onsdag 25 februari 2015

Björn Afzelius tolkas av dansband: "Han skrev jäkligt bra och snabbfästande melodier"

En suddig Trampe på Kompledigt 2013
Att eder bloggare är svag för Björn Afzelius är ingen hemlighet. Men samma bloggares fascination för dansbandskulturen är kanske inte lika känd. När så vissångaren, konferencieren, Youtubefanatikern och researchern Fredrik af Trampe på Facebook släppte sin Spotifylista där dansband gör covers på Björn Afzelius var det ju givet med en intervju kring Björn Afzelius och dansband.

Hur ironisk är du när du gör en playlist med dansband som spelar Björn Afzelius?
I slutändan blev jag inte så ironisk som jag hade tänkt mig. Först ville jag komma åt den humor som kan uppstå när svenska dansband sjunger om Nicaragua och ”matriarkatkotterier”, eller när norska Arnsteins får folk att dansa log-tryckare till en text som ”Ikaros”. Men i slutändan satt jag mest och tänkte att ”faan, det finns ju nåt stort i låtar som kan framföras av både en gammal proggare och några av Sveriges största dansband”. Det säger en del om Afzelius att han höll en så uttalad politisk linje i det han gjorde, och samtidigt gick hem i så många läger. Och även om jag i samtliga fall föredrar originalen så är en del av tolkningarna bra.

Du fick idén när du såg dokumentären, vad tycker du om den?
Den är mycket bra – kärleksfull men inte överdrivet skönmålande. Jag sörjer bara att Afzelius mångårige basist Hannes Råstam dog så pass ung att han dels inte kunde vara med i filmen, dels inte hann skriva den stora bok om Affe som han tydligen funderat på. Hans text i Sång till friheten-boxen är ju så jäkla bra, tänk dig den i boklängd, full med turnéhistorier och annat…

Visst är den texten fantastisk! Tror du listan kan bli populär?
Ja, vem vet? Inte mig emot!

Har du någon särskild favorit på listan?
Stefan Borsch var den överlägset meste Afzelius-tolkaren i dansbandsskaran, och ”Till min kära” passar honom som den berömda handen i dito handsken. Tommy Bergs ”Ikaros” och Chinox ”Farväl till släkt och vänner” gillar jag också.

"Han skrev jäkligt bra och snabbfästande melodier. Det tror jag också var anledningen till att han tolkades mycket av dansband." 
Varför tror du dansbanden gillade att spela Afzeliuscovers?
Affe hade en grundteori om att ingenting fångar lyssnarens intresse så som en bra melodi. Och däri låg väl en stor del av hans framgångar – han skrev jäkligt bra och snabbfästande melodier. Det tror jag också var anledningen till att han tolkades mycket av dansband. Plus att texterna är tämligen rakt på sak och utan alltför mycket undertext. Mitt förhållande till Affe är mycket ett av ”guilty pleasure” – jag kan tänka att ”den här metaforen går ju inte ihop” eller ”nää, man kan för fan inte rimma boxade/joxade”, men hans bra melodier och bultande hjärta räddar mycket. Det han sjunger är djupt känt och lätt-trallat, då kan man/jag köpa en del yxighet.

Har du någon Afzeliusdänga på din egen repertoar?
Nä, det har än så länge inte blivit av, men jag skulle gärna vilja göra ”Två ljus” nån gång. Och – om jag har tillgång till ett rockband med fina taggtrådsgitarrer – eposet ”Atlantis”. Ihop med ”Ikaros” tycker jag nog att det är hans bästa låt.

Även ifall den här listan kan ses som ett utslag av ironi, tror du Afzelius såhär långt efter sin död är på väg mot något slags erkännande?
Det största erkännandet är väl att många av hans sånger fortfarande sjungs och är ihågkomna. Publikens kärlek hade han ju redan då, liksom han väl var mycket mer respekterad av kritikerna i Norge och Danmark. 

"Dansbandskulturen är så djupt folklig och älskad, men samtidigt monumentalt ohipp och ogillad av kritiken. Lite som Afzelius var på sin tid!" 
John Ajvide Lindqvist har sagt att ett av hans drömyrken är att vara basist i ett dansband, att åka runt och kväll efter kväll uppträda i en likadan kostym som resten av bandet och göra folk glada. Vad är det som fascinerar med dansbandskulturen?
Svår fråga. Kanske är det där med att dansbandskulturen är så djupt folklig och älskad, men samtidigt monumentalt ohipp och ogillad av kritiken. Lite som Afzelius var på sin tid! Själv har jag alltid gillat det där enkla, inte sällan banala med dansbandslyriken. Inte minst den från 70-talet. Ta exempelvis låten ”Tänk att va Lektyrfotograf”, där sångens jag längtar sig bort från sin trista vardag. Han berättar att han ”går till en krog där det är dans/stöter på brudar, men har ingen chans”. Varken förr eller senare i musikhistorien skulle man erkänna att så tillkortakommen var man.

Du jobbar ju på din debutskiva nu, kommer det finnas spår av Afzelius eller dansband på den?
Faktum är att jag gjort en låt där jag till stor del plagierade melodin i nämnda ”Två ljus”. Men den kommer nog inte med på skivan. Som i övrigt faktiskt lutar mer åt jazzhållet, vilket varken jag själv eller nån annan trott innan första repet. När jag kört mina låtar ensam med akustisk gitarr har de alltid varit mer av popdängor, men när vi skulle arra dem för band kom min producent Emeli med den ena klockrena jazzidén efter den andra. Så det blir spännande att se var det landar.

