söndag 31 mars 2013

Ebbot Lundberg och Lill Lindfors till Så mycket bättre?

Får man måhända höra Lill Lindfors göra en finstämd cover på den gamla Union Carbide Productions-hiten "Golden age"? Enligt Aftonbladet är de bägge aktuella till höstens säsong av Så mycket bättre.

Men ska Ebbot, som väl är i startgroparna för en solokarriär, ge sig ut och spela covers på sina gamla The Soundtrack Of Our Lives- och Union Carbide-låtar nästa vår då eller?

Eller tänker han köra en fuling, på bästa sändningstid i teve hela hösten spela andras låtar och ha andra till att spela hans gamla TSOOL och Carbide-hitar, för att sen ge sej ut på turné med ett solomaterial ingen vill höra?

Man måste ju beundra integriteten isåfall.

lördag 30 mars 2013

Alice B på Jazzhuset: "Nya låtarna är ännu bättre än de gamla, nya plattan kommer bli awesome!"

I torsdags såg jag och några vänner Alice B på Jazzhuset i Göteborg. Det var min första Alice B-konsert, medan de andra sett henne desto fler gånger. Så jag tänkte vi kunde recensera konserten tillsammans. Joakim Larsson och Michael Porali är kända gästbloggare sedan tidigare, men Jenny Hellström debuterar här på bloggen. 


Jenny: Det var himla fint. Stämningsfullt. Kan det bli annat när hon har (och kör) låtar som "Stanna, det stannar" och "Någonting? Nej"? Nej.

Joakim: Bra konsert!

Johan: Jag tyckte känslan och stämningen i publiken sammanfattades bra med hon som ropade "Vi älskar dej Alice" mellan låtarna.

Jenny: "Svanar" var också en favorit för kvällen.

Michael: "Svanar" har alltid varit min favorit i setet. Har t.o.m bootleggat den en gång.

Jenny: Och hennes mellansnack är ju alltid lika klockrent. Minns när jag såg henne på Liseberg och hon sa: "Egentligen är jag lite anti-Liseberg". Fantastiskt ju!

Michael: Men jag kan väl tillägga att även om jag var gladfull och pepp och är lite kär osv så gick det inte att låta bli att grina lite under "Kullaviks hamn".

Johan: "Kullaviks hamn" är en snyftare. En av hennes bästa låtar.

Johan: Fast jag saknade "En natt"

Jenny: Men kul med så många nya låtar.

Michael: New wave-hintarna i de nya låtarna måste bara älskas.

Joakim: Nya låtarna är ännu bättre än de gamla, nya plattan kommer bli awesome!

Johan: Bandet var riktigt bra!

Michael: Och just det. Gillar som sagt att pianot fått andra funktioner än just piano. Syntetiska stråkar på en låt var ju grymt!

Michael: Att jag ropade "spela allt en gång till" var för att jag menade det på riktigt.

Johan: Och någon skrek "spela Shoreline"

Michael: Det var ju hon själv!

Johan: Haha, det missade jag!

Joakim:  Michael skrek: "Spela allt en gång till". Då skrek jag "och fortare" sen la jag till "och Shoreline" på lägre volym, då sa hon "Spela shoreline"

Joakim: Jag vill poängtera att "Stanna, det stannar" var så fint att jag betedde mig som vanligt, vi hade en väldigt lång ögonkontakt och jag fick låten tillängnad mig

Michael: "Betedde mig som vanligt" :)))

Johan: Jag ser gärna Alice B snart igen.

onsdag 27 mars 2013

Tips från sjuksängen

När man legat hemma och varit sjuk (för andra gången på kort tid, vad har hänt med mitt immunförsvar?) så passade det bra framåt eftermiddagen med dokumentären SVTs K Special sände 2001 om den svenska proggen. Jag såg de två timslånga delarna när de sändes och det var ett kärt återseende idag.

I princip kan man säga att det är filmversionen av Håkan Lahgers bok Proggen - musikrörelsens uppgång och fall som släpptes två år tidigare. Håkan Lahger är mycket riktigt krediterad som såväl redaktör och idékläckare för dokumentären.

Den första delen handlar framförallt om de fyra tongivande banden Hoola Bandoola Band, Träd Gräs och Stenar, Nationalteatern och Gunder Hägg/Blå Tåget. Titta förresten noga ungefär 37 minuter in i första delen, känner någon igen sångaren som sjunger Nationalteaternlåten "Lägg av"?

I den andra delen behandlas kvinnorna inom musikrörelsen (alla intervjuade i första delen var män), förhållandet till ABBA och den kommersiella musiken och de politiska bråk som följde när de politiska partierna och sekterna såg potentialen i proggkulturen.

Bland de intervjuade finns Mikael Wiehe, Bo Anders Persson, Tommy Rander, Anders Melander, Gunilla Thorgren, Suzanne Osten, Benny Andersson och Peter Birro, för att bara nämna några.

Ett intressant inslag är diskussionen om vad som egentligen var progressivt, texterna eller musiken?

Dokumentären var lika bra och sevärd som jag mindes och den som har något intresse för svensk progg bör absolut se den!

tisdag 26 mars 2013

Ulf Lundell till Blekinge i sommar!

Ulf Lundells sommarturné har förlängts med en konsert i Karlshamn 17 augusti, så turnéavslutningen blir i Blekinge istället för Uppsala veckan före!

Som vanligt är det inte på artisternas officiella hemsidor man hittar sånt här först, utan i det här fallet hos lokala media som BLT/Sydöstran och P4 Blekinge.

Som jag skrivit tidigare var det en Ulf Lundell i god form som turnerade för utsålda konserthus i höstas. Nu blir det första sommarturnén på tre år. Varför inte plocka fram en sällan spelad pärla som "Människa med människa" från 2005 års Högtryck? Den borde varit självskriven redan från turnépremiären 2005, med sina Byrds-ringande gitarrer och sin naturromantiska text är den en given sommarlåt.

måndag 25 mars 2013

På Galgamarken satt en kille och lyfte på hatten

Efter konserten med Caj Karlsson häromveckan har det blivit en hel del Sinn Fenn. Deras debutskiva Usling från 1996 är ruggigt bra faktiskt. Jag skulle till och med kunna drista mej till att säga att jag fått ett nytt favoritband.

