Äntligen en chans att se The Return of Jésus, part II!

I nitton år har jag velat se spaghettiwesternfilmen The Return of Jésus, part II som kretsen kring Birdnest Records låg bakom i mitten av nittitalet. Jag läste om filmen då, men såg såklart inte någon av visningarna i Köping eller Stockholm.

Svenskan har idag en lång artikel om filmen, naturligtvis med vinkeln att kulturminister Alice Bah Kuhnke har en liten roll, och att den nu ska komma ut på DVD. Per Granberg intervjuas och reder ut några av de rykten som filmen tydligen dragits med genom åren.

Det enda en kunnat ta del av har varit soundtracket. Johan Johanssons härligt ironiska countrylåt "Please Don't Shoot At Jesus" och framförallt Charta 77s marschversion av "Before the rain" har jag lyssnat på några gånger genom åren. I höst får jag se och höra dem i filmen.

De tio mest betydelsefulla skivorna

Efter att flera gånger ha blivit utmanad på Facebook att lista de tio mest betydelsefulla skivorna för mej var det dags att göra ett blogginlägg av det hele. Listan saknar rangordning. Intressant nog är alla de tio skivorna utom en från 1900-talet och bara två av skivorna har jag upptäckt de tio senaste åren, Håkan Hellström-skivan som kom 2005 och Traveling Wilburys som jag köpte för några år sedan. Kanske ska jag följa upp den här listan med en lista över de tio mest betydelsefulla skivorna som kommit ut på denna sidan millennieskiftet?    

Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
Skivan som fick mej att slutligen släppa mina tvivel på min namne Håkan. En halvakustisk Dylaninspirerad skiva och en ny vår var vad som behövdes.

Neil Young – Rust Never Sleeps
"Jag gick ut på Lunarstorm och frågade runt lite här och där efter vilken skiva man borde börja med. Flest nämnde Rust never sleeps. Antagligen beställde jag den från Ginza redan samma kväll. En sommarkväll någon vecka senare sitter jag framför stereon och lyssnar med stor spänning. Redan på andra låten "Thrasher" är jag fast. Munspelet som tjuter till, det vackra gitarrspelet och de inledande verserna är allt som behövs. Jag sitter med gåshud." (Hur Aftonbladet skrev in sej i min livshistoria - 130212)

Bob Dylan – Desire
Desire är inte Bob Dylans bästa skiva, men det är nog den som varit mest betydelsefull för mej. Jag har tidigare skrivit om hur den ackompanjerade min 19-årsdag.  

Ebba Grön – 1978-1982
Skivan som (och det här låter äckligt pretentiöst) förändrade mitt liv. Samlingen 1978-1982 förde mej som tolv och ett halvt-åring in på punken, jag har flera gånger försökt blogga om skivans betydelse för mej men aldrig lyckats.

Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
Jag hade läst om supergruppen Traveling Wilburys när jag läste mina första Dylanbiografier när seklet var ungt. I början av 2012 hittade jag så deras debut för en tjuga hos Pedda i Karlskrona och den spelades sedan flitigt under några goda år.

Imperiet – Blå himlen blues
Eller Synd, de är ju typ lika bra. Och så upptäckte jag Imperiet samma sommar som jag fyllde 15, klart skivorna blev betydelsefulla. 

Johan Johansson – Flum
KSMB är bra, Strindbergs bäst och John Lenin helt okej. Men allra bäst är Johan Johansson som soloartist. Det tog mej några år att upptäcka mer än "Va?!", men flera år efter att jag började tokgilla den glada poplåten som fanns med på Definitivt 50 spänn igen! (eller som Lasse sa "Vafan Johan, den är ju inte punk?!") lånade jag Flum av Fredrik och beställde raskt skivan från Ginza. Den här behövde jag ju ha själv. 

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik
Jag har märkt att jag ofta har ett särskilt varmt förhållande till den skivan som får mej att upptäcka en artist eller en grupp. Rusningstrafik var min första Winnerbäckskiva, den jag beställde efter att ha sett artistkollektivet Bland, skurkar, helgon och vanligt folk på Hultsfredsfestivalen 1999.  

