Veckans Eldkvarnfynd

En fantastiskt rolig grej med att vara Eldkvarnfan är att det fortfarande, tolv-tretton år efter upptäckten, går att hitta nya favoritlåtar. Med en så omfattande diskografi är det inte konstigt att det finns skivor man bara lyssnat på litegranne. I veckan plockade jag fram den halva av Musik för miljonärer jag inte kände att jag hade koll på. Där fanns skasvängande "En vacker dag" och den röjiga "Ubåtens dag", den sistnämnda är den enda Eldkvarnlåten där Werner Modiggård sjunger förstastämman.

Jag kan tänka mej att Ebba Grön och Eldkvarn passade väldigt bra ihop när de turnerade tillsammans efter att Musik för miljonärer kommit ut.

Hjärtat fullt av sånger

Jag tog cykeln ut till Saltö. Efter att ha passerat båtklubben, där ett ivrigt vårfejande pågick, och kolerakyrkogården parkerade jag cykeln precis innan bron över till Dragsö. Traskade upp mot klipporna och ner till vattnet. Där ute, på Saltö Klippor, hade jag tänkt tillbringa förmiddagen innan det var dags för Record Store Day. Första Saltöbesöket sedan i höstas. Jag letade reda på ett soligt ställe som erbjöd ryggstöd, plockade fram termos, bullar, bok och slog på Eldkvarns Lyckliga tider på iphonen. Musiken ackompanjerades av sjöfåglarnas ljud och vattnets skvalp mot klipporna. Jag njöt.  

Lyckliga tider har alltid varit ett rätt anonymt Eldkvarnalbum för mej, ett av många halvdana mellan bandets toppar. Samtidigt som det faktiskt var med en Lyckliga tider-låt jag började mitt Eldkvarnlyssnande en sommar i början av 00-talet. Ett par av låtarna har jag lyssnat en hel del på, till exempel "Jag är bättre än dej" och "Nånting måste gå sönder", men några hörde jag för första gången när jag lyssnade igenom hela skivan igår förmiddag.

Fredrik Virtanen (där dök han upp igen) skrev i Eldkvarnboxen som kom häromåret att Lyckliga tider var ett minst lika bra album som Limbo. Lyckliga tider var dessutom första albumet med den nuvarande Eldkvarnsättningen, några år tidigare hade både Claes von Heijne och Werner Modiggård återvänt till bandet. Samtidigt så skrev Expressen i sin recension av skivan att Eldkvarn inte längre behövdes. Men efter att förra veckan åter ha snöat in på Carla Jonsson-kompositionerna "Lilla Paris" och "Mats ur skolan" kände jag att det nu var dags att ta sig ann skivan i sin helhet. En solig förmiddag på Saltö kändes som rätt tid och plats för det.

 
Lyckliga tider är en väldigt typisk Eldkvarnskiva, det är en halvakustiska låtar som andas kust, lantluft och småstäder. Omslagsbilden och att den liksom Utanför lagen är inspelad i Silencestudion i Värmlandsskogarna gör naturligtvis sitt till.

Att "Nånting måste gå sönder", "Jag är bättre än dej", "Mats ur skolan" och "Lilla Paris" är utsökta låtar visste jag sedan tidigare. Men igår upptäckte jag sådana som "Lördagkväll - söndagmorgon" och "Ingenting gör ont".

"Lördagkväll - söndagmorgon" är verkligen Eldkvarn och Plura Jonsson på sin mest klassiska mark. Smaka bara på låttiteln, vad säger den?

Vi är i en spökstad. "Solen har gått ner och det är långt till söndagmorgon" och vi är på ett nersläckt järnvägshotell dit ingen längre kommer och som tågen går förbi. Hjärtat är fullt av sånger. Refrängen är nästan allsångsvänlig. I bakgrunden ligger en underbar hammondorgel. "Lördagkväll - söndagmorgon" brukar inte nämnas när Eldkvarns bästa låtar listas, det borde den göra.

Men tyvärr är skivan lite för lång, den hade med fördel kunnat kortas med två-tre låtar och därmed tappa lite av den barlast som gör att skivan alltför lätt kan avfärdas som en halvdan mellanskiva. Inte blir det lättare av att skivan inleds med den förhållandevis anonyma "Om stjärnor faller". Men redan på andra låten är skivan igång med, just det "Lördagkväll - söndagmorgon". Den följs av "Ingenting gör ont", även det en låt med hitpotential.

