måndag 30 september 2013

En skiva jag kan leva utan

Sedan i somras har jag och Agnes långsamt lyssnat oss igenom Kjell Höglunds diskografi, skiva för skiva, i jakt på tidigare missade låtar och nya helheter att ta in. Det har bland annat bjudit på den nya favoritlåten "Livets flod". Ikväll hade turen kommit till Höglund Forever.

Men nej, Höglund Forever är verkligen inte Kjell Höglunds bästa skiva. Klassiska låtar som "Man vänjer sig" och "Sista valsen" slaktas och alldeles för många av skivans nya låtar går ganska platt förbi. Med några lysande undantag visserligen, "Sympati och nostalgi" är ett nytt fynd. Och att "Garbo Forever" och framförallt "Håll ut!" är glimrande vet jag sedan tidigare. Men usch, jag tror inte jag kommer lyssna på den här skivan i sin helhet igen. Det finns så många bättre skivor med den gode Kjell Höglund.     

söndag 29 september 2013

Vilka har jag ännu inte sett live men vill helst se?

Orange Scen, tänkbar för alla fem
Det är inte så många kvar nu. Akter jag inte sett live men väldigt gärna vill se. Då naturligtvis borträknat akter där döden satt käppar i hjulet, men att drömma om konserter med t.ex Nirvana, The Doors och Björn Afzelius är ju helt meningslöst. Liksom jag inte tror på ett återförenat The Smiths förrän jag själv står där i publiken.

Egentligen borde kanske Neil Young & Crazy Horse finnas med, men trots allt har jag sett Neil med annat band två gånger. Men vilka finns då kvar som jag helst vill se? Skäl nog för ännu en fem-i-topp-lista. För enkelhets skull bara internationella namn på den här listan, svenskarna kan vi ta en annan gång. Innan läsningen kanske det är intressant att se vilka band och artister jag redan sett live.

1. David Bowie
När nyheten slog ned i vintras om en comeback för David Bowie hoppades jag verkligen att skivsläppet skulle följas av konserter, det är ju ändå där pengarna ligger nu. Säg att han kör tiotal festivalspelningar, det skulle kunna vara lättförtjänta pengar och en chans för en ny generation att se David Bowie live. Jag slutar inte hoppas jag.

2. Nick Cave & The Bad Seeds   
Jag har sett Nick Cave med sitt Grinderman typ en och en halv gång, det är inget jag längtar efter att göra igen. Men med sitt klassiska band är jag säker på att han ännu skulle kunna trollbinda en publik. Olyckligt nog missade jag Stockholms- och Köpenhamnsspelningarna nu i höst innan det var försent. Men det blir säkert fler chanser.

3. Leonard Cohen
Medelåldern på den här femitopplistan är fånigt hög och äldst av alla är Leonard Cohen, han fyllde 79 förra veckan. Trots sin imponerande ålder har jag förstått att han än gör högst se- och hörvärda konserter. Jag har ratat honom på grund av priset ett par gånger, det är tydligen dyrt att bli gammal, men om det blir en chans till är det nog dags att slå till.

4. Manic Street Preachers
 Just det, kommer jag nånsin få se Manics live? Men den frågan är redan ställd.

5. Iggy Pop
Visst, Iggys bäst-före-datum är definitivt passerat, men jag skulle gärna se den förhoppningsvis ännu tanige 66-årige James Newell Osterberg hoppa runt på en scen och sjunga om hur han vill köra doggy style med flickvännen. Men jag är nog mer sugen på att se Iggy solo än med ett återförenat The Stooges, det kanske är som med Thåström. Ett återförenat Ebba Grön eller Imperiet skulle bara kännas krystat, men solo får Thåström gärna köra några gamla låtar. Så även Iggy.

torsdag 26 september 2013

Hur många låtar kan du?

Fejk, jag låtsas bara
För egen del är svaret på ett sätt ganska enkelt, jag kan inga låtar. Jag är omusikalisk, att jag under några månader sista året i gymnasiet kunde spela "The Passenger" och "Pollenchock & stjärnfall" får betraktas som preskriberat. Sjunga låtar bör jag nog fortsätta göra bara för mej själv, för allas skull.

Men häromdagen funderade jag på hur många låtar jag ändå "kan"? Låtar som jag känner igen på ett par sekunder, som jag kan sjunga med i större delen av texten till och kan rytm och melodi på någotsånär. Undrar om det inte handlar om tusentals?

Eftersom jag sedan snart tre år sedan bokför allt jag lyssnar på hos last.fm kan jag ibland stöta på en låt jag "kan" trots att jag vet att den inte lyssnats på sedan åtminstone oktober 2010. Ändå känns den igen redan på introt, jag fixar texten och vet när refrängen kommer.

Att melodi och rytm gör det lättare för oss människor att minnas saker är inget nytt, men visst är det fascinerande det här med alla låtar man "kan"?  Hur många kan du?

Duetternas år för Thåström

I år är tycks verkligen vara duetternas år för Sven Joakim Thåström. Han medverkar på både Lars Winnerbäcks och Mikael Wiehes nya skivor. Lustigt nog tycks både Winnerbäck och Wiehe vilja att låtarna ska låta så mycket Thåström det bara går. Både "Isolde" och "Gå med mig vart jag går" hade minst sagt platsat på Thåströmskivor.

tisdag 24 september 2013

Dan Viktor i mitt hjärta

Är Dan Viktor till sist på väg att spela in sej i mitt medvetande som en riktigt bra artist? Att han har bra låtar och är underhållande har jag vetat sedan jag såg honom värma upp för Kjell Höglund på Bommens Salonger en höst för mer än tio år sedan, men bra låtar är det många som har. Annars har ju hans lott varit att gästa andra jag ser live. Fast visst, "Glad", "Prat" och "En klen tröst i ett fattigt hem" har jag ju gillat, de har varit mer än bara bra.

Men nu har något hänt, det började med "Trollkarl" och lite inlyssning inför Kompledigtfestivalen förra månaden. Hur det ska sluta vetitusan, men de senaste dagarna har jag lyssnat massor på den gode Dan. Jag tänkte fortsätta minst ett par dagar till. Han är ju skitbra.

måndag 23 september 2013

Dregens självbiografi, "40, är inte det lite ungt?"

Norstedts har släppt "Dregen. Självbiografin". När jag fick den kände jag att det fanns de med större koll på och intresse för denne rocknroll-legend, till exempel min gamla kompis Bea Alvarez som här debuterar som gästbloggare. Välkommen!