De Lyckliga Kompisarna – Le som en fotomodell
Le som en fotomodell innehåller en fantastisk räcka låtar. De håller högsta klass rakt igenom. Skivan var ihop med Ebba Grön-samlingen och Dia Psalmas Gryningstid de viktigaste när jag upptäckte punken. Köpte skivan för ganska så precis tjugu år sedan efter att ha letat efter den hela sommaren. Av mej rankad som den bästa svenska trallpunkskivan.

Eldkvarn – Limbo
Egentligen kanske samlingen Eldkvarns bästa utgiven tidigt 2000-tal borde varit med, det var ju efter att jag inom mindre än en vecka köpt dessa två skivor jag började upptäcka Eldkvarn. Men en samling på den här listan får räcka. 

Och här saknas såklart ett gäng väldigt betydelsefulla plattor. Såsom någon Charta 77-platta (även ifall jag tycker Grisfesten är deras överlägset bästa är det inte givet att det är den mest betydelsefulla), The Doors debut, Bathorys Hammerheart, Karin Renbergs Farväl tristess, Emmylou Harris Wrecking ball eller Hard Bargain, Dia Psalmas Gryningstid, nån av Metallicas fem första, Nirvanas Nevermind, Tomas Andersson Wijs Ett slag för dig, nån Lundellplatta, nån Springsteenplatta (antagligen The River), Cortex Spinal Injuries, Winter Took His Lifes självbetitlade album, nån med Stefan Sundström, nån med Kjell Höglund, samlingsskivor som Definitivt 50 spänn tre och På ont & gott... - alltså, det är ju egentligen helt omöjligt! Puh!

Följa i spåren av Janne Borgh

Strindbergs har jag lyssnat på i många år, men min ingång i Strindbergs har alltid varit gitarristen Johan Johansson. KSMB och Johanssons solomaterial var det jag hade med mej, och det är Johanssons senare grejer jag gått vidare med. Bandets andre låtskrivare, basisten Janne Borgh, har jag hela tiden haft mindre koll på.

Men så häromnatten blev det äntligen av att jag kollade upp såväl Moderns som fanns innan Strindbergs och Django´s Coming som bildades efteråt. Janne Borgh var frontman i bägge banden och en annan medlem var Pär Attack som spelade trummor på Strindbergs sista turné.

Vad som slår mej är att både Moderns och Django´s Coming ligger betydligt närmre Strindbergs än vad KSMB nånsin gjorde. Visst, att Janne själv sjunger i alla tre banden bidrar såklart. Bägge banden sjunger förresten på engelska, så det är inte bara sångstilen, Förmodligen är det väl så att Janne Borgh präglat Strindbergs sound mer än jag tidigare förstått.

Samtidigt var det uppenbarligen något i mötet mellan Johan Johansson och Janne Borgh som skapade poppunkexplosionen Strindbergs (vilkas första LP förresten dykt upp på Spotify nu!).  

Moderns låter inte alls som något från Sverige i skiftet mellan 70- och 80-tal, det är inte punk utan snarare sextital. Django´s Coming hämtade sina influenser från glamrockens sjuttital. Bägge banden känns som givna kusiner till Strindbergs, men utan den punk som hela tiden fanns i Strindbergs. Precis som Strindbergs känns Moderns och Django´s Coming opåverkade av den tid de verkade i, kanske är det därför de känns intressanta än idag?    

På Youtube finns flera låtar med Moderns och Farbror Punk har skrivit en artikel om Django´s Coming och lagt upp ett par mp3:or.

Gör som jag, följ spåren av Janne Borgh.

Första dagen på Kompledigt 2013

Visor, akustiska gitarrer, mikrobryggd öl av högsta klass, trevligt folk och familjär stämning. Jag och Joakim har tagit Kompledigt även i år.
 

Festivalen inleddes med Maja Heurling, hennes fina röst och flinka gitarrspel imponerade på mej. Och "Om du tänker att jag varit med någon annan" är som jag redan tidigare konstaterat en riktigt bra låt, jag blev definitivt nyfiken på att kolla upp mer med henne. Den där låten om tåget till Berlin vill jag höra igen.