För övrigt ingår jag, tillsammans med Maja Heurling och Ola Aurell, i Märrsädääs-klubben. Vår enda verksamhet går ut på att vi nån gång om året var för sig lyssnar på den lika föga ihågkomna som briljanta Affe-låten ”Edmond Dantes nittonåriga dröm” och att vi nån gång ska framföra den live tillsammans. Men vi har inte bråttom.

Det ser jag fram emot, den låten är en storfavorit hos mej sedan jag köpte Tusen bitar på LP för en spottstyver på Ginza 1997. Och så till sist, någon aspekt av Afzelius och dansband du känner att vi inte berört?
Ja, att inget dansband (mig veterligen) tolkat ”Ljuset”, som annars sjungits in av ganska många vissångare. Men det är kanske är just det – det är en visa, inte en dansbandslåt. Och så bör det kanske tilläggas att inget dansband nånsin spelade in ”Tankar i Havanna” på skiva, dess svängighet till trots.

Tänk att få höra Christer Sjögren sjunga att han känner sig rörd och stolt inför socialismens idé! Jag har alltid lyssnat mer på liveversionen från Grande Finale än den gamla studioversionen. Och här kommer då den omtalade playlisten.
 

tisdag 24 februari 2015

Spotify pratar strunt

Ta nu inte det här inlägget på blodigt allvar är ni gulliga :)

På måndagskvällen fick jag ett mail ifrån Spotify.

Musiktips från Spotify!

"Jahaja", tänkte jag och klickade fram mailet. Först en rätt ambitiös beskrivning av Sabina Ddumbas nya singel. Okej, de vill lyfta fram en ny artist. Bra, det gillar jag. Men sen kommer tips om ett antal nya releaser från etablerade namn. Love Antell, Blur, Teddybears Sthlm, Nightwish...

Vänta lite nu - NIGHTWISH?!

Inget ont om bandet, alla får lyssna på vad dom vill. Men varför får JAG tips om Nightwish?

Spotify vet precis vad jag lyssnar på, eller åtminstone till säg 80% (resterande 20% är mp3:or, vinyler, Youtube och Soundcloud). Och inte har väl jag lyssnat på Nightwish? Nä. Inte på nästan fyra och ett halvt år i alla fall, jag har inte en enda låt scrobblad med bandet. Och kollar jag på relaterade artister har jag mej veterligt inte scrobblat någon av de sju som syns på Nightwish-sidan på Spotify. Klickar jag mej vidare och får upp den längre listan på tjugu namn så är det två band jag vet att jag scrobblat, Therion och Blind Guardian. Med ungefär fyrti respektive tjugu låtar vardera (jag har scrobblat över 120 000 låtar).

Att Spotify tipsar mej om Nightwish är således bara strunt. Återigen - jag recenserar inte bandet, men - jag lyssnar bevisligen varken på Nightwish eller band Spotify själva anser vara relaterade till dem.

Det är som förr om åren, innan jag skaffat Spotify Premium, då jag fick reklam om artister jag aldrig lyssnat på.

Men varför får jag då tips om Nightwish?

Rimligen eftersom bandets skivbolag eller management betalat Spotify för det. Vilket såklart är helt okej, världen är kommersiell, men nog borde Spotify kunna erbjuda sina annonsörer bättre annonsmodeller än en där någon som bevisligen inte bryr sig om ett band ändå får tips om det? Det hade i alla fall jag krävt om jag satt som säljare på Nightwish skivbolag eller management. Återigen - Spotify vet precis vad vi lyssnar på! Och vi som varit med sedan Spotify lanserades har använt tjänsten i mer än sex år nu. Spotify vet väldigt mycket om oss och bör kunna använda det när de säljer annonsplatser.

Det är inte svårare än att jag i mitt jobb som bibliotekarie inte tipsar en låntagare som säger att hen gillar fantasy om de senaste deckarna.

Eller att Facebook riktar sin reklam precis efter vad jag gillar, varit inne på på Facebook eller googlat på.

måndag 23 februari 2015

Carla Jonsson gör solospelningar i vår!

Om ett blogginlägg som aldrig blev av. 

En av de stora musiknyheterna förra veckan var såklart att Carla Jonsson ska göra ett par solospelningar i vår. Äntligen! 22 år efter soloskivan Skakad och rörd och ännu fler år sedan Carla började bidra med låtar till Eldkvarnskivorna. Än så länge är spelningar i Malmö och Halmstad släppta, men det lär ju bli fler. Utgår från att åtminstone Göteborg, Norrköping och Stockholm får besök.

Som jag skrev för några år sedan:
Han är mer än en sidekick till sin mer kände bror. Han som stått på brorsans högra sida i mer än trettifem år nu (till en början satt han bakom trummorna). Han som ofta har ett särskilt svårmodigt uttryck i ansiktet när han spelar gitarr är dessutom en låtskrivare av rang.
Jag hade tänkt fira glädjen över Carlas solospelningar med att lista hans fem bästa låtar, men insåg efter ett tag att det bara var att lägga ner det projektet. Hur skulle jag kunna välja ut fem låtar?


Skulle "Bitter men het", den svängiga historien om "eldmannen" som "går i stegar och dyker i rök" få plats? Hur skulle jag kunna avgöra ifall E-Street-Bandiga "Susan", som Ulf Lundell helt överraskande valde att köra som cover på en sommarturné på nittitalet, eller "Ingen lätt match, Bobbo", lillebroderns ängsliga sneglande på storebroderns försök att leva rockmyten, plockas ut från Barbariets eleganter? Bägge låtarna är ju hur bra som helst.