Första gången jag hörde talas om Dregen var via Expressen Fredag någon gång under 1995, i samband med att Hellacopters släppte sin första singel Killing Allan. I hålan där jag bodde fanns liksom inga musikintresserade att bonda med och inga häftiga äldre att ta efter så jag fick vackert nöja mig med att vänta in fredagsbilagan varje vecka och ta efter vad skribenterna på redaktionen tipsade om och titta på bilderna. Det gick ganska snabbt att lära sig sålla bland bilderna och vilka band som verkade värda att kolla upp: Jumper – såg inte så coola ut, de kunde kvitta. Broder Daniel och Yvonne – coola som fan, leta! Problemet var bara att letandet kunde ta flera månader, det fanns ju inget internet eller några välsorterade skivbutiker att tala om.

Hur som helst, det krävdes inga större överläggningar för att bestämma vilken kategori Hellacopters skulle sorteras in under, det stora projektet var att försöka höra hur de lät. Det var året därpå, på ZTV, som jag hörde och såg videon till ”(Gotta get some action) Now!” första gången och jag blev inte besviken – tvärtom! Det var skramligt och hårt, men inte FÖR skramligt och hårt, dessutom var de jävligt underhållande att titta på. Hellacopters blev snabbt något av ett favoritband och är det faktiskt fortfarande, trots att det är flera år sedan de splittrades. Dregen var ju inte ens med hela vägen, han hoppade av strax efter andra skivan för att fortsätta med sitt andra band Backyard Babies. I år fyller han 40 och släpper sin självbiografi, berättad för Aftonbladet-journalisten Tore S Börjesson.

40, är inte det lite ungt för en självbiografi? Lemmy var 57 när han släppte sin. Ozzy var 61. Och med tanke på att det bara var åtta år sen Backyard Babies-biografin Blod, svett och dårar kom så känns det lite som att man kunnat vänta i alla fall 10-15 år på den här boken. Första halvan är förvisso hyfsat intressant, det är kul att läsa om hur Dregen som barn upptäckte Kiss och gjorde ett fanzine om rymden och stycket om faderns självmord är naturligtvis oerhört tragiskt.

Störst behållning har jag personligen av att läsa om hur Hellacopters bildades när Dregen åkte med som trumtekniker på en USA-turné med Entombed, det är i mina ögon ett stycke modern rockhistoria. Men mot slutet när det mest handlar om förhållandet till frun Pernilla Andersson så känns det inte så jävla rock'n'roll längre, helt enkelt. Den här boken har sina stunder men om jag sätter mig ner och läser en rockbiografi så vill jag att den ska vara fulladdad av skandaler och skrönor från början till slut. Det är ju de som skiljer rockbiografierna från vilka vanliga jävla livsöden som helst som någon gjort en bok av.

söndag 22 september 2013

De fem bästa höstlåtarna (minus Eldkvarn)

Idag är det höstdagjämning. Från och med idag blir dagen kortare än natten och det blir bara mörkare i sisådär tre månader till. Hur jävla kul det är går naturligtvis att ifrågasätta. Men det finns ju mycket bra musik som handlar om hösten. 1 september listade jag Eldkvarns fem bästa höstlåtar och nu är det dags att lista de fem bästa höstlåtarna borträknat Eldkvarn, och för enkelhetens skull låter jag det räcka med svenskspråkiga låtar. Men när jag tänker efter så är alla fem låtarna ungefär lika bra, de är ettor allesammans och därför uteblir numreringen. Det blev visst bara vemodiga låtar, kanske inte konstigt såhär om höstdagjämningen.

John Holm - Den öde stranden
"Den öde stranden" har en ganska kortfattad och karg text, där första raden säger allt: "Sommaren dör, det är därför jag är ledsen ikväll". John Holm är doldisen som hyllas av många svenska artister med efternamn, Per Gessle och Ulf Lundell talar om honom med beundran och har bägge spelat in covers på honom. Den raspiga och lite veka rösten är en röst för hösten.      

Blomgren - Höst
 Av alla låtar som kan skrivas om den göteborgska hösten och den göteborgska myten är den här en av de bästa, "skummet yr vid Vinga fyr, det är höst i Göteborg". Men fiskebåtarna lägger ändå ut trots den obarmhärtiga hösten. Låten är göteborgsk i kvadrat. Troublemakerssångaren soloskiva finns inte på Spotify, men kan laddas ner på Secondclasskids.

Ulf Lundell - Aldrig så ensam
Egentligen är det väl hugget som stucket ifall "Aldrig så ensam" eller "Jag saknar dej" som är Lundells bästa höstlåt, och han har för den delen ännu fler låtar om hösten. Men just nu är jag väldigt svag för "Aldrig så ensam" och framförallt  första versen.

Nu faller regn på löv
Nu faller löv från gren
Nu skymmer det mitt på dan
Det mörknar på stadens scen
I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan
där krattar man undan sommaren
Hösten har kommit till stan


Där krattar man undan sommaren! Det räcker så. Låten är minst sagt vemodig och passar väl in på den sorgliga "skilsmässoskivan" Den vassa eggen. Än idag står sej låten starkt när den framförs live, jag hörde den senast förra hösten på konserthuset i Göteborg. Janne Bark briljerade på akustisk sologitarr.


Lars Winnerbäck - Elegi
Winnerbäck använder gärna hösten som fond för sina låtar, men frågan är hur mycket höst en låt som "Söndermarken" egentligen handlar om trots att den börjar "klockan fyra i oktober"? "Över gränsen" innehåller en av de finaste höstbeskrivningarna jag hört, "nu i september börjar en annan typ av vår". Men likväl känns hösten mer som fond än innehåll i dessa låtar. Då känns "Höst på min planet" mer passande ("ett skådespel i höstlövs dans"), men allra bästa höstlåten är förmodligen "Elegi". Denna dunderhit som än idag, nio år efter releasen, tycks självskriven på Winnerbäcks konserter. Här är det höst och sorg över ett missfall på en och samma gång, en rätt skoningslös låt med fantastiska formuleringar och en lysande melodi. 