Direkt efter Maja Heurling kom Vera Vinter. Hon har fantastiska låtar som "Paris" och "Du gör mig rädd" vilka bägge lyssnats på ganska flitigt på sistone, men tyvärr gick lite av publikkontakten förlorad då det behagade börja regna under Vera Vinters spelning. Men hennes låtar och röst kan inget regn ta bort.

Heurling och Vinter var en perfekt inledning på festivalen. Med nästa artist, Calle Kristiansson, missade jag allt utom den avslutande Afzeliuscovern "Odysseus", som dock satt fint.

Nina Ramsby bjöd på en underbar mix av finstämda låtar och eldflängt mellansnack, eller vadå mellansnack, det var en mellanshow! När hon dessutom kör "Glimmande nymf" är det bara att kapitulera. Nina Ramsby bjöd som grädde på moset på fredagens enda elgitarr.

När det mörknat var det dags för fredagskvällens höjdpunkt. Självaste festivalgrundaren Johan Johansson steg upp på scen tillsammans med sin basist Richard Donatello. Att se Johansson live är alltid en upplevelse, även ifall spelningen led något av Wiehesyndromet, så mycket mellansnack att det spelades för få låtar. Men blir det inte någon ny skiva med Sanna Carlstedt vet vi nu att det beror på att Lundsberg stängdes, så kan det gå! Johansson spelade min request "(Där det gick åt pipan för) Napoleon", stort tack för den. Med Johanssons låtskatt kan inget gå fel, han är en textförfattare och ordkonstnär av rang.

Johanssons setlist, om det kan intressera någon.

1. Lust
2. En tavla av Picasso
3. Plocka fram Jesus
4. ??? (tror det var en cover)
5. (Där det gick åt pipan för) Napoleon
6. Blått & guld
7. Va?!
8. Dömd


9. Världens bästa dåliga exempel

Mot slutet av Johanssons spelning började det åter regna, något som dessvärre dränkte Dan Viktors spelning. När jag nu för första gången på mer än ett decennium skulle se honom uppträda som soloartist istället för att gästa någon annans spelning. Förstalåten "Glad" var jättebra liksom den avslutande covern "Vintersaga" tillsammans med Caj Karlsson, men i övrigt regnade spelningen tyvärr bort lite.

Avslutade kvällen inomhus gjorde Spritbaletten. Holger var kvar även i år, till allsång och jubel från publiken.

Idag ser vi fram emot Christina Kjellsson, Caj Karlsson och en hel hoper till!

De tjugu bästa trallpunkskivorna, plats 10-1

Här fortsätter listan över de tjugu bästa trallpunkskivorna, läs gärna om skivorna på plats 11-20 i söndagens blogginlägg. Perioden som behandlas är 1990-1995 och enbart studioalbum får vara med på listan. 

10. Krymlings - Krymplings (1994)
Med sångarna från Dia Psalma, De Lyckliga Kompisarna, Charta 77, Coca Carola och Köttgrottorna i samma band och Johan Johansson och Christian Edgren som producenter kunde det inte bli annat än bra. Någon gång vill jag lyssna igenom skivan låt för låt, mening för mening, för att identifiera vem som sjunger vilken mening. Någon som är på? 
 
9. Radioaktiva Räker - Labyrint (1994)
På samma skolresa som jag köpte Ebba Gröns We're only in it for the drugs och De Lyckliga Kompisarnas Dammsugarförsäljare blues (sic!) på hörde jag för första gången talas om Radioaktiva Räker. En kompis var ute efter deras albumdebut, lite Göteborgshurtigt föreslog jag att han skulle kika på Feskekôrkan. Hemma började vi raskt lyssna på bandet och tilltalades av den snabba trallpunken. Räkerna retade de hårda crustpunkarna, men älskades av oss unga fans. Labyrint är väl egentligen i kortaste laget för att kunna kallas för ett album, och flera av bandets bästa låtar saknas, men albumet är ändå otroligt bra och ett mycket bra exempel på den unga trallpunken. Med tanke på att de flesta andra trallbanden som släppte skivor på de större bolagen hade medlemmar i 25-30-årsåldern stack Räkerna ut då medlemmarna befann sig i tonåren eller de tidiga tjugu. 

