Dagens skivinköp

Var en tur till Skivhallen Majorna.

Och så blev det en 7"-singel oxå. För b-sidans skull. Den underbara covern på Tom Waits "Jersey Girl". Inspelad på en konsert i, just det, New Jersey.  

Göteborgsvarvet till ära - fem asbra låtar om att springa!

Bruce Springsteen - Born to run
Bassolot. Jag säger bara bassolot. 2:38 in i låten får vi världshistoriens sannolikt bästa bassolo. Så dags är det väl givet att alla löpare lägger in en extra växel och springer ikapp med Garry Tallent? Och då har jag inte ens nämnt allt annat som gör låten till en av de bästa någonsin.

Iron Maiden - Run to the hills
Run to the Älvsborgsbron. Run to the Göta Älvbron. Utan Iron Maiden hade inte hjältemetalen varit densamma. Nu springer inte jag frivilligt, men hade jag gjort det hade "Run to the hills" varit självskriven i lurarna.

The Velvet Underground - Run run run
Kanske mer New Yorks bakgator sent sextital än Avenyn i mitten av tiotalet. Det är tveksamt om Teenage Mary, Uncle Dave, Gypsy Death, Marguerita Passion och de andra skulle springa Göteborgsvarvet. Men det febriga ruset i "Run run run" kan få igång vilka ben som helst, kanske för att komma i mål på Slottsskogsvallen eller kanske för att köpa veckans fix?

Neil Young - Long may you run
Och efter att ha sprungit passar det att varva ner med den här pärlan från Neil Youngs album ihop med Stephen Stills. De två hade alltid haft en komplicerat relation och ändå samarbetat så många gånger. I Buffalo Springfield, i Crosby, Stills, Nash & Young, på den här skivan. Men tydligen avbröts den gemensamma turnén när Neil Young sa åt sin chaufför att ta av på en annan väg, jag vet inte om Stephen Stills spelade själv den kvällen?

Rush - Marathon
Okej, den här låten är inte jättebra och passar definitivt inte att springa till. Men vill en ha med fem låtar om att springa så får en skarva lite på slutet. Samtidigt, jag gillar verkligen Rush och sedan jag förra veckan åter snöat in på Cliff Burton är inte steget långt till Rush. Cliff Burton brukade trots allt uppträda i ett par utsvängda jeans med ett Rushmärke på ena knät och ett Black Sabbathmärke på andra knät. Kul nog är "Marathon" inte en speciell långt låt med Rushmått mätt. Sen är ju Rush bästa låt egentligen "Red barchetta", men det här är ingen lista med billåtar. Det kanske kommer till Svenska Rallyt?

Fem skitbra låtar med Emmylou Harris

Av hela mitt hjärta - grattis Emmylou Harris till årets Polarpris!

En av de jag lyssnade mest på det gudsförgätna året 2014 var just Emmylou Harris.

Så nu vet ni vad som kommer. Jajamen, fem skitbra låtar väl värda att kolla upp. Jag vet egentligen inte så mycket om den goda Emmylou, men har försökt välja ut andra än de mest kända dängorna. Möjligen är de inte så himla obskyra som jag tror? Strunt detsamma. Bra låtar hur som haver.

"New Orleans" (Hard Bargain, 2011)
På en av de senaste skivorna visade Emmylou Harris att det bodde en grungerockare i henne. "New Orleans" är väldigt långt från country och stämsång, men icke desto mindre skitbra.

"My name is Emmett Till" (Hard Bargain, 2011)
Redan på sextitalet sjöngs det om 14-årige Emmett Tills fruktansvärde öde i den amerikanska södern i mitten av femtitalet. Bob Dylan sjöng in "The Death of Emmett Till" och fyrti år senare sjöng Emmylou om samma sak. Hon tar sig Emmett Tills namn och berättar historien om hur två vita män torterade ihjäl honom, sedan han tilltalat den ena av männens fru.

"All my tears" (Wrecking Ball, 1995)
Rytmen (lyssna med lurar), texten, sången, känslan, allt. En fantastisk låt. Skriven och ursprungligen framförd av Julie Miller, först som duett med Emmylou och några år senare spelade Emmylou in en egen version.

"My Father's house" (Thirteen, 1986)
Kanske inte den mest obskyra låten, en låt ursprungligen utgiven på ett klassiskt Bruce Springsteen-album kan inte direkt kallas obskyr. Men Thirteen förblev outgiven på CD ända till 2013 och släpptes på iTunes först två år tidigare. Emmylou gör en fin version av Springsteens gamla rysare till låt.

"Spanish dancer" (Old Yellow moon, 2013)
Det brukar bli bra när Emmylou, här i sällskap med Rodney Crowell, gör covers på en ur paret Springsteen-Scialfa. Patti Scialfas gamla låt "Spanish dancer" spelades in med den äran av Harris-Crowell häromåret och jag hoppas den finns med i Slottsskogen i sommar.