Loke Nyberg - Melankolia stad
En ordrik text om allt elände som man kan se med hösten - här finns inga vackra höstbilder om löv eller svampplockning utan bara dyster misär. Men jag vill minnas att Lokes formuleringskonst lockade fram ett och annat skratt på spelningen i Karlskrona i våras.

lördag 21 september 2013

Straitjacket på Spotify

Nu har så en låt med Freddie Wadlings gamla punkband Straitjacket nått Spotify. Straitjacket är det inte många som känner till, för eftervärlden betydligt mer kända är Liket Lever som bildades ur resterna av Straitjacket.

torsdag 19 september 2013

Winnerbäcks nya är bra, mörk och med några blivande klassiker

Min gamle favoritartist Lars Winnerbäck är tillbaks. Jag gillade singelsläppet förra månaden, även ifall jag saknade det trehövdade bandet han hade på en turné för några år sedan. På Hosianna är det fullt band som gäller fast med förvånansvärt varierat låtmaterial. Lugna låtar blandas med upptempo och stegrande arrangemang tycks ha varit populära där i studion på Irland. I Värvetintervjun häromveckan berättade Winnerbäck att de hade testat att spela in några låtar med det trehövdade bandet från 2011, jag kan tycka någon av dem hade kunnat vara med på skivan. Nåväl, nya skivan är bra och ett par låtar betydligt mer än bra. 

Jag har följt Winnerbäck länge. Nån gång kring jul och nyår 1998 köpte vännen Fredrik Winnerbäcks tre första album, det var vad som fanns då. Våren 1999 DJ:ade jag "Låg" och "Balladen om konsekvenser" på varje fest. Där började nånting spira.

Fast nog finns det rötter ännu längre tillbaks i tiden? Det börjar alltid ännu tidigare Jag läste intervjuer med Winnerbäck i fanzines som Skrutt och Dajvabrutalt. Jajamen, på den tiden gjorde han intervjuer, men de enda som ville prata med honom var fanzines. Och visst måste jag ha hört "Balladen om konsekvenser" innan Fredrik köpte skivorna?  Minns jag rätt gillade jag som Kvinnofängelsetfan första raden massor ("På en kvinnoanstalt...") innan dess.

På Hultsfredsfestivalen 1999 skuggade jag och några andra Winnerbäck när han gick mot backstageentrén vid Teaterladan. När jag på festivalens sista dag såg och hörde publikstödet han fick när Skurkarnas spelning kommit till "Solen i ögonen" förstod jag att det var dags att kolla upp mer med den här killen. Hemma beställde jag Rusningstrafik och lånade de andra skivorna av Fredrik. Några månader senare släpptes Kom (eller "röda skivan" som jag ibland kallat den för mej själv) och Winnerbäck tog slutgiltigt farväl till visans värld och steg in i en värld där, tja, vi kan säga att Ulf Lundell och pop möts. 

Rusningstrafik är förvisso hans bästa skiva, men jag har aldrig hört till de "gamla" fans som tycker de två-tre första är skitbra och att han sen sålde sej eller blev ointressant. Kom och Vatten under broarna är utmärkta, likaså ungefär halva Singel och Söndermarken, Daugava gillade jag som tusan när den kom men den har inte åldrats så bra (vilket inte hindrar att "Jag fattar ingenting" är en fantastisk låt). Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen är visserligen i långa stycken överproducerad, men "Järnvägsspår" och "Köpenhamn och överallt" är grymma, och när jag såg att "Ett sällsynt exemplar" var med på den där företagsspelningen i augusti kände jag att den gärna fick vara kvar till turnén nu i höst.   

Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen kom för hela fyra år sedan, ett så långt uppehåll har Winnerbäck aldrig haft mellan sina album, det är inte utan att jag spekulerat kring skaparkris.  Så hur låter då Winnerbäck när han åter klivit in i en inspelningsstudio?


Hosianna inleds lugnt och trevande med "Vi åkte aldrig ut till havet", en låt som verkligen växer för varje lyssning. Att börja med en lugn låt är en återgång till vad som gällde på skivor som Söndermarken och Vatten under broarna, och precis som på den sistnämnda funkar det bra här.

Med andralåten och duetten "Gå med mig vart jag går" kommer skivan igång på allvar. Det är inte bara Thåströms röst som gör att låten känns Thåström, den hade lika gärna kunnat vara med på Jocke Thås senaste skiva, eller kanske Mannen som blev en gris. Att låta Thåström gästa en låt brukar vara ett lyckokast, tänk bara på Eldkvarns "Blind man", Pugh Rogefeldts "Vår kommunale man" och Kajsa Grytts "Bara vi vi står ut", det blir lyckat även här. Även ifall en omtagning kanske hade varit på sin plats när Winnerbäcks röst skär sej en bit in i låten?  

"Monsterteorin" börjar lugnt men sedan kan man tänka sej hur Thåström dröjt sej kvar i studion och börjat ropa "men fläska på lite", precis som när han gav Fläskkvartetten sitt namn när de en gång lade stråkar på Imperietskiva. En kompetent bredbent rocklåt, men inget som sticker ut.

Låten jag främst fick med mej från höstturnén 2011 var "Vem som helst blues" och den är riktigt bra även här. Visst känns det lite ovant med fullt komp här då jag spisat en Youtubeversion från 2011 ganska flitigt, men det går över. "Vem som helst blues" är en av Winnerbäcks stora låtar och bjuder på skivans bästa text. "Vem som helst blues" kommer leva länge och borde bli en hörnsten i Winnerbäcks setlistor i många år framöver. Ironiskt nog följs den av vad som känns som en mellanlåt på skivan. "Det gick inte", en snabb rökare som kanske kommer växa live.

"Skolklockan" gillar jag verkligen. Det stegrande tempot bidrar till att bygga upp en suggestiv stämning. Texten har politiska ambitioner och funkar bra, även ifall raden "Far skär köttet och mor bakar cupcakes" kanske kommer kännas aningen daterad om ett halvår eller så ;)

Sedan kommer "Utkast till ett brev", tummen upp men den har jag ju redan avverkat. Vidare till mellanlåten "Ett slags liv", som har svårt att få fäste och inte riktigt når fram. Låt nummer nio - "När det blåser från ditt håll" - bjuder på skön Winnerbäcknostalgi, det låter precis som någon öppnat ett skåp med gamla outtakes från typ Kom eller Singel. Kul, men inget oförglömligt.   