8. Strebers - I fädrens spår (1990)
Skivan är för många måhända mer känd som Kallt stål varmt blod, att "+ I fädrens spår" stod tillklottrat nedanför missade i alla fall jag under flera år. CDn ifråga innehåller alltså både miniskivan Kallt stål varmt blod och albumet I fädrens spår. Nåväl, här låter Strebers folkmusikinfluenserna blomma ut ordentligt. Allt från inledningsstycket med fioler till "Balladen om Lilla Elsa", "Sluten cell nr 13", fiolsolot i "Terrorbalans" och punkballaden "Midsommarvisa" doftar folkmusik. Och på tal om inledningen, efter fiolintrot följer låtkvartetten "Betongens kungar", "Makten & härligheten", "39 steg" och nämnda "Balladen om Lilla Elsa". Vilka låtar! Redan där har skivan vunnit mitt hjärta.       

7. Köttgrottorna - Sanningens morgon  (1994)
Köttgrottorna var veteraner när trallpunkvågen drog igång tidigt nittitalet. Medlemmarna befann sig i begynnande eller odiskutabel medelålder och bandet kunde fira tio år mitt under brinnande våg 1993. Likväl kunde de 1994 släppa sin bästa skiva någonsin, trots låtar som "Full och dum" och "Älska mej" är det en genomgående politisk och allvarsam skiva. 

6. Coca Carola - Tigger & ber (1992)
Tigger & ber är en sådan skiva som man lätt glömmer bort hur bra den är. "Gråa herrar" och "Döda dej" är relativt kända hits, men när skivan kommer fram inser man hur den faktiskt är fylld av schyssta punkrocklåtar. Från den inledande BDSM-titellåten (och sånt lyssnade man på som 13-åring?!) till den gömda låten som följer direkt på Travolta Kids-covern "Bli polis".   

5. De Lyckliga Kompisarna - Tomat (1993)
DLK lyckades med det nästan omöjliga, de följde upp en skitbra debut med andraskiva som är nästan lika bra. Egentligen är det väl en smaksak vilken av skivorna som är bäst, på Tomat är det hurtigt, glatt och välproducerat. Tomas Gabrielsson och Johan Johansson har producerat med den äran. Till skillnad från debuten så släpps fler låtskrivare än Mart Hällgren fram och både Sussie Persson och Egil Jansson har "egna" låtar med och ges stor plats i en del av Marts låtar. Ibland blir det kanske lite väl glättigt, men låtarna håller väldigt hög klass. Vid sidan om "Ishockeyfrisyr" finns mindre kända pärlor som till exempel "Egons fest" och "Mina fåglar". 

4. Charta 77 - Tecken i tiden (1995)
När Tecken i tiden släpptes stod svensk nittitalstrall på sin topp, jag minns hur bandet var med i ett musikprogram på SVT och fick prata om nya skivan och spela några låtar. Omslaget är superläckert. Tecken i tiden innehåller några av Chartas bästa låtar; till exempel "Lilla Björn och lilla tiger", "När världssamvetet tog semester" och "En del mornar". Men det finns samtidigt en rad låtar som mest känns som utfyllnad och "Banja Luka" slarvade de bort som en B-sida. Det gör att en fjärdeplats får räcka. Kanske låter detta som en diss, men det handlar ju om att förklara varför den inte kvalar in bland de tre bästa trallpunkskivorna.      

3. Dia Psalma - Gryningstid (1994)
Bandet som Ulke, Ztikkan och Stipen startade efter Strebers sista turné lät mycket riktigt höra talas om sig. Med Gryningstid nådde ett svenskt punkband ut till större publik än några gjort sedan Ebba Grön och KSMB var aktiva mer än ett decennium tidigare. Dia Psalma uppmärksammades i tevenyheterna, spelade på Gröna Lund och Liseberg och fyllde musikföreningars lokaler runtom i landet. Starkt inspirerade av såväl hårdrock som folkmusik fick Ulke och de andra ihop en riktigt bra debutskiva som förvaltade Strebersarvet men samtidigt bröt ny mark. Visst, en och annan text är lite pubertal, men det är en del av charmen. Och Dia Psalma har haft en osviklig förmåga att locka nya unga fans.     