Grattis på 65-årsdagen Bruce Springsteen

Idag fyller Bruce Frederick Joseph Springsteen 65 år. Grattis! Tänk att denne artist med sina eviga längtan efter att sätta sig i bilen och dra iväg nu fyller svensk pensionsålder. Pensionär eller ej, när han gör nästa Sverigebesök nästa eller nästnästa år eller vad du nu kan bli lär han åter fylla några arenor och tidningarna gå i spinn. Och jag lär köpa biljett.

Födelsedagsbarnet själv på Parken, Köpenhamn maj förra året

Jag har bloggat en del om Bruce Springsteen här på Minnenas Motell och gör det enkelt för mej en dag som idag.

"Vi satt i Joakims kök i somras. Två dagar tidigare hade vi sett Bruce Springsteen & The E-Street Band på Ullevi. Nu åt vi frukost och pratade om musik, politik, livet och det kopiösa regnovädret som drabbade Götet dagen innan." - från Streets of København (130113)

"Ett genomgående tema i boken är relationen mellan artisten och de andra i E Street Band. Jag hade nog inte fullt ut förstått E Street Bands betydelse innan jag läste boken. De och Bruce är mer av ett band än en artist med kompgrupp, och jag kommer inte på någon konstellation som ens i närheten av dem." - från "Bruce" av Peter Ames Carlin (130117)

"Är det spännande att se en artist för tredje gången på ett år? En artist där dessutom media slår krumbukter i meningslös rapportering. Kan det inte kännas lite uttjatat och gjort?" - från Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster (130516)

"När Elvispojkarna och andralångatanflickorna blir gamla blir de soul-tanter och soul-farbröder. Och till slut så lär de väl sig också att förlika sig med julen."

Kanske var det ett år sedan eller kanske hade 2012 hunnit övergå till 2013, det var i alla fall länge sedan Joakim Larsson bad eder bloggare att även i år få gästblogga på julafton. Visst fick han det, kör på! Och vi bokar väl redan in nästa års julbloggning?  

Julen är en vidrig tid. Ett firande av ljusets återkomst som kidnappades i tur och ordning av kristendomen och sedan konsumismen. Det moderna julfirandet är en stor manifestation av det som är fel i vårt samhälle – vid den tiden då vi på norra halvklotet som mest behöver hämta kraft i mörkret så stressar vi sönder oss, slår årliga rekord i att köpa onödig skit som förstör jorden och låter det kulminera i en ensamhetens högtid.

Er gästbloggare har vissa problem med julen. Men jag har hört att det lindras med åren. En sådan där ungdomlig grej som går över med åren. Sådan där skit som bara vi som lever Rob Gordon-liv lyckas hålla kvar vid fast vi inte borde.

Men även jag har mina jultraditioner. Läsa mitt eget julevangelium, ackompanjerat av Håkans och Pluras cover på jullåten som inte ens jag kan tröttna på och det som enligt lagen ”händer något en gång är det slumpen, händer samma sak samma tid två år på raken är det en tradition” blogga om julmusik här. Förra året skrev jag om de bästa indie-jullåtarna.



Men likt ”när fan blir gammal så blir han religiös” så är det ju så att när Elvispojkarna och andralångatanflickorna blir gamla blir de soul-tanter och soul-farbröder. Och till slut så lär de väl sig också att förlika sig med julen.

Så här kommer tre julskivor att desperat bläddra igenom stans skivbackar efter i mellandagarna.

3. Jackson 5 – Christmas Album (1970)
Den här skivan innehåller pophistoriens sötaste låt någonsin. Michael Jacksons och hans bröders interaktion under "I Saw Mommy Kissing Santa Claus" tar det hela till en ny nivå. ”I really did, I really did see mommy kissing Santa Claus, You got to believe me, you just got to believe me! Come on fellas, you got to believe me.”

1970 var ett stort år för Jackson 5. Innan julskivan hade man släppt 2 skivor. Båda bästsäljare och topp-5 album. Självklart ville Motown slutföra året med en julskiva att toppa det hela med. Och de gjorde de verkligen. Skivan blev den mest sålda under julen i USA och toppade Billboardlistan i fyra veckor. Motown satsade på ett riktigt all-star team med sina bästa musiker och sin bästa studiopersonal. The Corparation med Berry Gordy i spetsen producerade.

Funk, stämsång, soul, klassiska julåtar såväl som några nyskrivna gör det här till en helgjuten julskiva. Höjdpunkter inkludering stegringen under sista minuten i inledande "Have Yourself A Merry Little Christmas". ”The Jackson five wanna wish everybody a merry, merry Christmas and a groovy new year”. Guld. Tre andra höjdpunkter är funkiga och roliga "Up on the rooftop" (observera bitarna från tidigare Jackson 5-hiten "The Love You Save") med fantasiska citatet “So bring me some shoes with lots of sole” där sole utalas förvillande likt soul, smäktande "Christmas won’t be the same this year" och trallen “Pa-rum pum pum pum” i "Little Drummer Boy".



