lördag 27 juni 2015

I österled

Mot Roskildefestivalen. Ses om drygt en vecka. Leta efter mej på Agora J om du ska dit!


torsdag 25 juni 2015

Väl värt att vänta tolv år på Kajsa Grytt

Göteborg och Liseberg visade sig inte från sin vackraste sommarsida igår. Men vad gjorde det när Kajsa Grytt spelade på Taubescenen?

På Hultsfredsfestivalen 2003 gjorde jag ett ödesdigert misstag. Jag gick bara något låt in på Kajsa Grytts konsert på Stora Dansbanan. Ölen lockade mer. Senare samma år upptäckte jag hennes comebackskiva Är vi på väg hem? Det var så dags då, jag hade ju sumpat ett gig där den skivan gissningsvis utgjort större delen av setet. I tolv års tid har jag sedan alltid missat att gå och se henne. Till igår, då det äntligen var dags!

Jag gick dit helt nollställd vad gäller förhoppningar om låtar, utöver att jag tog för givet att nya singeln "Ja e inte som ni" skulle spelas liksom någon Tant Strul-låt, eftersom Liten Falkenholm ingår i bandet och Kajsa sagt till Djungeltrumman att det var kul att spela Tant Strul-låtar när hon ingick i bandet. Men utöver det - nollställd.

Då inleder hon med en av mina favoritlåtar från Är vi på väg hem? En av mina favoritlåtar! "Jag är en av dem" var en av de låtar jag först kom att älska på skivan och den inledde hon med. Kajsa, du har hört mina böner! Om jag nu hade varit en som bad böner. Och som inte det vore nog kom "Farlig liten djävul" som tredje låt! Svärtan i låtarna var lika stark nu som då.

Kajsa berättade att gårdagen var första riktiga konserten med hennes nya band, som utöver henne själv och Liten består av sonen Fabian Österman på gitarr, Jenny Farida på keyboard och Daniel Gamba på trummor. Kajsa och Fabians gitarrvägg förde stundtals tankarna till Sonic Youth och Neil Young & Crazy Horse. Bandet lät fantastiskt.



Andra pärlor som spelades under den drygt timslånga spelningen var för att nämna några "Jag ler, jag dör" (med sina underbara trummor), "Ja e inte som ni" (såklart), "Vad har jag gjort" (fint påad med att det har löst sig nu), "Östra kajen" (mycket bättre live än på skiva) och "Allt faller" (mangel!).

Sist innan extranumren kom så Tant Struls "Amason" och sist av extranumren "Slicka mej ren", vilka drog ner flest applåder för kvällen. Och visst, det är låtar jag gärna jublar åt och jag såg som tur var Tant Struls återförening 2012. Men Kajsa står utan problem på helt egna ben med sitt fantastiska solomaterial.

Det var värt att vänta tolv år, men jag hoppas nästa chans att se Kajsa Grytt kommer så snart som möjligt.

tisdag 23 juni 2015

Maggio-pepphen!

Sent skall syndaren vakna. Visst, jag har inte bott under en sten de senaste tio åren, så det är klart jag kände till henne och har hört en och annan hit. Åtminstone "Dumpa mig", "Jag kommer" och "Hela huset". Men det var först för några veckor sedan jag tog mej tid och ork att kolla upp Veronica Maggio på allvar. Det var givetvis spelningen på Roskildefestivalen som lockade.

Jag vill inte stå där i det dammiga Arenatältet tidigt på fredag eftermiddag nästa vecka och känna att jag hade kunnat få mer ut av spelningen ifall jag lyssnat in mej lite. Riktigt vad som väntade mej visste jag inte när jag tjyvkollade på några kompisars scrobbling och frågade andra om tips på låtar och långsamt byggde upp en playlist. Kanske skulle jag nicka och tycka att "ja, jo, det här lät ju helt okej", vilket är ungefär så jag känt inför de Maggiohits jag hört genom åren.