Ibland har den gode Winnerbäck avslutas sina skivor med episka (i den gamla betydelsen "berättande och omfattande") mästerverk till låtar, "Vänner" och "Söndermarken" är sådana. Här finns en till, "Hosianna" är en ambitiös låt som skulle kunnat falla platt till marken men det blir istället raka motsatsen. Låten får vingar och lyfter stillsamt, den lyfter och flyger med lätt bagage ut till evigheten. Samtidigt som vi andra nynnar Hosianna, hosianna.  

Det mörka omslaget med motljus är kanske inte Winnerbäcks snyggaste, men det är en bra spegling av skivan. Mörkt och motljus. Sammanfattningsvis innehåller Hosianna ett par låtar som vara blivande Winnerbäckklassiker, ytterligare några som håller hög klass och ett par-tre mellanlåtar, men ingen låt är dålig och skivan är alldeles lagom lång. Jag gillar den. Välkommen tillbaka, Winnerbäck. 

onsdag 18 september 2013

Och nu blir det hederskultur

De kunde säga vad som helst till mig, de kunde dra åt helvete
men ett enda ont ord om dig har alltid fått mig upp i ringen
Håkan Hellström, "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din"

tisdag 17 september 2013

Blommor av frost

Jag nämnde Morrissey den gången. Tror att jag sa att min favoritlåt var "The First of the gang to die". Det sa jag bara för att det var den enda låt jag trodde ni kunde ha hört. Jag skäms för det.

Nej, nej. Min favorit var och förblir "Sorrow will come in the end"
Från John Ajvide Lindqvist fantastiska novell Fulet, som bland annat går att läsa i textsamlingen Låt de gamla drömmarna dö (2011). 

måndag 16 september 2013

Pugh Rogefeldt har mer att berätta

Förra månaden släppte Nordstedts Pugh Rogefeldts självbiografi.

När jag såg Pugh Rogefeldt i Borås för snart fyra år sedan tog han det säkra före det osäkra och inledde med "Mitt bästa för dej" - i Hässleholm i våras fick "Jag har en guldgruva" med artisten själv solo på munspel inleda.  

Så mycket bättre (som jag ännu aldrig sett) har verkligen lockat ut en och annan veteran på banan och gett dem både en stor publik och stärkt självförtroende.

Även den nyutkomna självbiografin 73 - Från Stora gatan 51 till Hog Farm kan ses som en Så mycket bättre-effekt. Fast samtidigt är jämförelsen aningen orättvis, också på 00-talet var intresset för Pugh Rogefeldt stort, det visar om inte annat samlingsboxen Pugh som kom 2004. Överhuvudtaget brukar denne rockpionjär, först med rock på svenska som man brukar säga, nämnas med respekt av de flesta.  

73 är ingen vanlig självbiografi över ett långt artistliv. Det är en kortfattad uppväxtskildring, en hyllning till sextitalets musik och med översiktliga minnen från Pughs fem första skivor och tiden kring dem. Boken är generöst kryddad med teckningar och bilder. Sammantaget är det en rätt tunn bok som går snabbt att plöja igenom. Men den är medryckande berättad i samma lite flummiga stil som Pugh Rogefeldts mellansnack brukar vara. Pughs röst hörs genom den tryckta texten. 

Boken har förstås lockat till flitigt genomlyssning av de flesta skivor som berörs. Särskilt intressant framträder andraskivan Pughish och då framförallt låten "Aindto" som jag tidigare råkat missa. En lång psykedelisk och mestadels instrumental låt, den sång som trots allt förekommer är på ett påhittat språk. "Aindto" är långt från svensktopps-Pugh och en fantastiskt upptäckt för min del. Men som Pugh själv konstaterade var sådana låtar knappast vägen till framgång. "Hog Farm" är lite mer hitig om vi säger så.   

Pugh Rogefeldt med trio i Hässleholm i våras
Vid flera tillfällen är han inne och nosar på intressanta saker utan att riktigt utveckla dem, jag tänker till exempel på hans förhållande till vänstern och musikrörelsen. Jag ser Pughs tidiga skivor som progg i högsta grad, låt vara att han låg ett kommersiellt skivbolag, marknadsfördes med singelsläpp och länge bara använde studiomusiker. Men med handen på hjärtat, nog hade de flesta tidiga Pughskivorna passat lika bra på Silence som Metronome? I 73 skriver han att Aftonbladet och Hoola Bandoola Band inte gillade honom, men utvecklar det inte. 

Så jag undrar varför inte boken är längre? I slutkapitlet skriver Pugh själv om allt som finns kvar att berätta, vid något tillfälle nämner att han det finns fler skivinspelningar som han har mycket detaljerade minnen från. Jag hoppas på en fortsättning. Om de märkliga turer hans karriär tog med både Melodifestival och nordisk mytologi, om comebacken med Grymlings, duetten med Thåström 1999 och de senaste årens turnerande i det vitala trioformatet.

Pugh har mer att berätta.

söndag 15 september 2013

Röjigt med Troublemakers och Alonzo Fas 3 igår

"Ovanligt att spela inför en nästan nykter publik, ledsen att vi väckte er så tidigt" - Troublemakers gick på Sticky Fingers scen redan vid åtta på lördagskvällen. Basisten Crippa hade dubbla engagemang, vid elva skulle Attentat gå på scen i Falköping. Därför blev något udda så att hemmasönerna Troublemakers fick spela "förband" till stockholmarna Alonzo Fas 3.

Att spela efter Troublemakers kan vara vanskligt. När jag såg Coca Carola, Troublemakers och Charta 77 spela i den ordningen i Borås för femton år sedan kom publiken precis före Troublemakers och de flesta försvann direkt efter. Så var det nu inte igår, banden hade ungefär lika stor publik. I takt med tilltagande berusning fick dock Alonzo Fas 3 en något mer röjig sådan.

Jag har som sagt sett Troublemakers en rad gånger, gårdagens konsert var den nionde, och det är alltid lika kul att se den röjiga, grabbiga och glada punkrocken. Blomgren är en lysande frontman och bandet är precis lagom tight. När publiken dessutom fått i sej några öl och bandet hunnit till det avslutande hitsvepet blev det riktigt röjigt även i publiken.

Alonzo Fas 3s albumdebut har gått ganska varm hos mej de senaste veckorna, undrar om inte "Dansa som en fjäril" kan vara en av årets bästa låtar? Överhuvudtaget har jag gillat skivan, döm då om min förvåning när bandet igår visade sej mest vara ett KSMB- och Stockholms Negrer-coverband. Istället för att krydda setet med enstaka gamla hits baserades det på dem och så kryssades det med en och annan färsk låt. Fegt och lite trist tycker jag. Samtidigt, det lät ju bra. Trion "602", "Tidens tempo" och "Klockan 8" svängde rejält.