2. A Motown Christmas (1973)
Under 60-talat hade Motown gett ut ett antal julskivor med olika artister. Bland annat den jag skrev om nyss. Eftersom 60-talet varade några år längre i Detroit (även om bolaget flyttade från Detroit till Los Angeles 1972) så beslöt man sig för att göra en samling med låtar från de största hitmaskinernas julskivor och kombinera det med en riktig 60-talig skivframsida. Sju låtar hämtades från Jackson 5-skivan ovan, fem från Diana Ross/The Supremes samt fyra var från Stevie Wonder, The Temptations och Smokey Robinsson & The Miracles.

Det fantastiska i den här skivan ligger såklart i Motownsoundet och att alla de representerade artisterna kunde göra en hitlåt ungefär lika lätt som en svensk familj trycker i sig allt förutom romrussinen.

Skivan är fylld med klassiska amerikanska jullåtar. De flesta av det mer sekulära slaget. Men några låtar bryter mot det temat, som Stevie Wonders vackra "Ave Maria". En julmässa för musiknördar på fyra minuter. Här anbefalles andaktfullhet. För att ta oss upp på fötterna lugnt och fint så följs den upp av The Temptations "Silent Night". Troligen det enda sättet som någon människa orkar spisa den låten vid den här punkten i jultiden.

Vill ni fortsätta på det mer religösa temat så hoppar ni därefter fram till Supremes "Joy To The World" som tillsammans med "My Favorite Things"(från Sound of music) utgör två udda fåglar med instant musikalkänsla. Och behöver ni ork till pyntandet och paketinslagningen? Stevie Wonders "What Christmas Means To Me" är svaret. Jag ser rena återuppståendelsescener efter något julbord när jag hör den. The Miracles skönt grooviga "Jingle Bells" tror jag kan vara det bästa sättet någonsin att smygdansa fram julmaten.

Under lyssnandet på den här skivan så kommer ni börja googla efter närmaste Gospelgudstjänst. Ni kanske till och med hinner börja kolla på snabbaste sättet att ta er över Atlanten innan ni lugnar ned er lite.




1. A Christmas Gift For You From Phil Spector (1963)
Ibland kan man ha otur. Som till exempel om man släpper en skiva samma dag som John F. Kennedy mördas. Det innebar att den här skivan inte sålde så bra. Idag så kostar ett ex av förstautgåvan tusentals kronor. För en sak är säker – det är inte musikens fel att skivan floppade.

Det här är inte bara bra för att vara en julskiva. Det här är en ett popmästerverk. Kombinationen av Spectors produktion och att de medverkande artisternas (The Ronettes, Crystals, Darlene Love och Bob B. Soxx & the Blue Jeans) verkligen ger allt gör det här till en helgjuten upplevelse, både som julskiva och som album i över huvud taget. Även fast jag får erkänna att det kanske skulle kännas löjligt att lyssna på den under någon annan del av året.

Normalt skulle jag säga åt er att börja med "Frosty the Snowman", skivans andra spår, för en riktigt typiskt Phil Spectoriansk Wall of Sound-upplevelse. Med de där så typiska The Ronettes-trummorna. Min kärlek till dem är ett helt eget blogginlägg. Sådant transformerar mig från en grinch till en fånleende person.

Men eftersom det här är Johans blogg så säger jag att ni ska börja med "Santa Claus Is Coming To Town" med The Crystals. Och efter att ni övervunnit er lust att arrangera hela släkten i en Rocky Horror Picture Show-inspirerad danskoreografi runt julgranen (för den är exakt så sexig och dansant) så tar ni istället och ställer er lite bredbent. Drömmer er bort till en bar fylld med hemvändare på den amerikanska östkusten. Och jämför arrangemanget med den här!



Alla låtar på skivan är tidigare julstandards. Förutom en låt. Den bästa. "Christmas (baby come home)", skrevs särskilt till skivan. Från början var det meningen att The Ronettes skulle göra den. De var ju ändå de mest kända. Men ingen kände att det riktigt klickade. Så då fick Darlene Love göra ett försök. Och ingen blev besviken. Den här låten är perfekt blandning av längtande ångestrop av kärlek, snö som vräker ned och en call-and-response som sänder ljuva känslor ned för ryggraden. Legenden säger att pianisten Leon Russels pianospel under den sista halvminuten gjorde att Spector rusade ut ur kontrollrummet och in i studion och gav honom en check på 100 dollar på stående fot. Det motsvarar uppemot 2500 dollar i dagens penningvärde. Men å andra sidan har ju åren visat att Phil Spector saknar ganska många skruvar.

Och sen säger jag bara "Ring-a-ling-a-ling Ding-dong-ding" och pekar på "Sleigh Ride".



För den delen så var jag två timmar i Stockholm på vägen hem till mina föräldrar. Köpte A Christmas Gift For You From Phil Spector åt dem i present. Även om det kanske mest får ses som en present till mig själv.

God jul. Och ”dö då för helvete tomtejävel”.