"Nånting måste gå sönder" och "Jag är bättre än dej" är inga okända låtar för Eldkvarnpubliken, episka låtar, den ena sorgsen den andra aggressiv. De hör väl till de mer kända från Lyckliga tider, och det med all rätt.   

Lustigt nog förekommer frasen "på andra sidan regnet" i den countrydoftande "Ut i det blå", nästan femton år senare blev frasen en låttitel på De berömdas aveny.

En särskild kul detalj med skivan är den även bjuder på ett av mycket få (kanske det enda?) tillfällen då bröder Jonsson faktiskt sjunger duett. Lyssna på "Mats ur skolan". Samma låt är även en av få lite gladare låtar. Trots skivans titel är det ingen yster partiskiva eller någon som inger särskilt mycket hopp, tvärtom. Vemodet är ständigt närvarande, kanske förebådar det Limbo?    

Efter en timma var teet urdrucket och skivan genomlyssnad. Jag cyklade in mot stan igen. 

Eldkvarn & mej del tre: Skördetid

Dags för den tredje och avslutande delen i berättelsen om Eldkvarn & mej. Läs gärna första och andra delen.

Jag, Joakim och Emmali tog 4:ans spårvagn genom ljuva livet ned till Mölndals stadspark 5 juni 2007. Nästan på dagen sex år efter att jag köpte min första Eldkvarnskiva såg jag dem live för första gången. Hälften av låtarna var från Svart blogg och hälften var gamla hits.

Varför dröjde det ända till 2007 innan jag såg Eldkvarn live för första gången? Det finns ett par svar på frågan. Först och främst besökte de inte Borås på nästan hela 00-talet, mellan november 2000 och maj 2009 gjorde de inga spelningar i Borås. Dels var de inte hippa nog för Hultsfredsfestivalen, som jag ju besökte varje år. Dels var jag kanske trots allt inte tillräckligt intresserad för att åka och se dem i Göteborg under de första åren som Eldkvarnfan. Jag prioriterade namn som Ulf Lundell, Stefan Sundström, Kjell Höglund och Lars Winnerbäck istället. Storfavoriter än idag. Men idag står Eldkvarn tillsammans med dem istället för våningen under.

På något vis är det symptomatiskt att jag köpte mina första Eldkvarnskivor i Alingsås, Bollnäs och Tranemo och att jag såg bandet första gången i Mölndal. Trots att bandet i praktiken är ett Stockholmsband och har en av sina mest trogna publiker i huvudstaden är historien om Eldkvarn ändå historien om småstäder, slitna stadshotell och ändlösa resor kors och tvärs genom landet.

Resten av berättelsen om Eldkvarn & mej är en del av Eldkvarns moderna framgångssaga. Från att först ha sett dem på en gratisspelning i Mölndals stadspark inför en rätt blygsam publik ser jag dem nu på mer eller mindre utsålda konserthus och idrottshallar runtom i landet - eller för den delen bland en härlig blandning av stekare och semesterlediga Svenssons i Tylösand i somras. Även ifall vägen till publikframgångarna inte var självklar. Eldkvarn må ha hunnit släppa uppskattade skivor som Atlantis och Svart blogg, men sommaren 2008 hade de ändå inte blivit större än att de bara lockade några hundra personer till Nya Älvsborgs Fästning. Än hade inte Plura börjat laga mat eller tolka andras låtar i teve.

Inte brydde jag och Agnes oss om det. Vi fick en suverän konsert där vi både sänkte medelåldern rejält och för första gången fick höra "Nånting måste gå sönder".

På hösten 2008 klickade jag åter fram deras Myspacesida, nu för att lyssna på den nya låten "Hunger Hotell". Ekona av Pojkar, pojkar, pojkar, Musik för miljonärer och Genom ljuva livet tilltalade mej direkt och jag försökte självfallet sjunga med i refrängen - med tveksamt resultat. Nya skivan Hunger Hotell gav oss även sedermera flitigt livespelade låtar som "Vägen till Paradiset" och "Barn av sommarnatten".

Jag minns inte riktigt när det slog mej att Eldkvarn blivit riktigt inne igen och börjat locka även en ny yngre publik. Men helst plötsligt var det gott om folk i min egen och även betydligt yngre ålder på konserterna. Plötsligt fanns ett större intresse för Eldkvarn. Fler började nicka igenkännande när jag slog på Eldkvarnlåtar. Plura hade börjat laga mat och tolka andras låtar i teve.

