Vafaan är det frågan om? utan snarast en bok där den hemsnickrade filosofin och funderingar kring vardagens existentiella frågor fått blomma ut till fullo. Några passusar om Peter LeMarclåtar, hur han blev en av två hippies i Norrköping på tidigt sjuttital och basspelande får plats, men mest är det Tonys funderingar och grubblerier kring världens vardande och låtande som här får fritt spelrum. Tony skissar på eller snarare presenterar en ideologi han kallar basism.

Basism är ingen självbiografi, och egentligen ingen uppföljare på den förra boken. Ska jag jämföra med något är det väl närmast Kjell Höglunds gamla legendariska månadsmeddelanden på hans numer insomnade hemsida, men varför jämföra? Tony Thoréns bok står på egna ben och hans humanistiska budskap är inget världen mår sämre av. Tvärtom, det finns mycket sympatiskt i hans tankar och funderingar. 

Samtidigt ska sägas att det ibland blir för mycket. Basism gör sig nog bäst i att läsas något stötvis och inte sträckläsas pärm från pärm, den hade definitivt blivit bättre med fler berättelser från musikerlivet och något mindre filosoferande. Bokens målgrupp torde vara främst Eldkvarnfans, och till med de mer nördiga sådana. Men som Eldkvarnmerchandise är den betydligt mer intressant än Pluras femtielfte kokbok. Nu väntar jag med spänning på att fler Eldkvarnmedlemmar ska skriva sin historia.

lördag 11 oktober 2014

Mycket TAW nu

Tidigare i veckan skrev jag hur jag såg fram emot Tomas Andersson Wijs nya skiva Mörkrets hastighet som kommer nästa vecka. Dagen efter släpps skivan på Spotify och jag ligger hemma med förkylning några dagar och lyssnar massor på den och andra TAW-låtar. Idag hittar jag Hanna Fahls intervju med TAW från tidigare i veckan. Det är mycket TAW nu och inte mej emot. Bäst på Mörkrets hastighet är än så länge den vackra sistalåten "Nu dör en sjöman igen", den kan leva länge.

fredag 10 oktober 2014

"Det här blir lite som en lektion i svensk musikgeografi."

Valdemar Möller, som gästbloggade på Minnenas Motell förra året, har startat bloggen Landskapsmusik där han gör en Spotifylista per landskap. Sådana nördiga initiativ bör självklart uppmuntras, så därför har eder bloggare gjort en intervju med denna nykomling i musikbloggosfären. 


Du har skrivit om ett par landskap nu, hur känns det?
Det känns roligt och spännande. Jag upptäcker en massa ny musik genom det här, samtidigt som jag förhoppningsvis underhåller andra. Skåne var relativt lätt att skriva om eftersom det kommer så mycket bra musik därifrån, Blekinge och framförallt Öland var desto svårare – vilket ledde till att jag slog ihop Öland och Gotland.

Varför startade du en blogg om det här?

Det slog mig att det kommer bra musik från så många olika delar av Sverige, samtidigt som det också finns många band som man inte har någon aning om var de kommer från. Så det här blir lite som en lektion i svensk musikgeografi. Jag tycker det är roligt att veta var de artister jag lyssnar på kommer ifrån, det ger en extra dimension till musiken. Plus att jag älskar listor förstås!

Något landskap du ser särskilt mycket fram emot att skriva om?

Värmland, som jag själv kommer ifrån, ska bli roligt. Många förknippar bara Värmland med dansband, men det finns förstås en massa annan bra musik därifrån också. Göteborg, där jag bor, ska också bli kul.

Det är inte så många som slår ett slag för landskapen i dessa tider, funderade du på att välja t.ex län istället?

Haha! Nej faktiskt inte. Jag har nog bättre koll på de svenska landskapen än på länen faktiskt. Kanske något som sitter kvar sedan geografilektionerna i mellanstadiet.

Tror du projektet får någon fortsättning?