Kul nog refererar Micke Alonzo och Johan Johansson till olika fängelsespelningar när de beskriver uppkomsten av "Klockan 8", Johansson har beskrivit ett julaftonsgig på Hall medan Alonzo igår berättade om ett juldagsgig på Hinseberg. Kanske stängde man cellerna klockan åtta på bägge ställena?

Alonzo var personlig på scen och tillägnade "Tänker på dig" till en som i alla år stått på hans gästlistor men inte kommit till någon av spelningarna, häromveckan dog denne någon, hans pappa.

Bästa låtarna med Alonzo Fas 3 var dock en trio från nya skivan, "Det bästa som hänt", "Ett meningsfullt liv" och "Dansa som en fjäril".

Och till sist, Troublemakers setlista. Mina bristande kunskaper om Stockholms Negrer gör att Alonzo Fas 3-låtlistan får utebli.

  1. Dom är efter mej
  2. Grogg och parabol
  3. Utan hjärta stannar Sverige
  4. Handgranat
  5. Galen
  6. Majorna brinner
  7. Dom ljuger
  8. Hey Amigo
  9. Men bara om min älskade väntar
  10. Mammas flickor
  11. Kleptoman
  12. ???
  13. Havanna (kom igen)
  14. Lilla Blå IIb
  15. När månen lyser klar
  16. Hjältarna skålar i blod
  17. Staden Göteborg
  18. Ronka

lördag 14 september 2013

Borås, borås

Det var några år sedan nu, men under ett decennium bodde eder bloggare i den vackra staden vid Viskans stränder. 

Borås Tidning skrev igår en mörk konserthöst i Borås. Och ja, det är ingen rolig läsning för en stad som med Trägårn och Sagateatern erbjudit ett stundtals riktigt bra utbud från sent nittital till ganska nyss. Parallellt har under långa tider även Rockborgen funnits och visst arrangerades det ett gäng bra rockkonserter på till och med ett ställe som Swing (!) för en fyra-fem år sedan?

Ibland tänker jag tillbaka på hösten 2000, på Kashmir spelade under bara några månaders tid The Ark, Hellacopters, The Hives och Håkan Hellström. Lars Winnerbäck spelade på Folkan.

Men det finns ingen anledning att grotta ned sej i sorg över den förlorade Trägårn. Dagens 18-20-åringar kan knappast ha hunnit vara på Trägårn särskilt många gånger och har således ingen relation till stället. De som är några år äldre än mej pratade förr om åren ibland om Amandas med saknad i rösten, själv hade jag aldrig varit där och kunde inte gärna sakna det. Men visst låg det där Harrys ligger nu?

Vad jag menar är att stället i sig egentligen är sekundärt, det viktiga är att det finns ett ställe att ha klubbspelningar i Borås på. Och att spelningarna återkommer, så man bygger upp en trogen publik.

Vad gäller Sagateatern får man väl hoppas det beror på tillfällig förvirring hos arrangörerna, tvivelsutan finns det underlag för intima spelningar med sittande publik. Under mina sista år i Borås såg jag en lång rad akter på Sagateatern, Eldkvarn tre gånger om, Mikael Wiehe i några olika varianter, Tomas Andersson Wij, Freddie Wadling, Pugh Rogefeldt, Moneybrother, Marit Bergman och säkert några namn jag glömt. 

I slutet av 00-talet lyckades man även få riktigt stora svenska namn att besöka stan igen. Ulf Lundell, Håkan Hellström och Lars Winnerbäck gjorde på Åhaga och i Boråshallen sina första Boråsspelningar på nästan ett decennium. Att de bägge förstnämndas turnéer i höst inte svänger förbi Borås får betraktas som ett misslyckande. Och 2009 gick ju även den legendariska Morrisseyspelningen av stapeln.

Riktigt tråkigt att det inte verkar finnas så mycket till scen för yngre lokala band, där är det inte lika enkelt. Det är svårare att locka publik, jag minns en lång rad Rockborgenspelningar på nittitalet med pinsamt lite publik. Där undrar jag om det finns någon quick fix?  

Borås är en relativt stor stad, kommunen har mer än hundra tusen invånare och i bygden runtomkring finns nästan lika många. Bevisligen finns underlag för att ordna en hel del spelningar i stan.

Kom igen nu, arrangörer.

torsdag 12 september 2013

Allvarligt talat Spotify?

Give 'Em Enough Rope ingen ny Clashskiva, den kom ut 1978. Det är inte ens någon nyutgåva med några extralåtar de hävdar är ny, utan skivan består av just de tio låtar som fanns med för trettifem år sedan.

Fortfarande tycks Spotifycrewet sakna någon som är genuint musikintresserad, fortfarande tycks det mest vara tekniker och ekonomer som står bakom Sveriges idag förmodligen vanligaste sätt att lyssna på musik.

Jag måste säga att jag förväntar mej mer av en rekommendation än att den ska rekommendera en som lyssnar på Bob Dylan att lyssna på The Clash. Kul, det hade man inte kunnat lista ut själv. Jag vill ju bli överraskad, tipsad om sånt jag inte visste att jag gillade. Kanske tipsad om akter Dylan själv låtit sig inspireras av eller akter som inspirerats av Bob Dylan? För att bara ta ett exempel.

Och sluta kalla skivor från 1978 för nya :)

onsdag 11 september 2013

Följa i spåren av Janne Borgh

Strindbergs har jag lyssnat på i många år, men min ingång i Strindbergs har alltid varit gitarristen Johan Johansson. KSMB och Johanssons solomaterial var det jag hade med mej, och det är Johanssons senare grejer jag gått vidare med. Bandets andre låtskrivare, basisten Janne Borgh, har jag hela tiden haft mindre koll på.


Men så häromnatten blev det äntligen av att jag kollade upp såväl Moderns som fanns innan Strindbergs och Django´s Coming som bildades efteråt. Janne Borgh var frontman i bägge banden och en annan medlem var Pär Attack som spelade trummor på Strindbergs sista turné.