2. Charta 77 - Grisfesten (1993)
Chartas Magnum Opus. Idén om ett konceptalbum kring att växa upp i en småstad håller hela vägen ut, från det inledande punkareposet "Kungarna af stan I" till den avslutande rödvinsindränkta pianoballaden "Jag". Precis som flera andra skivor på den här tjugu-i-topp-listan är Tomas Gabrielsson producent, är han svensk nittitalstralls grå eminens? Över texterna vilar nostalgi och ett vemod. Per Granberg minns vänner som försvunnit och som blivit kvar,  fotbollslaget han aldrig platsade i, en annan tid när "a-lagare var trevliga pilsnergubbar" och när han och en kompis som sextonåringar drack folköl i sommargräset. En kärlekssång till hemstaden Köping finns naturligtvis också med i "Vår Stad",  när jag var i Köping förra sommaren kunde jag konstatera att kyrkklockan blivit lagad.         

1. De Lyckliga Kompisarna - Le som en fotomodell (1991)
Riktigt vad det är som gör De Lyckliga Kompisarnas debut så otroligt bra är inte lätt att säga. Är det melodierna? Gitarrslingorna? Kombinationen av tokroliga och allvarsamma texter? Eller är det helt enkelt en fantastisk välkomponerad samling bra låtar? Egentligen är det nog ganska jämnt skägg mellan ifall Le som en fotomodell och Grisfesten ska toppa listan, kanske är det en humörfråga? Låt oss göra ett experiment, byt ut Mart Hällgrens röst mot en growlare eller någon som skriker fram råpunk, visst skulle det funka på överraskande många låtar? DLKs debut är mer manglig rent musikaliskt än man ofta tänker på. Skivan gavs ursprungligen ut på LP med ett helt annat omslag och endast de fjorton första låtarna. På CDn la man till några tidigare singelsläpp och gjorde en redan bra skiva ännu bättre.   

Och så brasklapparna...
Storfavoriter som Tuk Tuk Rally, Big Fish och Johan Johansson är föga överraskande inte aktuella för listan eftersom de knappast spelade trallpunk även ifall de huserade på Beat Butchers och Birdnest. Samma öde drabbar efter viss tvekan och vånda även 23 Till och Troublemakers. Och sen finns det en rad bra trallband som aldrig släppte album eller tillräckligt bra album, bland dessa finns t.ex Gymnastiken, Hans & Greta, Finkel Rokkers och Vacuum.

Går det att lista mer?
Kanske finns det anledning att återkomma med en topplista på singlar, livealbum och samlingar från samma tidsepok? Visst är det fantastiskt hur mycket bra musik som släpptes under första halvan av nittitalet? Vilka är dina favoriter?

Minnen från Hultsfred del ett: Konserter

Häromdagen dog Hultsfredsfestivalen och det är hög tid för lite Hultsfredsnostalgi.
Först ett par konserter.

Bland skurkar, helgon och vanligt folk, Hawaii 1999
Jag insåg inte riktigt där och då hur betydelsefull den halva konserten jag såg med artistkollektivet Bland skurkar, helgon och vanligt folk skulle bli för mej. Först blev jag självaglad över att ha fått höra Johan Johansson sjunga KSMB-klassikern "Polsk zchlager" och gensvaret Lars Winnerbäcks "Med solen i ögonen" fick från den stora publiken fick mej att inse att det nog var dags att kolla upp mer än "Balladen om konsekvenser" och "Låg" med den där Winnerbäck. Hemkommen vill jag minnas att jag lånade Johan Johanssons Flum från Fredrik och och beställde min första skiva med Stefan Sundström. Och han Kjell Höglund verkade ju intressant? Jag upptäckte en lång rad av mina blivande favoritartister där en varm lördagsförmiddag på min första Hultfredsfestival.