Det finns referenser och så finns det referenser

Perssons Pack har i låten "Hemma" smugit in en fin referens i första versen.

"Och en chef från Amerika sjunger hungriga hjärtan igen"

Hatten av!

"Hungry heart" var för övrigt Bruce Springsteens första hitsingel. Han fick inga hitsinglar att tala om från Born to run eller Darkness on the edge of town - vilket man ju lätt skulle kunna tro idag. Men så är det med samtiden och dåtiden, precis som att Oasis på Hultsfredsfestivalen 1994 inte lockade varenda festivalbesökare gick inte alla skivköpare och köpte singlarna från Born to run och Darkness on the edge of town. Även ifall det kan verka så idag.

Men, för att nästan citera Perssons Pack, med "Hungry heart"-singeln var Springsteen hemma hos den stora publiken. Och då var det ändå fyra år kvar till Born in the USA.

Och jag som bara skulle köpa nån enstaka skiva

Stegade in hos Pedda igår eftermiddag. Hade bara tänkt köpa någon enstaka skiva. Kollade som vanligt bland Springsteenskivorna - och äntligen fanns den där! Av någon anledning har det inte blivit av att jag köpt Born to Run på LP förut.

Jag var egentligen nöjd och färdig för dagen där. Men sen började jag bläddra i backarna med 25-kronorsskivor (eller fem för 100 kronor). Och då dök den här gamla punkklassikern upp! 

Det var ju bara att leta vidare efter ett par 25-kronorsskivor till. Det tog inte lång tid och så det blev visst sex skivor inalles. Så kan det gå.

Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster

Är det spännande att se en artist för tredje gången på ett år? En artist där dessutom media slår krumbukter i meningslös rapportering. Kan det inte kännas lite uttjatat och gjort?

När Agnes, Sofia och jag i vintras bokade biljetter till Bruce Springsteen & The E Street Band på Parken i Köpenhamn kände jag att vi gjorde rätt som bokade, trots att jag inte var så sugen som jag kanske borde varit. Jag hade trots allt sett honom på både Roskildefestivalen och Ullevi i somras. Sen började jag läsa nya biografin och blev mer intresserad. Hela våren har det lyssnats flitigt på Springsteen.

När rapporterna dök upp om albumspelningar i Stockholm började jag fundera på om man trots allt borde ha bokat biljetter till någon av konserterna i den där svealändska avkroken. Samtidigt, tröstade jag mej med att konserterna i Norge och Finland lät nog så spännande. Det skulle bli riktigt kul att se Bruce Springsteen & The E Street Band igen!



Det hele började ganska förutsägbart med "We take care of our own" från senaste skivan. Men redan på tredje låten började Springsteen plocka upp skyltar från publiken, vilket fortsatte ett par låtar till, vi fick till exempel den alltid lika underbara "Cadillac Ranch" och en "Trapped" som slog till likt en annan reptil. Skulle det bli en kväll med nästan bara önskelåtar från publiken? Efter ett par låtar från senaste skivan och en lysande "Spirit in the night" med minst sagt taggad artist - någon i publiken räckte fram en öl vilken resolut hävdes - och taggat band tar huvudpersonen till orda. "The last summer we we're playing at Roskilde festival right next to here, and now we wan't to make this night something special. As a surprise for you we will play the entire Born to run record".

Albumspelning! Utanför USA och Sverige! Av självaste rockoperan och genombrottsskivan Born to run. Jublet visste inga gränser. Och sen kom den, från "Thunder road" till "Jungleland". "Tenth Avenue Freeze-Out" innehöll programenligt en fin hyllning till framförallt Clarence Clemons men även Danny Federici, "Backstreets" lät mörkare än jag någonsin hört den på skiva och i "Meeting across the river" imponerade särskilt bandets trumpetspelare, Tage Danielsson-look-a-liken Curt Ramm. Under "Jungleland" förstod jag äntligen vad de som hyllat låten som en av Springsteens bästa menat. Till sist.

Samtidigt som publiken initialt jublade var det under flera av Born to run-låtarna ganska passivt stöd från publiken. Något som överhuvudtaget märktes under lite drygt första halvan av konserten, en och annan var säkert där snarare för att ha sett "Bossen" än för att de verkligen gillade honom.



Efter den allvarsamma och alldeles underbara rockoperan så började festen. En Bruce på topphumör, ett taggat band, irländskinfluerade låtar (som traditionsenligt ska sågas av tuffa rockrecensenter - jag är inte lika tuff, de är ju underbara!), publik på scen, gott om utrymme för blås och kör, som under större delen av albumspelningen fått vara overksamma. Festen var igång, och Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster. "Pay me my money down" är en fantastisk livelåt! Ordinarie set avslutades med hitsvepet "Waitin' on a Sunny Day", "Lonesome day" och "Badlands". Nävar i luften och entusiasm genom hela svettiga Parken.