Vad som slår mej är att både Moderns och Django´s Coming ligger betydligt närmre Strindbergs än vad KSMB nånsin gjorde. Visst, att Janne själv sjunger i alla tre banden bidrar såklart. Bägge banden sjunger förresten på engelska, så det är inte bara sångstilen, Förmodligen är det väl så att Janne Borgh präglat Strindbergs sound mer än jag tidigare förstått.

Samtidigt var det uppenbarligen något i mötet mellan Johan Johansson och Janne Borgh som skapade poppunkexplosionen Strindbergs (vilkas första LP förresten dykt upp på Spotify nu!).  

Moderns låter inte alls som något från Sverige i skiftet mellan 70- och 80-tal, det är inte punk utan snarare sextital. Django´s Coming hämtade sina influenser från glamrockens sjuttital. Bägge banden känns som givna kusiner till Strindbergs, men utan den punk som hela tiden fanns i Strindbergs. Precis som Strindbergs känns Moderns och Django´s Coming opåverkade av den tid de verkade i, kanske är det därför de känns intressanta än idag?    

På Youtube finns flera låtar med Moderns och Farbror Punk har skrivit en artikel om Django´s Coming och lagt upp ett par mp3:or.

Gör som jag, följ spåren av Janne Borgh.


tisdag 10 september 2013

Manic Street Preachers - bandet jag aldrig kommer se live?

I slutet av nittitalet var Manic Street Preachers på alla läppar - själv förstod jag inte alls hypen även ifall "If you tolerate this your childen will be next" visserligen var bättre än det mesta andra som visade på MTV i skolans cafeteria. De bokades till Hultsfredsfestivalen 1999, själv nöjde jag mej med att bogsera dit en vän som inte kunde förflytta sej för egen maskin men ändå ville se bandet. Jag fick dessutom känna hur marken skakade under "If you tolerate this" den där fredagskvällen i Hultsfreds folkpark. Sen var jag nöjd och gick vidare.

För min del kom upptäckten våren året efter. Vännen Per spelade "Motorcycle emptiness" högt under en bilfärd och till sist förstod jag. Det var nog även då jag la mej till med vanan att kalla Manics för ett punkigare U2. Det närmsta året lyssnade jag en hel del på Generation terrorists, The Holy Bible och skivan som kom 2001, Know your enemy. De bokades till Hultsfred igen och jag såg massor fram emot spelningen - nu var jag ju rejält inlyssnad! Det året kom jag sentomsider inte iväg till festivalen.

På hösten skulle de komma tillbaka till Sverige och jag och Per hade biljetter till Lisebergshallen. Spelningen ställdes in.

2007 bokades Manics till Hultsfredsfestivalen för fjärde gången (de spelade 1993 oxå), själv hade jag inte råd att åka och dessutom hade kanske intresset för såväl Hultsfred som bandet ifråga svalnat. Men jag noterade att de bokats och frågade mej ifall jag aldrig skulle se bandet live? Fast sanningen att jag säga så har jag än idag inte lyssnat på något material senare än Know your enemy.

Nästa vecka släpper bandet ny skiva, vem vet vad framtiden bjuder på? Klart jag skulle se dem om vi kom till samma festival eller de kom till Götet, även ifall jag tror Lisebergshallen skulle vara för stor för dem idag.

måndag 9 september 2013

2005

1 januari 2006 skrev jag om 2005 i min helgondagbok.
årets...
skiva: Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
skivor jag förmodligen gillar starkt men inte hört alls än: Prairie wind (Neil Young) och Tomas Andersson Wijs självbetitlade.
skivor jag gillar starkt men ändå inte hört tillräckligt än: Främmande land (Mikael Wiehe) och Skebokvarnsvägen 209 (Thåström).
skiva som kunde ha blivit: Om Lundells Högtryck (maj) och Lazarus (september) komprimerats ihop till en skiva hade den sannolikt varit en av årets bästa.
deathpunkskiva: Turbonegro - Party Animals
skiva som dessvärre blev något av en besvikelse: Doktor Kosmos - Ett enkelt svar (för lång, för spretig, för många halvdana låtar)

årets...
låt 1: Eldkvarn - Konfettiregn
låt 2: Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)
comeback: Mart Hällgren och hans Total Egon
musikupptäckt 1: POST (iofs genom en skiva från 02, men spela roll)
musikupptäckt 2: New Order (iofs genom deras åttitalsmaterial, men spela roll)
konserter: svårt att säga, men Total Egon (Skene 29/1 och Göteborg 23/4), Ulf Lundell (framförallt Tyrol 9-10/11) och Håkan Hellström (framförallt Hultsfred 18/6) var otroligt bra.
festival: alltid Hultsfred

Och idag? Jomen jag skulle nog säga att Ett kolikbarns bekännelser fortfarande är den bästa skivan och att "Konfettiregn" och "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" är de bästa låtarna som kom 2005. Överhuvudtaget kan jag väl fortfarande känna igen mej i det mesta jag skrev då.

söndag 8 september 2013

Åh Joni, åh Joni!

Varför har jag inte upptäckt "Big yellow taxi" tidigare?

"They paved paradise to put up a parking lot"

lördag 7 september 2013

Ett släktträd med Nirvana i centrum?

Grunge, alternativ rock, collegerock, postpunk, pregrunge... kalla det vad du vill.

För min och många andras del började det med Nirvana. Jag bandade SVTs sändningar från Roskildefestivalen 1992 för att jag ville kunna höra på Nirvana närsomhelst, eller åtminstone när jag fick tillgång till teven och videon på ovanvåningen.

Candysuck upptäckte jag när de medverkade på Definitivt 50 spänn fyra.

Throwing Muses läste jag om i sista numret av legendariska Pie Mag sommaren 1997 - men det dröjde nästan fem år till jag hörde dem.

Dessa och massa andra band som ligger i ungefär samma härad började jag samla i en spellista för några år sedan. Jag återvänder sällan till en spellista efter en vecka eller två, men Crackle & Drag återvänder jag fortfarande till ibland, det kan vara en av de bästa spellistorna jag gjort.

Plugga historia

Så bra när det går att plugga genom att lyssna på Iron Maiden

torsdag 5 september 2013

Män utan kvinnor - ett unikt Lundellalbum?

När jag igår lyssnade på Ulf Lundells Män utan kvinnor tänkte jag återigen på hur olikt det albumet är mot resten av Lundells produktion. Ibland känns det country och ibland snarare lite jazzigt. På skivan finns inga allsångsrefränger, inget piano, nästan ingen orgel, inget glockenspiel, ingen saxofon och texterna är genomgående introverta.