Det blev mer än så! Inget nickande och hummande. Jag gillade verkligen vad jag hörde. Först ut var "Hädanefter", vilket mästerverk till låt och vilken skön refräng. Och så balladerna "Snälla bli min" och "Låtsas som det regnar", väldigt vackra. Och så hiten jag faktiskt lyckats missa - "17 år", med sin fantastiska text och melodi. Och så fortsatte det. Veronica Maggio är min mest lyssnade akt den senaste månaden och jag ser väldigt mycket fram emot spelningen på Roskildefestivalen nästa vecka.

måndag 22 juni 2015

Ulf Lundells setlistor, eder bloggare spekulerar

Att Ulf Lundell fortfarande engagerar medierna i en omfattning liknande som han gjorde redan på åttitalet är fascinerande. Han kan knappt få ännu ett bloggutbrott på något i medierna som retat honom så blir det en artikel. Men handen på hjärtat, visst är det rätt ointressant? Nog för att artisten/författaren och privatpersonen Ulf Lundell inte riktigt går att skilja åt, men själv har jag alltid tyckt hans verk varit mer intressanta än hans person.  

I år firar han fyrti år som artist och det firas med turné både nu till sommaren och i höst, även om inga datum kommit för hösten än. Och visst skrev han något i sin blogg om nyårskonsert? Det vore såklart passande, tretti år efter den förra.

Givetvis firas dessa fyrti år med ännu en samlingsskiva.


"Snark", var min första reaktion. Vad finns det att samla återigen och vem vill ha ännu en Lundellsamling? I dessa Spotifytider. För bara tio år sedan kom tre ambitiösa dubbelsamlingar med de första tretti årens karriär och det är hur lätt som helst för vem som helst att sätta ihop en enkel Lundellsamling. 

Men så tänkte jag ett steg till, klart det finns en marknad för ännu en Lundellsamling. Dels finns samlartokarna, som köper allt. Och dels vill förstås ännu en betydande del av Lundells publik gärna köpa med sig en skiva som minne av sommarkonserten att spela i sin bil. De är inte tillräckligt intresserade för att sätta ihop en egen eller har helt enkelt inte den läggningen, haha. Och kostnaderna för att slänga ihop en ny dubbelsamling är förstås försumbara.

För en kremlolog som mej är det desto mer intressant att kolla vilka låtar som plockats med. Kanske kan låturvalet ge en ledtråd om sommarens och höstens setlistor? Bloggläsarna har fått maila in önskemål och det enda jag sett som läckt ut har varit att "Isabella" och "Två blåa ögon" varit fltigt önskade.

De två låtarna finns intressant nog inte med på 40!, där de flesta låtar känns minst sagt förutsägbara, "Rom i regnet", "Förlorad värld", "När jag kysser havet", "Sextisju, sextisju", "(Oh la la) jag vill ha dej", "Jag saknar dej"... Ja, ni förstår. Så fortsätter det. 

Men insprängt bland de trettien låtarna finns ett par rätt förvånande val. "På fri fot", den gamla förstalåten på Ripp rapp finns med. Den kom varken med på någon av tjuguårssamlingarna Lundell släppte 1995 eller trettiårssamlingarna 2005. Inte heller har den spelats live annat än någon enstaka gång i modern tid. Kommer han låta den finnas med på turnépremiären i Örebro på fredag?

Sen har vi "Och går en stund på jorden" som både är väntad och oväntad, den har funnits med på de tidigare nämnda samlingarna men är precis som "På fri fot" en riktig doldis live. Ifall det ska finnas någon form av röd tråd mellan samling och spelningar så kanske den gamla visan från Törst dyker upp i ett sjok av lugna låtar? Undrar vem som får vissla och vem som får traktera dragspelet?

Den tredje låten jag reagerar på är "Venus & Jupiter". Till skillnad från tidigare nämnda sjuttitalslåtar är det en betydligt nyare historia. Den dök upp på Club Zebra 2002 och spelades flitigt på efterföljande turné, men har sedan dess samlat damm i Ulf Lundells nothäfte. Samtidigt som den fick ge namn till en av trettiårssamlingarna.

Kanske dyker de här tre upp på årets spelningar eller kanske har jag bara likt en sportjournalist gissat kring saker jag egentligen inte vet något om?

På fredag är det turnépremiär. Jag ser väldigt mycket fram att se min tjuguförsta och kanske rentutav tjuguandra Lundellkonsert nu i sommar. "På fri fot", "Och går en stund på jorden" och "Venus & Jupiter" får gärna finnas med i setlistan.

torsdag 18 juni 2015

Äntligen!