Vem vet. Jag kan avslöja att jag funderar på att ha en omröstning om vilken landskapslista som blev bäst när jag är klar och lotta ut blandskivor med musik från det vinnande landskapet till alla deltagare.

tisdag 7 oktober 2014

"Det sägs att det havet inte minns nånting"

Tomas Andersson Wij släppte för några veckor sedan den nya låten "Santa Monica", en försmak inför nya albumet Mörkrets hastighet som kommer nästa vecka.

Jag hörde "Santa Monica" för första gången en solig förmiddag i Vänersborg för snart en månad sedan, det var bara några dagar kvar till valet och jag befann mej i orkanens öga med en timma att slå ihjäl innan tåget gick. Spotify meddelade att TAW släppt nytt och sittandes på en bänk vid vattnet lyssnade jag på låten några gånger.

"Santa Monica" är en sådan låt som känns som klassisk redan vid första lyssningen. TAW fruktar inte det som kan tyckas pretentiöst - och det är en av de sakerna jag gillar bäst med honom. Här fläskas det på med stråkar som verkligen höjer låten.

Trogna bloggläsare vet att 1994-nostalgi står högt hos mej och även TAW bjuder här på minnen från 1994. Våra minnen är förstås av olika slag, men så var han 22 och jag 13 det mycket speciella året 1994.

Nästa månad är det dags att åter se Tomas Andersson Wij live. Trots att jag sett honom fyra gånger tidigare blir det första gången jag ser honom med fullt liveband. Tidigare har det oftast bara varit TAW och hans gitarrer, vid en spelning förstärkt med en kompmusiker och på Kompledigtfestivalen för några år sedan spelade han två låtar kompad av Perssons Pack i trioformat. Men likväl, aldrig en spelning med fullt band.

Det kan bli magiskt.

Och innan Mörkrets hastighet hunnit komma lyssnar jag på "Santa Monica" en gång till. Och säkert en gång till efter det.

måndag 6 oktober 2014

Packet tog över stan

Så var det dags för Perssons Pack att knyta ihop säcken.

För ungefär ett halvår sedan kom beskedet att Packet skulle lägga ner till hösten. Min gode vän Joakim, som entusiastiskt sett Packet i Bollnäs på annandagen, började kuska runt på spelningar och såg sig till sist nödgad att själva boka dem till Göteborg då ingen annan verkade vara intresserad av att göra det. Så spelade bandet på Pustervik dan före valet, jag var givetvis där, men kan inte prestera några vettiga rader om spelningen. Jag var för utmattad inför valet, men gillade såklart vad jag såg. Några veckor före han och Adam Wallman fick den vansinniga idén bokade jag och Joakim biljetter till den allra sista spelningen. Den som gick av stapeln på Nalen i lördags. Den som sålde slut redan i somras. Min fjärde Packetspelning och den sista någonsin.

Konserten inleddes med "Ikväll tar vi över stan" och givetvis tog Packet över stan. Gemenskap! Gemenskap är känslan jag tar med mej från den på sina håll löjligt trånga Nalen. När en lite väl förfriskad gubbrockpublik samlas på ett ganska liten yta händer det att vettet går ut där ölen går in. Här var det tvärtom. Folk var glada, sentimentala och fantastiskt glada över att dela upplevelsen. Inte minst under låtar som "Aldrig så ensam", "Hanna" och "Hemma" visste allsången och gemenskapen inga gränser. Under "Små små saker", som kom tidigt i setet, kokade publikhavet. Jag gladde mej särskilt åt "Brooklandsvägen", en gammal Packetfavorit.



Jag har en mängd starka minnen av de mest skiftande slag till många av låtarna som spelades. Minnen som i vissa fall inte har att göra på bloggen men som såklart sköljde över mig under konserten. Det var en ibland flera tusen dagar yngre Johan som tittade fram. Jag har trots allt lyssnat på Packet sedan seklet var ungt. Min dåvarande flickvän hade börjat förstå vad jag gillade för musik och tyckte jag skulle kolla upp ett band från hennes hemtrakter. Hon plockade ned ett gäng låtar från Napster och brände ut. "Små små saker" och "Tusen dagar härifrån" blev tidiga favoriter. Den hoprafsade samlingen Blod eller guld hittade jag billigt på Ginza nått år senare och det blev en viktig följeslagare till dess jag en regnig höstdag 2005 köpte dubbel-CDn Diamanter på Bengans.