bob hund, Hawaii 2000
Från början skulle jag inte ens ha varit där. Jag hade tänkt gå till Teaterladan och se The Hives och The (International) Noice Conspiracy, men av okänd anledning (det kan ha varit en del sprit inblandat) så hamnade jag framför Hawaiiscenen strax efter midnatt på torsdagskvällen. Först är det nästan helt mörkt på scen, sen drar en instrumentallåt igång och ut kom Thomas Öberg och de andra. Bandet trollband mej och hela Hawaiipubliken. Marken skakade, gruset rök och jag förstod att bob hund var mer än en mediahype. Jag kände inte till en enda låt men älskade det jag hörde.

Ulf Stureson, E1 2000
Vem Ulf Stureson var och hur han lät visste jag väl egentligen inte riktigt, men han hade ju varit med i Traste Lindéns Kvintett och gästat Skurkarna på deras turné någon månad före Hultsfred 2000. Jag blev nyfiken och traskade ned till E1. Det visade sig vara singersongwriterpop. Tyvärr lockade inte Ulf mer än 15-20 personer om jag minns rätt, synd för de som missade honom eftersom det var riktigt bra. Mitt i konserten gick hela bandet utom Ulf och den andre gitarristen av scen, tillsammans körde de "Sommarbarn", och det var kärlek direkt. Vilken låt!

Marit Bergman, Pampas 2003
Pampasscenen var underbart inramat av björkarna och en vacker sommarkväll. Så klev Marit på. På ett år hade hon vandrat från minsta (eller näst minsta scen egentligen, på demoscenen spelade hon ju redan 2001) till näst största scen. Alla vi som börjat uppskatta henne under året fick äntligen vår chans. Jonas pratar fortfarande om den spelningen ibland. Jag tror det var där och då Marit tog steget ut till en större och bredare publik. Vitklädd, med blommor i håret och ett superbra band. Under konserten spelades flera av scenerna till videon på den nya låten "From now on" in. Youtube har spärrat videon men den finns hos MTV. Se den och få något av känslan från den magiska junikvällen till livs. (Utdrag från när jag bloggade om Marit Bergman 121222).

Turbonegro, Pampas 2003
Det började redan i kön in till festivalområdet, spontan allsång till "I got erection" i den månghövdade kön. Vi var många som ville se Turbonegro, som gett ut sin första skiva på fem år och hittat fram till många nya fans sedan de återförenats för ett par spelningar sommaren innan. Ja, jag missade Hultsfredsspelningen 2002, någon gång borde man kanske göra en lista över alla festivalspelningar man missat eftersom man ännu inte upptäckt akten ifråga... Nåväl, jag tog igen det med råge 2003. Det var deathpunk och homodenim en timma framför Pampasscenen med "kejsaren av europeisk rocknroll" och hans mannar.

Vilka konserter minns du bäst från Hultsfred?

Elisbeth Ohlson Wallin innan Ecce Homo

Konstnären och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ställer ut på Rydals museum mellan Borås och Kinna-Skene skriver BT och Radio Sjuhärad.

Vad många inte känner till är att Elisabeth Ohlson Wallin 1993 omslagsfotade till ett par skivor utgivna på Birdnest Records

Flum med Johan Johansson och Tomat med De Lyckliga Kompisarna.

Ett par år senare blev hon rikskänd med Ecce Homo-utställningen.

John Lenins debutsingel äntligen på Spotify!

A-sidan "Steg" är kanske inte så viktig, men B-sidan "Himlen" däremot, en cover på Robyn Hitchcocks "Heaven". Riktigt bra!

Jag har Steg/Himlen-singeln sedan länge, men om jag minns rätt är mitt exemplar lite svajigt och ljudkvalitén något bristfällig.

Om Robyn Hitchcock vet jag inte mer än att det jag hört av hans material har varit bra, att hans platta Fegmania! hade sålt 36 exemplar i Sverige innan John Lenin spelade in sin cover, att Strindbergs knyckte låttiteln "Mannen som uppfann sig själv" från en låt av honom och att han är albumaktuell igen i år.