Äntligen finns Troublemakerssångaren Christer Blomgren nu tjugu år gamla soloskiva på Spotify. Den är visserligen sentimental för att inte säga lätt gubbsjuk och pekoral, men likväl hur bra som helst!

Det expanderande Minneas Motell-imperiet.

Till sist så. @MinnenasMotell.

tisdag 16 juni 2015

En helt ny karriär

Sångare, låtskrivare, tevekock, konstnär, mysfyllo... Till detta kan nu läggas ljudboksinläsare.


Men när kommer en ny Eldkvarnskiva egentligen?!

måndag 15 juni 2015

Aloha Rob and Deniz, welcome to GBG!

Måndag och dags för ännu en gästbloggning. Min käre kusin Jonas Ruuds trilogi om Mob 47 gav honom blodad tand och idag skriver han om felhörningar med utgångspunkt från Göteborgsaktuella Radio Birdman.

"Jag stekte fiskpinnar...", jag förstod ju att det inte kan ha varit så de sjöng, och på svenska dessutom! Under en bilresa till Emmabodafestivalen 2001 lyssnade vi bland annat på Radio Birdman. Efter att Marko Niska i Rajoitus lagt in två låtar med Sydney-punkarna på en blandkassett några år tidigare, så bad jag honom att spela in hela albumet till mig. Senare förstod jag att den version jag avnjöt inte var den australienska utgåvan, utan istället en omarbetad version avsedd för en mer internationell spridning. Men jag kan lugnt rekommendera båda versioner av "Radios Appear" plus "Living Eyes" (inspelad 1978, men släppt på LP först 1981). Även debut-ep'n Burn my eye är en riktig rökare!

Att både Deniz Tek och Rob Younger var stora Stooges-fans är ingen hemlighet (att digga Stooges verkar under första halvan av 1970-talet ha varit en minsta gemensamma nämnare för många av dem som senare skulle bli associerade med punk på något vis). Passningar som de gör till proto-punksen ifrån Ann Arbor är covern på ”T.V. Eye” som återfinns på Birdmans ursprungliga LP. Låten "Do the pop" är en hyllning till, you've guessed it, Iggy Pop! De döpte även sitt egna spelställe till Funhouse. Deniz Tek är ju dessutom själv en utvandrad Detroit-bo. Men det roligaste tycker jag är legenden som säger att deras begeistring över Stooges var så pass stor att de döpte sitt band efter en felhörning ifrån Funhouse-plattan. I låten "1970" sjunger Iggy Pop "Radio burnin', up above". Det blev till "radio birdman" i Robs och Deniz' öron, precis som mina fiskpinnar här ovan. Fiskpinnarna dyker förresten upp efter bryggan i ”Aloha Steve & Danno”, prova själva.

Mer trivia! GBH gjorde på sin andra platta cover på just ”1970” med Stooges och jag tycker mig höra att de faktiskt sjunger "Radio Birdman i sin tolkning, och inte "Radio Burnin'". Dessutom ska GBH:s version vara en sammanslagning av originalet och den version som The Damned gjorde på sin första platta, där omnämnd som ”I feel alright”, vilket även Birmingham-punksen döpte sin låt till. Min fundering är då om Colin och gänget i GBH hade hört talas om idén bakom bandnamnet Radio Birdman och införlivat felhörningen i sin coverversion?

Jag såg Radio Birdman på Youtube 2015, sen blir det inte bättre än så...

söndag 14 juni 2015

Foo Fighters på Ullevi: "En känslosam kompott av whiskey, ärliga ögon och troligtvis rätt mycket smärtstillande"

När jag för några veckor sedan såg att min gamle granne Jocke Norén skulle på Foo Fighters frågade jag om han ville gästblogga. 01:36 natten till igår damp följande ner på mailen. Jag hann tyvärr inte lägga upp det igår, men här har ni en ögonblicksbild från den legendariska konserten i fredags kväll.     