Packet var nästan lika taggade som publiken. Niklas Frisk for runt på scen och posade med sin elgitarr likt en annan rockhjälte och Per Persson var lika cool som alltid, Magnus "Limpan" Lind log vid flera tillfällen. Magnus Adell och Norpan Eriksson höll sig bokstavligt talat i bakgrunden. Det jag saknade var gästartister eller något liknande, nog för att jag hört den hedervärda förklaringen till varför sådana uteblev ("kan de inte gästa oss i Malung kan det kvitta") men likväl kändes lite tomt. Men strunt i det!


Kvällen avslutades ståndsmässigt med en tårdrypande "Bröllopsdag". Love Antell kom ut och gav bandet rosor och allra sist kvar på scen var den väldige själv. Dragspelaren Magnus "Limpan" Lind. Han spelade några sista toner på sitt dragspel, kanske var i lördags kväll sista gången han uppträdde på scen?
  1. Ikväll tar vi över stan
  2. En sång om dej
  3. Små, små saker
  4. Kammahav
  5. Nyårsafton i New York
  6. Aldrig så ensam
  7. Guldhuggarland
  8. Fribacka väg
  9. Det liv jag älskar
  10. Bortom Månen och Mars
  11. Hanna
  12. Hemma
  13. Vild som Jerry Lee
  14. Brooklandsvägen
  15. Tusen dagar härifrån

  16. En uslings medicin
  17. Packets paradmarsch
  18. Gråmånen

  19. Sista kvällen i april
  20. Bröllopsdag

söndag 5 oktober 2014

Vila i frid, Ronny

Jag läste på Facebook att Ronny Carlsson dött. Ronny Carlsson är den skånske countryartisten jag upptäckte genom en bloggning hos Längre Inåt Landet förra hösten. Egentligen är det väl bara "Vägarna jag fann" jag faktiskt lyssnat på, men den gillar jag massor. Vila i frid, Ronny.

fredag 3 oktober 2014

Annika Norlin var bäst

Jag såg många favoritakter spela i somras. Bob Dylan, Neil Young, Ulf Lundell, Eldkvarn, Patti Smith, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, Håkan Hellström... för att nämna några. Alla dessa var bra, men ingen jag såg i somras var lika bra som Annika Norlin på Way Out Wests sista kväll. Trots att jag mest lyssnat på Säkert!-debuten och utöver några enstaka låtar knappt hade hört Hello Saferide så gick Annika Norlins spelning rakt in i hjärtat på mej.

Det hade regnat den dagen och publikens regnjackor och huvtröjor gjorde det trångt till och med så långt bak som Jenny, Joakim och jag stod. För större delen av publiken strömmade då och då ljud in från den hiphopakt som spelade på en av de större scenerna. Det var svårt att se artisten där framme på scenen. Förutsättningarna var inte de bästa, men allt sånt var som bortblåst när spelningen började.

Annika Norlin berättade hur hon länge drömt om att göra en spelning som den här. Med publik på scen, med texterna rullandes som backdrop och med ett stort band. Ett sånt koncept känns som det skulle kunna misslyckas, ändå stämde allt.

Visst, det blev ingen "Vi kommer att dö samtidigt" och ingen "Och jag grät mig till söms efter alla dar". Men vad gör det när "Allt som är ditt", "Sanningsdan" och "Är du fortfarande arg?" fick representera Säkert!-debuten? Och jag fick äntligen chansen att upptäcka ett mästerverk som Hello Saferide-låten "Anna". Överhuvudtaget så blev det och har fortsatt bli en del Hello Saferide efter att Annika Norlin frälste mej och så många andra på Way Out West.

Gåshuden från spelningen satt kvar i flera dagar. Jag vill verkligen se Annika Norlin spela igen under eget namn, det finns ingen anledning att välja mellan att sjunga på svenska eller engelska.