Läs gärna den ambitiösa BLT-artikeln från sommaren 2010 om Sinn Fenn och alla skrönor och rövarhistorier som finns kring bandet.

söndag 24 mars 2013

Minnen från Hultsfred del två: Rockpartyforumet 2003

Nostalgin fortsätter eftersom Hultsfredsfestivalen dog i veckan. Läs gärna del ett.

Ett ständigt bekymmer under åren man besökte Hultsfredsfestivalen var hur man skulle kunna behålla känslan även när festivalen var över. Visst, jag pratade i tid och otid med Jonas, Michael, Kjölle och de andra om festivalen. Men det behövdes något mer och 2003 fanns det.

www.rockparty.se fanns då ett forum som under detta år faktiskt fungerade.

På Rockpartyforumet samlades Hultsfredsnördar från hela landet. Vi diskuterade bandsläpp, bästa konserterna, ifall ängen eller träsket var bäst att campa i, minnen, skrönor, bästa festivalvädret och allt annat möjligt och omöjligt. Rockpartys informationsansvarige Fredrik Blom fanns där och svarade på våra frågor.

Under hösten insåg Rockparty potentialen i dessa trogna Hultsfredsälskande besökare och erbjöd oss att vara med i en "expertpanel", idag hade man väl kallat det fokusgrupp.

Festivalkänslan stannade kvar långt in på vinterhalvåret.

Forumets absoluta höjdpunkt och kulmen var när forumet kom till Borås och hade nyårsfest i dagarne två hos Sankte Jocke, som visade sig bo nästan granne med mej! På själva nyårsafton var jag inte med, men förfesten 30/12 var riktigt kul!

2004 började forumet urarta, stämningen blev sämre och Rockparty beslutade sig för att stänga ner det. Folket kunde vara idioter på nätet även då. Några startade ett fristående forum, men jag följde aldrig med över dit.

Men vi fick ett fint år på forumet. Eller hur? Sankte Jocke, Krösamaja, Dr Dajm (RIP), jen_one, Längtarn, Arbetarbroder, ooo, Jaja, Lastbil, östkinesisk fisk och allt vad ni hette...

lördag 23 mars 2013

Minnen från Hultsfred del ett: Konserter

Häromdagen dog Hultsfredsfestivalen och det är hög tid för lite Hultsfredsnostalgi.
Först ett par konserter.

Bland skurkar, helgon och vanligt folk, Hawaii 1999
Jag insåg inte riktigt där och då hur betydelsefull den halva konserten jag såg med artistkollektivet Bland skurkar, helgon och vanligt folk skulle bli för mej. Först blev jag självaglad över att ha fått höra Johan Johansson sjunga KSMB-klassikern "Polsk zchlager" och gensvaret Lars Winnerbäcks "Med solen i ögonen" fick från den stora publiken fick mej att inse att det nog var dags att kolla upp mer än "Balladen om konsekvenser" och "Låg" med den där Winnerbäck. Hemkommen vill jag minnas att jag lånade Johan Johanssons Flum från Fredrik och och beställde min första skiva med Stefan Sundström. Och han Kjell Höglund verkade ju intressant? Jag upptäckte en lång rad av mina blivande favoritartister där en varm lördagsförmiddag på min första Hultfredsfestival.

bob hund, Hawaii 2000
Från början skulle jag inte ens ha varit där. Jag hade tänkt gå till Teaterladan och se The Hives och The (International) Noice Conspiracy, men av okänd anledning (det kan ha varit en del sprit inblandat) så hamnade jag framför Hawaiiscenen strax efter midnatt på torsdagskvällen. Först är det nästan helt mörkt på scen, sen drar en instrumentallåt igång och ut kom Thomas Öberg och de andra. Bandet trollband mej och hela Hawaiipubliken. Marken skakade, gruset rök och jag förstod att bob hund var mer än en mediahype. Jag kände inte till en enda låt men älskade det jag hörde.

Ulf Stureson, E1 2000
Vem Ulf Stureson var och hur han lät visste jag väl egentligen inte riktigt, men han hade ju varit med i Traste Lindéns Kvintett och gästat Skurkarna på deras turné någon månad före Hultsfred 2000. Jag blev nyfiken och traskade ned till E1. Det visade sig vara singersongwriterpop. Tyvärr lockade inte Ulf mer än 15-20 personer om jag minns rätt, synd för de som missade honom eftersom det var riktigt bra. Mitt i konserten gick hela bandet utom Ulf och den andre gitarristen av scen, tillsammans körde de "Sommarbarn", och det var kärlek direkt. Vilken låt!

Marit Bergman, Pampas 2003
Pampasscenen var underbart inramat av björkarna och en vacker sommarkväll. Så klev Marit på. På ett år hade hon vandrat från minsta (eller näst minsta scen egentligen, på demoscenen spelade hon ju redan 2001) till näst största scen. Alla vi som börjat uppskatta henne under året fick äntligen vår chans. Jonas pratar fortfarande om den spelningen ibland. Jag tror det var där och då Marit tog steget ut till en större och bredare publik. Vitklädd, med blommor i håret och ett superbra band. Under konserten spelades flera av scenerna till videon på den nya låten "From now on" in. Youtube har spärrat videon men den finns hos MTV. Se den och få något av känslan från den magiska junikvällen till livs. (Utdrag från när jag bloggade om Marit Bergman 121222).

Turbonegro, Pampas 2003
Det började redan i kön in till festivalområdet, spontan allsång till "I got erection" i den månghövdade kön. Vi var många som ville se Turbonegro, som gett ut sin första skiva på fem år och hittat fram till många nya fans sedan de återförenats för ett par spelningar sommaren innan. Ja, jag missade Hultsfredsspelningen 2002, någon gång borde man kanske göra en lista över alla festivalspelningar man missat eftersom man ännu inte upptäckt akten ifråga... Nåväl, jag tog igen det med råge 2003. Det var deathpunk och homodenim en timma framför Pampasscenen med "kejsaren av europeisk rocknroll" och hans mannar.

Vilka konserter minns du bäst från Hultsfred?

fredag 22 mars 2013

Fredagsfräckisar

Vilken Morrisseylåt är Jan Björklunds favorit?