Något som slog mej under konserten, och inte minst under Born to run-vändan var hur märkligt det måste kännas för Jake Clemmons att åka runt och hylla sin döde farbror kväll efter kväll. Jake Clemmons hörde helt klart till de i bandet som fick mest applåder och i hans gestalt försökte vi se den legendariske Big Man.



 Extranummervändan inleddes med några djärva val som säkert gjorde konnässörerna nöjda innan festen fortsatte med en rad nummer från Born in the U.S.A, vilken tidigare lyst med sin frånvaro i setlistan kvällen igenom. Samspelet mellan Bruce Springsteen och Steven van Zandt började redan i andra låten "Two hearts" och fortsatte kvällen igenom för att kulminera i "Glory days".

Efter en "Dancing the dark" där det både hann dansas med med en tjej ur publiken och plocka upp en annan för att spela en, urpluggad, akustisk gitarr så undrade man om det kunde komma mer.
Det kunde det! Ut med födelsedagsbarnet och mångårige managern Jon Landau med en gitarr i näven på scenen och dags för "Twist and shout" och "Raise your hand", där någonstans kände det som Parken kokade över av värme, entusiasm och utmattning på samma gång efter nästan tre timmar och en kvarts konsert med inalles trettio låtar.

Den enda som inte verkade särskilt trött var artisten själv.

Man at the top

De senaste veckorna har han ofta skymtat till.

På Youtubeklipp, i tidningsartiklar och i bakgrunden på de största scenerna.

Jag tänker på Nils Lofgren, som jag länge haft ett gott öga till som soloartist. Hyllningen av hans Acoustic live på Dagensskiva.com för nästan tio år sedan gjorde mej nyfiken. "Keith don't go" och framförallt "Man in the moon" fanns ofta med på mp3-spelaren under några år. Även coverskivan The Loner - Nils sings Neil gillade jag, inte minst den underbara covern på "Like a hurricane".

Men jag undrar om något jag hört med Nils varit lika bra som Springsteen-covern "Man at the top"? Kanske är det nyupptäcktens rus? Jag snubblade över låten tidigare idag, men den är verkligen otroligt bra i Lofgrens version. "Man at the top" är från början en outtake från Born in the U.S.A och jag kan förstå varför låten inte kom med där i Springsteen & E Street Bands version. En dussinlåt, inte dålig, men heller inte något som sticker ut. Nils Lofgren skalar av låten och arrangerar om den till en varm akustisk ballad. Först kan man knappt tro det är samma låt.

Nils Lofgren är mer än "han som spelar med Bruce Springsteen och spelat med Neil Young". Han är en utmärkt låtskrivare och gör även lysande covers av sina gamla arbetsgivare. Den första av hans mer än tjugufem soloskivor kom 1975 och den senaste 2011.

När Wrecking Ball-turnén är slut hoppas jag Nils Lofgren ger sej ut och spelar solo igen, gärna akustiskt. Jag tror det blir som mest magiskt så.

Bästa Springsteenlåtarna

Vi satt Agnes, Sofia, Lisa och jag och peppade inför Springsteenkonserten på tisdag.

Ett självklart inslag var såklart fem-i-topp-listan över bästa låtarna med Bruce Springsteen.

Såhär blev resultatet när vi lade samman våra listor.

Born to Run 3 röster
The River 2
Badlands 2
Dancing in the dark 2
Thunder Road 2

Och nedanstående fick alla en röst vardera
Spirit in the night
Rosalita
Born in the USA (akustiska versionen på Tracks)
I'm on fire
The Promise (pianoversionen)
Youngstown
Growin' up
I'll Work For Your Love
Tenth Avenue Freeze-Out

Quiz ikväll!

Idag är det torsdag och det betyder film- och musikquiz på Biobaren här i staun. Eller "Springsteen med övrigt" som Johanna kallade det en gång.

Eftersom jag förkylningssnörvlat hemma några dagar ska det bli fantastiskt trevligt att quiza och träffa folk.

Undrar ifall Bruce Springsteens pågående Nordenturné ökar andelen Springsteenfrågor? Inte mej emot  :)

Dagensskiva.com fixar Springsteen

Glöm kvällisarnas mer eller mindre krystade Bruce Springsteen-bilagor (hur mycket kan man skriva mindre än nio månader efter förra bilagan?), artiklar med faktafel eller vinklar där uttrycket koka-soppa-på-en-spik inte längre räcker till.

Dagensskiva.com gjorde den ultimata Springsteen-specialen redan 2008, den räcker gott än idag.

Bruce Springsteen A-Ö

Visst är det förresten lustigt hur mycket det skrivits inför de tre spelningarna i Stockholm? Det lär ju vara fler sydsvenskar än eder bloggare som skippar att åka till den där svealändska avkroken och istället far till Köpenhamn 14 december? Men storstadsmedia tycks inte förstå att Sydsverige har en annan storstad än avkroken i Svealand, så om Köpenhamnsspelningen har det inte stått många ord. Lika bra det kanske.