Jag är nog lite i chock fortfarande men jag ska försöka att samla några ord om vad jag har bevittnat ikväll. Till att börja med är det givetvis lätt att glorifiera en spelning när något som det som hände ikväll händer. Det är lätt att hylla till skyarna när en ena sekunden trodde att det inte skulle bli någon spelning och de i nästa sekund bär in en skrattande Dave Grohl på scenen. Så är inte fallet här. Det var inte en bra konsert för att Dave Grohl bröt benet i Göteborg. Det var en bra konsert trots att Dave Grohl bröt benet.

Det var mer intensitet i Foo Fighters version av "Let there be rock" med en stillasittande (nåja) Dave Grohl än alla samlade rockspelningar jag sett i hela mitt liv. Det var mer ärlighet i Daves röst när han gråtande tackade publiken än vad jag trodde var möjligt på en scen utan att det låter tillgjort. Det var uppriktigt rörande och hjärtvärmande på ett sätt hollywoodproducenter bara kan drömma om att skapa.

Men ok. Vi börjar från början. Elgitarrer börjar yla och en tydligt övertänd Dave Grohl springer in på scenen och fram över secenförlängningen ut i publikhavet. De öppnar med "Everlong" och det känns som att allt är som det ska vara. Sedan startar de igång den personliga favoriten "Monkey Wrench". Ni förstår själva att en helt vanlig kväll hade detta varit en öppning som slagit det mesta. Men det är inte en vanlig kväll. Dryga minuten in i låten tar Dave ett par snubblande steg mot scenkanten och bara försvinner. Jag är helt övertygad om att det är ploj. De vingliga teatraliska rörelserna ner från scenen kan inte ha varit på riktigt. Men varför? Och hur? Ganska snart slutar bandet spela och Dave sliter åt sig en mikrofon. Han ber om ursäkt men han har nog brutit benet och de lovar att komma tillbaka. Han ser helt förstörd ut när sjukvårdarna bär ut honom backstage.

Samtidigt som publiken försöker greppa det antiklimax som drabbat både den och sångaren berättar trummisen Taylor Hawkins att de lovar att komma tillbaka och att det ska spela lite covers för oss så vi går nåt med oss hem. Folk börjar lämna Ullevi. Jag hoppas innerligt för deras skull att de inte kom så långt för medan Hawkins kämpar med en Rod Stewart-låt bär roddarna in en stol på scenen.


Under Queens "Under Pressure" bärs sedan in en skrattande Dave Grohl. Ullevi fullkomligt exploderar. Under fem-sex låtar får en sjukvårdspersonal sitta och hålla fast Daves fot så att smärtan Inte ska bli outhärdlig. Vi börjar tänka att vi kommer få höra ett par fina bitar iallafall innan de kör i väg honom till Östra Sjukhuset med rödljus. Dave tänker annorlunda.

Han meddelar att han kommer försvinna lite så de temporärt kan gipsa hans ben. Han kommer sedan tillbaka och de kör på i ytterliggare två timmar. De körde inte bara sin setlist, de betade av ett gäng andra låtar också för Dave ville inte att kvällen skulle ta slut. "I've seen A LOT of Foo Fighters concerts, but I have never seen any one like this."

När han sedan ville tacka publiken för att alla stannat kvar. Att vi stöttat dem genom både konserten och deras karriär brast det för honom. Sångaren som spelat inför slutsålda Wembleys och över 100 000 bat shit crazy sydamerikaner på en och samma kväll, torkade tårarna och tackade Ullevi, Göteborg för den kärlek de gav honom. Det var en känslosam kompott av whiskey, ärliga ögon och troligtvis rätt mycket smärtstillande.

Jag sa innan konserten för att jag sett setlisten att detta blir nog bättre än i Stockholm. Jag hade fel. Inte om konserten utan om anledningen. De var tightare och de var spelsugna som fasen. Givetvis spelade benbrottet och Grohls heroiska insats in. Det vi bevittnade ikväll var ingenting annat än ett stycke svensk konserthistoria.

Det finns inte nog med toasts, fyrar, plus eller getingar att beskriva vad jag har upplevt ikväll. Så jag vägrar helt enkelt betygsätta det. Men som Dave sa innan han sjöng farväl med "Best of you". Jag kommer aldrig glömma den här konserten.

onsdag 10 juni 2015

1994 eller 2015, samma lika?