Och att Johan Johansson uppenbart gillade Robyn Hitchcock.

John Lenin var det lätt androgyna kompisbandet Johansson bildade efter att han kickats ur Strindbergs. Bland medlemmarna märktes hans egen brorsa Favorit-Lars, KSMB-bekantingen Peter Ampull, den blivande Apache- och Weeping Willows-keyboardisten Mats Hedén, den mångårige Johansson-följeslagaren Lasse Bax och många fler.

Tydligen ska bandet ha varit ruggigt bra live och ha levt rövare när de var ute på turné, men så var de oxå aktiva andra halvan av det glada åttiotalet.

John Lenin är det minst kända av banden Johan Johansson var med i när det begav sej. Jag brukar säga att Strindbergs är bortglömda, men det är inget emot vad John Lenin är. Kanske för att deras skivor lider av defekten "1980-tal" lite väl mycket ibland?

Lenin är emellertid värda en större publik. "Himlen", album-låtarna "Vi kommer aldrig fram" och "Vatten" och för den delen outgivna pärlor som "Livet och hans fru" och "Folket vid en sopstation" (som spridits som mp3:or långt efter att bandet lade ner) är svenska åttitalsklassiker av rang.

Och singelomslaget med Johan Johansson i hermafrodit-tappning är ju riktigt tjusigt!

Par i gubbpunk: Strindbergs och Nobelkommittén

Eder bloggare var på Debaser i Malmö i fredags.

Strindbergs är fascinerande. Nästan var och varannan jag pratat med som var i 15-20-årsåldern där i början av 1980-talet och lyssnade på typ punkrock tycks såväl ha gillat dem som ha sett dem live någonstans.

Men yngre än så har sällan ens hört talas om dem, och har man gjort det är det på sin höjd för att det var ett av de där banden "han i KSMB" var med i efteråt. Strindbergs fanns 1982-1985 och under några intensiva år gjorde de hundratals spelningar och släppte tre LP-skivor. På Spotify finns samlingsskivan Släktklenoder 82-84.

Före Strindbergs spelade Nobelkommittén. Det var första gången jag såg gubbpunkbandet live och här finns en oupptäckt skatt för min del. Visserligen har Michael både talat om och spelat dem för mej en del, men här finns mycket kvar att upptäcka. Gillade särskilt "Inget liv, inget hopp".

Genom åren har Strindbergs då och då gjort återföreningsspelningar, oftast i Stockholm, med olika trummisar. Nu 2012-2013 har de med anledning av Strindbergsåret spelat några gånger även utanför Stockholm. Med Robban Eriksson från Hellacopters på trummor. Jag såg dem även Sticky Fingers i Göteborg härommånaden.

Johan Johansson kallade Malmö "hemmaplan" för Strindbergs och Janne Borgh talade om hur kul det var att uppträda hemma i Malmö igen. Publiken var betydligt större än i Göteborg och publikstödet sporrade bandet som lät ännu bättre och spelade lite längre än när jag såg dem på Sticky Fingers.

Förra gången ropade jag efter "Muppar" och nu fanns den med på setlistan. Ny var även "Söner & döttrar". "Din gyllene regel" och "Vakna dårar" hade fått lämna. Jag hade gärna hört "Trollbunden", "Salut!" och "Jag säger / Du säger".

Strindbergs sitter på ett otroligt bra låtmaterial väl värt att upptäckas av fler. Tänk om de kommit tio år senare med sina sextitalspopinfluenser och punkenergi och sjungit på engelska. Hade de blivit ett hypat indieband? Möjligt.

Det är kul att få se den omtalade Johansson-Borgh-kemin på scen. För att vara en trio låter bandet förvånansvärt mycket! Om inte uttrycker "powertrio" är så slitet hade det kunnat användas.

Man kan fråga sig hur spännande det egentligen är med återföreningar? Men jag tycker Strindbergs gjort allt rätt. Inga nya låtar, ingen ny karriär, bara spela gamla favoritlåtar tillsammans för både en nostalgisk medelålders publik och för oss som var för unga. Och viktigast av allt, de låter fortfarande bra!