Vilken Morrisseylåt är Tobias Billströms favorit?

Vilken Morrisseylåt är Jimmie Åkessons favorit?

torsdag 21 mars 2013

Hultsfredsfestivalen är död

Först trodde jag inte det var sant.

Med Tommy Nilssons "Black" i dagsfärskt minne lät det ju helt surrealistiskt att Hultsfredsfestivalen skulle flytta till Sigtuna. Då kan ju lika gärna Malmöfestivalen byta plats med Kulturkalaset i Göteborg.

Men det var ju sant.

FKP Scorpions överger Hultsfred, plockar med sig namnet och slår ner sina bopålar i Stockholmstrakten.

Hade de lagt ned festivalen på grund av bristande lönsamhet och istället satsat på en ny festival i ett mer tättbefolkat område hade det varit en sak, man hade inte kunnat klandra dem. Men att plocka med sig namnet Hultsfred, det är ju bara helt absurt.

Förmiddag onsdag 12 juni 1999. Gassande solsken över Saharaentrén. Jag och resten av campet anländer precis före de långa köerna bildas. De andra går in med tältet för att hitta en bra campingplats, jag stannar kvar utanför med resten av vår packning. Liggandes över packningen öppnar jag en ljummen skakad folköl och inser att ja, det var precis lika härligt att vara på plats som jag drömt om. Andra känner frihetskänslan när de tar körkort, det är inget mot känslan av att ta en ljummen folköl vid sin festivalpackning en onsdagsförmiddag. Där och då inser jag att det här med festival var lika härligt som jag trott redan när jag bandade SVTs sändningar från Roskildefestivalen 1992.

Jag var på Hultsfredsfestivalen i många år, alla år utom ett från 1999 till 2006. Sammanlagt sju år. Jag har bott mer än 30 nätter på Hultsfredsfestivalens camping, haft några av mitt livs roligaste stunder på festivalen och sett ett otal sjukt bra konserter på festivalens scener.

Samtidigt, jag har inte varit där sedan 2006 - med undantag för Sonisphere 2009 - och inte varit så sugen på att åka heller. Jag har hållit mej till andra festivaler. Dock blev jag glad när FKP Scorpions återstartade festivalen och hoppas det skulle gå bra. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att de skulle flytta den.

DNs Hanna Fahl förutspår campingfestivalernas död. Det tror jag är att ta i, fråga Sweden Rock, Emmabodafestivalen eller Siesta!-festivalen, eller för den delen Roskildefestivalen. Inte har de några problem med publiktillströmningen.

Expressens Anders Nunstedt (ni vet han som skriver så lustigt om Bruce Springsteen) rör ihop både det ena och andra i sin krönika. Nittitalet var inte en dans på rosor för Hultsfredsfestivalen, efter katastrofåret 1995 var festivalen på väg att läggas ned. De tre publikmässigt mest framgångsrika åren var faktiskt 2001, 2005 och 2006. Sen gick det visserligen snabbt utför, men det som Nunstedt beskriver som guldåldern för 20 år sedan hände snarare från åren kring millenieskiftet och framåt. Med bokningen av det återförenade Black Sabbath 1998 och det nya publikrekordet på 25000 besökare tog festivalen ett rejält skutt uppåt.

Exakt vad som gick snett i Hultsfred är jag kanske inte rätt person att reda ut. Jag minns inför festivalen 2006, något hade hänt, allt färre bokningar tilltalade mej och jag var glad att jag kunde åka som funktionär istället för vanlig besökare. Men jag oroade mej inte för festivalens framtid, jag var i 25-årsåldern och inte längre en del av festivalens primära målgrupp. Det var okej att bokningarna inte tilltalade mej lika mycket längre. Kruxet var att även kidsen åren efter framgångsåret 2006 började tycka bokningarna brast. Kanske hade festivalen fått för stor kostym? I början av 90-talet var 20000 besökare riktigt bra, i slutet av 00-talet räckte inte det till.

Samtidigt har den svenska festival- och konsertfloran förändrats i grunden under 00-talet. Livemusiken har blivit så mycket mer tillgänglig. Banden turnerar mer, utländska akter kommer hit i en helt annan utsträckning än tidigare och chansen att se livemusik är sannolikt större än nånsin tidigare. Det finns mer eller mindre lyckade stadsfestivaler i var och varannan stad och campingfestivaler i var och varannan buske. I en sådan miljö blir det svårare för en bred festival som Hultsfred att överleva. Genom etableringen av fler stora festivaler fick också musikbranschen fler ställen att ha sin årliga firmafest på. Betydelsen i det ska inte underskattas. Hultsfredsfestivalen hade vant sig vid att vara landets största och viktigaste festival, kanske klarade man inte av att krympa kostymen efter det?

Några entusiaster försöker starta något nytt vid Hulingens strand i sommar, jag hoppas de lyckas.

Jag ska framöver försöka lista lite härliga Hultsfredsminnen, sådana finns det gott om.

Så länge tar vi den bästa låten som gjorts om festivalen.

Från bokrean

Det fick bli en Bokusbeställning, eftersom den hann sälja slut i både Karlskrona och Kristianstad. Alltid något.

tisdag 19 mars 2013

Elisbeth Ohlson Wallin innan Ecce Homo

Konstnären och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ställer ut på Rydals museum mellan Borås och Kinna-Skene skriver BT och Radio Sjuhärad.

Vad många inte känner till är att Elisabeth Ohlson Wallin 1993 omslagsfotade till ett par skivor utgivna på Birdnest Records

Flum med Johan Johansson och Tomat med De Lyckliga Kompisarna.

Ett par år senare blev hon rikskänd med Ecce Homo-utställningen.

måndag 18 mars 2013

När jag var ung lyssnade jag mycket på Björn Afzelius

När jag var ung lyssnade jag mycket på Björn Afzelius.

Smaka på den rubriken och meningen. Ingen konstig mening om den som skrev den var född på 1950- eller 1960-talet. Men varför lyssnade någon född tidigt 1980-tal på Afzelius i sin ungdom?

