Slowgold kan inta vilken scen som helst

Eder bloggare såg sin fjärde Slowgoldspelning igår. För fotona svarar min Slowgolddebuterande flickvän Hanna Jansson, vars omdöme om Amanda Werne var "geni". 

Som 15-16-åring slukade jag Sagan om ringen-böckerna och letade givetvis även reda på Bo Hanssons fantastiska musikaliska tolkningar av Tolkiens värld som Silence gav ut på sjuttitalet. Några andra som definitivt lyssnat på Bo Hansson är duon Trummor & Orgel som spelade före Slowgold. Kanske spelade de lite för lite för länge, åtminstone kände jag så som satt och längtade efter Slowgold. Men det var en spännande upplevelse med helt instrumental musik live och inte en enda gång saknade jag sång eller gitarr. Trummor och orgel räckte gott och väl.

Mycket Slowgold har det blivit för mej sedan Michael gästade med en skivrecension i slutet av 2014, men så har oxå Slowgold klivit fram som den kanske mest spännande unga akten i Göteborgs rika musikliv. Slowgold har spelat kors och tvärs genom stan och Västsverige (och trots att jag lyckats missa de flesta spelningar har det blivit ett par för egen del) och gett ut skivor i en rasande takt.

Jag ser alltid Slowgold på minst sagt olika lokaler. Från Pusterviks stora scen via Bengans café via en svartklubb i Kungssten till Storans anrika scen från mitten av 1800-talet. Amanda Werne och hennes musiker har visat sig kunnat inta vilken scen som helst och göra utmärkta spelningar. På Storan igår fick det mer flummiga och introverta materialet mer utrymme framför rocklåtarna, vilket är raka motsatsen till hur det var på releasespelningen i Kungssten. Slowgold får ut det bästa av den scen de spelar på.

Den vanliga trion Amanda, Johannes Mattsson och Erik Berntsson var igår utökade med en pianist på några låtar. Jag har inte tidigare sett Slowgold live med piano och som det höjde låtarna! Låtarna fick en ny dimension samtidigt som det var fantastiskt snyggt med en flygel på scen. Och det gav möjligen att spela en utsökt vacker låt som "Mitt hjärta", med enbart pianisten och Amanda på sång och munspel. Andra höjdpunkter var "Öppna sår", "Glömska", "Korta sommar", "Havet", "Hundarna" för att bara nämna några.

Kanske börjar det bli lite tröttsamt att referera till Neil Young i samma andetag som det talas eller skrivs om Slowgold, men när "Brinna långsamt" igår framfördes med akustisk gitarr, piano, bas och trummor saknades det bara en Ben Keith i hatt bakom pedal steelguitaren för att Harvest-vibbarna skulle bli fullständiga. Och det menar jag som största beröm. Samtidigt är det så uppenbart att Slowgold står på egna ben och ger oss något nytt, om än stadigt förankrat i ett sexti- och sjuttitalsskimmer. Slowgold känns avsevärt mycket mer relevant 2016 än Neil Young 2016.

Energisk releasespelning med Slowgold

För precis ett år sedan gästade Michael med en recension av Slowgolds då nysläppta EP. Föga anade jag då att Slowgold ett år senare skulle vara min överlägset med scrobblade akt under året som gått, men så blev det.

 
Mycket har hänt sedan Michael skrev sin recension. Med flitigt turnerande och en utgivningstakt som på ett år kunnat räkna in två album och två EP-skivor har Slowgold blivit en av de klarast lysande stjärnorna på den göteborgska musikscenen, likt en syster till sådana som Den Stora Vilan och Graveyard har Amanda Werne och hennes stadiga rytmsektion Johannes Mattsson och Erik Berntsson klivit fram och tycks nu stå inför något av ett genombrott.

När jag såg Slowgold göra en akustisk minispelning på Bengans för några veckor sedan hoppades jag på att snart kunna få se Slowgold igen och minsann, jag fick möjlighet att gå på releasespelningen för Glömska förra helgen. Jag tog vagnen över hela stan och for till Kungsstens industriområde. Lokalen var fylld till bristningsgränsen och förmodligen var det sista gången Slowgold kunde ordna releasefest på det här sättet, nästa gång är det en större lokal och andra förutsättningar som gäller.

Inledande "Ljuset kommer att stå på" och "Som en sten" från vårens album satt som ett smäck. "Brinna långsamt" möttes av jubel och verkar ha blivit lite av hit under hösten, det är en förtjusande countrylåt där den amerikanska countryn och den svensk proggen ingår ett lyckat äktenskap. Hemlig gäst för kvällen var bob hund-gitarristen John Essing, som medverkar på Glömska. Tillsammans med honom togs låtar som "Rosor" och "Dina systrar" till nya höjder. Både som trio och tillsammans med John Essing jobbade Slowgold upp en enorm energi på scenen, en energi som inte kan ha lämnat någon oberörd. 

Avslutade gjorde "Hundarna", "De osynliga" och en rasande "Öppna sår". Ingen lär ha gått från spelningen besviken. Amanda Werne kan se tillbaka på ett fantastiskt 2015 och det finns inget som inte talar för att 2016 kommer fortsätta lika bra. Om Roskildefestivalen har koll på den göteborgska musikscenen bokar de henne till Risingsscenen nästa år, Slowgolds sjuttitalsdoftande drömrock skulle passa på den gamla hippiefestivalen likt en rutig skjorta på Andra långgatan.