"Kungsholmskopplet" skulle väl inte gå att hoppa över? Den var ju så bra i Karlskrona nu senast. Men "Å hej å hå" då? Med sina fantastiska rader om att hoppa ur sängen som ett nyrostad bröd, halka på DN och falla ner död. Eller "När ryssar kysser ryssar"? Låten jag hade som morgonpepp några gånger våren 2007 och formligen dansade runt till i min lilla etta innan jag tog 100-bussen mot Göteborg och grundkursen i statsvetenskap.

För att inte tala om "Blind man", där Thåström dyker upp med stämsång mot slutet av låten eller "Salta skor", där Carlas förkärlek för ordlekar inte vet några gränser.

Och sen har vi ju då soloskivan Skakad och rörd från 1993. Med låtar som titellåten, "När rosor dör", "Ölhund" och framförallt "7:e våningen". Den fantastiskt vackra "7:e våningen", om den saknade Anna, som även finns med i en strålande version på liveskivan Tempel av alkohol. Men hur skulle jag kunna bara plocka med "7:e våningen" från en hel soloskiva?


En annan låt som inte får glömmas bort är den om långfredagen i Vänersborg, "Lilla Paris". Jag och Joakim har seriöst funderat på att åka till Vänersborg en långfredag bara för den låtens skull. Det minsta en skulle kunna göra vore ju att äntligen läsa något av Birger Sjöberg. På samma skiva som "Lilla Paris" finns ju även energiknippet "Mats ur skolan", med mycket lyckad växelsång mellan bröderna Jonsson.

Undangömd på EPn Limbo+ ligger Carlas kanske allra bästa låt, i konkurrens med "7:e våningen", snyftaren "Var det inte vi igår?". Kanske handlar den om samma ex som "7:e våningen", kanske har Carla fått sitt hjärta krossat ännu en gång. Jag hittade Limbo+ för en tia i en numer nedlagd skivaffär i Borås våren 2002, jag förstod varför de flesta av låtarna faktiskt inte fick plats på Limbo, men hur Peter LeMarc kunde spola "Var det inte vi igår?" förstår jag faktiskt inte. Den hade platsat perfekt på Limbo och det vill inte säga lite. Limbo+ finns märkligt nog inte på Spotify men Youtubehjälten Fredrik af Trampe har med hjälp av eder bloggare gjort låten tillgänglig.



Död stjärna finns "Runt solen", men den har jag redan skrivit om här på Minnenas Motell.

Den starka trion Atlantis, Svart blogg och Hunger Hotell bjöd alla på varsin stark Carlalåt. Först ut är förstås "Konfettiregn", som jag egentligen alltid haft svårt att se som en Carlalåt eftersom han inte sjunger den själv. Samtidigt är texten en så klockren Carlatext, med "Karlavagnen" och allt. Men om jag hade gjort en fem-i-topp-lista hade den nog inte fått komma med, en feg och enkel lösning för att kunna få plats med fler låtar. På Svart blogg tronar "Ett litet finger", en av mina första favoritlåtar på skivan. På spelningarna i vår ska Carla ha med sig Marcus Olsson, så kanske får vi höra saxofonsolot live? Och så har vi ju "Lilla Sofie", ännu en av Carlas smäktande historier om en exflickvän. Visst, ordet "lilla" känns lite unket, men vad gör det när texten är så romantisk och vacker?

Tur jag inte gjorde allvar av att försöka sätta ihop den här fem-i-topp-listan.

Vi ses i vår, Carla.

fredag 20 februari 2015

Vet du något om det gamla hardcorebandet Shellfire från Uppsala?

Idag bjuder Minnenas Motell på en efterlysning. Hjälp mej!

I många år har jag velat höra Shellfire igen. US-hardcorebandet från Uppsala som var aktiva under andra halvan av nittitalet. Egentligen var väl inte det vi kallade US-hardcore (tänk Refused innan sista skivan, Abhinanda, Final Exit etc) det jag gillade mest i hela världen, men Shellfire var ett undantag. Om jag minns rätt läste jag om Shellfire i något fanzine, blev nyfiken och beställde deras demokassett. Kassetten gick sedan varm sommaren 1997.

Jag minns ett svartvitt omslag och att det var en tjej som sjöng. Jag gillade de fyra låtarna på kassetten hur mycket som helst och skulle så gärna vilja höra bandet igen. Och nej, jag har inte medvetet slängt några av alla de kassetter jag köpte på nittitalet, men ändå har jag inte lyckats hitta just Shellfiredemon. Antagligen försvann den i någon flytt. Googlingar ger inte mer än att bandet har funnits, men det visste jag ju redan. Har ropat ut på Internet men inte fått några svar. 

Har du något material med Shellfire? Känner du någon av bandmedlemmarna? Eller vet du någon som gör? Minns du den omtalade kassetten från din egen gamla samling av demokassetter? Hjälp mej! Tips som leder till lyckade resultat belönas med några öl eller en vegansk fika om öl inte uppskattas (om jag minns rätt var Shellfire ett straight edge-band). Jag vill så gänra höra mina favoriter från den där sommaren för snart arton år sedan igen.

tisdag 17 februari 2015

Thåström är inte dum

"Kyss mig som Hermine kysste Harry"

Redan veckan innan Thåströms Den morronen släpptes skrev GP hur Thåström låtit sig inspireras av Harry Potter i låten "Ner mot terminalen". Jag trodde samma sak när jag hörde skivan för första gången för snart en vecka sedan, även ifall han uttalade Hermione lite lustigt.