Jag har flera gånger refererat här på Minnenas Motell till att jag jobbar som bibliotekarie. Jag vickar nu på en F-6-skola. Idag var det skolavslutning och det satte igång tankar hos mej. För 21 år sedan slutade jag sexan, jag och mina vänner gick hem till en av oss och ute i trädgården lyssnade vi på Radioaktiva Räkers "Befriad". För oss var en tid med en lärare vi verkligen tröttnat på slut, "Befriad" kändes helt rätt att lyssna på. Vi hade måhända inte läst texten om självmördaren. Jag kan fortfarande tänka på den soliga försommardagen och förstalåten på Räkernas då aktuella debutskiva Labyrint.

Här på bloggen har jag taggen 1994. 1994 var året jag själv slutade sexan och upptäckte den svenska punken. Den punk som fortfarande ligger mej så varmt om hjärtat. Jag har inte kunnat undgå att under våren tänka på ifall någon av sjätteklassarna har gått igenom samma resa? Som upptäckt och börjat ta del av en helt ny värld.

Gick några av sjätteklassarna hem och lyssnade på någon färsk låt som kommit att betyda mycket för dom? Och som är på väg in i en musikstil som de inte kommer kunna lämna ens tjugu år senare?

Det vore tufft.

tisdag 9 juni 2015

En jävla massa Göteborg.

I fredags höll eder bloggare numer nästan traditionsenligt ett quiz när Brun 7 ordnade fest, tyvärr fanns det inte tid att gå igenom de rätta svaren i fredags så här kommer det hele. Temat på quizet var "Göteborgsmusik från 60-talet och framåt". Laget som vann hade imponerande 29 av 34 poäng och meddelades av arrangörerna i fredags kväll. Tvåorna hade 27 poäng, lika imponerande det. Kursivt anges vilka låtar som spelades. 




Troublemakers - Staden Göteborg

Första frågan rörde Jimi Hendrix första spelning i Sverige, den gick av stapeln i Göteborg. På vilket ställe? Liseberg!

Jimi Hendrix - Hey you

Sedan sökte jag tre gubbar i Nationalteatern, deras två låtskrivare och den huvudsakliga sångaren. Ulf Dageby, Anders Melander och Totta Näslund.

Nationalteatern - Vi fortsätter att spela rocknroll men vi håller på att dö

Och så spelade jag en tidig punklåt från Göteborg och undrade vad bandet och låten hette. Liksom vad den förening många av de tidigare punkbanden organiserade sig i hette. Garageligan var det såklart. Och bandet och låten...

Attentat - Ge fan i mej

Från punk till postpunk. Jag frågade efter ett skivbolagsnamn, de började som ett konstagalleri och var tänkt att bli en tidskrift men kom med tiden att bli det ledande bolaget för undergroundmusik i Götet sent åtti- och tidigt nittital. Och i vilken nu gentrifierad stadsdel låg det legendariska kontoret? Och så frågade jag ett bandnamnet jag sen spelade en låt med. Givetvis var det Radium 226.05 och Haga.

Union Carbide Productions - Golden age

Tre Håkanfrågor. Vilket band skivdebuterade Håkan med, vad hette Jazzhusetklubben där han livedebuterade som soloartist och vem sjunger han duett med i den här låten? Honey is cool och Lolita.

Håkan Hellström & Freddie Wadling - Fade away

Och sen undrade jag vilka ställen som räknas upp i Roffe Ruffs "På lokal"? Kings Head, Kellys, Ish, La Cupole, Sticky Fingers, Västerhus, Skål och AL5.

Roffe Ruff - På lokal

Avslutningsvis frågor om Leila K. Från vilken nordosstadsdel kom hon, vilken producent och hiphopduo "upptäckte" henne och vad var hennes graffittialias? Bergsjön, Rob n Raz och Crime.

Och så en introtävling på det. Introna, ibland ganska långa, som spelades var.