Allt är från början ett punkbands fel. Tarm Gas hette dom och kom från Piteå. På sin skiva Tomma ord, som jag köpte på en skivbutik i Karlstad sommaren 1995, kör de en cover på Björn Afzelius "En kungens man". (När jag stod i den där skivbutiken (kan den ha hetat Megahertz?) kom det förresten in en tjej och köpte en biljett till Arvikafestivalen, nåväl, det är strängt taget ett sidospår).

Covern ligger ute på Youtube, feltaggad av någon Youtubeklåpare, kan även rekommendera den underhållande diskussionen i kommentarerna...

Jag gillade Tarm Gas cover och blev nyfiken på hur originalet lät.

När jag och kompisarna var inne och köpte skivor i Borås någon gång under hösten letade jag reda på en Afzeliusskiva där "En kungens man" var med och lyssnade på den på Skivspegeln. Skivnamnet la jag på minnet, det var samlingen Björn Afzelius bästa vol 2.

Eftersom jag inte läste Aftonbladets eller Expessens musikskribenter, knappt kände till Tidskriften Pop och på sin höjd läste Sound Affects på biblioteket så visste jag inte att Afzelius var så ute man kunde bli. Bland punkare var han ju respekterad.

Sommaren 1996 reste kompisarna till Kamikazepunken, samtidigt var jag inne i Borås ännu en gång och den här gången satte jag mig och började lyssna på Afzeliussamlingen med "En kungens man" igen, fast från början. När jag hunnit till låt tre och fyra, "Medan bomberna faller" och "Det räcker nu!", bestämde jag mej för att köpa skivan.

Och som jag började lyssna på Björn Afzelius! Han blev den förste gubbe med efternamn jag föll för, fast jag minns hur jag redan då hade svårt för en del "sliskiga kärlekslåtar". Jag var trots allt femton år och gillade punk. Samtidigt hade Björn Afzelius en någorlunda godkänd politisk legitimation, låt vara att han var åt det klassiska vänstersocialistiska hållet och jag själv låg betydligt mer åt det anarkistiskt frihetliga hållet. Men man fick inte vara knusslig.

Mot slutet av sommaren bör jag ha köpt LPn För kung och fosterland och efter det köpte jag nog Björn Afzelius bästa vol 1. De kommande åren köptes det flitigt fler Afzeliusskivor, både på LP och CD. Eftersom han sålt så mycket skivor var det alltid lätt att hitta begagnade LP-skivor. Jag minns en vinterdag när jag och Fredrik var inne på skivbutiken som låg bredvid Teknis i Borås, han köpte en rejäl packe Cornelis Vreeswijk och jag en rejäl packe Afzelius.

Eller som när familjen kom hem från chartersemester på Kreta sommaren mellan nian och ettan och en skivbeställning jag och några vänner hade gjort hade kommit. 1997 var inte LP-skivor dyra på Ginza och jag hade bland annat köpt några Afzelisskivor för en tjuga styck. Jag cyklade direkt och hämtade mina skivor och redan samma kväll la jag Don Quixote på skivtallriken. Hemkommen från Grekland gav det en speciell känsla att lyssna på "Under Sions kalla stjärna". Hela skivan är fortfarande en av mina favoriter.

Intresset för Afzelius ledde ganska snabbt vidare till Hoola Bandoola Band och Nationalteatern, de kommande åren även till Blå Tåget och Nynningen. Och mot slutet av gymnasiet tog jag steget vidare till Bob Dylan, Stefan Sundström, Kjell Höglund, Lars Winnerbäck, Ulf Lundell och Mikael Wiehes solomaterial. Det framstår i efterhand som följande något av en slags tidslinje.

När jag köpte dator sommaren 1998 och gjorde Altavistasökningar på Björn Afzelius hade han ju ingen hemsida. Så jag startade en, tog hjälp av hans anteckningar i boken 95 sånger och skrev en biografisk text. Inför nummer 2 av mitt fanzine "Mitt i Skiten" skickade jag en brevintervju till Björn, men fick tyvärr aldrig svar.

Att han var sjuk hade jag helt missat, liksom att han slutat turnera. Så när mamma kom hem från jobbet, en dag på sportlovet 1999, och berättade att han dött kom det som en blixt från klar himmel. Jag frestade på 56,6-modemet rejält en timme där för att läsa mer om dödsfallet och uppdatera hemsidan.

Med den postumt utgivna Elsinore tog sedan Björn ett magnifikt avsked som skivartist, efter de minst sagt ojämna Nära dej och Tankar vid 50. Jag gled med tiden över till andra favoriter och Afzelius blev en av tjugu-tjugufem någorlunda favoriter istället för en av tre-fyra storfavoriter.

Först i efterhand förstod jag att Afzelius avskyddes av de stora tidningarnas musikrecensenter och att han var fruktansvärt "ute". Kanske tog han en gruvlig hämnd på sina belackare när "För släkt och vänner" låg femtielva veckor på Svensktoppen eller också bekräftade det vad alla recensenter redan tyckte om honom?

De senaste veckorna har jag lyssnat mer på Afzelius än jag gjort på många år. Det har inneburit många kära återseenden och ett och annat snett leende åt någon låt som knappast håller idag. Men precis som Hannes Råstam (frid över även hans minne) skriver i texten som följde med CD-boxen Sång till friheten så var Afzelius låtar ojämna, han skrev låtarna snabbt och på känsla, var inte mycket för att sitta och jobba på formuleringar och rim i timmar eller dagar. Men låtarna var ärliga och hans förkärlek för enkel countryinfluerad rockmusik gjorde att de lätt hittade hem till folks hjärtan.

Och samtidigt som Afzelius hade ett komplicerat förhållande till tyckare i Sverige var han en stor och respekterad artist i framförallt Danmark men även i Norge. På Hultsfredsfestivalen fick han aldrig spela, men på Roskildefestivalen spelade han flera gånger. Ta till exempel sista kvällen på Orange Scen 1984, på scen: Björn Afzelius tidigt på kvällen och New Order senare på kvällen. Ironiskt nog bokades Mikael Wiehe till sin första Hultsfredsspelning året efter Björns död.

Populariteten i våra grannländer märks även tydligt på hemsidan där svenskan blandas upp med danska och norska likt en annan Margit Sandemo-roman.