Sedan skrev DN (kanske inte helt utan skäl av en gammal debattör vanligen kallad "Sveriges malligaste morgontidning") en lista över udda kulturella referenser på Thåströms nya skiva.

Och jag kände mej dum. Jag har ju faktiskt läst Stäppvargen, en gång för en massa år sedan. Men att Harry Hellers partner hette Hermine, det kom jag inte ihåg.

Men Thåström är inte dum. Han fattar att låten kommer väcka uppmärksamhet. Han vet att de flesta, åtminstone vid en första lyssning, kommer tro han sjunger om Harry Potter och Hermione Granger, om än med lustigt uttal av den sistnämnda. Sen kommer det komma nån smart fan och påpeka att det är fel. Någon kommer skriva om det på Facebook. Någon kommer blogga om det. Och vips har Thåström fått en väldigt massa uppmärksamhet.

Vi älskar felhörningar.

Thåström är inte dum.

Och låten? Jomen den är bra.

måndag 16 februari 2015

Systraskap: "Lika stor tonvikt på aktivism som dans"

Michael Porali gör eder bloggare den stora tjänsten att stå för dagens bloggning. Årets första riktiga skivrecension på Minnenas Motell.

Systraskap - MVIMW

Systraskap är en duo som funnits i bakhuvudet hos mig sedan jag hörde ett par låtar på [insert valfri digital musikplattform här, för jag minns själv inte vilken] för säkert tre, fyra år sedan. Sabina Wärme och Amanda Lindgrens mörkt dystopiska, dubbiga electronica dröjde sig helt enkelt kvar i medvetandet, och nu långt senare är det dags för Umeå/Östersundsduons debutalbum att se dagens ljus.

MVIMW är den något kryptiska titeln på detta, men efter en stunds inte alls särskilt intensivt googlande står det klart att det helt enkelt betyder My Voice Is My Weapon. I efterhand en helt självklar titel på något så politiskt radikalt som en samling Systraskap-låtar. Med lika stor tonvikt på aktivism som dans rör sig Sabina och Amanda obehindrat någonstans mitt emellan Faithless nästan tjugo år gamla, släpiga dubtechno och de mer nutida primalrytmerna hos exempelvis Wildbirds and Peacedrums. På sina håll påminner till och med sångpartierna inte så lite om de sistnämndas frontfigur Mariam Wallentin.

Från den nattsvarta inledningen med "Let's start a revolution", det givna soundtracket till valfri neonbelyst storstadsnatt, och vidare genom en mer organisk nyinspelning av den tidigare singeln "Wear it like you deserve it" där både Sabinas elbas och Amandas tuba får vara med och samsas om det elektroniska utrymmet, över "Dance to demonstrate" och titelspåret letar sig Systraskap in i de flesta outforskade skrymslen och bjuder på både rytmer och takter åtminstone jag personligen inte är särskilt van vid. Inte så att det skaver eller stör, även om det säkert är meningen emellanåt, utan snarare på det där sättet att jag inte någonstans under albumets fyrtiofem minuter tappar varken intresse eller nyfikenhet.

"The gap" är intensiv, nästan frijazzliknande hysteri medan "Armed with" smyger sig behagligt fram likt ett tidigt the Knife medan avslutande "Society", nästan tio minuter lång, bärs fram av ett stadigt smattrande sambakomp innan det hela mynnar ut i någon slags mässande blues och hela vägen tillbaka igen. Tycker ni att "MVIMW" verkar vara spretigt, ofokuserat och svårtillgängligt? Det är det inte. Inte det minsta faktiskt. Det är bara jävligt bra. Från början till slut.

Michael Porali

torsdag 12 februari 2015

Tralltorsdag: 94 låtar trallpunk på Spotify

Idén har jag haft länge. Att samla en väldigt massa trallpunklåtar i en Spotifylista, på sätt och vis gjorde jag en sådan lista redan för några år sedan. Den består av knappt femti låtar och har säkert fem följare på Spotify. Men eftersom mycket trallpunk inte finns på Spotify blir en sån lista långt ifrån heltäckande. Idag bestämde jag mej för att strunta i det och plocka fram en längre lista med 94 (vad annars?) trallpunklåtar och dela som veckans inlägg på temat tralltorsdag.

Vad som är eller inte är trallpunk går såklart att diskutera, jag har prioriterat klassiska band som brukar räknas dit. Fyllde även ut med lite andra låtar som inte känns så trallpunk, men där akterna brukar nämnas i samma andetag. Jag vet att det kommit ut massor av bra punk som skulle platsa på en sån här lista även efter millenieskiftet, men min koll räcker inte till för fler än några stycken låtar.

Jag har försökt kombinera givna låtar med lite mindre kända låtar (Dia Psalmas två bästa låtar än faktiskt singelbaksidorna "I evighet" och "I fädrens spår") och inget band har med fler än fyra låtar.

Så här kommer den, den ultimata Spotifylistan med trallpunk. (19)94 låtar till er förnöjelse.

onsdag 11 februari 2015

Sagan om hur Mob 47 tog steget in i mitt vardagsrum, andra delen av tre.