Kapten Hurricane - En bootleg med Håkan Hellström
Stonefunkers - M-rock theory
Alice B - Vi har ingenstans att ta vägen
Slowgold - Det osynliga
Makthaverskan - Asleep
Sator - I wanna go home
Kristian Anttila - Västra Frölunda 
Cortex - The Freak
Liket Lever - Levande begravd
Almedal - ...och alla platserna


Utslagsfrågan var hur många besökare det var på Hultsfredsfestivalen 2001, då Håkan Hellström och The Ark överraskande nog (inte speciellt överraskande såhär i backspegeln) drog mest folk till Hawaii. 29000 var svaret, men frågan behövde aldrig användas. Och till sist så en fundera-över-alla-frågor-&-svar-låt.

Håkan Hellström - För en lång lång tid 

fredag 5 juni 2015

När MTV tog över Globen

En gång i tiden var MTV stort. Och hösten 2000 gick den då väldigt stora begivenheten MTV Europe Music Awards av stapeln i Globen i Stockholm. Som sagt, det var stort. Men då var då och nu är nu.

engelska Wikipedia finns ambitiösa artiklar om respektive år medan på svenska Wikipedia nämns vinnarna och lite annat smått och gott i en samlad artikel. Tiden och intresset förändras. Och det roligaste är förstås vilka som vann i kategorin Best Nordic Act. Nominerade var The Ark, Bomfunk MCs, Darude, Shimoli och Thomas Rusiak.

Bomfunk MCs vann! "Freestyler" var helt enkelt bättre än "It takes a fool to remain sane".

Så var det för femton år sedan.

torsdag 4 juni 2015

Sagan om hur Mob 47 tog steget in i mitt vardagsrum, sista delen av tre.

Kusin Jonas avslutar nu sin trilogi om Mob 47 och hans nittitalsjag som sökte och sökte. Läs gärna del ett och del två.
 
Blir gamla punkare som jag bekväma av sig? Sjunker de in i en fåtölj och nöjer sig med vilket jävla skitjobb som helst? Finns det alls några generella sanningar som vi kan hänga upp våra livsberättelser på? Låt oss diskutera detta tills den dagen vi dör. I vilket fall får nog bekvämligheten sägas vara ett tydligt inslag i mitt liv numera, så till den grad att min 19 år gamla Mob 47-tröja blivit en gosig kudde att mysa med i soffan därhemma!

Istället för att råka få tröjan helt söndersliten av att röja till något tufft band fick jag och min sambo Linda för några år sedan en idé om att låta den bli en del av heminredningen, ett inslag i hushållet. Numera utgör båda sidor av tröjan motiv på en svart kudde i soffan hos en tvåbarnsfamilj.


En gubbe studerar ett viktigt släktträd.
 Så gick det alltså till när Mob 47 klev in i mitt vardagsrum, ifrån pojkrummet i mitten av 90-talet till levnadsrummet i min egna familjs lägenhet två decennier senare. Men vad var det jag sökte, fann jag det, nådde jag ända fram?

Epilog

Nyligen var jag och kusin Johan och såg Mob 47 på Henriksberg i GBG. Jag pratade med Åke och trummisen Chrille om det jag skrivit kring telefonsamtal, bandnamnsdiskussioner och dylikt. Och nya rön uppenbarade sig. Mob står för mobiliseringsförråd och 47 är således numret på en av dessa depåer! Bandnamnet har alltså en tydlig koppling till krig och militär, vilka är återkommande teman i Mob 47:s låtar. Dessutom slog det mig att i något dokument och eller på någon byggnad stod eller står det kanske just Mob 47. Guldstjärna utlovas till den som hittar det och tar ett kort :)

"Dessutom slog det mig att i något dokument och eller på någon byggnad stod eller står det kanske just Mob 47. "

Åke spelade in några nya Mob 47-låtar på egen hand med hjälp av trummaskin, 97/98 någon gång. Men redan några år innan så försökte Chrille mangla lite trummor igen, men enligt honom själv hade han tappat stinget och rentav glömt av hur man gör! Som bekant återförenades de i mitten av 00-talet och på samtliga spelningar jag sett med dem sen dess har de levererat högklassigt, tajt mangelrens av, så klart, Guds nåde. Dom ljuger igen!

onsdag 3 juni 2015

Nu måste Way Out West boka Peggy Lejonhjärta

Det har stormat kring att Way Out West nu plockar bort större delen av mjölken från årets festival (hur orkar någon bli arg?). Men vad är det mot att en möjlighet uppstått att kanske boka självaste Peggy Lejonhjärta? Var är rubrikerna? Var är krönikörerna? Kom igen, hetsa lite nu.   