Mina fem mest lyssnade låtar första kvartalet 2013

Sinn Fenn i Karlskrona 15 mars

* Sinn Fenn - Fyra årstiderna
* Dan Berglund - Wellamo
* Mattias Alkberg - Skända flaggan
* Sinn Fenn - I Danmark stod folket och lyfte på hatten
* Bruce Springsteen - The promise

Last.fm gör livet som musikgourmet, musikgourmand och statistiknörd lite roligare.

Det flitiga lyssnandet på Sinn Fenn och Dan Berglund kan spåras till konserter i februari och mars och i Sinn Fenns fall även att de dök upp på Spotify, Bruce Springsteen till en bok och Alkerg? Ja, han är helt enkelt Alkberg.

Istället för nattens match

När jag läste Springsteenbiografin härommånaden insåg jag hur stor pausunderhållningen i den där stora bolltävlingen är. Så när folk skrev på Facebook idag om att de tänkte se nattens match var det ju bara att leta reda på E Street Bands show från 2009.

Kika särskilt på hur Springsteens gitarroddare är på väg att snubbla med gitarren i början :) Och kul att påannonseringen känns så typiskt storvulet amerikansk att inget satirprogram hade kunnat göra det bättre.

70000 scrobblade låtar

Joakim hade tjatat på mej i något år. "Du kommer älska det!". Michael och Jonas hade oxå nämnt det - och visst hade jag då och då kollat in vilka låtar de lyssnade på.

Så en fredagkväll i oktober 2010, en månad efter valet, klickade jag mej in på sajten med ett nytt intresse. Jag letade efter hur man registrerade ett konto.

Sedan dess har jag varit en entusiastisk scrobblare och Last.fm-användare.

För mej som varit storkonsument av musik sedan tidiga tonåren och dessutom gillar statistik var Last.fm verkligen något som passade. Vilket vännerna såklart redan insett.

Nu i förmiddags passerade jag 70000 scrobblingar, den lyckliga låten blev "Homestead" med The Houserockers. En låt jag upptäckte när jag läste Springsteenbiografin, han hjälpte den gamle vännen Joe Grushecky med hans bands comebackalbum i mitten av 1990-talet. Springsteen producerade, var med och skrev ett par låtar och spelade gitarr på turnén efteråt.

Bara några månader efter att jag började scrobbla flyttade jag till Karlskrona och började pendla till nya jobbet i Skåne. De många och långa resorna fick helt plötsligt en ny innebörd. Vad mycket musik man hinner lyssna på!

En gång i höstas insåg jag vad Last.fm blivit en ersättning för. Min skivsamling. Jag köper fortfarande en del vinyl, även om det går i perioder. CD-skivor har jag inte köpt på flera år (även ifall de naturligtvis står framme fortfarande). Istället för att bläddra runt bland och sortera mina skivor har jag idag min scrobblingsstatistik. Bisarrt? Ja, kanske. Men vatusan! Det är inte för inte som High Fidelity finns med i bloggens bild.

Föga överraskande ligger Bob Dylan, Ulf Lundell och Eldkvarn först i statistiken. De brukar turas om att ligga etta. Efter en period med väldigt flitigt Neil Young-lyssnande i höstas tog han sig upp rejält och ligger nu som trygg fyra. Men samtidigt, jag har inalles 2476 artister scrobblade. Det blir ett snitt på 28 låtar per artist. Är man storkonsument så är man. Vem orkar bara lyssna på samma akter hela tiden? De tre i toppen står bara för 12% av mina scrobblade låtar. Och som synes är jag inte mycket för att lyssna på samma låt gång på gång, de mest lyssnade låtarna är Patti Smiths "Rock n Roll Nigger" och Eldkvarns "Fulla för kärlekens skull" med 74 respektive 71 lyssningar.

En gång i tiden var det Ginza-, Birdnest- och Beat Butchers-beställningar som gällde. Idag Last.fm och Spotify. Vad blir det i morgon?

"Bruce" av Peter Ames Carlin

Den första regelrätta bokrecensionen på Minnenas Motell och fler lär det bli. Jag har läst den nyutkomna Bruce Springsteen-biografin.

Våren 1969, Asbury Park, New Jersey. På trummisen Vini Lopez initiativ bildas ett band med honom själv, gitarristen Bruce Springsteen, organisten Danny Federici och basisten Vinnie Roslin. Detta band tar sig med tiden namnet Steel Mill. Roslin byttes efter ett år ut mot Steven van Zandt. Ingen visste det då, men vägen mot E Street Bands födelse och Bruce Springsteens framgångar anträddes där 1969.
Nyfiken på hur Steel Mill lät? Det finns en bra livebootleg från 1970 på The Pirate Bay, kan rekommenderas!

Bruce är en ambitiös 500-sidorsberättelse. Den låg gissningsvis under många granar i julas. Biografin är inte auktoriserad såtillvida att Bruce Springsteen eller någon i hans krets kunnat styra över innehållet, däremot har Springsteen själv och nästan alla som är eller varit i hans närhet ställt upp och pratat - i många fall gett djupintervjuer - med författaren. På bildsidorna finns en del bilder från familjealbumen.