Jag sörjer uppriktigt att jag aldrig hann se honom live. Han verkar ju ha varit mycket bra live - och jag har märkt hur senaste liveutgåvan med honom och Mikael Wiehe hittat hem till många lyssnare via Spotify.

Men frågan är hur Björn Afzelius hade hanterat 2000-talet? De gånger han skrev om till exempel jämställdhet gick det inte så bra, samtidigt hade det funnits åtskilligt annat att skriva om.

Avslutningsvis, det finns en Afzeliushistoria jag tycker är fantastiskt rolig. Tydligen fick den dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn höra den då nya låten "Svarta gänget" i en radiostudio 1985 och utbrast då jag ska döda den jäveln utan att veta att han låg ute i direktsändning. Undras tro om man inte borde försöka fråga Adelsohn om den där historien? Adelsohn är ju en sällsynt rolig gammal makthavare med en god portion humor och självdistans.

Skivan jag köpte i Karlstad 1995 satte sina spår.

Uppdatering: Insåg att jag pinsamt nog inte länkat den Afzeliuslåt jag hållit högst på den här sidan millenieskiftet. Bob Dylans "Girl from the north country" på svenska.

Äntligen på Spotify!

Under Birdnestvåren förra året kom Big Fishskivorna Sånger ur sten och Andar i halsen upp på Spotify och nu har äntligen även debuten Vargavinter kommit upp. Debuten släpptes från början på det lilla Göteborgsbaserade bolaget Strontium Records, men återutgavs på Birdnest när Big Fish signats dit.

söndag 17 mars 2013

"Något hade hänt med Eldkvarn, inte bara på låtskrivarfronten"

Orden i rubriken är Plura Jonssons och hämtade från boken Resa genom ensamheten. Vad det handlar om är när bandet hösten 1985 spelade in Utanför lagen.

Och visst hade något hänt.

Mellan Ny Klubb och Utanför lagen är det bara lite mer än ett år - men det tycks ha varit ett betydelsefullt år.

lördag 16 mars 2013

Ett kärt Hultsfredsminne

På Hultsfredsfestivalen 2000 avslutade Sahara Hotnights sitt 40-minutersset med den här stänkaren. Så jävla bra!

Karlskrona älskar sin Caj Karlsson

Eder bloggare såg Caj Karlsson på en utsåld Karlskrona Konsthall igår. 

Några minuter efter klockan åtta kommer Caj ut på scen. Applåder och jubel. "Vilket jobb jag har, jag får applåder INNAN jag ens gjort något".

Man känner sej som en turist. Jag är inte från Karlskrona, jag har inte följt Cajs karriär sedan Sinn Fenn-tiden, jag har inte en egen historia om Caj eller hans gamla rövarband, jag har inte ens sett Caj spela på hemmaplan förut. Publikstödet och allsången är enorm på de gamla Sinn Fenn-låtarna och en och annan sololåt. Det är lite rörigt, men väldigt charmigt. Caj imponerar med sin ärlighet och publikkontakt. Publiken svarar och Karlskrona älskar sin Caj Karlsson.

Caj gästades av Dan Viktor som både sjöng duett och spelade sologitarr på ett par låtar. Hela Sinn Fenn gästspelade på "Balladen om Sven och hans ångestfylla julimorgon". Ofta hade Caj en trio bakom sig på orgel, bas och trummor, särskilt organisten imponerade! Någon vars namn jag tyvärr missade bidrog med stämsång på flera låtar. Sammanlagt tror jag 12-13 musiker syntes på scen mer eller mindre lång tid. Ibland spelade han själv, till exempel kom Sinn Fenn-hiten "Angelica" helt solo redan som andralåt. Kvällen kallades "Storyteller" och en och annan historia om låtarna fick vi. Låturvalet var blandat från hela karriären och kryddat med covers på Hoola Bandoola Band ("Keops pyramid"), Ted Ström ("Vintersaga") och Pink Floyd ("Comfortably numb"). Sololåtarna "Ett brev", "Avdelning 10" och "Som att sluta med napp" imponerade igår. Caj sitter på en låtskatt fler borde upptäcka, själv har jag bara börjat.

Jag hade bott i Karlskrona nästan ett år när jag började kolla upp Caj Karlsson och Sinn Fenn hösten 2011. Visst, i skivhyllan stod ett ospelat ex av När sanningar tränger sig på sedan länge, men ni vet hur det är, allt hinner man inte kolla upp. Men boende i staun och med en Sinn Fenn-spelning på gång var det klart man skulle kolla upp hemmasönerna. Sinn Fenn-spelningen då hösten 2011 missade jag dessvärre, men på Kompledigt förra sommaren spelade såklart festivalens husartist Caj Karlsson, och jag fick anledning att lyssna än mer på honom. Den missade Sinn Fenn-spelningen tar jag igen på Hasslöfestivalen i sommar.


torsdag 14 mars 2013

När jag fyndade Cirkus Miramar

En sommar för många år sedan gjorde jag ett riktigt skivfynd utan att veta om det.

Sommaren 1996 var jag och många av mina jämnåriga från Tranemo på konfirmationsläger i Timmernabben norr om Kalmar. En dag åkte alla över till Öland för att besöka Böda Strand och Borgholm. Som alltid i en ny stad letade jag reda på stans skivbutik.

På en hylla stod ett par exemplar av Cirkus Miramars cd-singel The Sol Unt Vår EP märkta med tio kronor styck. Något år tidigare hade Fredrik köpt deras debutalbum Med socker på läpparna och eftersom jag gillade det var klart jag köpte singeln, även ifall jag inte hört talas om just singeln. Den visade sig vara riktigt bra!

Året efter, faktiskt självaste 14 mars, såg jag Cirkus Miramar live för första gången. Det var på Forumgården i Ulricehamn inför en entusiastisk och förvånansvärt stor publik. Bandet själva var lite orepade hävdade de efteråt. Två veckor senare var det dags att se dem igen på Rockborgen i Borås. Då var publiken fåhövdad och rätt passiv men bandet desto tightare. Det har blivit ett par Miramarspelningar till sedan dess, senast på Sjuhäradsfestivalen 2007. På Westgothafestivalen 2002 fick jag se dem på hemmaplan i Trollhättan, det var en upplevelse!