Living the dream in Gislaved juli 1996!
Gästbloggarna fortsätter hålla liv i bloggen när eder bloggare själv inte hinner. Här fortsätter kusin Jonas Ruuds trilogi om Mob 47 och sökande efter... ja, läs själva. Läs även del ett

Några hängivna punks ifrån Täby bestämmer sig för att bilda band och drygt tio år senare börjar en femtonåring i Svenljunga lyssna på de alster de lämnat efter sig. Den rumsliga och tidsmässiga distansen är såklart avgörande i varje individs relation till Mob 47, min romantiserade bild av 80-talets svenska råpunk handlade mer om hur jag ville ha det i mitt liv i mitten av 90-talet än hur det faktiskt var när det begav sig. Jag var så långt ifrån allting, tills det började lossna med en spelning i Limmared med Vacuum (sedermera Vacuum Borås efter Alexander Bards klåfingrighet, läs om detta annorstädes), och Mögel. Samtidigt ville jag komma åt specifika musikaliska och estetiska uttryck ifrån 80-talet. När jag var på Kamikazepunken 1995 var jag i himlen, minns att jag redan då beskrev det som att vara tillbaka på 1980-talet! Råpunk och välnitade knuttejackor med bandloggor. Släng in klorblekta jeans eller bondagebrallor, de obligatoriska kängorna och någon form av färgglad, spretig hairdo. Vilken cliché kan tyckas, men för mig var det en revolutionerande upplevelse och som uppvuxen på landsort med långt till någon form av punkrörelse var det oerhört spännande. Kärnan av min punkvärld (en värld som kanske med tiden blev lite sjuk) skapades dock med mitt och förstås även kusin Johans pojkrum som epicentrum.

Vi har alla våra unika minnen och tolkningar av den musik vi älskar, något som är självklart, men det tål att upprepas. Den upplevda magin kring punkens uttryck drev mig att skapa ett eget universum av den musik jag mötte. Med en känsla av att i tid eller rum, oftast både och, vara avskild ifrån det jag trodde mig älska, hade jag ofta känslan av att aldrig nå riktigt ända fram.

"Min motsvarighet till King's Road i London var Shock och Dolores."
Att resa till GBG (dessa versaler fick det att vattnas i munnen hos mig när Varning!! för punk-boxen erbjöd låtar med Anti-Cimex, AB Hjärntvätt, Disarm, Sötlimpa och annat gött med sitt ursprung i trakten), var stort för mig och fastän jag inte formulerade det så på den tiden så handlade en resa dit till en början om att ägna mig åt en viss typ av konsumtion.  Min motsvarighet till King's Road i London var Shock och Dolores. På det sistnämnda stället kunde jag äntligen köpa min Mob 47-tröja, en t-shirt föreställande en dödskalle med spike-kam och två fredstecken, ett av dem upp och ner. Priset kan ha varit 129kr, kusin Johans dito med svampmolnet låg nog på en tia extra. Jag har alltid varit ekonomisk av mig. Min tröja brukades flitigt de kommande åren, sommaren 1997 hade jag den på mig jämt, även när jag sov. Men den blev aldrig så där sunkig som en riktig smutspunkares kläder borde vara. Som sagt, jag nådde aldrig riktigt ända fram.

"Någon frågade mig om jag köpte min tröja '83 med tanke på dess skick. Kommentaren gav mig nästan en känsla av att ha nått ända fram."
Tröjan blev med tiden urblekt av den tvättande punkarens renlighetsmani (fast det var först under min tid som inneboende hos min morbror i Mölndal 99/00 som någon försökte ge mig ök/smeknamnet Tvätt-Jonas för att jag tydligen tvättade varje gång någon ringde till mig). Tröjan blev så småningom ett linne, och när jag hade på mig mitt Mob-linne på återföreningsspelningen med Mob 47 på Debaser i Stockholm 2006 var det sen länge mer ett tygstycke bestående av fransar och dessutom helt utan passform. På matinéspelningen där alla var välkomna och ingen söp, frågade någon mig om jag köpte min tröja '83 med tanke på dess skick. Kommentaren gav mig nästan en känsla av att ha nått ända fram, att jag var född 1960 och varit 17 år 1977 och därmed inte missat någonting (hej Michael Örtendahl ifrån Cortex). Jag tvivlar dock på att det fanns särskilt många Mob 47-tröjor alls på 80-talet, rätta mig någon om jag är ute och cyklar. För övrigt sa jag sanningen till den som frågade, tröjan var ju faktiskt tio år för ung för att ge någon cred!

Var den spelningen i Stockholm kanske den sista gången som linnet brukades? Snart kommer den avslutande delen i trilogin, läs den också och få en känsla av att nå ända fram :)

Dreaming on in Punkhuset, Björsared september 1996

måndag 9 februari 2015

"Musik möter ljusinstallationer bland träd och slingerväxter"

Från gårdagens råpunk till en rapport från kvällens Ljusårs-konsert på Botan. Michael Porali var där. Minnenas Motell är stolt över att täcka så många genrér som möjligt.
 
Efter att för ett par veckor sedan totalt charmats av folkmusiktrion Beata Bermuda (vars alla tre medlemmar endast sjunger och spelar fioler), såg jag (om än med en viss oro för att sjunka djupare ned i folkmusikträsket) inget bättre sätt att spendera en måndagskväll än i sällskap med kvartetten Åkervinda i Göteborgs Botaniska trädgård. Arrangemanget Ljusår, som ägde rum denna kväll, är en tillställning där musik möter ljusinstallationer bland träd och slingerväxter i ett växthus (ja, i ett växthus. Bara en sådan sak). Ska jag vara riktigt ärlig fastnade jag mest för bandnamnet, och då jag endast bor två hållplatser från Botaniska var det ingen större uppoffring att gå dit mer eller mindre på chans.