Nu var visserligen introverta nedtonade låtar inget nytt för Lundell vid den här tiden, redan 1984 släppte han den akustiska soloskivan 12 sånger och 1994 kom Xavante, även den nästan bara med honom själv på akustisk gitarr och munspel. Men 1997 års Män utan kvinnor var ändå något nytt, här kompade en trio bestående av producenten Lars Halapi och hans medmusiker Peter Fors och Peter Korhonen. Halapi och de andra har mejslat fram ett unikt Lundellalbum.

Män utan kvinnor kom ut hösten 1997. Då hade Lundell fem somrar på raken gjort framgångsrika turnéer där han åter etablerade sej som liveartist efter den skakiga turnécomebacken 1991. Han hade släppt ett par hyllade album och ambitiösa samlingsskivor och var såvitt jag förstått det i full gång med att dra i gång skrivandet av Friheten, den tegelstenstjocka romanen som kom 1999.

Skivan följdes inte heller av någon turné och än idag har bara en handfull låtar spelats live i någon större utsträckning. "Nadja" var en återkommande låt på höstturnén 1998, "Serengeti" på sommarturnén 2000 och ett par låtar fanns med på Tyrolspelningarna 2005. På sommarturnén 2000 fanns även titellåten och "Gammal nog" med ett fåtal gånger vardera. Möjligen finns ett par exempel till, men överlag har Män utan kvinnor inte satt några spår i Ulf Lundells konserter. Kanske är skivan för introvert för det?

En gång i tiden satte jag Män utan kvinnor oerhört högt, det var ett av Lundells bästa album enligt mej under några år i mitten av 00-talet. Igår var första gången jag lyssnade på den i sin helhet på rätt många år. Det är fortfarande en bra skiva, även ifall den snart 50-årige mannens självömkan ibland blir lite väl påtaglig. Samtidigt känns den ärlig och uppriktig. Och musikaliskt är skivan fortfarande väldigt spännande.

På tal om titeln, Expressens Måns Ivarsson ska ha skrivit en ganska hånfull recension av skivan där han konstaterade att Lundell numer snodde från Springsteens sidekick istället för bossen själv. Steven van Zandt släppte 1982 solodebuten Men Without Women.

Några dagar senare sägs det ha kommit en anonym försändelse till redaktionen med Ernest Hemingways novellsamling Men Without Women från 1927.

Jag kan riktigt tänka mej hur någon log skadeglatt vid sin gamla skrivmaskin.

onsdag 4 september 2013

Cadaques x 2

Tidigare ikväll låg jag i badet och lyssnade på Ulf Lundells album Män utan kvinnor, en gång i tiden en favoritskiva men nu var det länge sedan jag lyssnade på den i sin helhet. När låten "Cadaques" dök upp slog det mej att jag hört ortsnamnet i nån annan låt, uttalat något annorlunda. Efter ett tag kom jag på det, Eldkvarns "Skiss över änglarna från Cadaques"!

"Cadaqués är en ort i Girona i Katalonien, i nordöstra Spanien. Orten har 2640 invånare (2005). Många välkända konstnärer, som Salvador Dalí, Joan Miró och Pablo Picasso har vistats där."
(Wikipedia)

Vad är det med svenska gubbar och Cadaques?

Eldkvarnlåten är från Karusellkvällar, en av de skivor där mycket inspiration hämtades från Spanien och de resor bandets frontman och dåvarande partner gjorde där. Så när det handlar om en bussresa över höglandet ner till Cadaques och ett hotell högt över klipporna är det antagligen dagboksanteckningar vi får ta del av. Låten heter förresten just "Skiss över änglarna från Cadaques" eftersom inspelningen är närmast en demoinspelning som hamnde som singelbaksida, de hade tänkt spela in den "på riktigt" senare.

I Lundells tappning är det någon, ingen vet vem, som ser Hale-Bopp, den stora 1900-talskometen över Cadaques. Vi får en skymt av en tjurfäktning och vad som kan vara några blöta och olyckliga festkvällar. Män utan kvinnor kom 1997 och det var mycket riktigt 1996-1997 som Hale-Bopp kunde ses lätt från jorden. Var det Lundell själv som stod i Cadaques och såg kometen passera? Eller lånade han in kometen och den uppenbart mytomspunna katalanska staden till berättelsen?

Kul nog är varken "Skiss över änglarna från Cadaques" eller "Cadaques" särskilt representativa låtar för varesej Eldkvarn eller Ulf Lundell. Lockar den av konstnärerna så omtyckta staden till musikaliska utflykter?

Sitta på föreläsning om bland annat Babylon

Bli sjukt sugen på att lyssna på Imperiet.

tisdag 3 september 2013

Jag lyfter på hatten

Min kvällstidningsdoftande bloggning för en och halv vecka tillbaks kan nog läggas till handlingarna. Håkan Hellström släppte idag såväl ett tiotal konserter till och extra ståplatser till den vinterturné som ursprungligen såg så kort ut. Håkan Hellström vill ut och spela mer än det fåtal spelningar han gjort i sommar. Ullevi blir det nog inte nästa sommar.

Jag lyfter på hatten och bokar en biljett till Scandinavium. Vi ses där.

måndag 2 september 2013

"Berlin" med Maja Heurling, ett av årets Kompledigtfynd

Det går faktiskt att ta tåget till Berlin från Sverige. På sommarsäsongen - och ibland vid fler tillfällen - går det nattåg från Malmö tre dagar i veckan. Annars tar man bron och Öresundståget över till Köpenhamn och hoppar på tåget där. Inte vill du väl missa tåget?

söndag 1 september 2013

Eldkvarns fem bästa höstlåtar

Många av Eldkvarns skivor och låtar passar ofta bra om hösten. Men vilka är egentligen Eldkvarns fem bästa låtar som just handlar om hösten? 

Jag tog en djupdykning i höstens Eldkvarn såhär lagom till den första septemberdagen och det här är vad jag fann.

1. "Blues för Bodil Malmsten" (Svart blogg 2007)
Stämningen sätts redan i första versen, det är höst på Koster och Plura Jonsson gör en minnenas promenad i tankarna samtidigt som solen sjunker ner i havet. Vi får till och med veta datumet för det hela: 19 oktober 2006. Jag minns den veckan, det var då jag badade utomhus för sista gången 2006. Trots att hösten egentligen bara nämns i första versen så stannar känslan kvar genom låtens alla åtta minuter.  