Många år efter sommardagen i Borgholm fick jag höra talas om att den där CD-singeln jag hittade för tio kronor tydligen är lite av en raritet. För säkerhets skull frågade jag Miramarkännaren Emanuel Blume om singelns exklusivitet innan jag bestämde mej för att skriva det här något skrytsamma blogginlägget. Jag tycker fortfarande det är kul att det där i skivhandeln i lilla Borgholm fanns ett par billiga exemplar av The Sol Unt Vår EP.

Cirkus Miramar har genom åren haft en otrolig förmåga att attrahera nya, unga och minst sagt hängivna fanns runtom i Västsverige. Samtidigt som det stora genombrotten uteblivit, något deras fans säkert är rätt nöjda med. Den Miramarska mixen av gymnasial poesi, pop, visa, punkig energi och lite klassiskt flum har visat sej vara en framgångsrik mix.

tisdag 12 mars 2013

För långt och ojämnt med Köttgrottorna

En av svensk punks institutioner släpper ny skiva dagarna.

Jag gillar egentligen Köttgrottorna. Tioårssamlingen Köttrea 83-93 och Sanningens morgon är två gamla favoritskivor som fortfarande håller mycket bra. Häromveckan firade de 30 år med en spelning på Debaser i Stockholm, den hade jag gärna sett eftersom jag är säker på att de fortfarande kan leverera live. Men jag undrar om inte bandets bästföredatum, åtminstone på skiva, gått ut?

Nya skivan Totalgalet gör det verkligen inte lätt för sej när den inleds med två av skivans sämsta låtar. Det blir faktiskt bättre. "Online" är en bra klassisk KG-låt jag säkert kommer lyssna mer på. I "Raj raj" lyckas de få en bagatell till låt att vara riktigt catchy och trallvänlig. Helt har de inte tappat stinget, men Totalgalet är både för lång och ojämn. Alltför många av låtarna lämnar mig dessvärre oberörd.

måndag 11 mars 2013

"Det knäpper och brusar på vissa partier, det låter analogt och väldigt levande"

En av mina favoritartister, men som alldeles för få hört talas om, är den forne sångaren i Tuk Tuk Rally. Roger Karlsson! Häromveckan skickade Beat Butchers en låt från hans kommande skiva Tecken och spår. Låten bara växte och växte för varje genomlyssning. Alltså dags för ännu en intervju på Minnenas Motell.
 

Jag har än så länge bara hört "Folket under broarna" från nya skivan. Hur skulle du beskriva skivan?
Tecken och spår är inspelad i en by utanför Sundsvall av Johan Dereborn som jag tidigare spelat med några gånger men aldrig anlitat som tekniker och producent. Johan och jag bestämde oss för att inte repa med bandet innan utan jag presenterade låtarna direkt i studion, vi "kände" på dem en kvart och sen spelade vi in. Vi ville på detta sätt utmana musikerna och få det mer spontant och förutsättningslöst. Vi kunde spela in med hela bandet samtidigt, på två av låtarna behöll vi "slasksången" (stödsången till de instrumentala grunderna). Det knäpper och brusar på vissa partier, det låter analogt och väldigt levande, tycker jag.

På Kompledigt förra året spelade du Tuk Tuk Rally-covern "Luftballong", brukar du spela Tuk Tuk-covers? Brukar publiken ropa efter det?
Det händer ganska ofta att folk önskar Tuk Tuk-låtar. Jag har aldrig spelat nån annan låt än Luftballong. Den framförs inte av nostalgiskäl utan för att det är en låt som fortfarande håller måttet och tillför nåt.

Mitt intryck är att du ofta skriver rätt så självbiografiskt, jag tänker på låtar som "De sylvassa taggarna" och "Som om ingenting hade hänt", eller läser jag in för mycket i dem?
Alla mina låtar är mer eller mindre självbiografiska, mycket mer nu än under Tuk Tuk-tiden. Det beror kanske på ett rikare förråd av livserfarenheter men framför allt på att jag tycker att det är roligare att skriva texter idag, att berätta historier.

Du hade ett decennielångt uppehåll med skivsläpp mellan Veckans babe och Indiansommar, vad gjorde du under den tiden?
Jag utbildade mig på Lärarhögskolan, tog körkort, gifte mig, skaffade barn... osv. Trodde att jag gjort mitt inom musiken. Sen ringde Johan Johansson en dag och övertalade mig att göra en spelning på Nalen i Stockholm. Då upptäckte jag att det inte var nån musikalisk sidosysselsättning jag pysslat med utan ett oundvikligt livsprojekt!

Vi är några vänner som brukar åka till Roskildefestivalen ihop och och bland oss har Tuk Tuk-låten "Stjärnorna" fått kultstatus, var du mycket på Roskilde förr om åren?
Jag var på Roskildefestivalen regelbundet mellan 1985-90. Därifrån har jag många lustiga och olustiga minnen. Kul att låten lever vidare!

Ska du ut och spela mycket nu i vår och sommar?
Jag har en del spelningar inbokade i vår och sommar. Förhoppningsvis utökas spelplanen nu då plattan kommer. Vi startar med en releasehelg i Stockholm och Eskilstuna 12-13 april.

Tack för svaren, Roger. Lycka till med nya skivan och spelningarna. 
Avslutningsvis en lista med några favoriter för den nyfikne. 


torsdag 7 mars 2013

"Inga lätta steg i säsongsnya Converse Allstars"

Michael Porali hörde av sej och ville recensera Exorcism av Söderberg, klart han fick.
Skivan släpps nästa vecka på Beat Butchers.


Till skillnad från blogginnehavare Hellström ställer jag mig allt som oftast skeptisk till den genre vi båda vant oss vid att kalla "gubbar med efternamn". Dylika brukar oftast vara, på ren svenska, skittråkiga, och än mer skeptisk har jag alltid varit till att kalla dem just vid efternamn (till exempel att referera till Ulf Lundell som endast "Lundell", Bob Dylan som "Dylan" osv). Utsikterna inför ett avsändarlöst mail med endast en filnedladdningslänk innehållandes ett album med ett efternamn helt utan förnamn är således inte särskilt ljusa, utan det som ens väcker mitt intresse från början är den lilla noteringen om att skivan innehåller sånginsatser av en viss Jonnali Parmenius. Jonnali Parmenius är för den genomsnittlige poplyssnaren betydligt mer känd under namnet Noonie Bao, och är tillika en stor redaktionell favorit vid en av mina andra musikjournalistiska hemvister, den fördelaktigt genreblinda Ge Hit Musiken.