"Tidlösa klassiker som till och med tar sig rakt in i hjärtat på denne måndagströtte indiebasist."
Strax efter sextiden kliver så Iris Bergcrantz (sång), Lise Kroner (sång), Hanna Grahm (sång, fiol)och Agnes Åhlund (sång) upp i grönskan och tar ton. Jag ska inte utge mig för att ha särskilt fantastisk koll på den svenska folkmusikvärlden men av språket de fyra framför sina visor på att döma är det inga nyskrivna sånger de ägnar sig åt. I efterhand fick jag också bekräftat att det snarare är ett djupdyk i den svenska vishistorien jag just upplevt, och sånger som "Jag haver ingen kärare", "Kära min mor" (vilket också är titeln på den CD jag tyvärr inte fick med mig hem efteråt) och "Det brinner en eld" (bland mycket annat bjöd de också på en skånsk (?) version av "Jag vet en dejlig rosa") är uppenbarligen tidlösa klassiker som till och med tar sig rakt in i hjärtat på denne måndagströtte indiebasist.

Det är verkligen inte illa (eller...?) att börja veckan med att inse att man gillar BÅDE folkmusik och acappellasång! Hade jag nu bara haft Spotify hade jag inte lyssnat på något annat än Åkervinda resten av veckan, men jag får helt enkelt hålla mig tills jag beställt skivan. Ni andra kan lyssna på "Kära min mor" på följande länk, och det tycker jag absolut att ni ska!

Michael Porali







söndag 8 februari 2015

En takplatta lossnade - Mob 47 på Henriksberg

Att se band eller artister för första gången live när jag gillat dem i många år är alltid väldigt speciellt. Jag har skrivit om det flera gånger förut och gissar att det lär fortsätta så länge jag går på konserter. Såpass många favoriter som jag hunnit ha genom åren finns det många kvar att bocka av på livescenen.

Igår var det dags för Täbys bästa mangelband Mob 47 på Henriksberg här i Göteborg. Jonas inledde för några dagar sedan en serie gästbloggningar om bandet och vår historia med Mob 47 börjar på samma sätt. Även jag fick Varning!! för punk i julklapp 1994 och vi gillade bägge två Mob 47-låtarna skarpt. "Dom ljuger" blev en tidig favorit och är det fortfarande. Julen 1995 fick jag så den färska samlingen Garanterat mangel, och till favoriterna kunde läggas "Animal Liberation".  

De närmsta åren kom jag att lyssna mycket på råpunk, mangel, d-takt, crust, hardcore, kärt barn har många namn (och därmed en gästblogginbjudan till de av läsarna som vill bena upp skillnaderna och säga hur fel jag har!). Redan 1995 startade Jonas och några vänner ett band inspirerade av Mob 47. Introt till "Dom ljuger" plankades till bandets egna låt "Massmord". Och åren som följde bildade jag och Jonas tillsammans band som Atombomb och Svart fana. Jag tror hann har replokalsinspelningar med bägge banden. Vi repade i det nu för tiden så omtalade Uddebo, men allt rann ut i sanden och min karriär som råpunksångare var inte speciellt långlivad. Fast jag köpte många 7"-singlar och lyssnade mycket på Mob 47.

Så det var med ett stort leeende på läpparna jag äntligen såg Mob 47 live igår. I knappt tio år har bandet åter spelat live, jag var nära att komma iväg på en spelning redan 2007, men det sket sig och jag har lyckats missa dem varje gång en chans funnits att se dem. Fram till igår.

Jag och Jonas placerade oss rätt långt bak i publiken. De inledde med "Stop the slaughter", en låt jag helt hade glömt bort hur bra den är, och manglade sedan på ända till de avslutande coversarna på sig själva, "Ubåt" av Protes Bengt och två låtar av Discard. Fötter och armar kliade av viljan att kasta sig in i röjet, men jag tordes inte, har väl blivit gammal och feg. Jonas var ute en vända under andra låten.


Klassikerna radades upp på löpande band: "Res dig mot överheten", "Religion är hjärntvätt", "Racist regime", "Rustning är ett brott", "Kärnvapen attack" och givetvis "Dom ljuger" och "Animal Liberation". Det verkade vara fler än jag som sätter de två sistnämnda som bandets bästa låtar. Moshpiten och crowdsurfingen fick bland annat en takplatta att lossna, fantastiskt. 

Den som hängt med mig på en festival eller överhuvudtaget i någorlunda lediga sammanhang de senaste tio-tolv somrarna har säkert sett mitt Mob 47-linne. T-shirten jag köpte på Dolores Records nån gång 1996-1997 och som i mitten av 00-talet klipptes om till linne och som varit ett av mina käraste sommarplagg. Trots alltmer blekt i färgerna och definitivt med sin bästa tid bakom sig kan jag fortfarande inte sluta använda det. Och nu kan jag bära det med någon slags fortsatt självrespekt ett tag till när jag nu äntligen sett Mob 47 live. 

Jag tänker inte missa nästa chans att se dem.

lördag 7 februari 2015

Hultsfredsfestivalen 2003

Johanna skickade över några bilder från Hultsfredsfestivalen 2003. Jag mindes direkt den soliga och fantastiska Hultsfredsfestivalen för snart tolv år sedan. Det kom att bli min dittills bästa festival och är fortfarande en av de roligaste festivalerna jag varit på. För första gången bodde jag i ett lite större camp, det var inte gigantiskt men om jag minns rätt var vi fyra tält och ungefär tio personer som bodde ihop. Jag, Jonas, Per Kj, Sofia och Malin kom på onsdagsförmiddagen i en bil som antagligen var så full av tält, packning, öl och vindunkar att den inte klarat en viktkontroll. Campet fylldes sedan på under dagen.  