De populära teveprogrammen har jag fortfarande inte sett, däremot har jag fått möjlighet att se bandet live fler gånger än tidigare. Förra året blev det tre konserter, det är det Eldkvarnflitigaste konsertåret hittills då två konserter om året helt enkelt inte räckte längre. Hoppas på lika många i år.

När jag för ett år sedan köpte Den goda skörden fortsatte mitt grävande i den Eldkvarnska myllan och jag gick ännu djupare än tidigare. Där fanns Piska mig hårt och debutskivan Elisabet från 1974. Jag gillade verkligen den flummiga Velvet Underground- och The Doors-doftande proggen. Undras tro om inte Elisabet kan vara en av de mest underskattade svenska sjuttitalsskivorna?

Under 2012 framstod "En liten kyss av dig" från föregående års De berömdas aveny alltmer som en ny livehit, när jag såg bandet i Kristianstad förra månaden fick låten ihop med "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull" mest publikstöd.

För Plura, Carla, Tony, Claes och Werner har de senaste åren varit en välförtjänt skördetid. Det är nu de skördar vad de sådde under de magra nittitalsåren och när de var hänvisade till ställen som Kinna stadshotell (där de spelade i början av 2005). Det finns ingen anledning att tro att bandet inte skulle klara även 10-talet och kunna fira 50 år 2021. Även ifall det är klart att den nuvarande hypen kommer klinga av, men så har det alltid varit.

Historien om Eldkvarn fascinerar mej. Det här är min berättelse.

Småstadskväll

Är det egentligen spännande att se samma band för tredje gången på ett år? Det kan ju vara dötrist, långtråkigt eller alldeles, alldeles underbart.

I lördags var det dags för Eldkvarn på Konserthuset i Kristianstad, vilket innebar konsertdebut i Kristianstad för egen del. Sällskap var kollega Mattias som var på sin första Eldkvarnkonsert. För att vara lördagskväll får jag säga att publiken var snäll och städad. Inte som den gången i Borås när några grabbar tyckte att introt på "Fulla för kärlekens skull" bäst kompletterades av brunstvrål.

Sen jag såg Eldkvarn i somras har de varit inne i replokalen och setlisten var till stor del annorlunda. Senaste skivan De berömdas aveny hade tonats ned, låtar som "Mina stjärnor har slockat" och "Jag är det hjärta" till sist fått ledigt och istället spelades sådana som "Man över bord" och "Vår lilla stad". Den sistnämnda har trots att den är känd från teve inte funnits med i setlistorna under de snart sex år jag sett bandet live. Men jag tycker nog allt att bandet kunde passat på att spela någon lång ballad när det ändå var konserthus och stillasittande publik, dessutom förstår jag inte varför "Huvudet högt" inte är självskriven som avslut på varje konsert? Men bortsett från detta var det en mycket bra och vital setlista.

Plura Jonsson var på utmärkt humör och bjöd på åtskilliga mellansnack, en del har man hört ett par gånger vid det här laget och några var nya. Måhända påverkades mängden mellansnack av Werner Modiggårds 40-gradiga feber och önskemål om lite längre pauser.

Som alltid var Tony Thorén och Claes von Heijne störtcoola, Adrian Modiggård bidrog med stämsång och fick som vanligt nuförtiden sjunga en låt solo oxå.

Jag noterade att "En liten kyss" av dig håller på att bli en riktig livefavorit, den fick tillsammans med "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull" kvällens största publikstöd. Kvällens höjdpunkt för mig var "Inget bra för mig själv", åter i setlistan för första gången på några år, med ett mycket bra intro av Plura och Carla Jonsson i elgitarrduell.

Men kanske är det allra bästa omdöme konserten kan få att jag bara någon dag efteråt började kika efter nästa chans att se bandet?

Till sist, kvällens setlist.

1. Nerför floden
2. Vår lilla stad
3. Barn av sommarnatten
4. Tårar från en clown
5. På andra sidan regnet
6. Alice
7. Lilla Sofie
8. Jag har gjort det igen (med Adrian Modiggård på sång)
9. Fulla för kärlekens skull
10. Man över bord
11. Kärlekens tunga
12. En liten kyss av dej
13. Inget bra för mig själv
14. Kungarna från Broadway
15. Pojkar, pojkar, pojkar
16. Vägen till Paradiset
17. Ikväll