"Söderberg" själv sägs ha ett förflutet i band som Tuk Tuk Rally, som jag långt i efterhand insett inte alls var ett av de där förhatliga trallpunkbanden utan bara råkade ligga på ett sådant bolag samtidigt som de smög ur sig trivsam indie på svenska, och det new wave-inspirerat dystra Nittonhundratalsräven. Särskilt new wave-inspirerad är dock inte Exorcism, debutalbumet från denna semianonyme fyrtionioåring, utan snarare en rakt nedstigande fortsättning på Thåströms (sedär, efternamn igen) utflykter i singer/songwriterland i och med Skebokvarnsvägen 209 och Kärlek är för dom. Söderberg bjuder till och med på en nedtonad gitarr- och pianoversion av "Vad ska du bli?", och gör väl därmed ingen hemlighet av vem den store husguden är. Exorcism är dock betydligt mer än så, och i spår som "En sorgsen sång som gör mig glad" (med delar av sångmelodin lånade rakt av från en av förra årets bästa låtar alla kategorier, Vera Vinters fantastiska "Du gör mig rädd") och "Mörka rum" tillåts breda ut sig på egna ben och koppla ett fast grepp om de få vårkänslor som börjar vilja smita ut ur bröstkorgen.

I Söderbergs värld finns nämligen ingen sol, inga blåa himlar, inga leenden, inga lätta steg i säsongsnya Converse Allstars. Precis som hos sin stora förebild är det nattsvart, skuldtyngt och nostalgiskt - och knappast nostalgiskt som när man minns sommarkvällar vid vatten och dimmiga dagar kryssandes mellan olika semestermål innan arbetsliv, ansvar och hjärtesorg tog död på livsglädjen, nej nej. Snarare nostalgiskt som att vältra sig i skuld och skam över alla felaktiga val man gjort och alla medmänniskor man svikit genom åren, bara genom att vara sig själv.

Det har varit en lång dag, ingen log någonstans
du har suttit på tåget och bara längtat bort

("Ljus, ge mig ljus. Ljus, ge mig ljus")

Det har varit en orimligt lång vinter för mig i år, både rent fysiskt och emotionellt, och i och med det här albumet, som jag faktiskt uppskattar långt över förväntat, ser jag ingen större chans att mina steg kommer bli lättare eller att hakan kommer lyfta från sin fastklistrade position mot bröstet på länge än, och när Jonnali/Noonie framåt slutet av plattan tillåts ta över stora delar av sången i "Ljus" är det inte mycket annat att göra än att dra täcket över huvudet och invänta omställningen till sommartid. Åtminstone kan man låtsas att det blir ljusare då. Tills vidare kan man, om man är lite lagom självdestruktiv, vältra sig i Söderbergs svartsynthet och minnas sina egna felaktiga val till textrader som "vi ville allt, vi ville fort". För det är exakt så saker brukar gå åt helvete.

Michael Porali

onsdag 6 mars 2013

Neil Young & Crazy Horse!

Egentligen räcker det att lyssna på "Like a hurricane" och "Hey hey, my my (into the black)".

Låtarnas intron, den pockande gitarren, och sedan dundrar allt igång med två av de bästa melodislingor en överstyrd taggtrådsgitarr nånsin spelat. Och så fortsätter allt gång-på-gång.
Neil Young och världens bästa sämsta band Crazy Horse i högform.

Egentligen räcker det med de två låtarna för att förstå hur magiskt det kommer bli i den varma augustinatten där i Göteborg och Slottsskogen.

Turisterna, som inte alls vet att Neil Young kommer spela fem-tio minuter långa solostycken på Old Blacks nedersta strängar, kommer skaka på huvudet och undra när "Rockin in the free world" kommer.

Själv ser jag fram emot "Walk Like A Giant" från senaste skivan, liveversionen får gärna vara mer än tjugufem minuter lång. Och tänk om han gör något så radikalt som att plocka in någon Greendale-låt, de har visserligen inte spelats på sisådär tio år. Men tänk er en överraskande "Falling from above" eller "Be the rain". Tänk er.

Jag har väntat i tolv år på att få se Neil med häst, ända sedan jag läste den där Aftonbladetrecensionen och beställde hem Rust never sleeps. Såklart har jag tänkt stå längst fram - precis som på Roskildefestivalen och Way Out West för fem år sedan.

tisdag 5 mars 2013

De första skivorna

Som ni kanske noterade häromdagen var Definitivt 50 spänn 3 min sjunde skiva i den nuvarande samlingen.

Vilka var då de första sex?

1. Ebba Grön - 1978-1982
Skivan som förändrade mitt liv. Om jag minns rätt köpte jag den av kusin Jonas som hade råkat få två exemplar. Hursomhaver var det i mars 1994.

2. Dia Psalma - Gryningstid
På vårmarknaden i Tranemo i april 1994 kombinerade jag två erbjudanden och kunde köpa Dia Psalmas debut för det facila priset av 119 kronor på den lokala Expert-butiken. En butik som vid den tiden knappast var känd för varesig skivfynd eller billiga priser.

3/4. Ebba Grön - We're only in it for the drugs och De Lyckliga Kompisarna - Dammsugarförsäljare blues (singel)
Dessa bägge köpte jag på skolresa till Göteborg i slutet av maj 1994. Jag minns inte vilken som köptes först den dagen, men jag minns hur jag går hem från aulaplan där bussen släppte av oss, det är sen vår och regnar och jag är förväntansfull inför mina nya skivor.

5. Krymplings - Krymplings
Om det här inköpet i Karlskrona i juli 1994 har jag redan skrivit.

6. De Lyckliga Kompisarna - Tomat
Köpt i Västervik en vecka efter att jag köpte Krymplingsskivan.

Efter Definitivt-skivan håller jag inte reda på ordningen längre, men senare under hösten bör jag ha köpt sådana som DLKs Le som en fotomodell och Coca Carolas bägge Tigger & ber och Läckert.

måndag 4 mars 2013

För finsmakaren

Hittade setlistan för Eldkvarns spelning i Västerås igår. Plura Jonsson hade ryggont och satt ned de första åtta låtarna vilket ledde till en minst sagt annorlunda setlista. Ont i ryggen är visserligen bland det jävligaste man kan ha, men vilken setlista!