I måndags skrev Östgöta Correspondenten att Peggy Lejonhjärta kommer göra sin första spelning sedan januari 2005 på Eneby Rock i Kisa, hemmaplan för halva bandet.
"I lördags skedde första repet. När bandmedlemmarna tittade i kalendrarna visade det sig att det eventuellt får bli det enda. Därmed är det inte troligt att det handlar mer om en tillfällig happening än en fullskalig reunion."
Alltså ingalunda stängt för typ nån enstaka festivalspelning eller för den delen en kortare klubbvända i höst. Men det som gör Way Out West särskilt intressant är förstås att de delar helg med Eneby Rock och Kisa, Fokus-Torbjörn, snygg-Johan och han jag inte minns vad han heter ju redan bokat upp sig den helgen. Så nu är det Luger som ringer upp Peggy Lejonhjärta och erbjuder bandet att spela i Slottsskogen på typ torsdagskvällen!

Att ta chansen till en bokning av Peggy Lejonhjärta borde vara självklart. Bandets kultstatus är rejäl och de har fans långt utanför de mest indienördiga - en Spotifyrelease av Viskningar och rop skulle förstås göra bandet ännu större. Samtidigt som Peggy Lejonhjärta förstås inte riktigt hör hemma på de största scenerna. Stoppa in dem i det där tältet långt ner i Slottsskogen och fixa så ljudet från de stora scenerna inte läcker in i tältet längre. Skulle "Förlorare" trasas sönder av nån hiphopakt vore det ett ännu värre helgerån än att inte boka bandet.

Men det är klart ni fixar det här, Way Out West?

tisdag 2 juni 2015

Som tåg av längtan

Idag välkomnar Minnenas Motell den trogne gästbloggaren Joakim Larsson med en betraktelse från tågfönstret.

Jag reser mycket tåg. Sisådär 10-15 000 mil per år. På riktigt. Men det är lugnt för jag älskar att åka tåg. Om det inte vore för medresenärerna. Ibland har jag tagit omvägar för att åka tåg jag inte åkt förut eller för att åka på räls jag inte åkt på innan.

Här är 3 låtar som jag nästan alltid lyssnar på när jag passar vissa ställen, rangordnat efter hur ofta jag passerar dem.

1. "Regnet i Södertälje" - Mattias Alkberg - Södertälje Syd
Mattias Alkbergs cover på Conny Nimmersjös (bob hund bokades till Roskilde medan jag skrev detta). "Regnet i Södertälje" passar väldigt bra för alla gånger när jag nästan är framme i Stockholm eller precis lämnat på mitt eviga kuskande på Västra Stambanan. Låten har en näst intill perfekt text rakt igenom så jag ger på en gång upp att försöka citera bara en bit. Man måste lyssna noggrant på helheten.

2. Dom vet ingenting om oss - Moneybrother - Knutpunkten
Moneybrothers svenskspråkiga cover på Kirsty MacColls "They don't Know" fick såklart denna status på grund av "dina läppar skickar kyss ifrån - Helsingborg - jag fick en bild på telefon." Låten på listan som det är säkrast att lyssnandet sker för.

3. En vän med en bil - Håkan Hellström - Øresundsbroen
Håkan Hellströms tredje singel över Bob Dylans melodi från "I Want You" passar perfekt för den frihetskänslan som uppstår på bron över till världen. Köpenhamn, Roskilde, Europa, här kommer jag. "Vi kanske till och med lämnade Sverige."

Bubblare: Trelleborg-Travemünde-Världen - Markus Krunegård - Trelleborg
Hade jag varit i Trelleborg oftare så hade denna också kvalat in. Sveriges andra väg ut i Europa. Som jag besökta när jag åkte nattåget till Berlin för några veckor sedan.

Nu har jag nästan rest mellan "Dom vet ingenting om oss" och Malmö medan jag skrev detta. Nu är det dags att börja ladda upp för "En vän med en bil". Bäst att lägga den i offlineläge för snart är det roaming som gäller.