Boken är sprängfylld med referenser till såväl färska intervjuer som gamla tidningsartiklar och inslag i etermedier. Upplägget är det vanliga, några korta betydelsefulla scener allra först och sedan strikt kronologiskt.

Jag har läst den svenska översättningen, eftersom mitt självförtroende inte räcker till för att läsa femhundrasidorsböcker på engelska från pärm till pärm. Det är egentligen lite märkligt, eftersom jag är rätt van vid kurslitteratur, webbsidor och politiska handlingar på engelska. Men, det kanske kommer?

Efter ett inledande kapitel om Springsteens barndom och uppväxt är vi framme på hans sena tonår och början på den epok som behandlas mest utförligt i boken. Decenniet som inleds där han startar sina första band och som avslutas med att tvisten med första managern Mike Appel till sist når sin lösning får vi följa på mer än tvåhundra sidor.

Det är inte utan att det ibland är svårt att följa med i alla härvor av band, musiker, arrangörer, städer i New Jersey, turerna när Springsteen till sist får skivkontrakt hos Columbia, de första hundåren på storbolag innan genombrottet med Born to run och till sist den uppslitande tvisten. Mer än en gång under läsningen känner jag att mina förkunskaper är lite för dåliga, men å andra sidan, tänk vad jag har kvar att upptäcka när jag gör några extensiva omläsningar.

Även Springsteens andra decennium som musiker ges generöst utrymme, ungefär hundra sidor ges åt decenniet som följde, där Darkness on the edge of town, The River, Nebraska och Born in the U.S.A kom ut. Dessutom spelades det in material nog för ett helt knippe skivor till, en del av det materialet har släppts på senare år.
Boken är lite framtung, med tanke på att de mer än tjugufem år som gått sedan Born in the U.S.A-turnén avslutades behandlas tämligen översiktligt. Å andra sidan kommer man ju inte ifrån att Springsteen hade sin mest kreativa och konstnärligt kvalitativa period fram till mitten av 1980-talet. Men missförstå mej rätt, det är inte svårt att sätta samman en playlist med ett dussin låtar av högsta klass från mitten av 1990-talet och framåt.

Ett genomgående tema i boken är relationen mellan artisten och de andra i E Street Band. Jag hade nog inte fullt ut förstått E Street Bands betydelse innan jag läste boken. De och Bruce är mer av ett band än en artist med kompgrupp, och jag kommer inte på någon konstellation som ens i närheten av dem. Inte ens Neil Young & Crazy Horse, då han har gjort lika mycket högkvalitativt material utan Crazy Horse som han gjort med dem. Den egensinnige Neil Young är i högsta grad en soloartist, något Springsteen allt mindre framträder som under läsningen av boken. Upplösningen av E Street Band, den misslyckade korta sejouren tillsammans i mitten av 1990-talet och återföreningen 1999 behandlas och bandmedlemmarna är förvånandsvärt frispråkiga.

Själv såg jag Bruce Springsteen första gången i juni 2009. Då hade jag försökt få tag på biljetter till sommaren innan men utan framgång. Alltså har jag inte sett "hela" E Street Band eftersom Danny Federici hade hunnit gå bort. Big Man blåste fortfarande sina saxsolon, men mest stod eller satt Clarence Clemons på sin del av scenen. Vi såg en gammal och sjuk man.

Egentligen var jag rätt dåligt inlyssnad den där kalla junikvällen. Jag hade egentligen bara koll på Darkness on the edge of town och Nebraska i sin helhet - dessa hade jag å andra sidan lyssnat på i många år. Hitsen från Born to run och Born in the USA och kanske halva The River hade jag lyssnat en hel del på oxå. Jag hade skrapat lite på ytan på 2000-talssläppen. Försökt lyssna in mej på den aktuella Working on a dream. Men sådana som "Lost in the Flood", "Tenth avenue freeze out", "Youngstown" och "Downbound train" var nyheter för mej där jag stod i publikhavet. Alla fyra var emellertid utsökt framförda och blev snabbt stora favoriter.
 Veckan efter konserten började en mer målmedveten genomgång av Springsteens diskografi, den pågick till och från i säkert ett och ett halvt år.

Om relationen mellan Springsteen och de andra i E-Street Band är ett genomgående tema är Springsteens mörker, grubblerier och depressioner ett annat. Vi får följa en trasig familj. Från hans fasters död som litet barn i en trafikolycka sent 1920-tal via faderns tysta nätter vid köksbordet rökandes och med ölburk efter ölburk framför sig, till Bruce egna demoner. Egentligen har ju det här funnits i Springsteens produktion i många år. Lyssna bara på "Factory", "My fathers house", "Used cars" och "The River". Den sistnämnda handlar förresten om en av hans systrar.