2. "När stillheten drar sin vagn"
(Madelene jag kommer hem 1991)
Det här kan vara en av Eldkvarns mest obskyra låtar, den gamla singelbaksidan från 1991. "När stillheten drar sin vagn" hittade jag på nätet någonstans för många år sedan, bara åtta personer har scrobblat låten, den finns inte på Spotify och fick inte ens plats på den ambitiösa samlingssboxen som kom för några år sedan. Till ett stillsamt banjodominerat (eller kan det möjligen vara dobro?) komp sjunger Plura om hur stillheten numer drar sin vagn över sjön, vägen till byn och den gamla kvarnen såhär den första, andra och tredje septemberdagen. Sommaren är över, kvar finns sorgen, minnena, den vackra naturen och stillheten. Obligatorisk lyssning de första dagarna i september.


3. "En regnmetares sång" (Karusellkvällar 1989)
Om Eldkvarns höstlåtar oftast handlar om hösten på landet har vi här en låt som istället utspelar sej i stan, "det är höst i stan" som låten inleds. Här rör sig låtens par bland Kungsholmens gator, parker, krogar och en rostig karusell. "En regnmetares sång" är en fantastiskt vacker kärlekssång och kanske är det inte så hemskt att det blir mörkare och kallare ute?

4. "Höstens guld" (Barbariets eleganter 1984)
Kanske något överraskande finns det redan på Tuff lust (1983) och Barbariets eleganter (1984) ett par låtar som förebådar den stil Eldkvarn några år senare skulle anamma och än idag finns kvar i. Det finns ett par låtar med akustisk gitarr och personliga berättande texter. "Höstens guld" är en av de bästa. Det finns en del likheter i texten med "När stillheten drar sin vagn", även ifall insjön här är utbytt mot ett hav.   

5. "Svart blogg" (Svart blogg 2007)
Låt inte den småfåniga titeln, den krystade refrängen och ett och annat nödrim lura er, låten är en riktigt fin logg (hihi) över Plura Jonssons skrivarmödor på Koster hösten 2006.

Andra dagen på Kompledigt 2013

På lördagen sken solen över Kompledigtfestivalen nästan hela tiden, utom en rejäl skur sent på kvällen. Kjell Höglund var hedersgäst på festivalen, han och frun satt och avnjöt konserter långt in på kvällen men Kjell spelade inget själv.  

11-åriga Vera Barlach öppnade lördagen - hennes framträdande var en världspremiär. Det var nämligen första gången hon uppträdde med egna låtar, men knappast första gången hon spelade inför en publik. Hennes scenvana var imponerande, för att inte tala om hennes låtar.

Kim Stranne hade jag inte kollat upp inför festivalen och hade väl egentligen inga speciella förväntningar på hans gig. Men jag gillade det, det var bra låtar och ett väl förberett mellansnack. Sidekicken på elgitarr höjde låtarna väsentligt. Kim Stranne hör jag gärna mer av. 

Efter Kim Stranne klev Kent Norberg, mer känd från Sator, upp på scenen. Att se Kent spela visor på svenska var en rejäl kontrast mot när jag såg Sator på Hultsfredsfestivalen i somras. Men så sa han också att han hade gått med i AT och detta var hans första möte. AT, det är anonyma trubadurer, ett sällskap i vilket han passade alldeles utmärkt. Kent Norberg borde verkligen se till att ge ut den där soloskivan. Förutom de egna låtarna spelades även svenskspråkiga covers av Nick Lowe och Steve Earle. Inga Satorlåtar, och lika bra var kanske det?    

Kristian von Svensson kändes som lika delar gycklare och visartist, det var mycket mimik och humor, vilket funkade alldeles utmärkt. 

Foto: Joakim Larsson
Det är inte bara i Stockholm det kan vara presidentbesök. Även Kompledigt förärades presidentbesök över lördagen, från Republiken Jämtlands president Ewert Ljusberg. Med stor pondus berättade han historier från Jämtland och Härjedalen, han sjöng Evert Taube och han höll brandtal. Hans munspelsimitation var underbar. Ena stunden var det en allvarlig arbetarvisa, andra stunden kändes det som tjo och tjim och hans gamla teveprogam "Har du hört den förut?". Han är mångsidig, den gode presidenten.    

Jag brukar försöka föra lite anteckningar under en spelning för att lättare kunna blogga efteråt. Men det var inte lätt under Christina Kjellssons spelning eftersom den var så himla bra att det kändes som bortkastad tid att sitta och skriva i telefonen samtidigt. Alla låtar "gick i ADHD" och Christina hade en utmärkt kontakt med publiken. Hon blandade nya låtar som "Ingenting för oss", "For förbi" och "Är det dags för dig att gå" (mina tre favoriter på nya skivan!) med gamla hits som "Finland", "Sommargäster" och "Grön Turban". På den sistnämnda vällde kvinnlig publik med gröna turbaner upp på scen, underbart! Christina Kjellsson stod för festivalens bästa spelning och jag vill gärna se henne snart igen.


Ola Aurell hade festivalens överlägset största publikstöd. Hans blandning av visa och ståuppkomik är otivelaktigt uppskattad av Kompledigtpubliken. Ola Aurell är verkligen ibland fantastisk rolig och lyckas kombinera ett humoristiskt framträdande med tänkvärda texter. Och jag skrattar fortfarande åt Winnerbäckparodin "Om du tappade ditt hår". Men var tog "Knarkaren" vägen? 

Sista artist på utomhusscenen var den på Kompledigt alltid återkommande Caj Karlsson. Strax innan Cajs spelning slutade det regna och vi var rätt många som fylkades framför scenen. Caj bjöd på klassiker som "Ett brev" och "Avdelning 10". Han förstärktes efter några låtar av Dan Viktor och Ulf Engström. En fin svenskspråkig cover på "Working class hero" avslutade konserten.


På inomhusscenen radade sen artist efter artist upp sej för kortare framträdanden. Konferencier Fredrik af Trampes version av Kjell Höglunds "Man vänjer sig" och Per Granbergs cover på sej själv ("Lilla Björn och Lilla Tiger") hörde till det bästa.

Något som slog mej under helgen är att Kompledigt är en hyfsat jämställd festival med gott om kvinnliga artister. Inte illa i en såpass traditionellt manlig genre som visan.  

Kompledigt är en förbaskat trevlig festival!