Jag minns konserter med Randy, Flogging Molly, Strebers Stefan Sundström, Marit Bergman (hon var hur bra som helst) och Turbonegro (även de!). Liksom hur jag var dum nog att gå från Kajsa Grytt efter bara någon låt. Headlines som Radiohead, Massive Attack och Queens of the Stone Age hoppade jag glatt över. Köpte dock en t-shirt med Massive Attack till Michael, som inte åkte med det året.

En gång i tiden var eder bloggare långhårig.

Solen lyste som sagt, utom på lördag eftermiddag och kväll när himlen öppnade sig och ett redigt skyfall dränkte folkparken vid Hulingens strand. Vid det laget satt jag med några andra i en bil ute på parkeringen, vi hade gått ut för att hämta öl men kände att vi satt bra där vi satt. Krigshot fick klara sig utan oss. När det var uppehåll från regnet tog vi oss upp till tältet där det blev fest i vårt stora förtält (sjuttitalstält har sina fördelar) innan campet gick ner för att se Union Carbide Productions respektive The Ark.

Och alla som varit på Hultsfredsfestivalen en söndag känner igen sig i Lokes "Sommarkatt"
"Hela campingen stank fimp och mäsk och bakfull depression och överallt drog människor bort mot Hultsfreds tågstation."
Men en del brottades istället.

fredag 6 februari 2015

Supa, slåss, leva jävel och lyssna på The Stooges?

Nån mer som tycker solot mitt i Moderat Likvidations "Enola Gay" har likheter med ett solo i Stooges "1969"?

torsdag 5 februari 2015

Sagan om hur Mob 47 tog steget in i mitt vardagsrum, första delen av tre.

Nu kan en tro att det ska bli ett tralltorsdagsinlägg här, men likt en historiens ironi är det den här veckan ersatt av ett gästblogginlägg om ett legendarisk band från trallens svurna fiende råpunken. Eller tja, eder bloggare gillar båda delarna. Med det här inlägget debuterar äntligen kusin Jonas Ruud som gästbloggare. Och på lördag spelar Mob 47 på Henriksberg!
"Åke får gärna mejla mig och dementera att jag ringde hem till honom 1996 när han bodde i Malmö och den som svarade sa att han var i bowlinghallen. Kanske fick jag ett nummer och ringde dit och fick tag på honom." 
Mob 47, ett house-hold name för en inbiten råpunkare. När jag frågade Åke (Gud) per telefon för snart tjugo år sedan om varför de döpte sig till Mob 47 och vad det stod för så vill jag minnas att det inte betydde något speciellt, men kändes coolt. Och det var redan så många som hette något med prefixet Anti (det fanns till och med ett amerikanskt hardcoreband som helt sonika hette just Anti, kolla upp dem!) så ett till sånt bandnamn skulle ha varit fantasilöst. Har också för mig att Gud nämnde något om att det var många band som körde Dis i förledet, men det var förstås långt innan Disvågen rullade igång på 90-talet och kanske menade han mer att Dismob också hade varit rätt tråkigt. Jag håller med. Men redan på 80-talet var han ju med i Discard som mig veterligen borde höra till pionjärerna bland discore-band, även om de inte direkt lät som Discharge. De körde dock rip-off på britternas logga och Discards postuma EP erbjöd det obligatoriska krigskonvolutet.

Åke får gärna mejla mig och dementera att jag ringde hem till honom 1996 när han bodde i Malmö och den som svarade sa att han var i bowlinghallen. Kanske fick jag ett nummer och ringde dit och fick tag på honom. Det jag undrade var om de skulle återförenas snart, med tanke på att Garanterat Mangel hade släppts 1995 och att jag tyckte mig höra rykten ifrån alla håll och kanter om en stundande reunion (egentligen hörde jag nog inget alls, snarare läste jag om punkens fantastiska värld i fanzines som kusin Johan fick hemskickade, och ryktena handlade nog snarare om förhoppningar ifrån likasinnade än att någon i bandet yppat ett enda ord om att kanske blir det en spelning framöver också...). Intressant hur jag faktiskt ringde en gammal punkare för att snacka lite, ingen intervju eller så, utan jag var bara en total främling som kontaktade Åke på jobbet för en pratstund om livets stora frågor. Val av bandnamn och sånt alltså.



När jag julen 1994 fick Varning för punk!!!-boxen snöade jag av någon anledning in på den rosa skivan, där sju Mob-låtar kunde avnjutas. Produktionen var så tuff, vass och medryckande att thrash metal inte längre var det snabbaste och hårdaste jag hört, Mob 47 hade nu intagit den tronen. Ändå dröjde det ett år innan jag fick höra mer av bandet, men då släpptes ovan nämnda samling på Distortion Records och med 51 låtar Mob 47 och 32 låtar Protes Bengt var lyckan gjord, Gud hade sänt mig ett tydligt budskap och banat min väg till frälsning. Men innan jag kunde bevisa mitt sanna fanskap (roligt ord det där) var jag tvungen att korsfara till Göteborg och införskaffa en viss tröja.

Fortsättning följer snart.