Jag tror det kommer fler chanser att se Strindbergs - inte minst eftersom de verkar ha fantastiskt kul på scen.

Till sist setlistan.

1. Ingenting
2. 100 sekunder
3. Tuktelsen börjar
4. Ensam i ett vimmel
5. Italien
6. Söner & döttrar
7. Bombpartyt
8. Mannen som uppfann sig själv
9. När den sista stormen drar förbi
10. Kvasibarn
11. Muppar
12. Razor Waltz
13. Snabbare än tiden
14. Friheten & jag
15. Bollar
16. Halloween (stod ej på setlistan, där stod Armageddon, men den spelade de inte)
17. Another girl, another planet

Mina mest lyssnade skivor...

... enligt Last.fm.

* Bruce Springsteen & The E Street Band – The River
* The Doors – The Doors
* Traveling Wilburys – Traveling Wilburys, Volume 1
* Winter Took His Life – You Known What It's Like To Be Alone And Shut Down
* Johan Johansson – Flum

Fem mycket bra skivor, men kanske bör det tas med viss försiktighet. Dels har jag inte ens scrobblat i två och ett halvt år, dels slarvas det ibland med vilket album man faktiskt lyssnar på på Spotify och egentligen albumlyssnar jag ju rätt sällan nuförtiden.

Hursomhaver är skivorna riktigt bra och alla utom Traveling Wilburys finns på Spotify för den nyfikne.

Att minnas 1994

Sommaren 1994. Värme, fotbolls-VM, Stephen Kings "Det" som teveserie, husvagnssemester med familjen och för egen del ett nyfiket sökande efter mer trallpunk.

Vi låg med husvagnen en vecka på Sturkö utanför Karlskrona, mer än 15 år innan jag senare skulle flytta till staun. En dag inne i staun stegade jag in på en skivbutik och frågade efter De Lyckliga Kompisarnas Tomat. Den hade de inte, men jag fick istället tips om Krymplings självbetitlade skiva. Något slags allstar-trallpunkband sa skivhandlaren. Jag hade ju trots allt bestämt mej för att köpa en skiva, så trots att den var ganska dyr och jag inte hört talas om bandet så fick det bli ett köp.

Inte blev jag besviken. Det visade sig vara 11 låtar klassisk 1994-trall med sångarna och huvudsakliga låtskrivarna från banden Charta 77, De Lyckliga Kompisarna, Dia Psalma, Coca Carola och Köttgrottorna. Det satt bra det. Jag lyssnade massor på skivan resten av veckan och fortsatte hela sommaren. Även sedan jag veckan efter hittat DLKs Tomat i Västervik. Idag får jag väl säga att skivan åldrats något ojämnt. En del av låtarna är fortfarande bra och en del passade nog bäst när jag var tretton.

Johan Johansson visade sej ha producerat skivan och skriver:

Eftersom medlemmarna hade så pass fullt upp med sina ordinarie band gick det bra, med andra ord: ingen hade tid att lägga sig i och peta sönder allting, och jag fick p.g.a. detta göra som jag ville.

På hösten gjorde Krymplings en lång Sverigeturné. 22 stopp på 23 dagar eller något i den stilen. Söndagen 25 september kom turnén till Rockborgen i Borås. I publiken stod en själaglad 13-åring från Tranemo som var på sitt livs första konsert. De framförde hela skivan, en låt från vardera bandet och om jag minns rätt nån dansbandsdänga som sista extranummer.

Till råga på allt sålde Coca Carolas trummis Mårten skivor och klagade inte det minsta när en klase 13-åringar hängde runt honom. Ett imponerande tålamod. På samma konsert köpte jag min första bandtröja och fick mitt livs första Birdnestkatalog. Sannerligen en viktig kväll.

Sen tycker jag vi till sist ska ta och reda ut en sak. Låten heter faktiskt inte "Skattefria Dunken" utan "Dunken". Rätt ska vara rätt!