De senaste tio åren har han ätit antidepressiva och det ger onekligen ett annat perspektiv på den glade gamäng som spelar muskelrock inför tiotusentals skrikande fans.

Bruce lockar till lyssning av gamla och nya favoriter, inte minst är det väl dags att börja tränga ned i guldgruvorna Tracks och The Promise.

Vi ses på Parken i København.

Mina mest lyssnade skivor...

... enligt Last.fm.

* Bruce Springsteen & The E Street Band – The River
* The Doors – The Doors
* Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
* Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down
* Johan Johansson – Flum

Fem mycket bra skivor, men kanske bör det tas med viss försiktighet. Dels har jag inte ens scrobblat i två och ett halvt år, dels slarvas det ibland med vilket album man faktiskt lyssnar på på Spotify och egentligen albumlyssnar jag ju rätt sällan nuförtiden.

Hursomhaver är skivorna riktigt bra och alla utom Traveling Wilburys finns på Spotify för den nyfikne.

Streets of København

Vi satt i Joakims kök i somras. Två dagar tidigare hade vi sett Bruce Springsteen & The E-Street Band på Ullevi. Nu åt vi frukost och pratade om musik, politik, livet och det kopiösa regnovädret som drabbade Götet dagen innan.

Joakim berättar om hur Springsteen på Strøget 1988 gick förbi en gatumusikant som spelade hans låtar, bad om en gitarr och sjöng några låtar med honom.

"Vad synd", sa jag, "att det var före mobilkamerornas tid".

Joakim blängde på mej, men sa inget.

Någon minut senare vände han triumferande sin dator mot mej.

Det gick att filma saker även 1988.

Konsertögonblick 2012

Vad minns jag mest från konserterna jag gick på under 2012? Här är tolv särskilt minnesvärda ögonblick eller tillfällen.

När Mikael Wiehe och hans två klaviaturspelare lät som ett helt storband på Konserthusteatern i Karlskrona.

Hagalidens cover på Hootenanny Singers "Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim" på ett knökfullt Röda Sten. Värmen som utstrålades från scenen fick oss glömma den fuktiga vårvintern utanför.

Eller som när Adrian Modiggård sjöng soulpunk med farsans band på de tre Eldkvarnkonserterna, först "Ett fall av kärlek" i våras och somras och nu senast "Jag har gjort det igen".

Plura och Carla Jonssons elgitarrduellerande i "Mina stjärnor har slocknat" på konserten Karlskrona och i "Inget bra för mig själv" för några veckor sedan i Kristianstad.

Jenny och Joakim tog med mej på Icona Pop på Roskildefestivalen och jag upptäckte "I Love It" som fick ackompanjera veckorna efter festivalen.

First Aid Kit var svåra att undvika i år, jag gillade vad jag hörde och på Roskildefestivalen fyllde de Odeon-tältet. Inom några år spelar de på Orange Scen, kom ihåg var ni läste det först.

När Bruce Springsteen & The E-Street Band fick tre timmar framför Orange Scen att kännas som tja, en halvtimma? Eller som Jenny sa, "jag går när det blir tråkigt". Hon gick aldrig. En riktigt bra konsert, förmodligen den bästa jag sett med Springsteen, även ifall jag saknade "Youngstown", men den spelade de ju på Ullevi tre veckor senare.

Den ännu outgivna "Vem som helst blues" imponerade även i sommarens gubbrockversion och Lars Winnerbäck avslutade Roskildespelningen med "Söndermarken" - vad mer kan man begära?

Jag hade längtat efter att se Billy Bragg i många år, inte minst sedan han ställde in Hultsfredsspelningen 2003. När han bokades till Way Out West köpte jag biljett direkt. Han inledde med "The World Turned Upside Down" och fortsatte rada upp dänga efter dänga. Dessutom drack han te på scen istället för öl eller vatten, och kastade ut en tepåse i publiken!

Med The Soundtrack Of Our Lives knöt jag ihop säcken på Malmöfestivalen.

Joakim och jag åkte på Kompledigtfestivalen i Köping. Vi såg Love Antell föra arvet från Billy Bragg vidare, Tomas Andersson Wij såg till så inget öga var torrt när han körde "So Long" och mot slutet kom Perssons Pack ut på scen. "Jag och Per Persson har något gemensamt, ett helt jävla landskap". Därefter "Hälsingland" och "Landet vi föddes i". Vi var inte ensamma om att känna denna längtan, och så fortsatte Packet direkt efteråt och tog oss till allsång i "Hanna", vemod i "Bröllopsdag", extas i "Packets paradmarsch" och mycker mer. En av de allra bästa spelningarna 2012. Efteråt blev vi tillfrågade av en publikgranne om vi var från Hälsingland, Ljusdalingen Joakim bara log.

Under nio dagar i november trodde jag det var 1982 istället för 2012. Såg Ulf Lundell två gånger, Tant Strul och Strindbergs. Jag hade gärna stannat kvar i 1982, så bra var det!

Julklappar

Anar ni, som jag, ett tema?