Låtlista från igår

Här är låtlistan från gårdagens quiz på Kvilles Pastahouse, jag gick all in på schlagertemat vilket var fantastiskt roligt. Före och efter quizet spelades blandade schlagerlåtar, men det här är listan på låtarna som spelades under själva quizet. 

Kjell Höglund - Schlager
Garmarna - En gång ska han gråta
Friends - Lyssna till ditt hjärta
Landslaget - Den gamla jukeboxen
Tomas Andersson Wij - Evighet
Kenta - Utan att fråga
Nick Borgen - We are all the winners
Thorsten Flinck & Ola Salo - Dansa i neon
Roger Pontare - När vindarna viskar mitt namn
Arja Saijonmaa - Högt över havet
Tommy Körberg - Judy min vän
Kikki Danielsson - Bra vibrationer
John Lenin - ABC
Linda Bengtzing - Alla flickor
Herreys - Diggiloo Diggiley
One More Time - Den vilda
Sator - Ring ring
Richard Thompson - I wan't to see the bright lights tonight
Marit Bergman - Out on the piers
Sillstryparen - Doin the omoralisk schlagerfestival
Sanna Nielsen - Undo
Ruslana - Wild Dances
Thåström - Döden i Schlager SM
Freestyle - Dover Calais

tisdag 3 februari 2015

Barndomens sista vår

Det här blev visst lite mer privat än vad Minnenas Motell brukar bjuda på. Kanske är allt hittepå, minnet är en farlig följeslagare. På den tiden scrobblade vi ju inte, men jag minns det verkligen såhär. 

Sista våren på gymnasiet befann jag mej i ett rus av nyupptäckt musik. Året före hade jag upptäckt Kjell Höglund, Stefan Sundström och Lars Winnerbäck, börjat lyssna på fler Johan Johansson-låtar än "Va?!" och hittat mer med Bob Dylan är typ "I shall be released", "Blowin in the wind", "Like a rolling stone", ja, ni förstår.

På våren upptäckte jag även Mikael Wiehe, som skulle spela på Hultsfredsfestivalen den sommaren. Låtar som "Gennesarets sjö", "Vitabergspredikan", "Vänner" och "Lite längre fram" ackompanjerade denna barndomens sista vår. Och Mikael Wiehes låtar. I skivhyllan kom Black Sabbath- och Bathoryskivorna, som varit så viktiga några år tidigare, att mer och mer stå och samla damm. Jag köpte givetvis Charta 77s nya Sagan om världens mest hypade band och kom faktiskt att se bandet två gånger inom loppet av några veckor kring Påsk och Valborg, men den verkliga entusiasmen fanns hos gubbarna med efternamn. 

Jag är och har länge varit en på många vis nostalgisk och blödig person, redan som 15-16-åring kunde jag bli svårt nostalgisk och det är väl som något slags följd av av det som två Mikael Wiehe-låtar kom att bli särskilt viktiga för mej den där våren för femton år sedan. "Basin Street Blues" och "När allt är gjort".

När Wiehe släpptes till Hultsfredsfestivalen skaffade jag hans två senaste album, Sevilla och En sång till modet (utmärkta album bägge två), och dubbelalbumet till samling som kom några år tidigare. På den hittade jag "Basin Street Blues" och "När allt är gjort".

Sista våren på gymnasiet var en tid av förväntan. Snart skulle tolv år av mer eller mindre obligatorisk skolgång nå sitt slut. Något slags vuxenliv hägrade där borta vid sommaren. Samtidigt så började jag inse att jag inte skulle komma från Tranemo så snabbt som jag hade hoppats på. Mina betyg var ett skämt och jag började förlika mej med tanken på ett år på komvux. Samtidigt var vännerna på väg bort, det gjordes planer om Linköping, Göteborg och Lund. Och Jonas var redan på plats i Göteborg, om än inneboende. Själv skulle jag bli kvar, men fann ändå nån slags förhoppning i studenten och vad som nu kunde komma.

I denna stämningen passade en låt som "Basin Street Blues". Om tonåringarna som samlades hemma hos en av dem, spelade musik tillsammans och hade "ändlösa samtal om alla och allt". De hade planer för framtiden, själv skulle han skriva "en väldig roman". I låten ser Wiehe när han var i sina dryga fyrti tillbaka på vännerna och hur det gick för dem. Jag föll pladask. Inte ens nitton år fyllda tyckte jag att en låt skriven av en medelålders Mikael Wiehe sa mej så mycket, jag har aldrig varit speciellt trendig... 

Men "När allt är gjort" då? Låten om paret som bestämmer sig för att börja om igen, trots allt de gjort och sagt. Nej, den kunde jag inte relatera till, inte på det sättet. Kanske var det de sköna synthslingorna och melodin? Kanske kunde texten tolkas om försök att hantera vad jag anade var minst ett år till i Tranemo? Jag minns hur jag lyssnade på låten och om igen.

Innan sommaren var över hade Jonas fått förstahandskontrakt i Göteborg, de flesta av vännerna från gymnasiet flyttat till de städer de planerat och jag träffat hon som kom att bli min första sambo.

"Och livet gick plötsligt så fruktansvärt fort".

Håller i quiz i morgon

I morgon är det åter dags för eder bloggare att hålla i quizet på Kvilles Pastahouse. Ämnet är schlager och jag tänker gå all in, en kul utmaning. Så vill ni lyssna på schlager, svara på mer eller mindre välformulerade frågor och äta vegansk pasta tar ni er över till andra sidan bron i morgon kväll.