Borde ni inte spinna vidare på det här, Eldkvarn? Dessutom, Konfettiregn!

Önskar jag hade varit där.

  1. Huvudet högt
  2. Tennsoldater
  3. In från regnet
  4. Nånting måste gå sönder
  5. Man över bord
  6. Miljoner mil bort
  7. Två hjärtan
  8. Samma sort
  9. Tårar från en clown
  10. Jag saknar oss (cover på Mauro Scocco, premiär!)
  11. Ett fall av kärlek (med Adrian Modiggård på sång)
  12. Fulla för kärlekens skull
  13. Konfettiregn
  14. Kärlekens tunga
  15. Vår lilla stad
  16. En liten kyss av dej
  17. Kungarna från broadwsay
  18. Pojkar pojkar pojkar
  19. Jag har gjort det igen (med Adrian Modiggård på sång)
  20. Mina stjärnor har slocknat
  21. Ikväll

söndag 3 mars 2013

Definitivt 50 spänn 3

1994.

Trallpunken har aldrig - förr eller senare - varit större.

Dia Psalma uppmärksammas i Aktuellt (eller om det var Rapport?), Dagens Nyheter recenserar trallpunkskivor och till Hultsfredsfestivalen den sommaren bokas både De Lyckliga Kompisarna och Charta 77. Alla Sveriges tonåringar lär sig sjunga med i DLKs "Ishockeyfrisyr" från året innan, jag tror de flesta ännu minns hur många gånger ho-ho ska upprepas. Radioaktiva Räker retar gallfeber på de hårda crustpunkarna. Supergruppen Krymplings bildas.

En av de skivor som flest hade hemma var lågprissamlingen Definitivt 50 spänn 3 (Discogs). Definitivt 50 spänn-konceptet hade uppkommit några år tidigare. För punk- och alternativskivbolagen står ju sällan vinsten i centrum och de höga skivpriserna var till förtret för de ofta ganska unga och inte särskilt kapitalstarka fansen. Från början skulle samlingen ha hetat Absolut 50 spänn, men hot om advokater och feta räkningar gjorde att man fick tänka om. Konceptet var enkelt: mycket ny musik från de inblandade bolagen till billig penning. Som en ödets ironi kostar skivan 59 kronor hos Ginza idag.

Definitivt 50 spänn 3 kom just 1994 och med på skivan finns flera av trallpunkens riktigt stora hits. Coca Carolas "Paintball boys", Räserbajs "Fina flickor", Radioaktiva Räkers "Drömmen", Köttgrottornas "Älska mig" och den majestätiska liveversionen av Charta 77s "Ensam kvar" (har någon listat ut vad Granberg säger i början av låten?). Vilken typisk trallmix av politik och nån slags studentikos humor.

Men när jag lyssnar på skivan idag slås jag oxå av bredden. Stukas är skramlig powerpop, Hymans hade passat bra in i den garagepunkvåg som följde några år senare och Tuk Tuk Rallys vispop adopterades fint av punkarna.

Något eller några år senare läste jag att skivan sålt över 40000 exemplar. En otroligt siffra även i mitten av nittitalet. Efter Dia Psalmas Gryningstid är det antagligen den skiva som sålt mest av trallskivorna som kom ut där säg 1993-1995. Möjligen att någon DLK-skiva kan utmana det, men det tror jag nog inte.

Jag minns när jag köpte mitt ex. Det var i september 1994. Jag hade börjat sjuan några veckor tidigare och familjen var inne i Ulricehamn en regnig eftermiddag, på en skivbörs (kan det ha varit Bogesound?) hittade jag till min stora glädje skivan. En av mycket få skivor jag köpt i Ulricehamn förresten. Det blev min sjunde i den nuvarande skivsamlingen och en utmärkt fortsättning in i den värld där Birdnest och Beat Butchers var kungar.

lördag 2 mars 2013

Vad du inte visste om Lorentz Tovatt




För några veckor sedan valde Grön Ungdom nya språkrör, Magda Rasmusson och Lorentz Tovatt. Vad du kanske inte visste är att Lorentz Tovatt har ett förflutet som studiomusiker?



I klass 5-6 på Mälardalens Waldorfskola gick bland annat en ung Lorentz Tovatt!

Flöjter är tydligen oerhört viktiga i Waldorfpedagogiken. Det är på Sundström spelar Allan, Stefan Sundströms skiva från 2002 med kärleksfulla covers på Allan Edwall, och på eposet "Den lilla bäcken" som flöjterna hörs. Låten hör till skivans bästa, som mångårig bäckromantiker är det lätt att falla för en låt om en liten bäck som rinner mot ett stort hav. Till detta kommer de vackra flöjterna.

Lorentz Tovatt första steg ut i offentligheten var förhållandevis anonyma, men viktiga. De ger ju en viss visrockcredd. Vad hade hänt om han fortsatt på studiomusikerbanan?

"Jaha, finns de inte på Spotify?"

Visst är det kul att en tänkbar definition av undergroundband idag kan vara att de inte finns på Spotify?

fredag 1 mars 2013

Bathory & Pugh Rogefeldt

Den som kan sin Bathoryhistoria ser nog humorn i att jag råkade låta några Pughlåtar följas av en Bathorylåt för några kvällar sedan.

Vad handlar nu det här om, undrar säkert ni andra.

I gymnasieåren var jag stort Bathoryfan och läste allt jag kom över om bandet. Hammerheart från 1990 är fortfarande en favoritskiva. Och vad Quorthon faktiskt hette var hemligt och såklart en del av mytbildningen runt Bathory. En gång använde han namnet Pugh Rogefeldt när en utländsk journalist undrade vad han hette. Kanske kom han att tänka på just Pugh eftersom Pugh var först med skivtiteln Hammarhjärta? Ett annat namn som användes när någon undrade var Runka Snorkråka. Det senare lär dessutom ha tryckts.

Klart jag skrattade till när Pugh av en slump följdes av Bathory.